2011/11/30

Om mina chica gravidkläder.

Det är många som säger "åh du är så fin" till mig nu och visst blir jag glad för det.

Men ibland kan det få mig att känna mig hemskt ytlig.

"Hur orkar du?" kan någon fråga, och syftar på att jag trots bäbis i magen och foglossning ändå kommer till jobbet med samma typ av kläder som annars.
Det är väl i all välmening frågan ställs, och kanske rent av med beundran för att de själv aldrig skulle orka?
Så det är mer i mig felet ligger när jag i denna fråga läser in en anklagelse.
Om fåfänga.

Men när ni ser mig i fina kläder och själv önskar er en piffig gravid-stil, tänk då på detta:


Det tar lika lång tid att ta på sig en ful klänning som en fin.

Om det stora rummet och kameran.




Stora rummet blir större ju fler kartonger min käraste packar upp.
På fredag kommer det ett matbord som ska stå där kartongerna nu står.
Äntligen har vi plats att bjuda på stormiddag!

En dag har gått av sjukskrivningen och jag känner mig så glad.
Lättad.
Det blir inte lika jobbigt när jag vet att allt jag behöver ha energi till är:
stiga upp på morgonen (knappt ens det)
gå på toaletten
koka te

Bara så sent som för två veckor sedan.
(Eftersom jag förra veckan låg hemma sjuk.)
Gjorde tröttheten på kvällen mig ännu mer stressad och trött.
För jag visste att jag behövde en massa energi för att orka även nästa dag, och när skulle jag hinna samla ihop den?
Inte på några få kvällstimmar med en tvååring iaf.

Känslan av en chans att komma ikapp får mig nästan att sitta och småle i soffan.

Och Torsten gillar verkligen att fota med kameran, må hända för att han ser mig hela tiden fota?
Stup i kvarten.

Om väskan från svärmor.

Min svärmor är fantastisk på många sätt.
Och det är inte bara för att jag nu senast fick denna underbara väska av henne.


Men himla glad blev jag.

Jag älskar det där tyget, färgerna och det botaniska känns som jag och samtidigt nog nytt för att bli lite kul att få använda.
Kära väska, jag ska vårda dig ömt.

2011/11/29

Om Marni och H&M.

Jag är för löjligt exalterad över detta samarbete för att låta det vara osagt.

Marni för H&M till våren, jamen det kan väl inte bli annat än bra?

Marni har mkt art deco i sig, något som nu är högst hett, och hos mig alltid varit det bästa.
Kan inte annat än tro att kollektionen för H&M blir bra, gångbar, något för de flesta.

Till skillnad från det senaste sammarbetet, som väl egentligen bara var färgglatt?


Bilder från Marni.

Om att äntligen få vila.

I dag träffade jag en läkare.
Hon sjukskrev mig heltid fram till mitten av januari.




Hennes blotta ord fick mig att genast må lite bättre.
Känna mig lite mindre ledsen, jag tänker på all tid jag får till att vila.
Till att bara vara hemma och ta det lugnt och kanske orka med Torsten lite mer än vad jag gör nu.
När all energi gått åt till att ta mig till och från, samt vara på, jobbet.

Jag är förvånad över att jag ändå lyckades arbeta så pass länge.
När jag blev sjukskriven på deltid i augusti för att jag hade så ont.
Och använde kryckor till de längre promenaderna.
Undrade jag bara hur det skulle vara mot slutet av året, om det redan kommit till sjukskrivning.

När sjukskrivningen var över den gången ville jag ändå arbeta heltid, för att jag skulle bevisa något? För att jag inte ville vara den där gravida kvinnan som arbetsgivaren räds?
Jag vet inte, jag ville iaf försöka.

Nu har det kommit till en punkt där jag nog inte längre bryr mig om att bevisa saker.
Jag vill bara slippa ha så ont.
Jag vill slippa slita i onödan på kroppen, för ju mer jag sliter på den nu, desto längre tid kommer den att behöva för återhämtning sen.
Det är ju inte som att foglossning försvinner från kroppen i samma takt som efterbörden.

