2010/01/31

Om sjukdom och om Sverige.


Vi är sjuka.
Jag har varit det i flera dagar Torsten likaså och i dag.
Kastade även sista familjemedlemmen in handduken.
Vem ska nu passa upp pyssla om duka fram fika?

Det är märkligt hur man kan ligga med feber och hosta.
Och så ont i halsen att det knappt finns någon röst kvar.
Men när ens barn behöver tröst eller mat eller bus.
Då orkar man.

I febern under natten drömde jag att Underbaraclara snodde mina blogginlägg.
Och jag ba: Hallå! Taskigt! men så bjöd hon mig på goda chips gjorda på någon rotfrukt och jag förlät henne på en gång.
Haha.
Jag är inte svår, lite gott att äta och jag blir glad.
(De skar i halsen däremot, men det var väl verklighetens igensvullna hals som gjorde sig påmind.)

Men jag undrar.
I vilken loppisbutik spelas egentligen Svts program Sverige! in?

2010/01/30

Om pastellerna och bacillerna.



Sorbethemmet.
Sakta tar det form, stilla försvinner kartongerna.

I dag skulle jag sy kuddfodral och sätta upp gardiner.
Gå igenom de sista kartongerna och skicka ner dem till förrådet för att skämmas.
(För att de är så många, inte mitt fel, enbart deras.)


Istället ligger jag i soffan under filtar.
Och har ont i halsen ont i huvudet ont i hela kroppen.
Att måla köket trots feber.
Var tydligen inte alls en bra idé eller i alla fall inte en kur mot förkylningen.

I kväll får vi gäster jag ska vila mig fram till dess.
Laga storkok jättegod gryta med currypasta och kokosmjölk har man bara det.
Kan man slänga i vad som helst det blir gott gott gott.

Kanske rött vin och prat en hel natt (till) kan bota förkylningen?

2010/01/29

Om en vacker klänning och en försvunnen brosch.


För någon vecka sedan.
För att trösta mig själv i alla motgångar beställde jag en vacker klänning och en vacker brosch.
Som jag länge suktat över hos Spader dam.

Klänningen är helt ljuvlig.
Broschen.
Hade försvunnit ur paketet på posten.
Att det blivit ett hål i kuvertet. Att broschen trillat ut och därmed inte kunde nå mig. Trösta mig.
Det förvånade mig inte då.
Det har varit en period då allt tycktes gå emot mig.
Nästan så att jag blev full i skratt av det. Av att de enklaste sakerna inte heller kunde ske smidigt.

Men i alla fall så grämer jag mig.
För det var en vacker markasitbrosch med initialer och jag vill ha den.
Spader dam var snäll och erbjöd mig pengarna tillbaka trots att det inte var hennes fel att den trillat ur.
Men pengarna vill jag inte ha.
Jag vill ha broschen.
Ska orka kontakta posten och höra vad de gör med vackra glittriga saker som trillar ur paketen.
(Stoppar i deras egen ficka?)

Klänningen får man se på en annan dag.
En dag som inte är fylld av feber och hosta.
Och turkosmingrön färg i håret.

2010/01/28

Om ågren och vackert porslin.


Jag ångrar att jag inte köpte denna vackra kopp.
På Tradera men det var väl lite det som gjorde att jag avstod.
Frakt man inte kan kontrollera, svaga saker som kan gå sönder.

Jag lägger mitt hopp på min moster.
Hon med koppbloggen.
Kan inte hon (kära du) spana efter Hyacint-koppen åt mig?

Arthur Percy, han har banne mig gjort allt porslin jag gillar.
Lillemor.
Grand.
Variant.
Röd rubin.
Och så som ovan: Hyacint.


Bild från Traderasäljaren.

Om vårt kök (också gammalt).




Har besparats uppdatering av köksluckor och handtag.
Jag är evigt tacksam.
Och kan nästan men bara nästan.
Leva med att någon under 70-talet målade de vackra trädörrarna i resten av lägenheten bruna.

Fast kom igen.
Bruna?

Om de gamla köken.



Att renovera köket (läs: Att blåsa ut allt det gamla och stapla in en massa nytt.)
Har länge setts som en stor investering som höjer värdet på lägenheter.

