2012/09/30

Om Hamnens dag.



Vi tittade på båtar i dag.
Hamnens dag vid Slussen, ett paradis för treåringen, och föräldrahjärtan fick svälla av kärlek över lyckan hos barnet.

Vi tittade på allt.
Minst två gånger.
Silja Lines maskots fick mer kramar än de nog egentligen klarade av.
Besättningsmännen fler frågor än de trodde var möjliga.

En kille var så bra med barn.
Så himla bra.
Han pratade direkt till Torsten, sa hans namn och tog hans hand.
Torsten fick följa med själv in i den lilla lilla båten (som guppade mer än vad åksjuka föräldrar klarade av).
Han fick sitta på förarsätet och provade trycka på varenda knapp han nådde.



2012/09/29

Om vackra volanger.


Jag fotade av den här bilden 2009.
När Torsten just var född och jag av någon anledning ändå gick med på att utöver mina studier och extrajobb ändå åka iväg på en tävling och vara borta (samt vaken) i över 24 timmar.

Det var en bild från ett gammalt bröllop och den här kvinnans klänning var så vacker.
De där volangerna runt midjan, men främst de nere i kjolstyget.
En sån ska jag ha en dag.

2012/09/27

Om en rosa gammal.


Det här är vintern efter hösten då jag flyttade till Gävle.
Klänningen var den första jag köpte i en butik där jag senare skulle komma att köpa många klänningar.

Min mamma och pappa besökte mig, och min mamma fotade mig i lägenheten för att sen kunna visa mormor hur jag hade det.
I nya staden, i nya hemmet, i nya livet.

Jag hade det bra.
Jag var hemskt olycklig av olika anledningar, jag kände mig vilsen och det kändes som att livet hade tagit ett steg fem år bakåt.
Men jag var ändå lycklig, för allt var mitt och jag kunde sakta hitta resten av det som var jag.

Klänningen sålde jag i våras på loppisen.
Förra veckan hade den fått vara på bröllop.

2012/09/26

Om vår fina barnvagn.


 

La upp vår fina vagn på Blocket.
Känner mig vemodig och lite sorgsen.

Den där fina.
Som vi skjutsat runt Torsten i under hela hans spädbarnsår och ända till han var drygt två.
Skön att köra, smala däcken skar snöhögarna som varmt smör, man svängde enkelt och kände sig så fin med den.
Minst en person varje gång vi var ute med den.
Minst en, varje gång.
Kommenterade hur väldigt fin den var.

Men nå, livet går vidare vi är i behöv av mer praktiskt än fint nu.
Så vi säljer.
Och på Blocket, hu, måtte en likasinnad själ finna den och ta över vårdnaden.

Om desperationens halmstrå.

Äter jordnötter och dricker saft för att öht orka fram till fadern kommer hem.
Saft?!
Är tydligen just så desperat efter snabb energi, men lär ju aldrig nå en känsla av att ha lyckats.

Om förr.



Jag är lite för bra på att romantisera förr.
Som nu.
Jag längtar till de korta promenaderna från hemmet till bästa fiket, där vi satt i timmar och läste tidningar och fikade det godaste (och samtidigt så jävla billigt) fikat.
Och alltid kom det förbi någon vi kände, förutom att prata med de som ägde stället, som också blev vänner.

Ibland längtar man tillbaka till det som var lite enklare.
Även om jag i den stunden kände att det fanns mkt kvar att önska.

Detta livet.
När ska jag lära mig att låta nuet vara det bästa?

2012/09/22

Om vackra mockaskor på Tradera.


Om jag hade storlek 36 skulle jag köpa de här röda mockaskorna från Noa Noa.
En auktion på Tradera ute nu.
Så jäkla fina!

Jag har två par högklackade skor från Noa Noa, och den skotillverkare de använder sig av vet vad de gör.
Mkt bekväma att gå i (så bekväma som skor med hög klack kan vara alltså).

((Ja, jag drömmer mig bort på Tradera, bland Noa Noa-grejer, ja jag är ensam hemma med barnen som nu dessutom sover, ja jag kan aldrig somna (eller sällan somna) när min man är borta, väntar ofrivilligt på att han ska komma hem, det var jobbigt när han jobbade på radio och ibland slutade 01.00 och jag ändå skulle upp på morgonen och gå till jobbet.))