Kanske hinner fogarna hämta sig lite nu, kanske behöver jag inte vara ett vrak när bäbis nr 2 kommer.
Jag vill vara på jobbet, jag tycker om mitt jobb och jag blir verkligen glad av att vara bland mina kollegor.
Men med den där hostan försvann min sista gnista.
Efter den har jag bara velat stanna hemma och hinna ikapp orken.

Om vår bäbisbarnvagn.

Torsten har sedan länge övergått till den där typen av vagn som riktigt stora barn har.
Den där vagnen som man inte behöver sova i eller skyddas från omvärlden av.

Visst är hans nuvarande vagn riktigt liten och smidig, men jag är ändå väldigt glad över att åter få ta gamla liggvagnen i bruk.



Hur fin jag tycker att den är påmindes jag av i ett inlägg hos Alex.
De ser ut att ha en, om inte exakt likadan, så väldigt väldigt lik.

Liggvagnen och den större sittdelen som hör till samma underrede.

Skönare vagn att köra är det svårt att finna.
Och de där stora och smala hjulen är som gjorda för snömassorna.
Det har vi redan erfarenhet av.

Ifall det ändå skulle få för sig att börja snöa den här vintern menar jag.

2011/11/28

Om gravidkläder och halsbandet.

Ett bra grundrecept på kläder när man är gravid är.
Något svart och tight och sen en fladdrig färgklick ovanpå det.



Då känner man sig både bekväm och fin (fram till dess att man vuxit sig så bred över bröstkrogen bysten och överarmarna att inte en jacka i världen går på).

Till min jacka från H&M har jag alltid mitt halsband i samma färger från Noa Noa.
Jag kan inte riktigt hjälpa det, de matchar så bra i färg att det är svårt att låta det vara.

I övrigt börjar jag bli riktigt stor nu.
Bred.
Jag är den där som folk sätter sig sist bredvid på bussen.
För att jag tar så stor plats åt alla håll.

2011/11/27

Om en fin och ny gammal brosch.


Som av en händelse.
Har jag en ny brosch, den är fin och rödorange och väldigt art deco.

Jag vill klä mig fint och låta den skina!
Just nu är jag dock i det där stadiet av graviditet där allt som omgivningen ser är magen.

Som höggravid är man inte en gravid kvinna, man är en enda stor mage som folk tror ska explodera när som helst.
(Utom många på tunnelbanan, för dessa är gravida kvinnor fullkomligt osynliga.)

Om längtan som vände.

I våras när jag var nygravid, då längtade jag så mkt till det hela skulle vara över.
Det har vänt nu.



Nu längtar jag till det ska börja.

I början kunde jag bara tänka på allt jag skulle måsta gå igenom igen.
Och vägen tillbaka till att må någorlunda okej.
Jag kände det som att jag var två steg från mål och helt plötsligt kastades tillbaka till ruta ett igen.

De senaste veckorna har det ändrats.
Barnet i magen den här gången rör sig på ett annat sätt.
Torsten han mest bara hickade, den här verkar mer dansa.
Långa rörelser i vågor fram och tillbaka.

Tanken att snart få lyfta en liten bäbiskropp och sätta läpparna mot kinden.
Snusa in lukten av det nya livet.
Det ger mig pirr i magen av längtan.

Och Torsten säger snällt att hans välling, den får bäbisen smaka, men ballonger får den minsann köpa egna.

2011/11/26

Om en 20-talig klänning.


Om jag inte vore gravid.
Och om jag inte hade så breda höfter även när jag inte var gravid.
Då skulle jag köpa den här klänningen på en jäkla gång,
från KappAhls serie av vintageinspirerade plagg.

Härlig sammetskänsla med den tyngd sammet ger.
Lite lagom sladdrig för att man ska få känna sig som en dekadent 30-tals-donna med långt cigarettmunstycke och tunga ögonlock.

Jag spanade och hoppades.
Att den skulle komma även som liten jacka, det hade jag kunnat få på mig redan nu.
Men nej.
Inte sån tur den här gången.