Om vi sliter ut allt det här gamla.
Om vi ersätter det med raka vita högblanka saker och någon storköksliknande sak i rostfritt stål.
Då får vi ännu mer när vi säljer lägenheten.
Så verkar de allra flesta tänka snart finns inga gamla kök att skåda.

Och det är klart att renovering hör till tiden även 40-talets vackra former har kommit till.
Av att man blåst ut något gammalt och ersatt det med något nytt.
Men ganska ofta när vi tittar på hus och lägenheter på hemnet ser vi vackra gamla skal.
Av det som en gång varit bakom den kantiga soffan och de öppna planlösningarna.
Det går att skymta i fantasin.

En vän till mig har sparat köket se bilder ovan.
Till och med originalspisen från 50-talet är kvar.
Den måste de byta visserligen fungerar den men den kan vara lite nyckfull och det får man ju förstå.
Att i längden kan det vara besvärligt att aldrig veta i förväg.
Om söndagssteken ska bli bra eller om sockerkakan ska bli svart.
I deras lägenhet har bara en enda person bott tidigare.
På alla dessa år, det är rätt fantastiskt när man tänker efter.

2010/01/27

Om ett projekt.


Jag har börjat om.
Att fota saker som speglar sig i mitt te.

Det gjorde jag för några år sedan tyvärr har alla de bilderna försvunnit.
Datorn de låg på gick sönder.
Varför gillar jag att fotografera dessa speglingar? Varför gör jag det alltid i te?
Frågor man kan ställa sig frågor jag inte har något svar på.
Jag ska grunna på det och möjligen återkomma.

Om jag skulle välja andra.



Jag vill vara Lovisa.
För hon skriver så gudens roligt det är så hög grad av humor att jag alltid dör lite av avundsjuka.

Jag vill vara Alexandra.
För hon skriver om viktiga saker ganska ofta och tänker och sånt.
Det är coolt att tänka, jag är ofta för trött för att tänka (obs obs på bloggen alltså. I vanliga fall tänker jag väldigt ofta. Minst en gån per dag.)

Jag vill vara Karolina.
För hon fyller en modeblogg med väldigt intressanta modereflektioner.
Inte bara kläder, inte bara sånt som är fint.
Utan lite mer, lite extra.

Jag vill vara Lisa.
För hon skriver som en blandning av Karolina och Lovisa.
Intressanta nyheter och anekdoter inlindat i fyndigheter, det är så roligt att jag dör.

Jag vill vara Clara.
För hon bor i Västerbottens inland och hon gör sin egen tidning.

Jag vill vara Eleonore.
För hennes jobb verkar så himla roligt och spännande.

Jag vill vara Sophie.
För hon är så jäkla snygg i sin tuffa hårdblonda frisyr.


Bilderna är från Gamla Prästgårn i Arvidsjaur.
Jag vill varken vara en ren eller en gammal k-nug.
Men jag hade gärna haft de gula tapeterna.

2010/01/26

Om hyllor och hårda väggar.



För någon vecka sedan borrade min lillebror och jag upp hyllor.
Vi har ganska många och det är ganska opraktiskt.
Att samtliga ska hänga på väggen åt de allra tyngsta böckerna önskar jag mig några golvhyllor.

Sen tog vi oss an två speglar.
Snabbt och enkelt skulle de upp den stenhårda väggen sa annat och borren.
Kastade in handduken och speglarna.
Står fortfarande där de står.

2010/01/25

Om en ny bild.


I dag har jag funderat på varför det är så svårt.
Att göra struvor.

Och så tänkte jag på alla som rimligtvis har det värre.
Man behöver göra det ibland man behöver få perspektiv.
Nyheterna kan ge en perspektiv.
Men ibland behöver man verkligen tänka efter och dra några lättnandets suckar.

Mött en vän och pratat bland annat om det med att ha det värre.
Och när man tycker att det är jobbigt så är den bästa medicinen inte alltid.
Att få höra
1. Att andra har det värre.
2. Att allt ordnar sig.
Vi kom överens om att man behöver en sorgeperiod.
Ett tag behöver man få tycka att man har det jobbigt och att allt känns skit.
Ett tag, bara få det erkännandet.
Sen kan man själv säga nåja allt ordnar sig och det kunde minsann varit värre.