Om min mega lyx dyrrrrr-kappa.

Funderade under veckan som gått på att sälja en av mina kappor.
Även känd under namnet Guldkappan.

Tänkte så klart på Tradera, men kände att för det pris den skulle komma att säljas där så kan jag lika gärna behålla den.
Den är vacker och jag tycker fortfarande själv att den är vacker, känner bara för tillfället att jag behöver mer pengar än vackra saker (ej sant, behöver alltid vackra saker).

Frågade lätt på Instagram vad folk trodde, och vill därför förtydliga:
Det är inte jag som lagt ut den här annonsen.
3+8 utropstecken har aldrig varit min grej, ej heller stora ord som "mega" eller särskrivning heller för den delen.

Men som annonsen visar.
Inte mkt pengar för den mega lyx dyra kappan.
(Okej, kommer så klart att gå in med jämna mellanrum och se vad den går för. Dör om den närmar sig tusen, men man köper väl inte plagg oprovade för så mkt? Väl väl va va?)

2012/09/20

Om dagens fyraåringar.

Fyraåring på förskolan:
- Vem ska du hämta?
- Torsten
- THORSTEN FLINCK?!

Om att slippa halkiga strumpor.


När Torsten började förskolan för första gången, hösten 2010, fick de inte ha strumpor och sockor utan såna halkpluppar på, inne på förskolan.
Jag blev irriterad över butikernas utbud och undrade om det inte kunde finnas något slags plupplim att limma på strumporna.
Och ni sa att det fanns, och jag försökte hitta, men lyckades inte och gav tillslut upp.
Men nu!

En butik i Kilafors har!
100 ml/flaska, 69 kr styck.

Garnbutiken i Kilafors skickar varorna till dig så man kan köpa fast man inte alls bor i Kilafors!
De har en facebooksida (har en bild på vilka färger som finns) och en hemsida.
Jag skrev på deras fb-sida att jag ville köpa, men man kanske hellre ska mejla info@garnbutikenkilafors.se.

2012/09/19

Om barnens separationer.

Anonym skriver (så klart en anonym, vad annars?) kommentar på mitt inlägg om ny förskola.

I mitt hjärtat hugger det bara. Tänk, när man kan ta hand om dem själv; att välja att låta dem vara med om tre seperationer på tre år. Fruktansvärt. Och varför de gråter, ja, är det svårt att tolka? Vilka hjärtan ska vi trösta? Föräldrarhjärtan eller små barnhjärtan. Lycka till - de växer ju upp till slut. 

Vet du anonym, att en av de mest vanliga lekarna för min äldre son den här våren har varit att titta på klockan och säga "skynda, nu har vi bråttom" "bussen går snart" "jag är stressad".
Besluten att låta honom byta förskola har inte varit lätt.
Det är det förmodligen ingen förälder som tycker.
Men vi tar väl alla beslut baserat på hur vi tror att det ska bli för våra barn i längden.

Vi tvekade länge, tänkte att vår önskan om byte väl mest berodde på att det tog så lång tid för oss, och vilka var då vi att ge honom (ännu) en förändring i livet?
Men många kloka och erfarna personer i vår omgivning påpekade att en stressad förälder inte är den bästa förälder.
Att tiden är den viktigaste i en småbarnsfamilj, och att lägga två timmar extra på att lämna och hämta på förskola i längden blir ohållbart.

Men viktigast.
Jag tror inte på att bespara barnen allt det jobbiga.
Separationer tillhör livet, de är oundvikliga, och vad är då det bästa?
Att låta dem ha samma miljö och samma personer runtomkring sig varje dag i sju år, och sen ta en hård smäll när de ska börja skolan?
Eller ska vi se till att deras förkolelärare även blir deras grundskolelärare? Driva igenom att alla barn på hans förskola kommer att följa med honom i grundskolan också.
Skulle han ta separationen från alla de här personerna bra då i nionde klass, efter nästintill ett helt liv med dem?
Eller kan det finnas en fördel i att låta honom vänja sig vid separationer, i små doser, redan från början av livet?
Även om han hade stannat på samma förskola som sin första, hade han vid det här laget bytt avdelning och personal.
På den förra förskolan också.
Det hade blivit nytt för honom hur vi än hade gjort, och han kommer att byta avdelning på den här förskolan också, de tenderar att göra det våra barn, iom att de växer och blir äldre.
Hur vi än beslutar om byten och dylikt.

