Om kläder som är vackra

Om magen och formen.

2012-02-01T12:04:00.002+01:00

Magen blir inte så mkt större.
Säger barnmorskan.
Den ligger precis på måttkurvans heldragna linje, kan ni tänka er så alldeles lagom jag är.
Torsten var likadan, precis medel.

Sen är det ju lustigt att alla värden kan vara så bra.
Blodtryck och blodsocker och järn osv.
När kroppen på samma gång kan braka ihop så fullständigt av att jag är gravid.
Så skönt att jag kan göra nåt bra sa jag till mina vänner.
Men du har ett himla bra humör också, tyckte de, men det var mest för att jag fick träffa dem som mitt humör var så toppen.

Nu längtar jag mest till efteråt.
Till duschen.
Jag minns så tydligt förra gångens lättnad, förvåning, när jag duschade och samlade mig inför att tvåla in fötterna och benen.
Ååå HEJ! tänkte jag i vanlig ordning, och blev förvånad över att inte studsa tillbaka av magens storlek.
Eftersom magen i stort sett var borta, innehållet låg på pappans bröst och sov.

Det längtar jag efter.
Att innehållet kan läggas annorstädes, och fötterna kan tvättas utan att jag tar sats.

Om lukter.

2012-02-01T09:43:00.003+01:00

Jag älskar lukten av fuktig källare.
Den där typen som luktar kall sten och vatten (ej mögel och förruttnelse).
Det kalla, på något sätt pudriga i luften, just nu vill jag verkligen inget annat än att känna den lukten.

Den är fräsch, helt naturlig och okonstlad, och har alltid gjort mitt illamående lite lugnare.
Men jag älskar lukten även när jag är ogravid.

Precis som lukten av krita.
Vit skolkrita, alltså det är nästan så att jag vill stoppa dem i munnen, för att det luktar så gott.
Men smaken är inte riktigt samma som lukten.

Krita och källare – aaaaah.

Om tulpanerna.

2012-01-31T15:58:00.002+01:00

Okej jag ser att det är dags att slänga mina tulpaner nu.
Men först!
Blommor i motljus:

Och i solljus.

Om dansen. Och sången.

2012-01-31T10:02:00.001+01:00

Vårt barn.
Har väldigt mkt energi och väldigt svårt att sitta stilla.
Och så fort han hör minsta lilla gnutta musik börjar han svänga på höfterna.

Det är inte bara lite guppande upp och ner, han gör piruetter och höftskakningar och balettsvänger med armarna.
Jag vill gärna låta honom gå någon form av dans, jag tror att han skulle älska att röra sig så länge med en massa andra som är lika entusiastiska till dansen som han är.

Det enda jag kan säga att han gör oftare än att dansa.
Det är att sjunga.
Nynna högt, eller ännu hellre: sjunga egna texter till melodier som redan finns, eller istället för att bara fråga – sjunga frågorna med egenkomponerad melodi.
Det sväller så väldigt mkt i mitt hjärta när han gör sånt.
Att han kan, fantasin han besitter.
Jag förundras och undrar så vad det hela ska utvecklas till.

Jag väntar med spänning på hela hans liv, på varje dag av nytt för honom.

Om Pärlans konfektyr.

2012-01-30T10:11:00.000+01:00

Jaha.
Så jag kanske måste sluta följa fina Miriam Parkman på Instagram.
Eftersom hennes bilder från Pärlans konfektyr ger mig daglig abstinens efter deras kolor.
Vanilj & havssalt
Choklad & kakaokross
Pepparmint & polka
Salt lakrits

Så snart bäbisen är ute ur magen, och fogarna återställt sig till dräglig smärta.
Då är det jag som åker in till Söder och shoppar.

Bilder: Miriam Parkman

Om namnet.

2012-01-30T08:41:00.001+01:00

Jag såg en text om hur vi väljer namn till våra barn.
Tre-generationsregeln har jag hört tidigare, att det är vanligast att vi kan tänka oss namn från våra mor- och farföräldrar, snarare än vår egen eller våra föräldrars generation.

En undersökning som texten talar om listar hela tio olika kriterier.
1. Estetiskt tilltalande.
2. Lagom vanligt.
3. Lätt att stava.
4. Lätt att uttala.
5. Passa med efternamnet.
6. Passa med syskonens namn.
7. Passa barnets personlighet.
8. Internationellt gångbart.
9. Inte betyda något konstigt.
10. Inte gå att komma på öknamn på.

När vi väntade Torsten hade vi en lång lista på tänkbara pojknamn.
Och inte ett enda på flicksidan.
Vi utgick från personer i våra liv som betytt mkt för oss, och vars namn därför värmde lite extra.
(Senare visste vi även att det skulle bli en pojke, men klämde fram en flicklista ifall det nu ändå skulle visa sig vara en flicka.)

Vi rangordnade och tänkte att när han kommer ut, då ser vi om det passar.
Men aldrig att jag tänkte på något av de tio ovanstående punkterna (förutom nr 1 om de med "estetiskt tilltalande" menar att man faktiskt ska tycka om nament, och möjligen att nr 9 hade varit aktuellt att bry sig om, om Torsten betytt något stötande).

Om hemma.

2012-01-29T21:56:00.002+01:00

Och som om det vore en total nyhet det där med att det snart kommer ett barn.
Fick barnmorskans ord i tisdags mig att känna att shit!
Bäst att fixa här hemma.

Så jag borrade i väggar, satte upp saker som länge stått lutade mot diverse väggar.
Packade upp en massa saker i klädkammaren och tapetserade sista två dm tapet i sovrummet som vi bara låtit bero.
Sen i oktober.

(Och så passade jag på att fika en massa semlor, jag tänkte tydligen att man inte kan fika semlor när man fått en bäbis?).

Om min senaste förlossning.

2012-01-29T20:42:00.007+01:00

Jag ska berätta lite (massor) om min senaste förlossning nu.
Ni får ursäkta allt tjat om graviditet, jag har inte så mkt annat nu.
Det är lätt att man även vältrar sig i nostalgi, tider som dessa.

När jag fick börja krysta.
Tog det bara fem minuter, fem krystar, innan han var ute.
Det var så skönt att känna styrkan i min diafragma, täppa till vartenda hål i mig utom neråt och bara pressa.

Han kom ut, men det gjorde inte moderkakan, så de la is på min mage.
Och sen masserade de.
Och efter en halvtimme fick jag någon medicin, och efter ytterligare en stund satte de akupunkturnålar i tårna.
Till slut kom den.
Lite trasig i kanterna, och ungefär då upptäckte de att blodet som kom från mig inte gick att stoppa.

Barnmorskan letade och letade, och herregud alla som har fött ett barn vaginalt vet att det sista man vill då.
Det sista man tror att man klarar.
Är kalla och hårda instrument in i sitt innersta.

De stoppade in långa tampenader i mig.
Det kändes ungefär som de där hårdaste pappersremsorna man river av och torkar händerna med på vissa offentliga toaletter.
Ungefär två meter långa var de, för att suga upp allt blod, och sen drog de ut snabbt snabbt så att mitt inre inte skulle hinna fyllas med nytt blod.
Så att de kunde se var blodet kom ifrån.

Men de såg aldrig.
Förlossningsläkaren fick komma, min epidural hade sedan länge släppt, och allt jag tänkte på var att slappna av.
Jag la all min energi på att slappna av på att inte erkänna ens för en endaste sekund.
Att det gjorde så ont att jag ville skrika från djupet av min själ.
För hade jag gjort det.
Hade jag yppat ens ett enda litet aj.
Då tror jag att kroppen hade hakat på allt för fort, sinnet och känslorna och jag på en gång blivit spänd och fått mer ont.

Jag såg förlossningsläkarens yviga rörelser, hon drog högerarmen snabbt bakåt, ungefär som när man kastfiskar.
Jag antog att hon sydde, efter ett tag frågade jag om de hittat det, jag tyckte hon sydde så länge.
Men de hade inte hittat det.

Istället började de ringa ner till operationsavdelningen.
För att förbereda ett rum.
Jag hade förlorat nästan två liter blod, mitt blodtryck var nere på 80/45, och när de skulle montera fast den nedre delen av sängen.
För att kunna köra iväg mig till operation.
Så fungerade det inte.
Jag fick flera gånger lyfta upp min underkropp i de där benklykorna, och hålla uppe mig själv så medan de försökte fixa sängen.
Jag märkte att barnmorskan blev stressad, tillslut sa de "vi måste köra ändå", och skrattade lite lättat till när jag sa mitt femte "det går bra" på hennes fråga.
"Du klarar visst allt" och sen rullade vi.

Jag skymtade min käraste stå en bit bort med Torsten och en annan ur vårdpersonalen.
De mätte och vägde, och jag kände ett sådant lugn.
Om det skulle hända mig något, om jag trots allt skulle dö.
Så hade jag ändå fått ha mitt barn på bröstet och jag visste att de två skulle ha varandra.
Det gjorde mig så lycklig.

Väl i operationssalen hade mitt blodtryck sjunkit ytterligare, och jag hörde narkosläkaren säga "hon klarar inte det här vaken, vi måste söva henne" och jag sa tack.
Ja tack.
För jag orkade verkligen inte slappna av längre, trycka undan varje impuls att skrika och fly.
Efter en sista kraftansträngning med att klättra över från förlossningssängen till operationsbädden, fick jag försvinna.
Och lägga precis allt i alla andras händer.

Efter några timmar vaknade jag.
Och senare kom min familj ner.
Det var så overkligt, jag kände mig som en belastning (vilket jag alltid gör när jag uppsöker vård, försöker att inte klaga osv) och försökte att vara så enkel som möjligt.
Jag glömde nästan bort att jag just fött ett barn, och att alla i personalen faktiskt tyckte att man skulle göra allt för att det barnet skulle få komma till mig.
Så snart som möjligt.

Det där fina lilla fikat med mackor och svensk flagga på bricka som alla talar om, fick min familj fika ensamma uppe i förlossningsrummet.
Jag tyckte synd om min käraste som hade fått sitta där i timmar och bara vänta.
"Men jag hade ju Torsten" sa han.
Och sen fick vi åka upp till bb och till ett alldeles eget rum, jag var sängliggande i två dagar och blev inte bättre trots allt blod jag fick.

Hämtade mig först på fjärde dagen, och tänkte hela tiden att en förlossning.
Det gör jag om vilken dag som helst.
Bara jag slipper vara gravid igen.

Flera veckor senare råkade jag nämna för min mamma att jag var så less på att blöda.
Och hon sa att man inte alls skulle blöda så länge, det var det ju ingen som hade sagt till mig, så jag bara väntade ut det hela.
Ibland höll jag mig i dörrkarmen hemma för att smärtan var så hemsk.
Men jag tänkte bara att så här ska det väl vara.
Men det skulle det inte.

Jag hade kvar bitar av moderkakan i mig, och fick undersökas och sedan ta ett utdrivningspiller.
Så att livmodern kunde få hjälp att stöta ut det sista.
Vid det laget hade jag redan börjat om skolan, och försökte söka praktik och göra slutuppgifter samtidigt.

Nu njuter jag.
Av det faktum att jag vet att jag inte ska blöda så där länge.
Och att jag vet att även om jag gör det och behöver lång tid att återhämta mig.
Så ska jag bara vara hemma med mitt barn, inte hålla redovisningar och gå på intervjuer (och packa ihop lägenheten och flytta till Sthlm, och göra modereportage) herregud.
Den här gången ska jag bara vara.

Om solen och pulkabacken.

2012-01-29T15:06:00.002+01:00

I morse följde jag med ut.
Gick nerför alla trapporna och ut på gatan, korsade den och satte mig sedan på en bänk.
För alldeles bakom huset mitt emot vårt ligger en pulkabacke.
Hur lagom som helst, och jag fick morgonsolen i ansiktet, kände mig friskare och starkare och försökte suga in alla strålar så gott det gick.

Torsten åkte så klart bob.
Med sin pappa och sin hund, som just efter att vi konstaterat att han inte har någon favoritleksak helt plötsligt har blivit hans följeslagare.
Han pratar med henne och visar henne saker och berättar vad de ska göra och instruerar oss i vilka repliker vi ska säga i hennes ställe.

Och den där minen jag gör på bilden.
Det är enda uttrycket jag kan göra utan att se halvdöd och helt uppsvälld ut.
Så ni får ursäkta det lite krystade i mitt anlete.

Om hyllan i lilla hallen.

2012-01-29T10:14:00.000+01:00

Jag satte upp en hylla i lilla hallen.
För att förlänga en liten liten byrå, alldeles för liten, som står på golvet under.

För att vi behöver ytor lite högre upp, där inte ens en två och ett halvt-åring når ens när han hämtar lilla stegen.
För det gör han.

På nedre hyllan ser ni vad som är början till vår bb-väska (minus pappersrullen i bakgrunden, ska ej ha med mig egna affischer).
Ända sedan jag hade magsjuka och trodde att jag skulle börja föda har jag sagt.
Vi måste packa väskan.
Men ja, att samla iaf en tredjedel på samma ställe tycker jag är bättre än ingenting.

Har svårt att packa saker för själva förlossningen.
De där spelen och snacksen man uppmanas packa med, ifall man måste vänta, ifall man måste få snabb energi.
Har svårt att tänka att det skulle kunna ta längre tid än förra gången.
Inte för att förra gången tog lång tid, utan för att det här är andra gången och hur jag än gör så tänker jag att det blir likadant som första gången.

Om den tråkiga stillheten.

2012-01-28T16:16:00.002+01:00

Att hålla sig stilla är helt klart tråkigare de dagar när även min familj är lediga.
Då de kan gå ut och leka och hitta på olika utflykter och allt jag kan fortsätta med.
Är att ligga i soffan.