Och så gjorde jag en ny bild till profilen på bloggen.
Det är en gammal bild det är höst och jag har en klänning jag tycker är så fin.
Tillsammans med en kort jacka och ett par låga kängor jag kände mig fin.
Och tuff.
Det var en bra kombination just nu ryms jag inte i klänningen inte i jackan inte i skorna (vrister kan också växa).
Nu ska jag borsta tänderna.

PS.
Jag blir mkt glad över era tillrop.
Ang. min återkomst.
Fortsätt så ge mig gärna hybris (jag skulle vilja se mig få hybris, det självförnekande norrländska i mig får mig att tro att det är näst intill omöjligt).

Om fortsättningen.



Köket har tagit sig fram.
Flyttkartongerna är inte uppackade bara flyttade.
Till ett annat rum till en ny stapel vi tar det som det kommer.
Vi tar det lugnt.

Ny Myrorna för mig.
Hittade massor hade råd med inget var för stor.
För nästan allt.

I veckan ska det grå köket målas turkost.
Hoppas jag om vi orkar om vi hittar rätt färg om vi ens ids ta oss.
Till en färgaffär.

2010/01/16

Om en stund.

Hej snart kommer jag tillbaka.
Förgät mig ej.

Bara en stund eller två.
Vad ska jag prata om då?

2010/01/02

Om en paus.


Jamen jag tror jag behöver en paus.

En paus från allt egentligen men nu talar jag mest om en paus.
Från bloggen.
Från bloggandet från tiden den tar från mig när jag gör mina bilder letar inspiration orkar ställa upp kameran för att fånga mig själv jag tror att det blir svårt att hinna nu.

Lägenheten är inte uppackad inte på långa vägar känns det som mitt hem än.
På måndag börjar min praktik det blir på kulturtidskriften 00-tal fast nu byter den ju rimligtvis namn till 10-tal.
Den behöver min energi.
Och framför allt.
Behöver Torsten och min käraste få ta del av min energi.

Paus bara några dagar tror jag.
Fånga på bild är ju bland det roligaste jag vet.
Och få samtala med er mina läsare.
Vissa påstår att bloggning är en monolog.
Envägskommunikation.
Dessa vissa har aldrig bloggat.

Och som somliga kanske märkt.
Står jag nu helt allena inget Arbetarbladet i ryggen inget modeskrivande i tidningen ingen länk från hemsidan.
Bara jag.
Joanna.
Håll till godo.

2010/01/01

Om 2009 års sista dag.

Det har sina fördelar.
Att bo på sjätte våningen på en kulle med utsikt över staden.




När klockan slog tolv brakade det lös fyrverkeritokiga jag sprang.
Som en ylande hund från fönster till fönster.

Det brakade och smällde och blev ett så fascinerande ljud mellan husväggarna.
Pistolskott under vatten.
Så lät det men det vet jag bara för att jag har sett amerikanska actionfilmer,

Torsten tyckte att det var fint han hade iaf stora ögon.
Och sprattlade med armarna och benen när jag tänker efter nästan precis.
Som sin mor.

Om 00-talets sista klänning.




Under större delen av aftonen.
Gick jag omkring med en klump i magen det fanns en risk att en sopsäck med kläder.
Av misstag åkt till Kupan jag hittade inget av det jag ville ha på mig.
Och när jag sen tänkte övergå till annat hittade jag inte det heller.

Men nu har vi hämtat upp alla mina föregraviditetenkläder och bland dem fanns.
En resväska med de försvunna plaggen.
Puh.

00-talets sista kväll spenderades i en klänning.
Som får mig att känna mig som en av mina fastrar.
Hon vi var tvungna begrava i början av förra året hon var.
Precis som sina systrar.
En tjusig kvinna hon hade ofta långa kaftaner hennes hår var när hon var ung.
Kolsvart det var många som trodde.
Att hon var zigenare eller indian och i går.
Var jag alltså lite som hon.
Minus alla guldarmband och stora sjal över axlarna.


Klänning nr1, H&M
klänning nr2 för att dölja genomskinligheten.. hm. Den är visst också H&M.