Finns det ändå inte en positiv sida av att de är med om dessa separationer i så tidig ålder?
När de är små räcker tankarna inte lika långt fram och bak i tiden, det tror jag är en fördel.
Barn är bra på att anpassa sig, många gånger har de lättare för det än vi vuxna.
Jag känner mitt barn, jag vet att han tycker om all lek, och alla utflykter, och samlingen och alla projekt som förskolan ger honom, att han behöver få vara där nu, extra mkt nu när en lillebror kommer in och behöver en bit av min tid som förr gick nästan enbart till honom.
Varför ska jag inte låta honom få fortsätta med det?
Och ha några timmar varje dag som kan ges till det nya barnet, som också behöver få all min uppmärksamhet ibland.
Jag vill egentligen inte ens ta i ämnet, att försöka ge föräldrar dåligt samvete för att de låter sina äldre barn fortsätta gå på förskola när vi själva är föräldralediga med ett yngre syskon.
Det gör mig så förbannad att jag egentligen borde låta det vara ett eget inlägg.

Det är tråkigt att du bara utgår ifrån att barnet gråter pga längtan efter förälder.
I början är det så klart det mest troliga, men du inser väl att barn även gråter av andra orsaker?
Vi tröstar i första hand de små barnens hjärtan, och för att göra det tar vi från våra egna hjärtan och då måste även vi få tröst.
Från andra föräldrar.
För att fylla på våra hjärtan så att de inte tar slut, hur ska vi annars orka fortsätta ge tröst?

2012/09/17

Om ny förskola.

Torsten har fått börja på ny förskola.
Vi saknar den andra, den var verkligen bra, men den här ligger fem min promenad hemifrån och när vi båda så småningom kommer att arbeta känns det så onödigt tidskrävande att ha barnen på en förskola som kräver bussresa och bussbyte och minst en timme extra för lämning/hämtning.
Så vi bytte.

Men det var inte det lättaste valet vi gjorde, det kändes svårt när det var för vår bekvämlighets skull främst, och när han trivdes så bra på den förra.
Och det går så klart inte att jämföra med tidigare inskolningar, eftersom han var 12 månader vid första, dryga två år vid andra, och nu helt plötsligt tre år.

Man kan sätta ord på så många fler känslor när man är tre, och kanske är det därför han nu säger allt det som lägger sig som stenar i våra föräldrahjärtan.
"Ingen vill leka med mig på nya förskolan"
"Fröken vill aldrig kramas på nya förskolan"
"JAG VILL INTE GÅ TILL FÖRSKOLAN JAG VILL BARA VARA HEMMA MED DIG OCH KAJ"

Men om någon månad pustar vi väl ut och inser att han trivs.

Om duschdraperi.


Min första reaktion är: måste ha klänningsduschdraperi och det där andra också, så kul!
Men min nya stil kanske vill ha bergen istället?


Från H&M.

2012/09/16

Om att göra om.




I dag har jag startat flertalet projekt.
(Slutfört desto färre.)
Exempel ovan är varken avslutat eller ens påbörjat, mer än i tanken.

Det svåra är bara att välja kulört, och enfärgat eller tonat?
Och kan jag verkligen måla på en gammal teakmöbel?
Även om jag är så väldigt less på den och tycker att den är trist?
(Vill gärna köpa såna här fötter och byta ut på nästintill alla våra möbler.)

Tror gult för att inte ha precis var enda färg i världen inklämd i detta hem.
Men vi får väl se.

2012/09/14

Om balansen.

När min systerson var riktigt liten och just börjat stå, dansade han gärna.
Men varje gång någon ropade, eller ens pratade lite för högt.
Tappade han balansen och satte sig på rumpan.