Om något så mkt bättre.

Så mycket bättre.
På tv4, vilket program.
Jag älskar att se musiker lyssna på musik, jag älskar allra mest att se de gamla musikerna avsnitt efter avsnitt drunkna.
I Lalehs tolkningar.

Jag har olika åsikter om Laleh, bra och dåliga, jag har aldrig kunnat bestämma mig.
Det här programmet har iaf hjälpt mig att se.
Hur fantastisk hon faktiskt är som musiker.

Det är något med hennes röst, och hennes fraseringar, hennes betoning.
Man fastnar i låten, det går inte att bryta förrän den är över.
Jag ser på de andra musikerna i programmet att de känner likadant.

En musikupplevelse blir så klart större för en van musiker, d
et kan förklaras länge och ingående, men det handlar om det där med vana.
Som att en ost är en ost eller ett vin är ett vin.
Men jobbar du med det, och smakar på flera hundra olika per år, då vet du precis de små nyansskillnaderna som höjer intrycket.

Lalehs tolkningar är precis så.
Bra för alla, men fantastisk i flera lager för vana.
Det visar tårarna i musikernas ögon mig att det är.

Om skiten.

Den här dagen hade alla förutsättningar att bli en toppendag.

Men det blev den inte.

Så klart vet jag att hormonerna ställer till det, och det där att alltid ha ont och så fort jag försöker göra något få ondare och bara måsta vända tillbaka till soffan igen.

I går blev det sån där huvudvärk som bara stegrar utan att låta sig påverkas av vare sig mängder med vatten eller värktabletter.
Jag vaknade med den i morse också.

Fick ganska snart inse att jag hade för ont efter gårdagens dumheter.
(Försöka sig på att köpa underkläder OCH skor på samma dag, hur foglossningsdum får man bli?)
Och med huvudvärken.
Och viruset som hänger sig kvar.
Var förnuftig men inte nöjd över det, att ställa in ett födelsedagsfirande.

Droppen i hormonbägaren: när jag äntligen ska få hänga upp allt adventsmys visar det sig vara kvar i förrådet i gamla lägenheten.

Fy fan vad tråkigt det känns nu, jag vill bara ha tillbaka orken och kroppen då kanske även det goda humöret skulle komma?

Om några punkter.

Sova länge, frukost tillsammans, Torsten med farmor, vi packar upp, ca 40 lådor måste upp innan måndag (då ska kartongerna åter).
Gå ner med saker i källaren, hämta upp adventen från källaren, pynta fint och kanske dammsuga lite grann?
Hänga in kläder i klädkammaren, trava böcker på golvet tills vi kan låna slagborr och hänga upp hyllorna, pussla in allt i köksskåpen.
Leta en nyckel till ett skåp så att vi kan packa in saker där, rensa garderob från byggskrot så att det får bli det linneskåp det egentligen är.


Men kanske ligger jag bara i soffan hela dagen, använde mer energi än jag hade i går, misstänker att det tar ut sin rätt.

2011/11/25

Om barnrummet.




Vi tog tag i det.
Eller min käraste tog tag i det.
Jag ropade naturligtvis uppmuntrande ord från sjukbädden.

När grovarbetet sedan var gjort, och maken hämtade på förskolan, gick jag på darrande ben och under stort kallsvettandes upp.
Spikade upp spegel och krokar och försökte göra det lite inbjudande.

Sen hade vi vernissage när han kom hem.
Skålade i en skvätt julmust och åt mandelbiskvier, Torsten ropade "jättekul!" och ville vara där hela kvällen.

I framtiden hoppas jag att alla meter av golvlister som ligger där till höger är satta där de hör hemma.
Och det ska vägas upp lite mer med varma färger, det är väldigt mkt akvarium just nu.

Om min sjuka och trötta kropp.


De senaste två nätterna har jag fått sova bra.
Dvs iaf tre timmar sammanhängande och ca sex timmar sammanlagt.

Det är helt fantastiskt vad sömn påverkar det totala tillståndet.
Man vet det ju, men det är först när man går igenom det som man verkligen förstår.