De kom hem med en nyinköpt bob.
Varför heter det snowracer i södra Sverige?
Och ännu mer: varför heter det just bob i norra Sverige?

I min iver att få vara lite delaktig tog jag över ihopskruvandet från min make.
Satte mig på golvet med boben i knät och Torsten klättrandes på precis allt som var
1. jag
2. bob

Och så sjöng han olika sånger som handlade om att han ville åka bob.
Fast han sa snowracer.

Nu är de ute i backen, i mörkret, jag får filmer över telefonen så att jag får se hur kul han har det.

Om allt guld.

2012-01-28T11:09:00.000+01:00

Ja, det kan hända att jag är svag för förpackningar i guld.
Det kan hända att jag känner mig ett litet steg närmre de där Falcon Crest-donnorna när jag står och sminkar mig med dessa guldiga saker.
Allra helst när jag inte är gravid och har haft stora svepande klänningar och mängder av klirrande guldhalsband.

Jag gillar väldigt mkt att känna mig som en Falcon Crest-donna.
Tidigt 80-tal, den där perioden när 70-talet hängde kvar men bara med lite mer "glamour" (läs guld och glänsande läppar).

Och så visar jag er en av mina necessärer.
Den som har två fåglar som pussas, det ser ut som det.

Om dagens roliga planer.

2012-01-28T09:52:00.002+01:00

Torsten såg farfar och hunden utanför fönstret på deras morgonpromenad.
Det ledde till spontant morgonbesök hos dem.

Sen åka till Nacka Forum och köpa bob.
Han kommer att bli överlycklig.

Och handla lördagsgodis och gå på promenad och sen åka i backen.
Med boben.

Fast själv ligger jag så klart kvar hemma i soffan.
Måste även sova eftersom jag ej gjorde så mkt av det i natt.
Det hela känns ASTRÅKIGT.

Om semlor och porslin.

2012-01-27T12:06:00.000+01:00

Jag kan ej få nog av semlor.
Någonsin.
Fast tre per dag var tydligen alldeles lagom för mig, den fjärde kändes helt enkelt inte lika lockande.

Vitrinskåpet!
Måste naturligtvis få någon mild belysning så att man tydligt ser mina fina Arthur Percy-pinaler, samt glittret i de vackra glas jag så småningom ska orka ställa dit.

Ovanpå: Min samling tennljusstakar (delar av den).

Om mat.

2012-01-27T08:54:00.001+01:00

Det är märkligt att vi kan uppleva smak så väldigt olika.
Att ens eget älsk är en annans hat.

Jag älskar
kaviarmackor till blodpudding
makrill i tomatsås på knäckebröd

Jag avskyr
messmör
korvstroganoff

Om barnkläderna.

2012-01-27T08:36:00.000+01:00

Jag har tvättat alla bäbiskläder nu.
Bäbisen har väldigt många kläder i de minsta storlekarna och om den ska hinna använda allt innan det är urvuxet.
Blir det många byten varje dag.

Så efter att ha börjat framföra hälsning om att bäbisen inte vill ha kläder när den kommit.
Kan jag nu göra en helomvändning och hälsa att bäbisen bestämt behöver dessa kläder när den kommit.

Och bäbisens storasyskon behöver dessa (se ovan).

Från Moonkids.

Om illamåendet.

2012-01-26T13:41:00.001+01:00

Jag vaknade från min förmiddagslur och mådde hemskt illa.
Det gör jag varje gång jag vaknar.

Så jag bara hmm, jag äter några mackor och sen tar jag den här semlan och avslutar med halv påse bridgeblandning.
Och nu?
Jag mår fortfarande illa. Vad tusan?

Om storebrodern och om saker hemma.

2012-01-26T11:57:00.002+01:00

Kan ej sluta tänka på att den här lilla pojken ska bli en storebror.
Just nu är han väldigt noga med att påpeka att allt är hans.
Inget är bäbisens.

Men ibland drar han upp min klänning.
(Bäbisen kan ej höra genom den, säger han.)
Och frågar om den vill komma ut, och så petar han på magen, klappar lite grann (ger en rak höger också, om man inte är vaksam och hugger tag i hans arm i tid).

Hemma har vi äntligen fått upp de första delarna av ett hyllsystem vi börjat samla på oss på.
Vi har valt den djupare varianten på golvgavlarna, för att få plats med vitrinskåp och alla stora konstböcker jag har.
Vilket innebär att vi nu har ca 30 hyllplan (och väggavlar) till den smala varianten liggandes under vår säng.

Är iaf väldigt glad över tidningshyllorna, som tillåter mig att se även framsidan av böckerna.

Lampan jag har efter mormor ger så vackra skuggor på väggarna.
Men den är skoningslöst skarp i sin belysning.

2012-01-26T10:59:00.000+01:00

Som vanligt när jag ser stora byggnader i trötta färger kan jag inte låta bli att fantisera om färgläggning.

Stora partier starka färger är ej att underskatta.
Så enkelt och så effektfullt.
Men så tycker naturligtvis inte alla.

Om trivselbesöken.

2012-01-25T21:19:00.003+01:00

Tre vänner har jag haft på besök i veckan.
Och det är bara onsdag!
Det är helt fantastiskt hur bra man kan må av att bara få sitta i sällskap med någon, småprata eller djupprata, men helt enkelt bara träffas.

När jag är hos barnmorskan vill jag alltid fota den lilla plastbäbisen.
Att det ligger en större version.
Och inte i plast.
I min mage, det förstår jag inte alls och kommer nog aldrig att göra.

Barnmorskan trodde iaf att barnet skulle komma om bara några dagar.
Är det fortfarande kvar i mig på måndag kommer jag alltså att bli galen.
Trots att jag inte ens passerat beräknad ankomst-datum än.

Om ugglor och små möss.

2012-01-25T09:02:00.002+01:00

Listan på saker jag tycker att jag kan få.
För att jag ska föda ett barn.
Börjar bli odrägligt samt självupptaget lång.

Tre nya, se ovan.
Ring, örhängen, halsband, synd att de kostar snäppet för mkt för att jag skulle köpa utan att blinka.

Av Jacey Withers.
Bilder från asos.com.

Om magen.

2012-01-24T10:52:00.001+01:00

Haha jamen okej förlåt, bilder som dessa kanske mest är roliga.
För den gravida kvinnan på bilderna.

Jag kunde inte låta bli att jämföra, jag började nämligen undra om min mage verkligen sjönk ner förra gången.
Så där som alla talar om.
Att det blir lite lättare att andas och att äta.
Jag upplevde det iaf aldrig, och på bilden till höger väntar jag Torsten.
En dag senare var han ute.

Försöker så klart tyda minsta tecken på att bäbisen skulle födas redan nu.
Och kan ej heller undgå det komiska i att mina poser är näst intill identiska.
Till och med minen är sig lik, lite lagom beklämd av plågor men försöker se glad och lite kul ut.

Om hipsters.

2012-01-24T08:43:00.001+01:00

Jag och min käraste har länge funderat.
Vad är en hipster?

Ingen av oss har egentligen vetat, vi har inte riktigt kunnat applicera begreppet på någon grupp utifrån de få texter vi sett begreppet i.
Så han frågade på facebook.
Och fick bland annat svaren:
Mössan och mustaschen, surdegen/microbryggeriet, var det 2011...Skägget, hatten, korven 2011/2012!
En hipster är väl också lätt ironisk och så fort ngt är minsta lilla mainstream så är det nästan pinsamt att vara ens i närheten av detta?!

Så en hipster är alltså de där bajsnödiga personerna som jag har väldigt svårt att ta på allvar?

Vi fick även länken till ett test, i vilket vi båda blev medelsvensson.
Ett test som i mitt tycke innehöll alldeles för få vad är det?-alternativ och vadå "vilken musikfestival vill du helst gå på i sommar?"
Hohoho, jag slutade vilja gå på festival för tio år sedan.

Om efter leverans-önskemål.

2012-01-23T21:37:00.005+01:00

Saker jag önskar att jag kunde fixa, så att vi hade till de första veckorna av nybäbis:

– Väldigt många påsar med vaniljbullar i frysen (ni vet, vaniljsocker istället för kanel). (Ni vet, väldigt väldigt många.)
– Mat i olika portionsförpackningar (grytor eller röror eller lasagne eller liknande).
– Hyllsystemet som skall sättas upp faktiskt hinner sättas upp (så att jag hinner lasta in de sista flyttkartongerna däri).
– Skura golven (ej gjort sedan vi flyttade in, fatta mängden byggdamm!)
– Minst tre stora lådor (tänk big pack-glass) med tre sorters småkakor i (som får trängas i frysen med bullarna). (Tänker mig hallongrottor, varför? har ej varit förtjust i dem tidigare, någon seg chokladrutegrej min mamma brukar göra med hasselnötter i, och drömmar, min faster Marlenes drömmar ååååh).

Men kanske ska hålla mig inom rimliga gränser och vara glad om vi hinner (orkar) byta sängkläder.

Om helgen i soffan, och sen fick vi fika.

2012-01-23T20:42:00.003+01:00

Min man jobbar på radio.
Aldrig 8-17, det finns både för- och nackdelar med såna scheman.
Nackdel: Överaktiv tvååring lämnas ensam en hel helg med höggravid foglossningsinvalid mamma.

Men den här gången anpassade han sig.
Kanske var han fortfarande lite risig efter sjukdomarna vi haft?
Vi spenderade två dygn i soffan, den totala fysiska aktivitet vi haft kan räknas till högst 30 minuter/dag.

Sen kom hans far naturligtvis hem på kvällen och kunde erbjuda pigga och fysiska lekar.
Men hjärtat i mig.
När barnet kikar ut genom fönstret och glatt berättar att det snöar och vi kan åka pulka mamma och sen lika snabbt förklarar för mig.
Att vi får vänta till pappa kommer hem.

Att inte ens kunna ta honom ut till lekparken.
(Det slår aldrig fel, tvååringen blir trött och vägrar gå uppför trapporna när vi ska hem, jag kan rimligtvis inte bära honom fyra våningar, jag kan knappt längre bära mig själv fyra våningar.)

Vi såg filmklipp, en massa tåg på youtube, och på söndagen kom hans farmor förbi med fika.
I duschen i söndags konstaterade han att han saknat sin pappa.

Om de sista veckorna.

2012-01-22T08:34:00.001+01:00

I fredags gjorde jag mig till.
Sminkade mig rent av, fixade håret och tog på några smycken.
Jösses va?

Örhängen och armband från Noa Noa.

De här sista veckorna som jag är inne i nu.
När barnet faktiskt lika gärna kan komma NU, som om fyra veckor.
Åh så dryga de är.

Man bara väntar och väntar och jag kan knappt röra mig alls längre och ischiasnerven är hemskt jobbig det finns inte en enda.
Faktiskt inte EN enda ställning längre, där inte något i kroppen gör ont.

Och samtidigt.
Så får jag ett il av nervositet när jag inser att shit.
Det kan faktiskt bli NU.
Och inte om fyra veckor.

Magen.
Det är inte utan att jag känner mig så här.

Om en fredags-lista.

2012-01-20T11:50:00.000+01:00

Vad åt du till frukost?
Banan/mjölk/havregryn mixat till god och nyttig samt mättande milkshake.
Två rostade mackor med lemon curd och ost på.
En kopp te.

Vad har fått dig att skratta idag?
När Torsten vaknar och innan han fått ordning på rösten säger "mjauu" som första hälsningsfras.
För att han är katt mest hela tiden nu.

Vad har du på dig just nu?
Gravidmjukisbyxor och mormors gamla nattlinne.

Hur ser resten av dagen ut?
Ska få skjuts av min svärmor till ett apotek, där ska jag handla lite kroppsvård (har inte samma luktpreferenser som gravid, kan därför inte säga "köp den här" längre, utan måste lukta mig till något jag pallar, mkt ger mig bara illamående).
Sen bli skjutsad till förskolan för att få hämta Torsten (det har jag kunnat göra bara en gång sedan jag blev sjukskriven i slutet av november), ska bli mkt kul.

Vad händer ikväll?
Äta middag hos svärföräldrarna.
Sedan ligga med Torsten i soffan, för jag klarar inte av att sitta i fåtöljen i hans rum och natta honom, det tar för lång tid.
Vi kör slöa och gravidanpassade varianten, min käraste jobbar kväll.

Och på lördag?
Noll planer.
Ta oss igenom dagen, en styck höggravid och gravt rörelsehindrat kvinna, en styck överenergisk och upptäckstörstande tvååring.

Och på söndag?
Se lördag.

Vad är det roligaste som hänt dig den här veckan?
Det är inte roligt att vi är så sjuka allihop, men det har varit sköna dagar och vi har fått ses mkt allihop.

Och det absolut sämsta/tråkigaste?
Stressen över att jag vill packa upp.
Har sakta börjat acceptera att vår heminredning är hälften kartonger, och med en massa damm och byggskrot, men inser att det finns en annan värld, och det är den världen jag börjar längta efter.
Samt kräkas som höggravid, men lämnar det bakom mig nu, kommer knappt ihåg det längre, vilket då sa du?

Hur lyder dina senast tre inkomna sms?
1. "Det var hemskt"
2. "Jag vet inte det känns som att det blir fel att ringa och kolla också"
3. "Okej. Men det känns jobbigt för mig att ringa när jag inte kan komma och hämta honom"

Vad dricker du i helgen?
Te och vatten och o'boy.

Om när jag var bäbis.

2012-01-20T10:22:00.002+01:00

Själv såg jag ut så här.
När jag var bäbis.

Men jag hade nog inte fullt så rödbrunt hår, innan jag fyllt ett var det iaf helt vitt.
Jag föddes med gulsot, och barnmorskan trodde inte att jag var på väg ut riktigt så snart som jag faktiskt var.
Så min mamma fick klättra över till förlossningssängen med min hjässa synlig.