2012/09/13

Om de svåra timmarna.

I dag fick jag en uppenbarelse (haha, nää, men nån slags "jamen så är det ju").
Timmarna efter hämtning, innan fadern kommit hem.
Fy fan i hela helvetet vad de suger musten ur mig.

Så trevligt det skulle kunna vara, det är vi tre och ibland sover Kaj när vi ska äta middag, och vissa dagar sitter vi på balkongen och äter.
Tar en efterrättsglass till och med.
Men oftast.
Oftast skriker Kaj för att han är trött men kan inte somna för hans storebror vägrar sluta hoppa i stora sängen, och jag får slag av tidigare nämnda storebror, han slår mig där de bakre fogarna sitter och det skär som en kniv genom hela kroppen och mitt hjärta hoppar över ett slag av smärtan.
Smärtan hänger kvar som en brännande känsla, som om någon svett min hud.
Och så skriker han, och smäller i dörrar, och klättrar på mig, och Kaj kränger när jag håller honom i famnen och själv blir jag spyless på mitt eget tjat på att ta undan din tallrik sluta skrika du kan inte sitta på din lillebror spruta inte vatten i hela badrummet sätt dig nu och se på filmen istället.

Ganska precis några minuter innan fadern kommer hem.
Lugnar alla ner sig.
Och så möts han av två lugna barn och en urlakad moder, som ibland försöker förklara hur galna dessa timmar är, men vem orkar lyssna på sånt?

Om när jag hade bara ett barn.



Jag tror att jag var lika trött när jag hade bara ett barn.
(Jag fyllde visserligen tiden med slutstudier arbete praktik flytt vikariat och slutligen jobb, ni vet det, jag har tjatat om det många gånger.)

Ibland tänker jag att tänk om man visste då, vad trötthet innebar.
Men det visste man ju inte.
Alltså då innan man hade barn, då man hade sovit en orolig natt mitt bland alla ostörda nätter och sovmornar och man bara "hu jag är så trött!" (hohoho, om man bara visste!).

När jag hade ett barn, vad jag hann sakna honom då.



2012/09/12

Om skor.





Jag hittar skor jag gillar.
Så bra att de kostar ca 2000 kr. (Obs ett skämt, eller ironi antar jag.)


De övre skulle passa i min kategori vardag, de mittersta i kategorin fest (underkategori höst/vinter (man måste väl få ha underkategorier även när man drömmer om minimalism?)).

Och de nedre – kategori kul? 
Eller är det fusk?

2012/09/11

Om min längtan efter perfekta hemmet.


Utöver min kris i kläder, krisar jag även i inredning.
Har börjat sätta upp visioner av det perfekta hemmet, och känner mig stressad för varje dag som går som jag inte färdigställt detta hem jag tror mig vilja ha (fast vet ej exakt vad det är jag vill ha, bara känslan det ska ge).

Steg 1.
Välja två serier porslin och ha alla delar, ett till vardags och ett till fest.
Men vilka två skulle jag i såna fall välja?
Och det är ju så fint att ha brokigt och olika och välja kopp efter humör.

Det här med vardag och fest kan jag applicera på mkt.
Jag önskar att min garderob bestod av bra vardagsplagg och bra festplagg, funktionella fritidsplagg.
Dito skor.
Dito väskor.

Jag vill gärna vara hon som har sina (ca) tre klänningar som folk förknippar med fest.
Men så är det ju så roligt att hitta en färg- och mönsterexplosion på loppis och när den ändå kostar bara 80 kr kan jag ju köpa den utan större övervägande.
Och så spricker hela min plan om det enhetliga, uppsorterade och stadiga hemmet/garderoben/tankeverksamheten (eftersom jag blir helt matt av att kastas mellan detta ständiga enhetliga, nej, brokiga, nej enhetliga! Brokiga!).

Och brukar inte stora bloggare få grejer de visat/nämnt i blogginlägg av någon granne eller bekant eller bara någon snäll som brukar läsa deras blogg?
Kan inte vi icke-stora också få lite grejer, jag tar gärna lite Mimosa och Paratiisi och om jag får drömma helt ohämmat – Pynta!