Hostan är inte lika jobbig, men den är kvar och ibland tills tårarna sprutar.
Men orken?
Det lilla som fanns kvar är helt borta nu, i onsdags beslutade jag mig för att vara hemma veckan ut.
Vilken skön känsla det var, att inte känna mig stressad över att hinna bli bra.
Jag insåg att jag har inställningen att man är borta två dagar, inte mer, annars är man lat.
Hohoho, så logiskt.

I dag mår jag betydligt bättre än i onsdags, men hade jag vaknat och mått som jag gör i dag, hade jag sjukskrivit mig för det allena.
Vad håller jag egentligen på med? Vem är det jag har försökt bevisa saker för?

På tisdag ska jag träffa en läkare och tala mer ingående om mående och tillstånd samt åtgärder (läs längre sjukskrivning).

Nu: mer te!

2011/11/24

Om elpriser och krönikor.

Först.
Jag har svårt för krönikor som ska beröra flera ämnen.
Börja med norrlänningar och sluta med ekar?
Då känner jag det bara som att jag missat något i mitten, eller hela den röda tråden.

Sen.
Det här med elpriserna som ska vara lägre för norrlänningar.
Debatten som råder kring detta verkar fokusera på helt fel sak.
Att det blir orättvist för varför ska norrlänningar ha elen billigare bara för att det är kallare i norr.

Det handlar väl om fraktkostnaden?
Elen som produceras i Lappland får längre sträcka till Skåne än till Arvidsjaur, då låter det rimligt att varan måste kosta lite mer ju längre den behöver fraktas.
Det är samma sak med dagligvaror.
Ett blöjpaket kostar mer på Ica i Arvidsjaur än på Ica i Ektorp, samma med Nans mjölkersättning.

Visst har jag tänkt "oj vilken skillnad" när jag är hos mina föräldrar på besök.
Jag har alltid utgått ifrån att det handlar om frakten.
Inte bara efterfrågan, utan om tillgängligheten för butiken.
Däremot har jag aldrig tänkt att det är orättvist att de som bor i södra Sverige kan handla blöjor för några kronor mindre.

2011/11/23

Om hostans tillstånd.


Hunden heter Selma, hon är mina svärföräldrars.
Hostan fortsätter.

Och halsontet har spridit sig till vänstra örat.
Det värker i luftrören, i strupen ner mot lungorna.

I dag var jag hos en läkare som beskrev allt i medicintermer.
Som om det svarade på mina lekmannafrågor?

En läkare som inte hörde mig när jag kraxade fram att jag var så trött, att hostan gjort min foglossning så mkt värre, att jag får sammandragningar så ofta att det värker i magen, och att det känns som att jag hostar ut slemproppen snart (ni som ej vet, googla, slempropp är ett av de äckligare ord jag stött på iom graviditet).
Okej, det sista sa jag inte ens, för jag tycker det låter lite för intimt.

Jag fick två hostmediciner av honom.
Den ena gör mig illamående och den andra gör mig dåsig och jag hostar bara lite nu.
Vågar inte tro att jag får sova i natt, hosta har ju en förmåga att blossa upp på natten.
Men den vore väldigt välkommen, sömnen.
Sedan i söndags: cirka sju timmar.
7.

Mitt vänstra öga rycker, jag gissar att det har med ovanstående låga siffra att göra.
I morgon ska jag träffa min barnmorska.
Jag hoppas hon räddar mig.

Om magen och klubban.

En kväll när vi packade som mest inför flytten.
Upptäckte Torsten en sak "oj mamma oj mamma oj!" ropade han exalterat och pekade på min mage.
Vad? frågade jag och tittade ner, jag såg ingenting.

Men väl dold på magens undersida satt den.
Jag undrar hur länge den hade gjort det.

Om en drömväska.



Min drömväska finns bara i delar.
Modellen finns, och tyget finns, båda på Svenskt Tenn men inte i kombination.

Mönstret Marble från Josef Franks fantastiska mönstergalleri är min favorit.
Och i sammet dessutom!
Tänk vilken härlig väska det skulle bli.