Jag skrek och skrek och skrek och gick ner i vikt.
Till slut köpte min pappa ersättning istället och då åt jag som en häst.
Och det beror kanske inte på det, men min gomspene är tvådelad och en teori min mamma har är att jag skrek så mkt att den sprack, försöker googla mig till det men hittar ingen klar förklaring, kanske någon av ni vet?

Iaf så trodde min storasyster att det var en hundvalp som väntade på henne när hon kom hem.
Hon blev oerhört besviken över att det låg ännu en bäbis där.
Elva månader innan föddes min storebror, och han fick komma hem från sjukhuset drygt ett halvår innan jag kom (han föddes tre månader för tidigt).
Så jag kan ju fatta att hon tänkte att "okej det blev ingen förra gången, då MÅSTE det ju vara en nu".

Om mammaklump i magen.

2012-01-20T09:30:00.002+01:00

"…då sa han plötsligt, jag känner ingen vuxen här och började gråta, och det fortsatte han med, förtvivlat innan jag tillslut fick sätta honom i hennes knä, och jag hörde honom hela vägen ut."

I dag har de planeringsdag på Torstens förskola.
Första versionen, den vanligaste varianten, är att de stänger lite tidigare istället.
Men nu var det tydligen kort varsel tyckte många (en vecka), så istället ändrade de och tog planeringen dagtid och låter annan personal vara på avdelningen med barnen.

Och Torsten konstaterade att han känner ingen vuxen, och det gör så ont i mitt hjärta och i magen och jag vill bara sätta mig i en taxi och hämta honom.
På en gång.
Min lilla katt (i går hette katten Siv, samt Pintu Gajja).

Jag hade föredragit tidig stängning och ett barn som får vara med såna han känner.

Om våren på H&M.

2012-01-20T08:00:00.000+01:00

Suddiga skärmdumpar men åh vad jag ser mig själv i vår.
Med lätta steg på härliga promenader.
I dessa kläder.

Kappan!
Både färgen och skärningen, och kjolens mönster!
Och färger.

Sandalerna!

Och allt det där ljusa/lavendel/fladdriga/svala.

Och inte för att jag ser mig själv i den där violblå.
Är det en jumpsuit?
Men färgen och materialet ser så härligt ut.
Och så ännu en bild på de fina skorna.

Och jag gör alltid så här.
Fantiserar ihop en vardag om hur allt skulle vara i de plaggen jag just för tillfället trånar efter.
Ser mig själv som en tjusigare, lugnare, och mer tillfreds människa.
Jag söker ständigt efter känslan av att känna mig perfekt.
Eller kanske mer tillfreds?
Och egentligen handlar det hela bara om att jag försöker dölja min kropp och det som jag har fått för mig är fel jag.

Om jag levde i en annan tid.

2012-01-19T21:42:00.001+01:00

Fina frugan frågade.
Och jag har helt plötsligt väldigt svårt att fantisera.
Föreställa mig själv i en annan tid än denna.

Nog kan det hända att jag ibland drömmer om de vackra aftonklänningarna på 10-talet.
Om herrarna i frack och tjusiga middagar med artigheter och dans.
Eller tebjudningar.
Och besök hos sömmerska med hattaskar under armen och ett inslaget paket av något man handlat, istället för en massa plastpåsar.

Men alla tider har sina brister.
Och levde jag i den tiden men hade mina åsikter jag har nu, hade jag så klart blivit djupt olycklig av den orättvisa kvinnosynen och klasskillnaderna i samhället.

Jag tänker att även våra föräldrar hade ett sämre jämställt samhälle, att de har tagit strider för vår skull så att vi nu kan leva bra.
För det borde ju ha skett ändring sedan våra föräldrar var unga.
Och då slår det en lite extra hårt det där om att vi har ganska långt kvar innan det är ett jämställt samhälle.
Det är konstigt att jag ändå ser det som att den största striden redan är tagen.

Men den kanske är det?
Och det är de här sista "småbitarna" som är de segaste.
Precis som när man packar upp efter en flytt eller en resa.
Det går fort i början, men sen är det lätt hänt att det där sista blir liggande ända fram till nästa flytt eller resa.

Om jag levde på 10-talet.
Är det inte helt omöjligt att jag sällat mig till suffragetterna.

Om en helt egen dag.

2012-01-19T20:16:00.003+01:00

Alltså.
Bara tanken på att någon skulle anordna en hel dag i min ära.
Jag blir alldeles lycklig och varm.

Den här gruppen människor verkar vara så fina, de har dagar både hit och dit, och man gör huvudpersonens favoritsaker och äter huvudpersonens favoritmat.
Jag blir rörd.
Så fint.

Någon gång ska jag orka göra en sån dag för mina vänner.
Var och en av dem.

Om hemmafixandet.

2012-01-19T15:17:00.001+01:00

De allra flesta får den där rensa upp-ivern när de väntar barn.
Även partnern.

Förra gången rensade och städade han så mkt att det till slut ekade i köket.
På rikt!
Helt fantastiskt skönt kändes det, att bara kunna ligga på soffan och se hemmet bli skinande rent, frysen fylld med mat och bullar, och alla såna där borde rensa-högar försvinna.

Den här gången är så mkt mer annorlunda.
Inte för att vi har ett barn redan, utan för att vi har ett halvfärdigt hem som aldrig tillät oss att packa upp flyttkartongerna.

För att göra en sak måste vi först göra tre andra saker.
Exempel:
- Vi måste rensa ut de där hyllorna i garderoben som nu är fyllda med verktyg och tapeter, så att vi kan lägga in bäbiskläderna där.
- Ja, fast var ska vi lägga verktygen? Vi måste rensa i lilla förrådet först, och det är ju en massa skräp från förra ägaren som ska köras bort.
- Ja. Men vi skulle kunna lägga ner de i en flyttkartong så länge. Fast då måste jag packa upp en flyttkartong först. Men det är klart, det kan jag göra när hyllplanen till hyllsystemet väl kommer, då är det bara att lyfta över från kartong till hylla.

Det går inte att städa och rensa för det finns inga givna platser att lägga skrotet på.
Jag undrar om det finns firmor man kan ringa in.
Akutfirmor som röjer och rensar, som man kan räcka över sin att göra-lista till och så betar de av den.

Åh vad jag önskar att det fanns en sån firma.

Och jag säger alltid "vi" för att det ska låta lite snällare, men det betyder ju jämt "du" (som i min käraste).
För packa upp och lyfta och fixa och feja.
Det har jag inte kunnat sedan i slutet av november.

Om en lista.

2012-01-19T08:10:00.002+01:00

Vad gjorde du för tio år sedan?
Jag flyttade från Umeå till Göteborg, från särbo till sambo, från vänner till främlingar, från operakorist till nattportier.
Till en lång trappa ner i olyckligheten.

Vad gjorde du för fem år sedan?
Min käraste hade nyss flyttat in i min etta i Gävle, vi hade träffats några månader innan.
Vi drack fredagsdrinkar och träffade vänner varje helg, gick på bio och promenader, jag pluggade och han jobbade och på lördagar och ibland även mitt i veckan jobbade jag i en Noa Noa-butik.
På våren började jag skriva om mode, och göra modereportage, för en av lokaltidningarna, vi flyttade till en trea på Brynäs i Gävle och bjöd gärna på fester och fikan.

Det var en väldigt lycklig tid, även om den hade svarta kanter pga oro över framtid, efter studierna.
Vi gick på väldigt många loppisar.

Vad gjorde du för ett år sedan?
Gick från vikarie till fast anställd, layoutade på både resetidning och tränings-/hälsotidning.
Började längta till något annat än Rågsved, mådde väldigt dåligt på samma gång som jag var väldigt lycklig.

Fem snacks du gillar
Fem!?
Snacks för mig är typ chips och nötter, men saker jag gillar att äta för att det är gott (just nu, i morgon kan det ha ändrats):
1. Digestivekex med smör
2. Vindruvor
3. Semlor
4. Naturell yoghurt med müsli (mkt nötter samt kokosflarn)
5. Morötter

Fem sånger du kan hela texten till
1. Lascia ch'io pianga
2. Sov du lilla videung
3. Judy min vän
4. Take on me
5. Non so più cosa son, cosa faccio

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär
(I turordning)
1. Bjuda vänner och familj på stor fest, utan slut
2. Åka på avslappnande njutningssemester, mat, spa, shopping, och bara vara med mina favoriter
3. Ordna upp med lån, och förse familj och behövande med slantar
4. Köpa drömboende på drömplats (vet ej vad vare sig drömboende eller drömplats är för tillfället, kanske måste bli flera ställen, det finns så många drömmar)
5. Arbeta för att jag vill

Fem dåliga vanor
1. Lämnar te-påsar på diskbänken, som glöms kvar och torkar in.
2. Lämnar kvar trosorna på badrumsgolvet (fast har mest att göra med att jag är så jädra gravid och ransonerar bort så mkt böj jag bara kan)*
3. Många fönster öppna på datorn, så att andra som vill låna den aldrig hittar rätt*
4. Måste alltid kissa innan måltid, spelar ingen roll om det trycker på eller ej
5. Släcker sällan lyset på toaletten eftersom jag ändå ska dit snart igen (även som icke gravid är jag en mångkissare av rang)
*säger min livspartner

Fem saker du gillar att göra
1. Bläddra bland gamla kläder och fantisera över vem som burit dem, och i vilka miljöer
2. Äta riktigt god mat och dricka vin i gott sällskap
3. Duka trevligt när vi får besök
4. Sätta igång tvättmaskinen och få känslan av att jag ordnar upp, bara genom att trycka på en knapp
5. Studera mitt barn när han leker och upptäcker/tar in nya saker

Fem saker du aldrig skulle klä dig i, eller köpa
1. Korta toppar som slutar just under bysten
2. "Klänningar" som slutar innan rumpan gör det (och till det blott ett par tunna svarta strumpbyxor)
3. En jättestor teve
4. En sån där Charles Eames-stol, de är fina men de har överexponerats likamed jag blir löjligt trött
5. Gerbera

Fem favoritleksaker
1. Ritplattan
2. Telefonen
3. Sims 3
Fast leksaker? Har vi verkligen leksaker?
Jag skulle väl skriva min cykel, den älskar jag och längtar så efter att få cykla igen.
Fast lär ju inte bli i vår, känns osäkert och läskigt att cykla med minibäbis, går väl inte ens.

Om han ska vara på förskolan eller ej?

2012-01-18T20:12:00.002+01:00

Ja hej.
Jag behöver lite tips och råd.

Vi började prata lite om hur Torsten skulle gå på förskolan den där första tiden.
När bäbisen kommit och vi båda är hemma.

Jag ser för- och nackdelar i allt.
Bra att få fortsätta med sina rutiner.
Bra att få vara med sina kompisar.
Bra att få vara på ett ställe som fortfarande är som det är.

Bra att få vara med hemma och slippa känna sig utanför.
Bra att få vara mkt med bäbis och vänja sig.
Bra att få ha lediga dagar med föräldrar som kan åka iväg med honom (den ena föräldern) utan bäbis och hitta på roliga saker.

En väl avvägd variant av lite av båda?

Om bäbiskläder.

2012-01-18T12:14:00.000+01:00

Förra gången vi fick barn fick vi knappt några bäbiskläder alls.
Kan det ha berott på den långa lista av regler jag skrev på min blogg då?
Hehe, förlåt mig för att jag är så himla petig.
Men tycker nog fortfarande så, att bättre rätt än fel, hellre bara en kaka att fika på en gång än plagg som aldrig kommer att användas.

Jag kan inte alls låta bli att köpa bäbiskläder när folk får barn.
Bästa är fortfarande de här tossorna från Bonkeli.
De fick Torsten av en av mina bästa/finaste/äldsta vänner, och de var så jäkla bra att jag nu ger dem till alla som får barn.
För den långa mudden håller kvar dem på de bäbissparkande småfötterna.
Och så är de fina.
Torsten hade sina tills det gick hål i tyget (och då bara för att vuxit ur dem, inte för hålet).

Men ovan:
Fantastiskt fina bäbiskläder i de färger jag föredrar.
Från Noa Noa BARA SOM INSPIRATION KANSKE INTE ALLS SOM UPPMANING OM VAD MAN SKA KÖPA.
Till min (okej okej, vår) bäbis.

Om det stillastående hemmet.

2012-01-18T09:51:00.000+01:00

Listan på vad som behöver göras är lång.

Några hyllplan ovanför mikron
Spisfläkt
Diskmaskin
Dörrtrösklar
Smal taklist i vardagsrummet
Sista små tapetbitarna ovanför fönstret i sovrummet
Montera hyllsystem i vardagsrummet (så snart hyllplanen behagar komma)
Omvandla städskåpet till skafferi
Hitta köpa och sätta upp takkrok i kökets lamparmatur
Ny kyl/frys
Sätta upp hatthyllan
Sätta upp hylla i Torstens rum samt ge honom fler lampor (det är dunkelt där inne, stackarn)
Gardinstänger till samtliga fönster (en träplanka ovanför de flesta, kan låta konstigt men det var så man gjorde när lägenheten byggdes och då fortsätter vi med det)

Och sedan:
Göra någon form av ordning i de flesta skåpen, som nu bara fått fungera som "stoppa undan i panik för nu kommer listsättare/julen/stökångesten".
Detsamma för källaren, ordning.

Och så allt det där småfixet.
Ni vet.
Och bäbisförberedelserna.

Men jag har iaf satt fast lite presentpapper på rutorna till skåpet.
Så att det ostört får fungera som det skrotskåp det från första början även var avsett som.

