Jag köpte två par hängslen.
Till min käraste ett par smala i mossgrönt och så dessa.
Han har långärmad tröja över egentligen, han är ingen Mork.
De är lagom 70-tals-maffiga och avrundas fint med den lagom svulstiga knappen.
Om något kan vara både "lagom" och "svulstigt".
Nu blir det opera-rep.
Eller om några timmar.
Jag trodde att jag var ledig och hade planerat att följa en kompis ut i naturen.
Hon skulle motionera, möjligtvis rent av springa.
Jag skulle ta med en solstol och bok och dricka te ur termos.
Det sprattlar hela tiden i min mage.
Då pirrar det i hjärtat.
Jag har länge funderat på det här med ytan.
Att intressera sig för inredning och att ha det fint i hemmet är en sak.
Att samla på konst och vackra föremål är en sak.
Men när det kommer till kläder då ska det helt plötsligt klassas som ytligt och utseendefixerat.
Jag tycker det är fint när kuddarna i min soffa passar bra ihop med varandra.
Och blir glad när blommorna på bordet matchar en kokbok som står i hyllan bredvid.
Det är med samma öga jag väljer mina kläder och samma sinne som blir tillfredställt.
Det är svårt att prata om yta och ytligheter, vad är vad och var går gränsen?
Det hela kan lätt bli en filosofisk såväl som semantisk diskussion.
Om folk klassar mig som utseendefixerad för att jag intresserar mig över hur jag klär mig, hur min frisyr är och vilken väska jag väljer.
Godtar jag det endast och enbart om de även tycker att mitt intresse för konst.
Och inredning.
Är detsamma.
För mig handlar det inte om MITT utseende.
Det handlar om estetik.
Jag tror det gör det i alla fall, kanske lurar jag mig själv till att tro att jag är djupare än bara ytan.
Men även om så är fallet för mig.
Så står jag fast vid att tycka att ett intresse för kläder och deras skönhet är likvärdigt med intresset för konst och heminredning och andra estetiska uttryck.
Så fort det handlar om något med ens uppenbarelse att göra.
Behöver det inte per automatik handla om utseendefixering.
Två olika sorters tråkighet.
Kaktusen som åkte i golvet i torsdags.
En stor gren bröts av.
Fin karaff från Erikshjälpen jag samlar nog på karaffer har i alla fall en hel del.
En lapp som suttit sedan karaffens begynnelse.
I årtionden.
Säkert minst sex.
Slits bort enbart på grund av någons frånvaro av tanke för detaljer, tanke för var man bör och inte bör placera tejp på gamla föremål.
Ny lördag, nya tulpaner.
På kvällarna har jag svårt att somna.
Eftersom jag längtar så mkt efter morgonen.
Stiga upp tidigt, frukost i lugn och ro och sedan sätta mig och arbeta.
Några timmar lagom att avsluta kring lunch.
Och fortsätta dagen med enbart nöjen.
Så blir det denna lördag.
Tulpaner och mormors sovrumslampa nu i mitt sovrum.
När vi äntligen fått vårt barn.
När jag äntligen fött det.
Då måste min käraste skriva på papper där han erkänner att han är far till barnet.
Före erkännandet ska den som tar emot det klargöra för mannen innebörden av ett erkännande.
Det kan som för min systers man (då sambo) gå till så här: ”Är du riktigt säker på att du vet vad du ger dig in på?”
Som en sista chans att slippa, att ta sig ur den elaka kvinnans hemska klor som hon försökt borra djupare genom att gå i nio månader och må dåligt, ha värk i ryggen få bäckenbotten uppluckrad brösten ömma och slutligen ha värkar krysta klippas upp vänta på efterbörden bli ihopsydd osv.
För det är såna vi är, vi ogifta kvinnor: vi gör ALLT för att snärja en man.