Av de som redan existerar så är Rox & Fix fin den med.



Vad tror ni det skulle kosta att be Svenskt Tenn göra en i Marble enkom för mig?
Det kan de väl ändå göra? Snälla?

2011/11/22

Om barnen.

Jag funderar över nästa barn.
Hur aktivitetsgraden kommer att vara exempelvis.


Jag tänker att det vore prefekt om de matchade varandra.
I energinivå.
Hålla jämna steg och kanske trötta ut varandra lite?



Men å andra sidan.
Orkar man hans energi gånger två?

Rörelserna i magen säger mig att det nog bara är att förbereda sig.
Det är en ganska hög aktivitet redan.

Om kristallkronor och att åka hiss.



En annan sak jag tvingar mig själv att göra: åka hiss.
På jobbet är hissen gammal och tar god tid på sig.
Då känner jag mig lite lat som tar upp en (stor) plats för att bara åka två våningar.
Men jag putar lite extra med magen och ser utmattad ut så att folk ska förstå mina problem (det krävs mindre och mindre för att få den effekten ju längre tiden går).

Såg en ljuskrona jag vill buda på.
Ända sedan jag var liten har allt som glittrar tilltalat mig.
Och något alldeles speciellt just ljuskronor.
Den här var ovanligt enkel och ändå så snirklig, med rejäla prismor.

Och två bra saker på jobbet:



En smart idé och tidningar.

I dag är jag hemma och hostar.
Och vilar ut efter två nätters hostande.
Och passar på att ha lite feber också när jag ändå är i farten.

2011/11/21

Om dagens bästa.




– En kollega gick till Konsum och handlade mat åt mig – jag var så trött.
Vid lunchen berättade jag om hur jag betedde mig en gång på uppvak efter operation – vi skrattade så vi grät.
När Torsten kom hem från farmor och farfar – han är verkligen ett barn nu, med de där frasande barnytterkläderna och gullig toppluva och rosiga kinder, och så berättar han som ett vattenfall eller kanske porlande bäck? om allt han varit med om.
Jag blev sugen på pepparkakor – min käraste hade redan under lunchen köpt pepparkakor, så när han och Torsten kom hem var det bara att fika pepparkakor.

Att lista bra saker är bra tycker jag.
Det får en att tänka hur dagen egentligen varit, och lättare ta till sig att inte allt är dåligt, att vissa saker rent av är riktigt bra.
Även när det känns som jobbigast.

Vad var ditt dagens bästa?


(Obs! Mkt gammal bild, kan för allt i hela världen icket sitta så där i detta tillstånd.)

Om sorg och saknad.

Tänk att man kan.
Efter flera år.
Se en inspelning där ens mormor är med, och höra hennes röst och sång och uppleva henne.

När man trodde att man vant sig.
Tänk att tårarna fortfarande kan spruta och hjärtat snörpas åt.

Om flyttuppackningslekar och skärvor.




Torsten har hittat en rolig flyttuppackningslek.
Gräva ner sig i högen av tidningspapper som blir när jag plockar upp allt porslin ur kartongerna.
Han kastar dem i luften också, som löv.
Och sjunger.

Själv försöker jag hitta bekväma ställningar, ibland går det bara inte.

Om tillökningen.



Jag är sugen på nya vinterskor.
Inte bara för att det är trevligt med förnyelse, utan faktiskt.
Ja på rikt.
För att jag inte har några ordentliga längre, mina favoriter från Noa Noa börjar verkligen falla sönder och har så gjort sedan förra vintern.

Skor från Scorett.

Dessutom blir jag löjligt glad över att se att fler läser min blogg.
Jag gissar att en graviditet plus en renovering lockar lite extra.
Det blir ungefär som en teveserie på bara några få avsnitt.
Man vet liksom att det har en rätt begränsad handlingslinje, det kommer ett slut och man vill se hur det går.
Med renoveringen – kommer det verkligen ett slut?