Om utrymmet och hämnden.

2012-01-18T03:44:00.002+01:00

Just nu i sängen: höggravida kvinnan har minst plats av alla tre.
Inte bara procentuellt utifrån stor kroppshydda = stort utrymmesbehov, utan faktiskt - klart minst utrymme.

Jag hämnas genom att gravidfisa, fast de två andra sover rätt tungt så drabbar egentligen bara mig själv.

Åh vad jag vill sova.

Om att aldrig sitta bekvämt.

2012-01-18T00:49:00.002+01:00

Just nu: skulle vilja sänkas ner i varm bassäng och få flyta där tills jag somnar.
Utan att behöva belasta någonting på kroppen.

Vilken dröm.

Om vändningar som sitter långt inne.

2012-01-17T23:10:00.003+01:00

Okej nu erkänner jag det helt öppet.
Jag gillar verkligen inte Sex and the city längre.

Det är lite som med Gilmore girls, de bara pratar och pratar och praaatar.

Båda dessa serier var en gång i tiden veckans höjdpunkt för mig.
Inser nu att den förstnämnda var ca tio år sedan, den senare inte långt därefter.
Så okej då.
Smaken ändras, det är givet, men det känns konstigt eftersom min första reaktion fortfarande är "OH! Sex and the city!".

Om mina bästa gravidtips.

2012-01-17T19:34:00.006+01:00

Fina frugan frågade.

Jag får verkligen tänka efter för att komma på något som är ett tips.
Jag försöker så här:

– Det är inte mkt som behöver vara fixat innan bäbisen kommer, så bli inte stressad om ni varken har köpt vagn eller säng eller skötbord (skötbord är det inte ens alltid man behöver).
Ibland kan det till och med vara bra att vänta med vissa saker, låta tiden visa vilka behov som finns.

– Känn efter själv hur du vill göra med amningen, sådana frågor behöver inte stötas och blötas med alla som frågar, man får så många olika råd från alla, och det är bara du själv som har med det att göra.

– Var försiktig om du får foglossning, belastar du mer blir det även värre sen, efter förlossningen.
(Amning gör även att foglossningen tar längre tid på sig att försvinna.)
Prata med sjukgymnast!
Rätt sorts foglossningsbälte krävs, ett som inte är fullt så elastiskt och som verkligen stabiliserar bäckenet.
Det här är vad jag använt båda gångerna, och som sjukgymnasterna rekommenderar (en av de sjukgymnaster jag gått till är specialist på just foglossning, hennes ord är näst intill min lag).
På bilden har hon det rätt långt upp, mina sjukgymnaster har sagt åt mig att det måste sitta rakt över höfterna, inte så där upp i svanken och sedan ner under magen som bilden visar, utan verkligen på höftens bredaste ställe och sedan spänna åt (det funkar inte att sitta ner med fogbälte, det är ej heller tanken, då får man lätta på åtdragningen lite).
Använd TENS! Man kan hyra hos sjukgymnast och på förlossning.
Den inte bara stillar smärtan för tillfället, den förebygger även smärtan genom att bryta signalerna av smärta till hjärnan, som efter långvarig smärta ibland kan haka upp sig och fortsätta skicka smärta till hjärnan utan att det faktiskt är det.
(Det tar ungefär en månad innan man märker den långvariga skillnaden, och man måste göra det minst en halvtimme varje dag.)

– Läs inte så väldigt mkt på (vissa) forum, de flesta är helt galet hysteriska och är man en osäker gravid kan man lätt känna en massa press och stress.
Visst kan man få svar på frågor ibland, men kom ihåg att de som skriver sällan är utbildade utan bara grundar sina åsikter på egen erfarenhet, och i många fall så handlar det inte om vad som funkat för Sara, 28, i Göteborg utan om fakta som man hellre bör ta med vårdpersonal.

– Använd stödstrumpor, det hjälper avsevärt mot stumma och ömma ben, och lindrar om du får pirr i benen. De finns i härlig bomull också, inte bara tantbeige-90-den.

– Köp med fördel en gravidbehå, som den här.
Den är skön när helst under graviditeten, men särskilt mot slutet när magen trycker och brösten börjar ömma extra mkt.
Och även, har jag hört, när mjölken ska rinna till.

Sen kommer jag inte på några fler, för jag är så gravidtjock i huvudet.
Någon annan kanske har utmärkta tips och råd?

Bra tips från er:
(fortsätt gärna komma med fler, jag fyller på, för lita på att det blir googlingsträffar på såna här listor så det är ju toppen för googlaren om den är lång och välfylld)

Anna
Jag ÄLSKADE mitt foglossningsbälte. Som en BH för mage och bäcken. Och så förberedelseoljan från Weleda som jag även marinerade bebiskulan med. Och en bra BH kan inte nog poängteras. Allra helst om man som jag går från A till DD på några månader...

Yevonde
Köp begagnat, skulle vara mitt råd. Tex vagn. Jag vet att ni har en retro, men ifall nån läsare funderar på att köpa en sprillans, strunta i det. Investera i en sjal - fast prova först. Att bära i sjal var fantastiskt, för mig, och för min son, men förstås individuellt.

Britta
Åh bra tips! Kanske att man ska läsa på lite om bebisar också och inte bara graviditet? Det felet gjorde jag förra gången...

Anonym
Om man väljer att amma, försök lära dig att ligga ner och amma. Det är guld, man får en stunds vila och avkoppling samtidigt som man matar sitt barn :-)

Sköna Helena
Om det är första barnet: Njut av att vara uttråkad! Jag vet att det är fruktansvärt svårt (gick själv två veckor över tiden och det var inte njutbart alls!) - men din egen tid, då du bara får hänga med dig själv, kommer inte vara så lättillgänglig igen på ett bra tag. Så: ta ett långt bad, gå en mysig promenad, läs en riktigt bra bok, frossa i tidningar, kolla på dina favoritserier (det funkar i och för sig som amningsaktivitet också!) - OCH dejta din partner. Umgås med varann. För sedan är ni tre och då kommer ni kanske inte varken kunna eller vilja ses själva på ett tag, fast det kan tyckas konstigt nu innan bebisen tar över allt. Att man faktiskt VILL att den ska ta över allt! För det vill man.
Stort lycka till!

Och så kom jag på en till:
Om man köper en bilbarnstol (fast babyskydd heter det nog) begagnad så måste man vara säker på att den ej varit med om krock tidigare, och att den inte är äldre än tio år (för då har plasten hunnit bli gammal och den är inte lika säker längre).

Om en glittrande Cleopatra-krage.

2012-01-16T14:53:00.002+01:00

För att visa något helt annat än vad detta hem är just nu.
(Son och make också hemma sjuka.)

En bred krage fylld med stavpärlor och glittrande glasstenar.
Den bör kunna pigga upp vilken dag som helst, jag köpte den på Etsy.

Om återhämtningen.

2012-01-15T15:28:00.002+01:00

Granen skulle ut i dag.
Vi får se hur det blir med den saken.

Ni vet när man vaknar upp och inser att magen inte längre värker.
Mest bara svider och är ömtålig.
Och man orkar dricka vatten och till och med ställa sig i duschen.
Känslan när man sen stiger ur duschen och kämpar sig på med kläderna och får lägga sig i soffan igen.
Fast ren.
Jag är där nu.

Det var förfärligt att ha förvärkar och kaskadkräkningar samtidigt.
Vanligtvis vill man ju gärna fokusera på en sak i taget, andas bort värkar, tänka på krispiga vinterdagar osv osv.

Torsten vaknade i natt och ville inte vara med sin pappa.
Så vid ett tillfälle satt jag på toaletten, med honom i knät.
Jag kände mig som urmodern, trots att jag inte visste vad jag skulle göra av all smärta.

I morse frågade han hela tiden med gråten i halsen om jag var frisk nu.
"Är du frisk nu mamma?" och när jag stod inne på toaletten och ville kräkas stod han bredvid och frågade igen.
Lilla hjärtat.
Och att försöka låta tapper och glad och säga att det inte är någon fara, samtidigt som magen hulkar sig.
Huga.

Men det är intressant hur kroppen verkar ta bara en viss mängd smärta.
För även om jag varit stel och haft svårt att resa mig upp ur soffan pga fogarna.
Så har jag inte riktigt tänkt på dem i dag, när jag legat och försökt andas bort magontet.
Tack och lov att det är så.

Nu ska jag lägga huvudet mot kudden igen.
Och andas ut över att slippa föda barn mellan spyorna.

Om att föda eller spy.

2012-01-15T10:21:00.004+01:00

Hej.
Jag har magsjuka.
Det är nu jag behöver en massa ömkan och pepp.

I natt visste jag inte om jag skulle behöva åka in till förlossningen med spypåse i handen.
Kaskadkräkas och ha kraftiga sammandragningar om vart annat.
Det var en väldigt tråkig natt.

Nu har jag bara panikont och mår hemskt illa, och med "lättare" sammandragningar.

Okej nu fick jag det sagt.
Så att ni vet att det är väldigt synd om mig i dag.

Om en gravid lördag.

2012-01-14T19:10:00.002+01:00

I dag hade vi besök av vänner.
Som också ska ha barn, cirka fyra veckor efter oss.

Hon mår betydligt bättre än vad jag gör, och även om det kan få mig att lite sorgset känna att "åhå, det finns en annan typ av gravidvärld".
Så är jag ändå inte avundsjuk.
1. Glad för att vänner slipper må dåligt också
2. för att jag på något sätt ser det som att den här typen av graviditet är mitt sätt, att jag inget kan göra än att härda ut
(ungefär som att jag har lockigt hår och gröna ögon, jag kanske inte gillar det men det är så det är (obs obs, jag gillar det)).

Torsten älskar besök, men den senaste tidens reaktion på andra barn i hemmet är hysterisk.
De får inte röra någonting.
Inte ens hushållspappret när de behöver snyta sig.

Så det blir många tårar och det känns som att vi har världens mest egoistiska barn.
Samt att vi är världens mest daltande föräldrar eftersom vi inte är intresserade av att ta en fight.
Utan mest bara vill att han ska
1. äta maten
2. tänka på annat.

Och så gärna den här:
"Du får inte sitta där mamma, du gjorde sönder min koja, du får inte sitta där"
"Jamen då flyttar jag mig"
"NEEEEEEJ du ska sitta där, mamma du måste sitta dääääär"
"Då stannar jag"
"MEN DU FÅR INTE SITTA DÄR"
Puh.

Nu är resten av familjen på middag med farföräldrar, fastrar och kusiner.
Den gravida delen.
Det är jag alltså.
Stannar hemma och.
Wait for it…
Vilar!

Om lugna ben.

2012-01-13T22:11:00.003+01:00

Den sköna insikten i att benen är lugna.
Varma och vill ligga helt stilla, utan minsta ryck.
Min puls går ner då och jag känner det som att jag kan sitta så här under filten och bara stirra rakt ut i luften.

Lättnaden av att slippa rls-pirret en stund, den är ljuvlig.

22:28
Okej, om än så för en jävligt kort stund.

Om idioter.

2012-01-13T16:48:00.003+01:00

Om man försöker förnya sitt sätt att förmedla olika försvarsspel.
Och väljer att göra det med liknelser som hela tiden refererar till kvinnor och deras sätt att vara.
Rent sexuellt.
"Sofia gillar att klä sig utmanande och gillar att ta för sig i sängen."
"Genom att i rätt läge hångla och tafsa på Sofia får vi ut optimalt resultat."

Och beskriver hur spelarna ska agera i de olika försvarsspelen.
"I sängen kan du riva sönder hennes kläder och smiska henne på rumpan"
"Släpp loss monstret släpp loss Petra"

Hur kan man då förminska det genom att kalla det för "en miss i arbetet".
Jag tycker inte att det är en miss.
Det är en genomarbetad idé och något man tänkt på länge.
Att räkna fel i en slutrapport kan vara en miss.
Att publicera ett reportage om Kanarieöarna när man lovat ett reportage om shopping kan vara en miss.
Men det här?
Det är idioti och vore det inte skönt om man för en gångs skull bara erkände det?
"Ja det var ett riktigt dålig idé och vi fattar inte hur någon vi anförtrott kan tänka i så förnedrande och nedvärderande banor."

Tränaren för Engelholms FBC:s pojklag i innebandy hade mer än en dålig dag på jobbet.

Om önskeväskor.

2012-01-13T15:00:00.003+01:00

Så om jag skulle fortsätta önska mig presenter.
Blott och enbart för det faktum att jag tagit på mig en graviditet (hybris?), så blir det dessa.
Rangordnade efter ha-begär.

Väska 1:
För att det bor en tidig 80-tals-Falcon-Crest-lover i mig.

Väska nr 2:
För att enkla blockfärger är diskret och samtidigt intressant.

Väska nr 3:
För att snirklar är svåra att motstå.
Särskilt i läderform på rund och gullig väska.

Och samtliga helt uppenbart för att jag lider någon slags brist på läderoreange?

Alla från Asos och alla på den där jädra rean som jag så gärna vill frossa i.

Om rutiga resväskor.

2012-01-13T14:55:00.002+01:00

Se så glada resväskor!
Från Asos, på rea dessutom.

De tvingar en nästan att enbart resa med ångtåg eller i gammal sportbil (gärna mörkgrön med vita däck).

Om något-lista.