2 § (16.5.1980/351)
Konstaterande av faderskap på grund av äktenskap
Då barn är fött under äktenskap, är äkta mannen barnets fader. Har äktenskapet på grund av mannens död upplösts före barnets födelse, är äkta mannen barnets fader, då barnet är fött vid sådan tid efter äktenskapets upplösning, att det kan ha blivit avlat under äktenskapet. Har modern före barnets födelse ingått nytt äktenskap, är den senare maken dock fader till barnet.
För det vet vi ju alla.
Att inom äktenskap förekommer aldrig andra sexpartners.
Aldrig någonsin att en kvinna som är gift skulle få för sig att ha samlag med någon annan än sin ljuva make.
Därför krävs inget erkännande alls av den äkta mannen, inte ens om han varit bortrest i tretton månader och kommer hem till ett nyfött barn?
Om faderskapserkännandet sker först när barnet blivit äldre.
Då får barnet dessutom det ärofulla valet att använda sig av faderns efternamn.
Mkt vänligt må jag säga.
Jag upprörs mer över den här ordningen än vad min käraste gör.
Kanske är det för att jag är kvinnan.
För att det från lagens sida känns som att ”jag måste hitta en far till mitt barn”.
Ty jag är ju så fasligt syndig.
Jag kan liksom aldrig få nog av dem.
Paraplyerna.
Gröna, röda, mörkblå, knallblå, blå som går över till ljusare blå, knallrosa, bruna med ljusblå ränder, grå, vita.
Och röd med svart mönster.
Med de där smala handtagen och fodralen i samma tyg som paraplyet.
Underbara!
- Men hur kunde de vilja ha såna här kläder, det är ju så okvinnligt, sa tjejen i provhytten intill min.
Jag vet precis vilket plagg hon provade, jag höll själv i den prickiga blusen en stund innan.
Jag lät den hänga kvar inte för att den var så stor och därför även okvinnlig.
Utan mest för att den inte skulle göra sig bra på mig och min mage.
Men vad är kvinnligt?
Är det att ha så små kläder som möjligt som sitter som ett skinn mot kroppen?
Det är säkert ett högst personlig smaksak men jag vet vad jag tycker.
Kvinnligt är inte en kontradiktion till stort.
Säkra vårtecken är musiken.
När jag får lust att lyssna på Johnossi eller PJ.
Då är det vår.
Jag vet inte om det är det explosiva.
Energin och drivet framåt.
Som gör att våren passar bra till dem.
Eller om det är minnen från förr som skapats till musiken som ligger bakom lusten.
Det är som det är och så här är det för mig.
Jag har slitit halva helgen.
I ett program jag inte förstår för att göra en annons jag inte vill.
Och kämpat att hålla nere den i storlek den får blott vara 33 ynka kb.
Och nu.
När jag äntligen är färdig.
Upptäcker jag att jag läst fel och storleken får inte överstiga 30 kb.
Det finns inget mer att förminska det finns inget mer att ta av ååh det blir inget fint och inspirerande blogginlägg i dag jag måste fortsätta slita.
Efter den långa diskussionen om behåars vaddering.
Gick jag och köpte mig två vadderade behåar. Va?
Men jag insåg att det var det bästa för mina ömma graviditets-bröst.
Att det jag ville åt var den sköldliknande känslan jag så länge förkastat.
Det resulterar i att brösten blir ännu större och att de ryms i ännu färre klädesplagg men.
Det har varit värt det.
Den ena behåns vackra färg skymtar man i axelbanden på bilden.
Mer blottande än så blir vi inte här på bloggen.
Jag har även köpt en underklänning som tillåter expansion.
Mina vita och puderrosa och svarta och granitgrå i siden och andra luxuösa material från förritin har sedan länge blivit för trånga.
Nu behövs även en svart.
Sen är jag nöjd sen får det vara nog.
Behå och underklänning, Åhléns.
I dag:
opera-repetition
arbeta i flash
gå i solen?
Det sista är det jag önskar mest av allt men troligtvis det jag hinner minst.
Knarrande tulpaner med doft av vår.
Tre delar vacker Grand av Arthur Percy.
