Om att kasta saker i sopkorgarna.

Jag kan inte för mitt liv tro på att någon som kastar skräp rakt på marken.
Har blivit uppfostrad till att inte göra det.

Jag har aldrig gjort någon stor sak av att kasta skräp på marken med Torsten.
(Snarare kanske inte ens hunnit göra det än, han är rätt liten fortfarande.)
Däremot har jag alltid bett honom slänga skräp, om han tappar bett honom plocka upp och visa var närmsta sopkorg är.
Helt enkelt be honom göra som jag gör, som en extra tydlig förlängning till att jag visar honom hur man gör.
Resultat: han har börjat plocka upp andras skräp för att slänga även det i sopkorgen.

Jag minns fortfarande hur mamma och pappa såg till att vi slängde skräp i sopkorgar när vi var ute.
Om vi tappade något och om det blåste i väg.
Sprang vi och hämtade, och slängde sedan i sopkorgen.

Det händer väldigt ofta att jag ser både vuxna och ungdomar släppa skräp rakt ner på marken.
Inte ens skrynklar ihop till en boll och aktivt kastar iväg en bit, utan höjden av slöhet bara släpper taget och låter det falla rakt ner.
Att det inte tar dem emot?

En plastfolio som suttit runt en tidning, bara släppa taget och låta vinden blåsa iväg med den.
Eller plasthöljet till cigarettpaketen, tuggummipapper, kvitton, allt möjligt.
Att man kan tänka så kortsiktigt och inte ens reflektera över att den kommer att hamna någonstans.
Okej, sopbergen i sig är inte bra, men nog är det bättre att vi samlar ihop det och kan bränna delar av allt skräp vi producerar.
Men att bara släppa något och låta det vara så.
Det är så korkat och slött ibland säger jag till.
Hallå du tappade skräpet! men jag gör det mer och mer sällan.
Jag orkar inte vara surkärringen hela tiden.

Tror jag istället ska köpa en megafon så kan jag skrika det rakt i örat på dem nästa gång.
Så får jag vara galna surkärringen istället.