2012-01-13T12:00:00.002+01:00

Något som väckte mig: en kompis ett-åriga son i Umeå som lekte med hennes mobil.
Något jag ätit: Tre limpmackor med ost på.
Något någon sagt: Är jag en vuxen?
Något som jag sagt: Nej, du är ett barn.
Något jag önskar mig: Materiella saker som jag inbillar mig kommer att göra mig snygg och lycklig.
Något jag saknar: Långa härliga promenader.
Något jag druckit: Te och saft (jordgubb dessutom, jag avskyr egentligen jordgubb men nu var det gott).
Något jag gjort: Suttit i fåtöljen med min sjuka (men oerhört pigga) sjukling till son.
Något jag hade på mig: Grön och väldigt mjuk klänning.
Något jag tänkt: Kan man föda barn samtidigt som man har magsjuka?
Något jag luktat: Inbillad spya från gårdagens kaskader.

Om sjukdomarna.

2012-01-13T09:45:00.002+01:00

Gårdagen avslutades med en kaskadspya från sonen.

Det är ju helt otroligt vad det kan spruta, vi är väldigt oerfarna inom detta område (tack och lov) men nu undrar jag mest – borde inte en höggravid kropp vara förnuftig nog att undvika falla för smittan?
Eller kanske undvika att gå in i förlossning medan spysjuk?

Är det något jag inte vill, så är det att föda med magsjuka.

Om att ge sitt barn mat.

2012-01-12T09:07:00.003+01:00

Det första argumentet för amning man får höra, som inte handlar om barnets hälsa (det vet vi väl ändå vid det här laget att barnets hälsa kan bli precis lika bra utan modersmjölk?).
Är den att det är så praktiskt.
Att man har maten med sig.
Nu har jag aldrig ammat så jag vet inte alls hur praktiskt det är, men min tanke är ändå att det väl måste vara lite begränsande också?
Att man måste hitta en plats att amma på, att man kanske inte kan ta fram bröstet mitt på gångstigen om det är kallt eller blåsigt ute.

Vi gav Torsten ersättning och vissa gånger när han blev panikhungrig var det så skönt att bara kunna ge honom en flaska fast vi var mitt i en rask och stressad promenad till att hinna någonstans.
(Kanske går även när man ammar, som sagt, jag vet inte.)
Jag tyckte att ersättning var väldigt praktiskt.
Att min käraste kunde vara den som steg upp och gav mat om jag var för trött.
Eller kanske satt på toa?

Fast Torsten var visserligen ett väldigt lyxigt barn, som tyckte att kall ersättning var precis lika god som varm.
Vi hade iaf alltid en termos varmt vatten i skötväskan så vi hade alltid maten med oss.

När jag väntade Torsten hade jag långt innan jag ens blivit gravid ganska svårt att tänka på amning.
Det gav mig nästan fysisk smärta i bröstvårtorna, ungefär som såna man får om man tänker sig att någon skulle ta en osthyvel och hyvla över dem.
Därför lät vi det vara väldigt flytande, beslutet om hur vi skulle ge honom mat.
Jag hade i åtanke att alla mina försvarskänslor ang. mina bröst kanske skulle ändras när det låg ett barn på mitt bröst, och att barnet kanske inte alls skulle kunna äta från en flaska eller ens bli koppmatad.
Så vi sa hela tiden.
Och jag kände hela tiden.
Att vi ser vad som händer, vi provar allt.

När han sedan var ny och vi låg på bb kom en snäll äldre kvinna till oss och visade de olika sätten.
Torsten åt från koppen utan problem.
Och han gillade att suga på flaskans napp.
När vi försökte ge honom mitt bröst blev det aldrig något självklart grepp om bröstvårtan för honom, den kampen hade vi kunnat ta, och han hade fått vara hungrig några dagar eftersom det aldrig riktigt kom någon mjölk på den vecka jag ändå gav bröstmjölken en chans.
Men varför ta upp en kamp när modern inte vill, och barnet klarar andra alternativ bättre?
Men jag provade pumpa, jamen för att om maten ändå fanns i mig kunde vi ju ge honom sån.
Om än i flaska.

Min försvarsinställning gentemot brösten var däremot precis lika stark som innan.
Jag fick tvinga mig själv att trycka på start-knappen till bröstpumpen, blundade och räknade ner och sen stålsätta mig för att inte stänga av på en gång.
Det fick mig att känna mig fången, utelämnad och som att min kropp fortfarande inte var min.
Efter nio månader av foglossning, karpaltunnelsyndrom, samt mystiska utslag över hela kroppen som kliade som tortyr, var jag i stort behov av att få ha den just bara för mig själv.
Så vi fortsatte med enbart ersättning.
Tanken att det skulle vara mindre praktiskt har aldrig slagit mig.

Den här gången känner jag mig inte lika rädd för amningen.
Den här gången ska jag till och med ha det som alternativ nummer ett.
Inte alls för barnets skull, jag vet att barnet mår lika bra av ersättning, och med ersättning vet man dessutom precis hur mkt barnet ätit och det sover ofta bättre med ersättning i magen.
Nej, utan för min egen skull, för min fåfängas skull och för att jag vill att livmodern ska få mer hjälp att dra ihop sig.
För att någon ska suga ur mig energidepåerna jag har ett sådant överflöd av på kroppen (om det nu blir så, är det någon som skulle gå upp i vikt av amning så blir det jag, viktuppgång är det jag gör riktigt bra).
Även om råden från min sjukgymnast jag hade förra graviditeten fortfarande ringer i öronen, att har man svår foglossning ska man tänka på att den blir kvar i kroppen så länge som man ammar.
Eftersom de ämnen som ger foglossning dröjer sig kvar iom just amningen.

Men även denna gång får vi helt enkelt se.
Ändra oss efter det som funkar bäst.
Livet brukar bli lättare då.

Om att ta sig.

2012-01-11T09:34:00.001+01:00

I går var jag hos barnmorskan.
Jag fick vila resten av dagen, för att ta sig dit är väldigt påfrestande på fogarna.

Och så hade jag stora skor som jag köpt på loppis utanför Vindeln.
43 istället för 39, det var varmt och skönt och rymligt.
Väldigt rymligt.

Jag går ut högst en gång i veckan nu för tiden.
Förra veckan var vi bjudna på middag hos min svägerska med familj.
Vi gick från busshållplatsen och jag höll knappt på att klara det hela vägen (vi tog taxi hem).
Samma sak i går, när jag skulle gå hem från barnmorskan fick jag först vila i en timme på sjukhuset, om det inte vore för att det gör ont även att sitta på en stol länge hade jag nog stannat där en timme till.

Efter såna strapatser får jag måste-stödja-mig-mot-väggarna/borden/stolarna-ont.
I minst två dagar, om jag tillåts att enbart ligga stilla.

På ett knäppt sätt känns det lite bra, att det gör så ont av att jag har rört på mig.
Då påminns jag om att jag faktiskt inte kan annat än att stanna hemma.
Att jag inte är lat eller smiter undan, att det min kropp orkar är det lilla att ta sig mellan sängen och soffan och med myrsteg till köket emellanåt.
Jag måste känna smärta för att kunna känna att jag är berättigad till lugnet.
Guså korkat.

Om min favoritmat/sysselsättning/tidning.

2012-01-10T16:40:00.001+01:00

Fina frugan frågade.

Favoritmaten:
Spaghetti och köttfärssås
Kyckling i purjo- och ädelostsås
Röror av olika slag, som exempelvis smakar curry eller spiskummin eller vitlök

Och så gillar jag en bit rött kött emellanåt, med klyftpotatis och Lohmanders bearnaisesås tillsammans med ett glas rött vin en fredag eftermiddag efter en lång vecka.

Favoritsysselsättningen:
Jag gillar verkligen att sitta vid datorn med uppdrag att formge något
Köpa en tidning och slå mig ner på fik och lyxläsa
Bläddra bland gamla kläder och fundera över vem som burit dem (och hitta en pärla som sitter som ett smäck på mig)

Favorittidningen:
Damernas värld
Jag försökte komma på några fler, men jag har ingen som jag stadigt återkommer till annat än just Damernas värld.
Går jag på bibliotek bläddrar jag gärna i olika arkitekturtidskrifter, och möjligen någon utländsk modetidning men just de sistnämnda tycker jag är lite jobbiga att läsa för att man måste bläddra så himla mkt och hålla upp flera kilo reklam samtidigt.

Filter är en bra tidning att ha på toaletten.
Då kan man läsa ett reportage per nr 2-gång (om man inte avbryts av barn som bankar på dörren och säger "mamma får jag komma in, mamma får jag vara här, mamma vad gör du?).

Om det materiella.

2012-01-10T16:17:00.004+01:00

Åh nej, det är på rea nu.

Och jag har inte en spänn över, jäkla skit.

(Tror ni att man kan önska sig presenter till sig själv istället för till bäbisen?
För att man varit så duktig och varit gravid tänker jag, och förlöst menar jag.)

Om min nya favorit.

2012-01-09T21:22:00.006+01:00

Det här med Instagram är så himla kul.
Jag är helt fast i att kolla om jag fått något mer hjärta, någon mer följare, och se på populära bilder för att hitta inspiration att spara.
Jösses.

Ifall man missat mig; joannagrubbstrom (hoppsan så fantasilöst men de två alias jag brukar använda var upptagna).
(Misstänker visserligen att det ena råkar vara jag som registrerat en gång med glömt bort, men nu heter jag som jag heter.)

Oj, jag glömde visst bort att inte vara så självisk och prata om följare och hjärtan.
Jag gillar allra mest det där att fånga vardagsögonblick och detaljer utan att det behöver vara så mkt mer än just det.
Inget ladda över till dator och öppna ps och spara och föra över.
Men en himla massa roliga och enkla redigerings-appar att piffa till bilden med.
Kul!

Dessutom har inte alla Iphone.
Man kan kolla här då.

Om en högst pubertal reaktion.

2012-01-08T10:12:00.001+01:00

Varför reagerar jag så pubertalt tvärtemot så fort någon ska bejubla mitt tillstånd?
Det ÄR ju fantastiskt att vara gravid, inte för alla det fysiska tillståndet i sig, men händelsen, skapelsen.
Och sen!
Ett barn till att älska, lära känna, omfamna och vårda.

Javisst att det kanske är lite svårt att stämma in i "ooh så underbart" när jag sitter och vilar på en bänk och måste spänna skinkorna för att ischiasnerven inte ska klämmas, och känner en pulserande knivsmärta i fogarna trots att jag sitter blick stilla.
Men hur svårt ska det vara att bara släppa smärtan för en stund?
Och låta folk bejubla utan att jag ska ta ner dem på marken.

Man blir själv lite gladare av att inte alltid måla fan på väggen.
Tror att jag ska försöka vända humöret den här sista tiden.
Ignorera ryggen, fogarna, utslagen, sammandragningarna, hemorojderna, andnöden, kissnödigheten, illamåendet och de värkande lederna.
Tids nog blir det bättre.
(Fast smärtan av sammandragningarna är väldigt välkomnande, då vet man att de börjar närma sig, bara att det kan vara besvärligt när man försöker gå uppför brant backe samtidigt som magen och värken sätter igång.)

Och snart kan jag lämna över bärandet av barnet till min make istället.
"Här nu får du bära en stund", shit vad skönt det ska bli!

Om väggarna vs tavlorna.

2012-01-07T18:46:00.000+01:00

Jag ogillar starkt väggar som man måste borra i och plugga för att kunna sätta upp saker på.
Går det inte med tre hammarslag låter jag det lätt vara.

Gjorde ett försök med sånt som ska sitta över sideboarden i vardagsrummet.
Glömde ta med en pendylklocka i pusslet, och jag undrar hur länge hålet för renhornet kommer att gapa tomt.
Möjligen till nästa gång min pappa är på besök…

Om kärlek på posten.

2012-01-06T19:36:00.000+01:00

Jag fick kärlek och omtanke på posten dagarna innan jul.
En vän från gymnasieåren som förstår min smärta.
Som nog haft en rejäl dos av livets smärta i sina tre första graviditeter, med kryckor och svår foglossning.
Ändå vågade hon en fjärde – fantastiskt.

Och nu hade hon med sina fyra barn runt benen och ett julstök att ta hand om ändå haft tid att tänka på mig.
Och hitta en vacker brosch och postat den med många väl behövda uppmuntrande och förstående ord.

Broschen hade kunnat se ut hur som helst, jag hade blivit överlycklig i vilket fall som helst.
Men nu!
Helt underbar!

Om mindre lämpade gravidkläder.

2012-01-06T09:37:00.000+01:00

Hej.
Ibland funkar inte vanliga kläder att ha som gravidkläder.

Det ska jag inte sticka under stol med.

Men sen!
Tänker jag mig att överdelens volanger kommer bli perfekt att dölja mina egna efter graviditeten-volanger med.

Om mitt jobb.

2012-01-05T21:57:00.003+01:00

Annie frågade.
"Om mitt jobb (ditt alltså). Det vore spännande! Om det du skapar och kanske om ett smakprov från din portfolio?"

Nu befinner jag mig ju i lite av ett limbo jobbmässigt.
Sedan årsskiftet är jag inte längre kvar på redaktionen där jag började min praktik och senare fick heltidsanställning.
Och går från sjukskrivning över till föräldraledighet, så en ny redaktion får jag först om många månader.

Men innan detta var min arbetsdag lite så här:
Åka till jobbet, slå igång datorn och de två stora skärmarna.
Logga in och sen ut i köket och koka te.
Öppna alla program, läsa mejl, hälsa på kollegor, och sen börja plocka texter som redigerats färdigt.
Se vad det är för typ av jobb, om det ska vara endast ett uppslag, eller om det får gå på flera sidor och kan bekostas med en ingångssida (enbart bild och rubrik och ingress).

Sen väljer jag ut de bilder som är bäst, och försöker placera dem så att de går bra ihop gentemot varandra, men även med den löpande texten.
Och många gånger leta på bildbyråer efter bilder att köpa.
Många gånger kontakta hotell för pressbilder (eftersom jag jobbade på en resetidning).
Och rita kartor.
Hjälp var många kartor jag ritat i illustrator och när man gör stadskartor kan ni lita på att det blir fel någonstans.
Och att det alltid är någon som vill påpeka att tredje gatan från höger bara är två kvarter lång och inte fyra, där någonstans i Bogota eller Buenos Aires yttre trakter.