Nu: fil och macka och en massa te och sen kanske lite sömn?
Ännu en natt med hosta och trippelvärk – hals huvud fogar STACKARS MIG.

2011/11/20

Om några himla fina paraplyer.

De riktigt stora bloggarna må få vackra porträtt på sig själva skickade från duktiga illustratörer.
Men jag fick något nästan ännu bättre.

Konst inspirerad av mig!
Eller ja, av min paraplysamling.

Så fina, Maria-Klara, tack för att du delade med dig!

Och en annan bra sak: det påminde mig om att jag nu återigen har en hall med väggyta stor nog.
För att sätta upp den igen, hurra!

Om att hosta.

Hej.
Jo. Jag har foglossning, har jag sagt det? Hehe.

Nu har jag fått världens hosta, hostar så att jag får huvudvärk, hostar så att jag måste hålla i mig i dörrkarmar och diskbänken.
Hostar tills jag kräks.

Varje host är ungefär som att hoppa på ett ben uppför en trappa.
Det känns så i fogarna, jag stålsätter mig och bara hoppas på det bästa varje gång jag hostar.
Och efter varje host har jag lite högre puls och lite mer smärta i kroppen.

Förra natten var riktigt jobbig.
Vid tre stod jag inne i köket, lutad över diskbänken, båda händerna med ett stadigt grepp om kanten.
Jag har upptäckt att framåtlutat gör minst ont vid hosttillfällena.
Jag hostade i cirka tjugo minuter, så att tårarna sprutade och smärtan nådde nya höjder.
Och så att jag alltså kräktes (rakt ner i diskhon, mkt strategisk placering).
När jag sedan la mig i sängen var jag som en ynklig liten trasa, så där som man mest är när man har riktigt illa magsjuka.

Så ni får ursäkta mig, men: Vad i hela helvete!
Låt mig sluta hosta snarast.

Om att tvinga sig in i vila.

När jag har satt mig ner vid bordet ber jag min man hämta något jag glömt.
Även fast han själv också sitter ner.

Det får mig att känna mig hemskt lat.

Sitter jag i soffan (för där kan jag lägga upp benen och slippa bli så svullen) når jag inte saker som ligger två dm bakom min rygg.
På bordet som står där, utan att det skriker i fogarna, då ropar jag på min man som kanske står inne i köket och diskar.
Det får mig att känna mig oerhört lat.

Och så har jag börjat be folk att knyta mina skor.
Alltså, även på jobbet.

Jag tror att bara de som vet vad svår foglossning innebär förstår mig helt.
Jag tror att min man inte kan låta bli att känna sig som en tjänare, även fast han försöker förstå.
Så skulle jag nog själv känna.
Det är inte som att jag ligger i gipsvagga eller går med kryckor, jag tror att det är först då man känner att uppassandet är befogat.

Ibland reser jag mig upp och promenerar, går till jobbet och sånt, jag KAN lyfta sonen och jag KAN klä på honom själv.
Jag kan göra det mesta, men det följs av ännu mer smärta, ibland inte direkt, ibland först på kvällen.
Jag har börjat tvinga mig själv till en minimering, en prioritering, av rörelser.
Försöker tvinga mig själv.

Om glas och kartonger.

Av alla glas som låg i de två kartongerna.
Så var mitt favoritglas det enda som gått sönder, ibland känns det som att det alltid är så.





På ett kafé i närheten har de en spegel jag önskar.
Till vår gästtoa.
Ja hurra äntligen en gästtoa, som kan ha just en sån nätt liten spegel för den behöver bara vara fin, varken rymma tandborstar eller hygienartiklar.

Och så var min mamma här.
Med jobbet två dagar sedan stannade hon hos oss, det är skönt att ha sin mamma hos sig.
Jag slappnar alltid av lite extra då.

Sen drabbades jag av stora tröttheten.
Det var som att min kropp helt plötsligt insåg att den var höggravid (utan att jag själv insåg det).
Och inte längre kunde stå upp utan att bli andfådd.
Jag låg i soffan i två dagar och försökte ignorera alla kartonger som stod i ett hörn och skrek.