2012/09/10

Om de lika dagarna.



De är väldigt lika mina dagar.
Lämna 9, hämta 15, avleda gråt, avstyra skrik, svara på ett tusen frågor innan frukost, krama hej då, pussa och lyssna och hitta på aktivitet så ingen somnar vid 16 (ingen likamed Torsten), och mata Kaj lite nu och då och tvätta kläder och hänga kläder och vika kläder och sen hälla upp en kopp kaffe.

Och blir bra eller dåliga mkt beroende på hur barnens humör och tillstånd är.
I dag var en bra dag för
1. Torsten grät inte floder och bönade att få följa med mig och Kaj hem när vi skulle säga hej då på förskolan, och
2. Kaj åt äntligen en hel portion gröt (likamed han har inte lika ont i halsen eller i tänderna eller vad det är som har gjort att han inte ätit bra).

Enkelt så.
Jag är föräldraledig.
Jag är en mamma.
Nu bör jag gå och sova.

Om fina skor.


Det är så klart inte bara plaggen jag har svårt med nu för tiden.
Även skor känns svårt, jag vet känslan jag vill att skorna ska ge mig.
Och att de ska vara ett genuint hantverk och hålla i flera år.
Men vet ej hur de ska se ut.

De här skorna var fina.
Men varken genuina eller hållbara.
Och dessutom på barnavdelningen.

2012/09/09

Om en efterfest.







I går åkte vi till Riddarholmen för efterfest.
Fest efter ett bröllop som skedde i största hemlighet just när sommaren hade kommit.

Vi höll till i Svea hovrätts lokaler och det var så vackert.
Utsikten från terrassen, de gamla porträtten, tanken att för hundratals år sedan stod det redan där som husrum för kung och drottning.

Musiken var bra, kärleken var vacker, våra barn stortrivdes med barnvakterna och en stor bonus att ha övernattande barnvakter tillika bästa vänner – man hinner umgås i flera timmar dagen efter innan klockan ens slagit elva (eftersom även de har ett litet barn och vi alla var på benen strax innan sju, efter att alla ha legat och tryckt i våra sängar och förhalat uppstigning med pigga barn).

2012/09/07

Om Bridesmaids.

Ska nu ge filmen Bridesmaids en till chans.
Första gången var jag gravid med Kaj och mådde så jävla illa hela tiden, tyckte att den var helt okej men var inte så där euforisk som många andra.
Kanske bara hormoner?

Är iaf inte som en gammal idiot jag brukade dela mitt liv med.
Alla fick en chans och höll det inte måttet (restaurang, teveprogram, folk) ströks de för evigt från listan.
Själv var han naturligtvis helt perfekt.

Om att göra om mig.






Jag kan för första gången i mitt liv tänka mig hjälp med klädstil.
Få idéer av någon annan, eller nej, idéer får man ju av alla, men snarare – låta någon göra om mig.
Jag vill gå från mitt gamla jag, men jag är fast i det. Jag tror att det jag vill bli är något som liknar det på bilden nedan.


Men kan ej bestämma om det beror på läget jag var i när bilden är tagen, mer än kläderna jag var klädd i.
(Jag hade just kommit in på utbildningen som senare gav mig mitt jobb, som inte för en enda sekund har känts fel eller tråkig, och jag hade just tagit ut min spiral för vi var redo för barn.)

Ska jag höra av mig till Go'kväll, eller finns det andra bra liknande?
Kanske egentligen helst till Biggest looser, eller finns det någonstans där de forskar på småbarnsmammor och utför träningsexperiment och kosttest för att se hur snabbt man kan ändras från före till efter?

2012/09/06

Om Instagram.





Jag är besatt av Instagram.
Jag fotar alla detaljer jag ser, och jag försöker radera gamla bilder för att folk inte ska bli chockade när de ser hur många bilder jag lagt upp sedan slutet av december.

Med våra bloggar är det mer som att den som skriver bloggen står på scenen, och alla andra sitter i publiken.
På Instagram tycker jag mer att vi sitter i en ring och turas om att berätta.
Man bläddrar ner i sitt flöde och alla står i kö.