Fördelen med att arbeta på en mindre redaktion med bara en layoutare med AD, är att man får göra det mesta.
Ibland har jag illustrerat själv, gjort bildkollage till konsumentjobb (hur roligt som helst faktiskt) och små plocksidor (älskar plocksidor, både att läsa i andra tidningar och att göra själv).

Sen kommer det några rundor av korrigering i layouten.
Man sätter upp hela tidningen på en vägg, utskrivna a4:a på sidnumrerade plastlister, så att man lätt får en överblick av flödet.
Och ser om något jobb krockar med ett annat och behöver ligga på en annan plats i tidningen.
Och hur formen ser ut.
Ändra, fixa, byta bild, byta ingångsbild.

Som väldigt många heltidsarbetande formgivare är mina egna verk det som kommer i sista hand.
Eller så kanske det inte alls är för de flesta?
Bara för mig och några? Nä…?

Min portfolio är det iaf inget aktuellt flöde över, men ni hittar den här om ni är nyfikna.
Dessvärre finns det inga layouter jag själv tagit fram för den tidskrift jag jobbade på.
Det var något jag skulle fixa innan jul men jag blev så mkt sämre och orkade aldrig riktigt åka in till jobbet.

Jag ser fram emot att prova en ny redaktion.
Ny form och nya kollegor, det berikar och utvecklar och åh vad jag längtar efter att arbeta igen.

(Bilderna ovan är alla gamla skoluppgifter från 2008/09 SUUUUCK vad jag vill hinna (orka/inspireras) till nya saker.)

Om sömnlösheten.

2012-01-05T17:40:00.000+01:00

Den ökända sömnlösheten om nätterna som gravid har nu drabbat även mig.
Endel säger att det väl är ett sätt för kroppen att vänja sig vid de stundande bäbisvakande nätterna.
Och lika många (alla gravida gissar jag) säger att det är det mesta korkade de hört, för man borde få sova MER innan en bäbis kommer, inte mindre.

Jag tänker att det är ett sätt att vända på dygnet, så att man är lite mindre groggy när förlossningen sätter igång.
Eftersom det är mest vanligt att barnen föds på natten.
Varför det är så vet jag inte, jag har försökt hitta orsak men hittar bara statistik.

I natt gav jag upp min sedvanliga dokumentär omkring 03.30 och försökte göra en kan inte somna-spellista på spotify.
Hallelujah – Jeff Buckley
Interlude – Morrissey & Siousxie Sioux
Day is done … Nick Drake
Samma nätter väntar alla – Markus Krunegård
Mr Bojangles – Nina Simone
var det enda jag kom fram till, sen tog hjärnan slut.
Har ni några bra förslag?

Om året 2011.

2012-01-05T15:10:00.001+01:00

Fem händelser som varit bra det här året?
1. Jag fick tillsvidareanställning på stora företaget.
2. Fann och vann (och betalade) bästa lägenheten i bästa området.
3. Blev gravid.
4. Vigdes av min mamma med min allra käraste.
5. Att för varje dag få lära känna mitt barn mer, se vad han lär sig och höra hans funderingar.

Fem dåliga?
1. Behöva gå vidare till ny redaktion när jag trivs så bra med kollegorna på den tidigare.
2. Den konstanta tröttheten som låg som blöt filt över hela livet.
3. Oron över att bryta upp barnet från hans enda då kända tillvaro.
4. Att alla vänner inte bor på gångavstånd från mig.
5. Dålig hälsa = dålig självkänsla = dålig hälsa.

Vad har du lärt dig i år?
Att jag är jäkligt bra på det jag gör.
Och att jag har ett bra öga för inredning (hohoho, tycker jag så klart), men att jag iaf är väldigt bra på att visualisera idéer om tapetval, golvval, färgval.
Och hur svårt det är att renovera, med alla beslut som ska tas och som man knappt hinner reflektera över.

Vilka kläder har du använt mest?
Diskreta?
HAHAHA.
Nej, men svarta kanske? Med guldaccessoarer (för att matcha vigselringen).

Ångrar du något?
Jag ångrar att jag är så naiv och tror att folk gör det som är moraliskt riktigt utan att man ligger på och hävdar sin rätt.
I år har det drabbat mig ekonomiskt, blir sur av sånt.

Vad har du mest lyssnat på för musik?
Signaturmelodin till Stil i P1 möjligen.

Vad har du tittat på? (film, tv, serier..)
Lark Rise to Candleford, Downton Abbey, olika former av antikrundor, samt Grand Design, På spåret.

Vilka nya personer har du lärt känna i år?
Några nya kollegor, förundras alltid över hur mkt man kan gilla en person från första stund.
Och så har jag återigen fått kontakt med vänner från förr (tack facebook, det gör mig så glad att dagens sociala medier låter oss telefonskygga ha en chans).

Vad är det vackraste du fått i år?
Kärleksbekräftelse från min son.
Och vigselringen (även om det var jag som valde ut den, så var saken att visa vår kärlek en fin känsla som ligger kvar i den där cirkeln av guld runt mitt finger (fast nu på en hylla i badrumsskåpet, hej gravidsvullna fingrar)).

Vad är det bästa du har läst?
Kan faktiskt inte komma på något.
Har inte läst så mkt.
Läste boken En dag och blev mer förvånad över att den inte kändes så särskilt, men det kanske var för att jag läste den efter alla hyllningar på folks facebookstatusar?

Har läst många bra reflektioner på många bra bloggar.

Om jag och instagrammen.

2012-01-05T14:38:00.002+01:00

Jo min käraste gav mig en iPhone i julklapp.

Så nu har jag kunnat skaffa ett eget litet instagram-konto.
Fånga former och färger och snabbt dela med sig.
Och samla andras fina former och färger, jag gillar det verkligen.

Ifall någon vill följa mig heter jag joannagrubbstrom.

Om besöken.

2012-01-05T13:22:00.003+01:00

Sonen och maken är ute på museibesök igen.
Jag vill inget hellre än vara med när Torsten upplever alla dessa nya saker.
Kanske vill man det ännu hellre när man är kulturpedagog och det handlar om museum?
Eller så är det samma för alla föräldrar som har ett barn under sprudlande utveckling.
Med vill jag vara.

Blir ömsom ledsen ömsom glad när mms:en skickas till mig.
När jag ser hur roligt han har det.
Glad för att han har roligt, ledsen för att jag inte orkar ha roligt med honom.

Försöker bjuda hem folk, men alla har egna liv att hinna med.
Isolering gör väl även den mest folkskygge en smula uttråkad?
Man hinner med så många tankar, ibland blir det fel av för många tankar.
Ibland vill man rensa huvudet genom en storstädning av lägenheten, men inser att orken knappt räcker till för att göra en slät kopp te.

Om en månad, säger de att bäbisen ska komma.
Om en månad cirka, med bäbisar kan man ju inte alltid veta så himla exakt.

Om hur jag orkar blogga och fotografera trots småbarn och graviditet.

2012-01-04T09:30:00.000+01:00

Agnes frågade.
"Själv orkar jag ingenting. Nästan."

Egentligen gör kanske inte jag det heller, men det som är roligt orkar man lite bättre, och allra särskilt nu när jag inte kan göra så mkt mer än att sitta i soffan.

Men ofta handlar det om att jag gör mkt på samma gång.
Jag har ju inte direkt en vardagsblogg, jag berättar inte ofta saker i realtid eller ens under samma kväll.
Det gör det enklare att kunna sprida ut inläggen när jag är inne i en period av att skriva/fotografera.

Kanske är det därför man lätt upplever det som att bloggen alltid uppdateras.
(Även tidigare, innan jag var sjukskriven, och om man bortser från de senaste dagarna då jag inte gjort något alls.)

En stor anledning till att jag orkar är er.
Alla som läser.
Jag anser att vi har en relation och jag är nog lite beroende av era kommentarer, av era reflektioner på saker jag presenterar.
Så tack för att ni när mig.

Om min musiksmak (gruppen jag glömde!).

2012-01-03T21:40:00.003+01:00

Och som jag misstänkte när jag skrev det här inlägget.
Glömde jag kanske ett att av de viktigaste banden i min musiksmak.
Depeche mode.

Oj vad jag har lyssnat på Depeche mode.
I olika omgångar och till olika humör, Depeche mode har alltid stått sig starka.

Puh. Så. Nu var det utrett.

Om förr och sen.

2012-01-03T10:31:00.003+01:00

Hej jag lever.
Och jag föder inte barn.
(Inte än på några veckor.)

Men jag försöker göra färdigt en bildbok från Torstens första levnadsår.
Innan nästa unges levnadsår tar vid tänkte jag.
Därför är jag insjunken i minnen hela dagarna, och har gått igenom så många bilder från när han var ny att jag nästan blir förvånad när han kommer hem från förskolan och pratar med mig.

Gamla känslor kommer närmre ytan när man går in i gamla bilder.
Tiden från när han var ny, och från när jag började om skolan tre veckor efter förlossningen.
Jag kanske inbillar mig, men jag tycker att det syns på mig.
Tröttheten.
Och under vintern och våren även nedstämdheten, utbrändheten.

Det funkade då, jag visste att vi gjorde på rätt sätt, jag är glad att det kändes bra.
Men den här gången är det min tur att vara hemma första tiden.
Första tanken var att jag skulle vara hemma heltid i fyra månader och att vi sedan skulle dela föräldraledigheten och arbeta 50% vardera.
Men arbetssituationer förändras, och nu har jag ett jobb att gå tillbaka till, bara ingen redaktion, så det lockar mindre att kasta sig tillbaka i arbetet.
Och min man är inne i mediabranschens berömda las-ekorrhjul och varje sommar är vägen in i en ny vikarieperiod.
Jag stannar hemma till hösten.

Förra gången var en annan sak.
Då var det tvärtom.
Då passade det bättre att fadern pausade karriären, så att det den här gången blev "hans tur" är mest för att det passar vårt liv bättre.
Man kan inte alltid göra allt med millimeterrättvisa.

Och den här gången får jag inte kalla kårar längs med hela ryggraden bara av blotta tanken på att amma.
Så kanske jag till och med gör det.

Man tror man varit med om något förr, men det är alltid olika, varje upplevelse är en upplevelse i sig.
Det finns inget slentrianmässigt i att få barn, det tror jag även en fembarnsförälder skulle säga?

Om årets väldigt stillsamma nyårsafton.

2011-12-31T09:05:00.000+01:00

Nyårskläderbild från 2008.
Nyårsrisbild från 2010.

Mer nyårsafton än så blir det nog inte i dag.
På dagens schema:
hämta paket på Postens utlämningsställe
köpa Pommac
möjligen göra en liten rom- och räkröra för att markera lite högtidligare lördag än vanligt

En del av mig längtar efter planerad middag, duscha och fixa frisyr och måla naglarna och prova kläder med omsorg.
Åka iväg med påse i handen och nymålade läppar, lite extra tjusig och få ringa på dörren hos vän och glida mellan olika samtal med ett glas i handen och musik hela tiden.

En större del av mig vill inget hellre än att bara ligga i soffan och mysa med familjen.
Lyssna på barnet som frågar och berättar och leker.
Och känna på bäbisen som trycker min mage gul och blå inifrån (jag börjar bli öm).

Gott nytt år, allra bästa ni!

Om mitt barn och hans jul.

2011-12-30T23:59:00.000+01:00

Hans första jul var han drygt fyra månader.
Förra julen gick det att kommunicera med honom helt okej.
Men i år – vilken upplevelse det var!

Hans ögon registrerade allt, han sprang och hoppade av glädje över att så många han tycker om var samlade på samma ställe.
Mormor morfar farmor OCH farfar.
Plus kusiner och fastrar.

I eftermiddags låg det några pralinerformer i en kartong som jag fick i julklapp.
Han frågade vems det var och lyckan i hans röst när fadern förklarade att det var en av mammas julklappar.
"MAMMA DU HAR FÅTT EN JULKLAPP! AV FARMOR! MAMMA!"

Jul med egna barn blir verkligen en annan sak.
Jag undrar hur den blir med flera barn.

Om allmän vardag.

2011-12-30T10:38:00.000+01:00

Den sköna fåtöljen jag köpte på auktion har fått flytta från hallen och in i vardagsrummet istället.
Mjuka fjädringen passar utmärkt ihop med min ömma bäckenbotten.

Torsten säger att det är svårt att dricka tomaten, vi försöker förklara att det är för att man ska tugga den istället.
Hela tomaten.
Inte bara det i mitten.

Och en dag innan jul råkade han riva ner en lampa.
Han dammsugade så fint upp den, efter att ha tagit på sig skor först.
Så man inte får glas i foten.

Om avslutning och nystart.

2011-12-29T18:30:00.000+01:00

Julen och mellandagarna är det bästa sättet att avsluta året på.
Total försegning, att få sig iväg på enkelt ärende tar halva dan, alla sover länge och äter oregelbundet och massvis med socker och fett.

Vi förslappar oss så totalt att en uppryckning lagom till nyårsafton är inte bara nödvändig, utan högst välkommen.
Duscha av sig sockret lite, ta på sig tjusiga kläder, inte bara tjocksockar och mysklänning.
Och så lite glitter och vänner och bubbel på det.

I november längtar jag intensivt efter julen, efter värmen och filtarna och filmerna i soffan.
Och just den där förslappningen.
Efter nyår finns det inget skönare än att packa undan den.
Öppna en dörr från mörka murriga december och stiga in i ljusa krispiga tulpanjanuari.
Börja på nytt.

