Alla dagar är inte bra dagar även om man slipper förlossningsdepression och har en underbar käraste.
Som gör allt mkt lättare och en son som gör att det glittrar i hjärtat.
Hela tiden.
Så är alla dagar inte bra dagar.
I dag är en dag när jag stannade i sängen till för tjugo minuter sedan.
För att jag inte riktigt kom på varför jag skulle stiga upp.
En dag när det känns lite extra jobbigt att ha offrat sin kropp för att få ett barn.
Det låter dramatiskt och självömkande att säga så kanske men dagar som denna.
Då känns det som att hela jag är offrad.
Jag fick en son jag betalade med mig själv.
Det känns så när man inte kan gå på toaletten utan att upptäcka nya läskiga saker.
När man inte kan resa sig upp eller ens gå en normal promenad.
Utan att något obehagligt ska hända.
Svettas så att det droppar.
Så att det rinner.
Och fötterna värker av tyngden och knäna brakar ihop återigen.
Av tyngden.
Det känns så när jag tittar på min kropp och ser den randiga magen.
Lyfter upp den randiga magen och ser hur den ser ut under.
Märker att hela kroppen är lite rynkig.
Av all vätska som spänt ut huden under sommaren?
Har ont inuti mig undrar hur mkt det ändrats och inte så att jag sörjer.
Min undersköna kropp jag har ändå aldrig hängt upp mitt jag.
På min kropp och hur den ser ut.
Det behövs nog bara lite tid och lite mindre hormoner.
För att vänja sig vid mitt nya och fram till dess kommer dagar som denna.
Och så funderar jag över vad jag ska göra av alla mina skor.
Som nu är för smala för mina postgravida fötter.
11 kommentarer:
Som tur är rättar ju det mesta till sig. Men jag kommer ihåg känslan, framförallt den av att vara så tung i gumpen att det var svårt att ta sig fram. Och de förbannade fötterna.
Men det var värst första gången. Förmodligen för att jag gått upp alldeles för mycket i vikt.
Allt återhämtade sig dock, redan medan jag var gravid andra gången och gick ned mina överflödskilon. Utom just fötterna. Den där storleken extra som första barnet drog med sig gick aldrig tillbaka. Däremot blev de inte ännu större nästa och nästa gång. Den ischiasdomnade stortån är som den är också 20 år senare!
Kära Joanna.
Jag vet precis hur det känns. Min son är nu 6 veckor och det känns som att jag aldrig kommer att få bort den sladdriga påsen till mage som hänger där fram. Men av erfarenhet vet jag att den kommer att försvinna. Det krävs lite jobb men det går!
Vad gäller skorna så är det bara att sörja och shoppa vidare. Jag har kvar alla mina stilettklackar fastän artrosen ropar NEJ!!!!! bara för att kunna se på dem och sukta lite.
Kram Maria
Joanna, ojojoj vad jag känner igen mig! Stora klumpiga fötter, degig mage, svettig och oformlig. Kläderna och skorna som inte passar. Stretet. Och det lilla gnaget för att man inte borde bry sig om det när man har fått BARN. Ju. Men ändå gör man det, för man vill vara sig själv igen. Inte på nåt sätt fortfarande vara märkt av graviditeten efter att den är över.
Men. Det går över. Jag lovar att det gör det. Fötterna brukar bli sig själva, liksom resten av tösen.
Huden behöver lite tid på sig att 'krympa' eller dra ihop igen. Men det gör den, förra gången tog det ett halvår, denna gång tog det 4 månader.
Så jag är nu av med min skinnvolang som jag döpte den till. Fast det där med magmusklerna är en helt annan historia, de tar vi tag i vid senare tillfälle.
Så om ett tag så är din skinnvolang också borta.
/annika
å. du vet. att jag vet vad pratar om. jag vet hur det känns. hur man mår. jag var där. kram.
annaa,
ja allt eller i alla fall det mesta rättar till sig.
och kroppen ändras ju ändå, det är oundvikligt.
det är ändå svårt ibland att gå med ett leende på läpparna trots all värk och allt obehag.
maria,
sladdriga påsen kanske inte gör så jättemkt, jag har ändå inga planer på att gå i avklippta tröjor du vet som på åttiotalet.
men fötterna. buhuu.
fortfarande lycklig,
det kanske är det.
att hur mkt jag än försökte påpeka för mig själv att det inte skulle vara "över" när han kom ut.
så var det ändå så jag gick och tänkte lite grann.
så nu när det fortfarande gör ont och fortfarande är svettigt och fortfarande är svårt att hitta kläder och jobbigt att gå och inga skor passar.
då blir jag lite nedstämd.
eftersom luften kanske gick ur mig lite efter den inbillade mållinjen.
annika,
skinnvolang hahaha herregud det låter äckligt fint och roligt på samma gång.
alma,
ja.
jag vet.
kram fina.
Min son är 4 månader nu. Fast det precis var nyligen jag kände mig som dig så känns det som så länge sedan! Men då trodde jag aldrig att det skulle ändra sig... Att svettas så där kopiöst. Shit alltså.
lina,
det vore ju himla härligt om det bara är fyra månader tills man inte svettas längre.
även om det känns som en evighet dit så tyder det ju på.
hur svårt det än är att verkligen tro det nu.
att det finns ett slut på det hela.
Men duuuu. Tidsperspektivet får du inte glömma. Om du inte går ner ett enda kilo av de du gick upp under graviditeten: så drar kroppen ihop sig ÄNDÅ. Allt blir lite spänstigare och vanligare, som innan. Jag förstår att det inte känns så nu, men det gör det. Och om du går ner lite i vikt blir det ännu mer spänstigt. Och du behöver faktiskt inte stressar över att du inte minns varför man öht ska stiga upp. Om två månader kommer lillpojken att bestämma precis allt. Passa på nu du då. Kram från Aktionsgruppen för svettiga och nyförlösta: det går över, ta det lugnt och ge det tid.
Jag vet hur det känns.
Men du har inte offrat din kropp, bara lånat ut den -längre än du skrev under på, ja.. Men jag lovar att din kropp kommer att kännas som din egen igen oavsett om den helt går tillbaka till sitt ursprungsskick eller bara delvis. Men den kommer att kännas som din igen. Visst det kan ta tid, jag kände mig inte som min egen förrens bara några månader sedan och min dotter fyllde 1år nu i veckan.
Men du är inte utlånad för alltid!
Skicka en kommentar