Men man.
Jag.
Blir smärtsamt medveten om när någon slutar följa.
På bloggen märks det inte direkt, olika besöksantal och sidvisningar varje dag.
Visst kan jag efter ett tag märka att någon slutat kommentera och sakna dennas ord.
Men på Instagram ser man direkt (om man nu ofta går in på sin egen sida vilket jag ju så klart inte gör, hehe eeh, va?) när siffran ändras.

Men Instagram.
Framför allt.
Inspirationen man får, av allas bilder, allas vardag och allas iakttagelser.
Jag är som sagt besatt.

2012/09/05

Om mina fikabilder.






Ni som följer mig på Instagram har sett mina fikafat.
Jag är av någon anledning helt besatt av att få göra dem, och det kryper i min kropp av att jag inte kan sitta i åtta timmar i streck (per dag) och arbeta.


2012/09/04

Om att ta vara på tiden.

När ens bäbis sover.
Flera timmar brukar han kunna sova, på förmiddagen när vi kommer hem från förskolelämning.
Då skulle jag kunna lägga mig på sängen och blunda.
Andas lugnt och låta axlarna sjunka till den nivå jag tror mig minnas att axlar ska vara på.
Lyssna på tystnaden och kanske till och med slumra till en stund.

Istället.
Sitter jag som en käpphäst i soffan och väntar på att han ska vakna.
Dricker kaffe för att orka vara vaken när han vaknar.
Eller tvättar, sopar, plockar skräp, funderar över alla projekt jag vill påbörja (OCH AVSLUTA) i hemmet.
Och nu även: bloggar.

Om barnkläder från Mini Rodini.





2012/09/03

Om utvecklingssprången.

Jag har börjat förstå.
Att även vi vuxna har utvecklingssprång.
Och jag tror att det precis som för de små även för oss är en jobbig period.
Barns utvecklingssprång kan vara en vecka, några dagar, eller bara en dålig natt.
Mitt utvecklingssprång började sakta ungefär samtidigt som mitt första barns hemkomst från bb.

Man vaknar inte upp och vill helt plötsligt ha en ny omgivning, en annan slags garderob, eller en ny frisyr.

Det smyger sig på en, tanken gror i huvudet ungefär som ett frö.
Och precis som Karin Boye så bra sa – det gör ont när knoppar brister.
Min blomma har inte slagit ut riktigt än, jag känner mig fortfarande väldigt obekväm och inte riktigt hemma.

Låt mig för enkelhetens skull fokusera på kläder.

Jag vill för tillfället inte lägga ut mina känslor, spika upp dem som tavlor på ett galleri, som något man kan beskåda samt kritisera.
Jag är inte där ännu.
Men mina kläder.
Jag rensade ut mkt i två förvånansvärt trevliga loppisar som jag, som ni kanske minns, höll här hemma.
Jag sparade det som låg närmast hjärtat, jag skulle i ärlighetens namn kunna göra mig av med nästan lika mkt till nu.
Jag har klippt ännu fler band till alla dessa klänningar.

Under båda mina graviditeter har jag mått illa, dygnet runt och från första till sista dagen.

En av alla de saker som fick mig att må illa var kläder, lukten av min klädkammare, åsynen av kläder i tidningar, jag kunde nästan inte ens gå in i klädbutiker under den första graviditeten.
Det ledde till att jag även hade svårt för gamla plagg, för alla mina vintageplagg, inte bara lukten utan kanske snarare främst materialen.
Kliade, satt åt, skavde och var stumma.

Jag känner mig för tillfället väldigt vilse i vad det är jag vill ha.

Fårorna i hjärnan är djupa, jag dras av gammal vana till klänningarna av äldre snitt.
Men vill ha någonting svart? Asymetriskt? 
Färgskrikande gymnastikskor och stora halsband är det enda jag vet att jag vill ha.
Har i skrivande stund alldeles för få färgskrikande gymnastikskor – tar tacksamt emot färgskrikande mutor.

Jo förresten!
Vet att jag även vill ha saker, företrädesvis väskor, i läder.

Gammalt nött och välanvänt läder.