Om den stilla utvecklingen i barnrummet.

2011-12-29T10:16:00.000+01:00

Javisst, tänk så duktig jag är.
Har fått upp minst fyra saker på Torstens väggar.
Och en egen "gran" fick han också, han ville inte hänga knappt någonting däri.
"Nej nej jag vill leka med den" för det hade jag ju sagt att man inte fick göra med sakerna i stora granen.

Hokus pokus-bonaden köpte jag på loppisrundan i somras jag, min syster och min mor hade längs med Vindelälven.

Om Karins tänder.

2011-12-28T12:23:00.000+01:00

Karins smärtsuccé!
En utdragen tand gav inspiration till 2011 års snyggaste halssmycke och nu utlyser hon tävling om första exemplaret.

Jag tänker att om jag skriver hur snygg Karin är så ökar jag chanserna att vinna.
Och att hon är så himla smart och rolig och påhittig.
Även om det är utlottning…

Sa jag snygg?

Om juldetaljerna.

2011-12-28T09:32:00.000+01:00

Några julprylar har jag ställt fram.
Bland flyttkartongerna och hushållsassistenten som ännu ej har något skåp att stå i (de tog liksom slut).

Blekfishallen fick ett rött ris med ugglor i.
För att pigga upp lite när vi kliver in genom dörren.

Jag köpte två grupper med hyacinter.
Tre lökar i vardera kruka.
Man vet först när de slagit ut om det är ett bra köp eller ej, den här gången var det ett alldeles utmärkt sådant.
De luktar som hyacinter ska, och är stora och (relativt) täta.
I hallen döljer den lukten perfekt från den stora dunken med lacknafta som står på skohyllan.
Och metallukten från den stora stegen som stått lutad mot väggen de senaste fyra veckorna.

Om vår inställning till julafton.

2011-12-27T16:53:00.000+01:00

När jag växte upp firade vi alltid julafton bara vi i familjen.
Mina syskon och mina föräldrar.

De första åren av mitt liv var mormor och morfar och min yngsta moster (som var tio när jag föddes) med.
Men sen tyckte mina föräldrar att det var trevligast och lugnast att bara vara vi.
Mellandagarna var alltid fyllda av olika fika- och jullunhcbesök, men själva julaftonen var det vi och vi tog det lugn och allt kretsade kring middag och vila, och på dagen innan Kalle Anka gick vi alltid ut i de få timmarna av sol.
Lekte lite i kalla snön och fick rosiga kinder så där så att det är extra härligt att sedan komma in i ett varmt och ombonat hem med tusen juleljus tända.

Sedan jag flyttade hemifrån har jag fortsatt att ha en väldigt avslappnad inställning till julafton.
Ibland ser jag fram emot den något oerhört, och vissa år har jag helt enkelt struntat i den.
Valt att stanna kvar i min lägenhet och bara tagit det lugnt.
Hellre än att stressa hundra mil hem med hemskt nattåg och måsta boka allt redan i oktober på ett skralt studentlån.

På julbordet finns alltid det som vi tycker allra mest om.
Min mamma började tidigt baka saffranssemlor eftersom semlor är bland det bästa jag vet.
(Första gångerna var det vanliga semlor, sen julade hon till dem med safftan, himla smart!)
Och i år åt vi inte ens någon julmiddag på julaftonen eftersom alla var så himla mätta.
Vi tog det dan efter istället, och bjöd över mina svärföräldrar på lite julgröt och allmänt umgänge.

När min jul är över är jag alltid ofantligt utvilad.
Man blir det om man inser att inget är ett måste (och tack och lov har familj som också tycker det).

Om vår julafton.

2011-12-27T12:45:00.002+01:00

Några korta och intensiva timmar mellan lunch och Kalle Anka hos mina svärföräldrar.
Mamma och pappa följde med, Torsten var i gasen av mängden människor som han gillar, och varför glömmer man alltid att lägga fram vassa verktyg för att kunna montera lös leksaker från förpackningarna?

Min son var söt, och min make var snygg.
Det tycker jag iof alltid att han är, och visst betyder insidan mer, men jag tycker att det är rätt fantastiskt att han som är den vackraste på insidan.
Även är den vackraste på utsidan.
Jag sitter fortfarande efter fem år och tittar på honom, just för att jag tycker att han är så jäkla snygg.

Torsten fick många saker som gjorde att han tjöt av glädje.
Han var svårtrugad när det kom till att öppna paketen.
Lagom till juldagen då vi fått honom att bli nyfiken på de sista julklapparna och han började fråga efter mer, var de slut.

Om min julgran.

2011-12-23T15:37:00.002+01:00

Om hur jag väljer accessoarer.

2011-12-23T13:40:00.001+01:00

Sarah frågade.

Jag tror att jag alltid försöker skapa någon slags balans.
Om jag har enkla kläder vill jag ha överdådiga smycken.
Om jag har svarta kläder vill jag ha färgsprakande och/eller glittriga smycken.

Kanske lite som med smink?
Att det blir bäst om man har antingen mkt på ögonen eller munnen, har man båda blir det bara massor.
Inte för att jag är rädd för massorna.

Det är roligt att göra val som känns lite konstigt.
Som går emot den första instinkten om vilket halsband som passar bäst.
Eller färgen på sjalen.
Såna val kan ofta bli de roligaste, mest intressanta – prova någon gång!

Om man vill se en utmaning jag hade med mig själv.
Som en variant av Alexandras Klädutmaningen, så kikar man under Blingutmaningen.

Om att få barn nummer 2.

2011-12-22T09:54:00.001+01:00

Min kusin Ida frågade.
"Vad är annorlunda nu mot för första gången?"
Det mest annorlunda nu mot förra gången är två saker.
1. Jag är redan en mamma, jag slipper otåligt gå i en tvåsamhet och bara vänta på att bli en familj.
2. Att redan ha ett barn innebär att tiden rusar fram med all vardag som ska göras, väntan har även därför inte varit lika lång.

Sen finns det små skillnader som kanske mer är för att det är två olika graviditeter, och inte för att det är "andra gången".
– Den här gången blir jag mer orimlig i mitt humör
– Den här gången tvivlar jag mer på mig själv
– Den här gången har jag sluppit mängden utslag som gjorde det olidligt att leva (har bara några få som kliar som vilka myggbett som helst)
– Den här gången slapp jag karpaltunnelsyndrom (tackar vintern för det, tackar avsaknaden av 30+ och sol i flera veckor)

Förra gången såg jag fram emot att känna kärleken till ett barn, se hur ett barn från mig och den jag älskar mest av allt skulle se ut.
När det var som jobbigast låg jag på soffan och visualiserade barnet om några år, när det kunde springa mot mig och ropa mamma, eller komma fram till mig och ge mig en kram.
Hur det skulle bli att se mitt barn med min käraste, hand i hand komma och möta mig.
Det vill säga precis så som det är nu.

Nu längtar jag efter att uppleva ömhetsbevis mellan två barn som är från mig.
Utöver det självklara i att få träffa ännu ett barn som är från mig och den jag älskar, se hur det blev den här gången.
Se kärlek mellan två barn man själv älskar så gränslöst, det är något jag ännu ej upplevt.

Jag är ivrig att försöka hantera övergången för mitt första barn, få honom att vänja sig vid att inte vara ensam och förstå hur älskad han fortfarande är.
Förra gången hade jag svårt att vara orolig över förlossningen, eftersom det inte finns en chans att sätta ramar på något man aldrig tidigare varit i närheten av att uppleva.
Jag var då, liksom nu, mest bekymrad över att spricka, över att behöva hantera det efteråt.
Jag har ju fått sår innan, och jag kunde utan att ha upplevt det ändå förstå att sår i de mer intima regionerna inte kan vara att leka med.

Den här gången är det svårt att undvika en känsla av att det kommer att bli som sist.
Även fast jag vet att det inte behöver vara så, och jag försöker påminna mig själv om att det kan ta mkt längre tid.
Jag tänker ändå bara på de snabba fem minuter av krystning jag behövde ha med Torsten.
Att det blir samma den kommande gången.
Det är ju den enda upplevelse jag har av en förlossning, så det är inte så konstigt att det blir den som spelas upp i mitt huvud när jag försöker föreställa mig den kommande.
Och även om det blev allt annat än snabbt och enkelt sen när han väl var ute, när det aldrig slutade blöda och förlossningsläkare kom in och letade letade och blev nervös och jag försökte att andas mig bort från den totala smärtan i att ha tre personer som letar i mitt nyförlösta inre.
Så ser jag ändå på förra gången som enkel.

Det som är precis som förra gången är min iver på att det ska vara över.
På att graviditeten ska vara över.
Kanske får det mig att även denna gång göra v-tecken och tummen upp på precis alla bilder från förlossningen.
Ja, alltså, utom de bilder där jag är mitt inne i en värk, naturligtvis.

Barn nr 1:

Om böcker jag läser/ har läst och gillat.

2011-12-22T08:23:00.000+01:00

Fortfarande lycklig frågade.

Med åren har jag gjort med mitt läsande som med mitt filmtittande.
Jag kan ta samma titel om och om igen, eller förse mig med något så lättsmält att det inte ens är värt att spara efteråt.

Under gymnasiet läste jag Liftarens guide… väldigt många gånger.
Nu är det hellre engelsk chic lit.
Därför att jag ser tiden som en chans att koppla av och då gör jag det bäst genom att bara få må lite bättre.
Läsa något som alltid slutar med att kärleken vinner.

När den svenska översättningen av Sofies värld kom 1993 fick jag den i julklapp av min mamma.
Den gillade jag.
Kanske skulle läsa om den?

Sen är jag svag för Erlend Loe och Arto Paasilinna.
Och Nick Hornby.

Men om någon vill att jag specifikt ska peka på en bok jag läst.
Då brukar jag säga Skrattets rike av Jonathan Carroll, bara för att den är så knäpp (men ändå lite läskig).
Fast det var över femton år sedan jag läste den, så egentligen har jag ingen aning om vad jag tycker m den längre.

Om uppmuntran speciellt till den gravida.

2011-12-21T18:02:00.000+01:00

Hon är inte tokig den där kvinnan i Norge.
Naturligtvis skickade hon lite specifik uppmuntran även till den gravida, aka jag.

Ett skärp med pärldekorerat spänne, och två glittrande broscher.
Som om hon satt inne i mitt huvud och förstod precis vad som skulle höja mitt humör lite extra.
Tack snälla!

Om hans kläder och lite pynt.

2011-12-21T14:37:00.004+01:00

Vi var på julfest förra helgen.
Torsten hade smurfblå byxor, väst och en lila glittrig fluga.
Och blanka lackskor med fina rosetter mitt på.

Han tyckte han var hemskt fin, efter fem minuter var han less på skorna och jag spenderade halva kvällen med att smyga fast flugan igen.

Mina föräldrar är på väg hit.
Hurra!
Torsten blir överöst av uppmärksamhet, jag får sällskap på dagarna, och bakverken.
Behöver inte begränsas till min nivå – köpeglasyr på köpepepparkakor.
Inte för att det är något fel på det, bara att omväxling är ännu bättre.

Om min musiksmak.

2011-12-21T11:21:00.001+01:00

Fortfarande lycklig frågade.

Och det här är ungefär vad jag lyssnat på, eller när jag började lyssna på det, för det mesta har jag fortsatt att lyssna på.
Högstadiet/gymnasiet
Nirvana
Smashing pumpkins
Rage against the machine

Gymnasiet
Björk
Cranberries
Perssons pack
Traste Lindéns kvintett
Jakob Hellman
Ratata
Broder Daniel
Dead can dance
A-ha
Alphaville
The Smiths
Nick Drake

Ca 20
Weeping Willows
Le Tigre
Black rebel motorclub
The Strokes
Yeah Yeah Yeahs
Håkan Hellström
Destiny's child
Emmylou Harris
Nina Simone
Frank Sinatra
Elvis Costello
Dionne Warwick
Burt Bacharach
New Order
Johnossi

ca 25
Säkert!
Frida Hyvönen
Markus Krunegård
France Gall

Jaha okej, så jag har säkert glömt hälften, och garanterat någon grupp som jag lyssnade dagligen på i typ ett år.
Men det ger en uppfattning om vad det är jag lyssnar på, vad jag lyssnat på under mina yngsta ungdomsår.
Och en ganska tydlig indikation på att mitt liv kring tjugoårsåldern var den mest aktiva musiklyssnande åldern.

Sedan fortsatte jag väl av gammal vana bara att lyssna på samma.
Upptäckte något enstaka nytt band som rymdes i min hjärna, i min tid av att lyssna på musik.

Nu lyssnar jag inte längre.
Jag har övergått till dokumentärer.
Musik som står på i bakgrunden gör mig stressad, jag tål inte så mkt volym längre.
När jag åker lokaltrafik utan min familj lyssnar jag, att lyssna på någon som berättar ger mig mer lugn än musiken.

Ibland får jag musik-il.
Lyssnar och får gåshud av välbehag, känner livsglädje och energi och skaparlust.
Det handlar oftast bara om några minuter, sen behöver jag tystnaden igen.

Om journalisterna Schibbye och Persson.

2011-12-21T09:34:00.004+01:00

Jag har inget analytiskt att tillföra just nu.
Bara känslan av att det är helt jävla galet.
(Samt stor tacksamhet över att min make är en journalist innanför Radiohusets trygga väggar.)
Ont i magen å andras vägnar, och så vidare.

Martin Schibbye och Johan Persson döms alltså som skyldiga.
Regeringen borde ha vågat höja rösten lite mer tror jag.

Så här kan man själv göra iaf någonting:
Vill du bidra till Journalistförbundets och Reportrar utan gränsers insamling till förmån för de svenska journalisternas omkostnader?
Betala in på
bankgironummer 5567-3818 och märk inbetalningen med
"Martin och Johan".

Om uppmuntran med posten.

2011-12-21T08:54:00.002+01:00

Jag fick fantastisk uppmuntran från Norge.
En varm människa jag mött i jobbet, hon var dekoratör för Noa Noa och nu äger hon en egen butik.

En söt klänning, och mössa med matchande tröja från en provkollektion fick jag.
Eller bäbisen fick det väl kanske.

När jag ser de där minikläderna är det svårt att minnas att barn faktiskt är precis så där små i början.
Att även Torsten var det.
Han kommer att växa till en jätte när bäbisen är här.

Om ett julbord och en tur ute i världen.

2011-12-20T18:53:00.006+01:00

I dag var jag ute i världen.
Jag åt julbord med jobbet, såg lite av stan från taxifönstret.

Såg lite av trängseln och tyckte att det var alldeles lagom att luta mig tillbaka i baksätet och blunda.
Sa hej då till arbetskollegorna.
Insåg att det lämnar ett tomrum att inte få träffa dem varje dag.
Några har blivit bitar i mitt liv, såna där som alltid blir kvar vad som än händer.

Sen jag kom hem vid tre-tiden har jag legat i soffan och vilat magen.
Och maten.
Herregud jag är fortfarande mätt.

Om att hitta sin personliga stil.

2011-12-20T11:13:00.003+01:00

Sarah frågade. "Om att sticka ut. Om att uttrycka sig (öppet för tolkning!
T.ex genom kläder texter, musik, inredning etc.).
Om att känna sig annorlunda (om du känt så någon gång)."
Det är svårt att reflektera över sig själv, och kanske särskilt över något som nog mest ligger i andras ögon.
Jag ser det inte som att jag har en "personlig" stil, jag har ju bara det jag tycker är fint.
Ej heller har jag tänkt ofta på om jag sticker ut eller inte, eftersom jag är så van vid att se mig själv (varje dag ser jag, eller hör jag, mig själv, det är oundvikligt) att jag blir hemmablind.

Det jag vet är att en stil, en smak, är lika svår att förtränga som en handstil eller ens röst.
Man kan försöka men så fort man går på instinkt så faller det tillbaka till samma läge.
Så varför ändra?

Ibland vill jag ha lite mer sober stil, se lite mer vuxen och lyxig ut.
Men hur jag än gör slutar varje dag ändå med något färgstarkt, pråligt och/eller glittrigt.
Och nästan alltid från loppis.

Någon gång när jag suttit på möte med chefredaktörer och marknadschefer och avdelningens publisher, då kanske jag har tänkt att jag inte är precis lika vuxen som de.
För att de sitter i sina svindyra väl-kemade plagg och bara luktar så där dyrt och exklusivt som jag aldrig kommer att göra.
Välborstade hår som klippts hos frisör har de också (fast nu har ju jag också det, iaf det senare, men inte förr, då klippte jag mig alltid själv).

Jag har inga regler jag håller mig till vare sig när det kommer till kläder eller hem.
Är det fint är det fint, då får en tekanna från 40-talet stå intill en kitschig plastram från Ikea, det blir ju också fint.

Hur kritisk jag än alltid är mot mig själv tänker jag av någon anledning till slut ändå "jaja men det där är ju hur de är och jag är ju så här".
Och så bara fortsätter jag att vara så.

Om en väska jag väntade ut.

2011-12-20T09:09:00.000+01:00

Jag väntade ut en väska.
Den var så dyr, tusen kronor på H&M känns för mkt.
Men jag tänkte att kanske kommer den på rea och då hugger jag till, jag vågar sällan vänta med att hugga till.
Men nu gjorde jag det alltså, och det gav utdelning.

Gott luktar den också.
Mocka, mmm.

Om mysstund efter förskolan.

2011-12-19T16:13:00.001+01:00

Han är full av energi men om man ger honom en chans att varva ner.
Brukar humöret räcka tills middagen är över.

Vi ligger gärna i soffan.
Och ser några avsnitt av Pingu, eller det här fina Nicke Nyfiken-avsnittet.

Om Arvidsjaur.

2011-12-19T10:30:00.000+01:00

Emma och Pulber frågade.

Arvidsjaur är en kommun i Lappland, Norrbottens län.
Länge har dragonregementet K4 legat där, och det är väldigt mkt biltester av tyska och italienska stormärken.
På vintern alltså inte helt ovanligt att det kommer en karavan av lyxbilar, något maskerade för att inte avslöja kommande modeller.

Det är nog svårt att inte ha en tudelad känsla gentemot sin uppväxtort.
De sista åren innan jag flyttade, vilket jag gjorde sommaren efter nian för att gå gymnasiet på en annan ort istället (just musikinriktningen fanns inte i Arvidsjaur), hade jag fått nog.
Jag tror inte att det hade så mkt med själva orten att göra, som med känslan av att inte ha jämnåriga att dela tankar med.

Förutom de få jag umgicks med, de som jag fortfarande umgås med, hade jag inte samma syn på livet som många av de andra i min ålder.
Att dricka sig full såg jag ingen tjusning i,
Att samtala med en kille utan att han skulle försöka sprätta i bh-bandet eller kalla mig för "fröken" bara för att jag just inte drack eller tyckte att det var lustigt med bh-bands-sprättningen var omöjligt.
Det var en aha-upplevelse att sedan börja gymnasiet och uppleva att även killar kunde dela djupa tankar och funderingar.
Men det hade så klart inte med Arvidsjaur att göra, utan snarare mognad och ålder.

Jag har inte vuxit upp någon annanstans, jag har inget att jämföra med, men jag känner aldrig att jag skulle ha velat ha det på ett annat sätt.
Att växa upp i en mindre ort tänker jag mig är danande för karaktären.
Man blir iaf inte bortskämd över utbudet, man uppskattar det som finns och det är lite som med att ha många tevekanaler.
Man kanske mest bara zappar runt, istället för att verkligen se vad som visas och väntar in tidpunkten och bygger upp förväntningar.

Saker som hade varit annorlunda om jag bott på ett större ställe.
1. Jag hade kunnat läsa franska på högstadiet.
2. Jag hade (kanske?) kunnat ta danslektioner.

Alla känner inte alla i Arvidsjaur, och när jag är där och hälsar på känner jag mig både hemma och främmande.

Kända (mer eller mindre) personer som bott eller bor i Arvidsjaur:
Brita Borg
Fredrik Lindgren
Kevin Borg
Roger Pontare
Patrik Eklund
Glesbygd'n

Och för alla er som dansat på Metropolis glada dansgolv:
Anders Gunnarsson, en av dess fäder, är också från Arvidsjaur (och en av de hjärtligaste personer jag vet, man blir alltid alltid alltid på bra humör av honom).

Jag lånade bilderna från Arvidsjaurs facebook-sida.
De två övre är arkiv, den nedersta är tagen av Göran Granström.

Om bäbispepp och ekande rum.

2011-12-19T08:20:00.002+01:00

Hos min barnmorska finns en bäbis på skrivbordet.
Den ger mig pepp.
För jag har lika svårt den här gången som förra gången att fatta att det faktiskt redan ligger en bäbis i min mage.
Att det inte bara är en massa smärta och en kropp som förfaller.
Utan faktiskt ett barn som blir till.

Första gången jag var där följde Torsten och min käraste med.
Torstens ögon när han såg bäbisen på bordet.
Okej, jag fattar att han hann tro att det var den som var bäbisen vi gick och väntade på.
Vad annars?
"Mamma ska gå in i det här rummet så att vi kan lyssna på och mäta bäbisen."
Munnen blev ett litet o, ögonbrynen upp i pannan, och så ett litet "waah?!" innan jag snabbt förklarade att det där bara ar en docka.

Hans rum hemma ekar.
Jag vill sätta upp gardiner men för det behöver vi först sätta upp en gardinstång.
Jag vill sätta upp alla tavlor men det är en viktig som jag inte hittar just nu, kan inte påbörja pusslet utan den.
Så då ekar det.
Någon gång i den foglossningsfria och icke framtunga världen (finns den kvar?) ska jag även måla något fint på hans väggar.
Kanske rävar?

Om min underbara make.

2011-12-18T22:14:00.003+01:00

När vi började renovera hann han aldrig raka sig.
Så till slut sa han "nu rakar jag mig inte för än vi är klara med lägenheten".

Han började likna jultomten, fast utan det vita.
I veckan tack och lov rakades och ansades och trimmades det.
Inte för att lägenheten är helt klar, men för att gränsen blev satt vid golvlisterna.

Och han försökte bara se tuff ut.
I själva verket är han så här vän och fin (och lurig), min underbara kärlek.

Om Bridget Jones stora trosor.

2011-12-18T21:30:00.002+01:00

De där hon väljer för att få snygg rumpa (hålla in magen) så att hon får ligga.
Klart snyggare än alternativet hon håller upp.

Föredrar verkligen höga trosor (och gärna hudfärgade eller laxrosa) och har aldrig förstått skönheten i exempelvis underkläder som skär in.

Om julgranen.

2011-12-18T15:15:00.000+01:00

Förra året var mitt julgranspynt försvunnet i förrådet.
I år tar vi revansch!

Till veckan köper vi granen, och jag bryter min regel om att den kläs kvällen innan julafton.
Tror jag.
Vill egentligen att Torsten ska få vakna upp på julaftonsmorgonen och se allt glitter och glim.
Å andra sidan vill jag ju gärna ha det där glittret så snart som möjligt.

Han ska få en egen gran.
En liten en tänkte vi.
Ja visst, för att pojken ska få ha en egen gran (okej, en), klä den precis som han vill, men ärligt?
Ganska mkt för att jag också ska få ha min egen gran, och klä den precis som jag vill.

Om skönheten och komplexen.

2011-12-18T11:35:00.000+01:00

Alltså.
Man kan inte alltid se skärpt och snabbtänkt ut.
Antar jag.

Fogbältet drar upp de redan korta klänningarna.
Jag har börjat sätta det under klänningen nu, så här kan jag bara inte se ut.
Det visar mina ben för mkt, jag har komplex för mina ben.

Har alltid tyckt att benen är så stabbiga och korta.
Anklagar mig själv för deras utseende, för att jag alltid ätit för många kakor och mkt godis.
Men faktum är att de sett ut så där sedan jag var liten, det är helt enkelt deras form.
Stabbiga, men faktiskt väldigt starka.

Om jag när jag var liten.

2011-12-17T08:29:00.003+01:00

När jag var yngre än så här var mitt hår kritvitt.
Sen blev det tydligen rödlätt.
För att senare sluta i detta mörka som jag har nu och har haft sedan högstadiet.

Förutom mitt yttre så var jag väldigt envis.
Minns det som att jag ljög mkt, eller kanske med ett finare ord hittade på och hade livlig fantasi?
Och att jag gillade att rita tillsammans med min storebror och ena kusin.
Annars kommer jag inte ihåg.
Vet nog inte riktigt hur jag var.

Och förresten.
SKÅDA TYGET LISA BJÄRBO!
Fatta att jag också vill ha ett sånt tyg.

Om norrsken.

2011-12-16T19:17:00.000+01:00

Emma frågade.

Alldeles mörkt och alldeles tyst.
Att ligga i snön och bara titta upp på norrskenet.
Det var varmt med overallen och inbäddat med snömassorna runt om oss.
Kanske började vi prata om livsfrågorna man har som barn.
Eller fantiserade ihop något som skulle skrämma oss lite.

Såna kvällar var vardag när jag var liten.
Nu kan jag inte komma ihåg sist jag såg ett norrsken.
Eller hade tid att ligga tyst och stilla med mina syskon.

Det blir mer norrsken när solaktiviteten är hög.
Det är den ungefär vart elfte år och nästa år ska vara ett sånt år.
Norrsken låter inte, och det är inte vanligare bara för att vädret är extra kallt.
Däremot ser man det bättre när det är mörkt och klart, och där jag växte upp var det inte särskilt mörkt under sommaren.
Därför såg vi det mest under hösten och vintern.

När vi var små gick vi ut efter middagen, på med overall och vantar och allt varmt, ibland var det lite blött från att vi hade lekt före middagen men det spelade ingen roll.
Vi gick ut och lekte, grävde stora grottor i snödrivorna, åkte iväg med våra sparkar så fort vi kunde längs kolsvarta skogsvägar.
Ibland lyste månen så starkt att tydliga skuggor kastades.

Men när det var norrsken stannade vi upp.
Det var så magiskt.
Ibland var det norrsken flera kvällar i veckan, och ändå alltid lika magiskt.
Grönt turkost och vitt, och ibland nästan lila, en smal strimma och ibland hela himlavalvet.

Om gravidkläder.

2011-12-16T14:49:00.002+01:00

Jag kan känna ett hat gentemot gravidkläder i storlek small.
Extrasmall till och med!
Det grundar sig garanterat i fullkomlig avundsjuka över att folk kan gå och bli med barn utan att expandera med en tredjedel av sin ursprungliga vikt.
Helt klart.

Men behöver man storlek small i gravidkläder, då kan man så enkelt hitta något i de övriga, de "normala" avdelningarna.
I medium exempelvis.

Om jag behöver plagg för gravida så är det för att magen och rumpan och höfterna nått en sådan volym att det är helt omöjligt att hitta något som passar.
Som inte samtidigt är galet stort över bysten och armarna (ja bysten, min verkar inte ha några tankar på expansion än).

Annars undrar jag mest.
Var ska magen rymmas i den här "klänningen"?
Utan att den visar överkanten av mina trosor?

Om ett halsband jag tycker att jag kan få i julklapp.

2011-12-16T14:03:00.001+01:00

Hur.
Fint.
Som helst.

Från Asos.