Om Hemmet 2.0.

Det blir dyrt att ändra smak. Styra den lite åt ett annat håll.

Jag vill att det ska vara lättare att andas, ett lättare hem, renare linjer (tommare skåp), obehandlat trä och fräscha (GAAH! FRÄSCHA?) eller kanske snarare krispiga (GAAAH! KRISPIGA?) färger.

Så hur ska jag komma till det här:

Från det här?

Ett steg kanske kan vara – LOPPIS!

Min förra loppisrunda handlade ju till mesta del om mina kläder.
Sedan dess har jag släppt taget om några fler klänningar. Och alltså även om halva möblemanget.

Är ni intresserade? Jag tänkte mig slutet av februari, eller möjligen i mars.
Vad skulle passa er?

Det kommer alltså inte att handla om koppar för 10 kr, endel saker (taklampan exempelvis) kan kosta hela 600 kr, och vissa koppar (Percys Variant exempelvis) 300 kr.
Fynd till mesta del av sort, inte pris, även om jag tänker strössla med en massa under 50 kr.

Om en rosa gammal.

Det här är vintern efter hösten då jag flyttade till Gävle.
Klänningen var den första jag köpte i en butik där jag senare skulle komma att köpa många klänningar.

Min mamma och pappa besökte mig, och min mamma fotade mig i lägenheten för att sen kunna visa mormor hur jag hade det.
I nya staden, i nya hemmet, i nya livet.

Jag hade det bra.
Jag var hemskt olycklig av olika anledningar, jag kände mig vilsen och det kändes som att livet hade tagit ett steg fem år bakåt.
Men jag var ändå lycklig, för allt var mitt och jag kunde sakta hitta resten av det som var jag.

Klänningen sålde jag i våras på loppisen.
Förra veckan hade den fått vara på bröllop.

Om min mega lyx dyrrrrr-kappa.

Funderade under veckan som gått på att sälja en av mina kappor.
Även känd under namnet Guldkappan.

Tänkte så klart på Tradera, men kände att för det pris den skulle komma att säljas där så kan jag lika gärna behålla den.
Den är vacker och jag tycker fortfarande själv att den är vacker, känner bara för tillfället att jag behöver mer pengar än vackra saker (ej sant, behöver alltid vackra saker).

Frågade lätt på Instagram vad folk trodde, och vill därför förtydliga:
Det är inte jag som lagt ut den här annonsen.
3+8 utropstecken har aldrig varit min grej, ej heller stora ord som "mega" eller särskrivning heller för den delen.

Men som annonsen visar.
Inte mkt pengar för den mega lyx dyra kappan.
(Okej, kommer så klart att gå in med jämna mellanrum och se vad den går för. Dör om den närmar sig tusen, men man köper väl inte plagg oprovade för så mkt? Väl väl va va?)

Om att göra om mig.

Jag kan för första gången i mitt liv tänka mig hjälp med klädstil.

Få idéer av någon annan, eller nej, idéer får man ju av alla, men snarare – låta någon göra om mig.

Jag vill gå från mitt gamla jag, men jag är fast i det. Jag tror att det jag vill bli är något som liknar det på bilden nedan.

Men kan ej bestämma om det beror på läget jag var i när bilden är tagen, mer än kläderna jag var klädd i.

(Jag hade just kommit in på utbildningen som senare gav mig mitt jobb, som inte för en enda sekund har känts fel eller tråkig, och jag hade just tagit ut min spiral för vi var redo för barn.)

Ska jag höra av mig till Go'kväll, eller finns det andra bra liknande?

Kanske egentligen helst till Biggest looser, eller finns det någonstans där de forskar på småbarnsmammor och utför träningsexperiment och kosttest för att se hur snabbt man kan ändras från före till efter?

Om tiden.

En är tre år i mitten av augusti.

Och den andra är fyra månader på dagen.

Helt plötsligt bara är de större.

Man tänker att de varit så hela tiden, men bläddrar man tillbaka lite längre bland sina bilder.

Så får man chocken när man ser den lilla bäbis vi hade med oss från Rågsved till Nacka.

Och den lilla fågelunge som knappt syntes i början av februari.

Om min stilkris.

Jag har en stilkris.

Sedan någon gång under mitten av graviditeten klarar jag ej längre av gamla saker.

Liknande vintage och second hand.

Vet ej varför det är så, till en början trodde jag att det hade med lukten att göra.

Och materialen.

Samt lukten i min klädkammare som kom sig av så många plagg som legat för länge på hög och väntat.

(Förra graviditeten mådde jag illa av kläder, hade svårt att gå in i butiker och när jag skulle hämta mina egna kläder ur klädkammaren kastade jag mig in och högg första bästa.)

Men det håller alltså i sig och jag tror att det har att göra med att jag vidareutvecklats.

Att stilen i sig utan att man gör något aktivt åt det, med tiden ändras och anpassas med livet.

Är även inne i ett stadium där jag vill slänga alla gamla saker hemma och ersätta med Ikea.

Ekonomiskt ohållbart, plus att jag egentligen gillar väldigt mkt av det vi har hemma och trots denna kris ändå köper saker på loppis.

För det är ju så fint!

Vet däremot inte vem jag är längre.

Klädmässigt.

Det är skönt, befriande.

Exempel på ändring:

Brosch UTAN glitter

Gummistövlar (ännu ett par) framför snygga kilklackar

Lågskor med neondetalj

Och en klänning som inte alls är smickrande för figuren men som var fin i färgerna.

Om loppis. Igen! 5 maj kl 11–14.

Facebookevent här.
Meddela väldigt gärna där eller här hur du tänker göra, det hjälper i förberedelserna.

Klänningen ovan fortfarande kvar!
Kom och köp den och blir så tjusig i vår.

Om min loppis 28 april kl. 11–15.

Det vore väldigt roligt om ni vill komma!
Lördag 28 april, kl. 11–15, Fasanvägen 29 i Nacka.

Jag lockar med kaffe och kaka så kan ni känna att ni inte har åkt helt förgäves.
Samt med den fina loppisen som ligger alldeles här intill, så kan ni slå två flugor i en smäll.
(Efter att ni sprängt er loppisbudget hos mig förstås.)

Jag gjorde ett evenemang på Facebook.
Som jag hoppas att ni kommer till om ni klickar här.
(Jag har inte skapat så många evenemang tidigare, och aldrig något som varit offentligt.)
((Ni får gärna skriva där, eller här, om ni kommer. Så jag vet hur många kakor som ska bakas.))

Min ambition är att hinna visa upp iaf några bilder av vad jag kommer att sälja.
Jag hoppas att jag hinner.
Om inte annat så sker det iaf på Instagram.

Uppdatering:
Jag har lagt ut endel bilder på facebookevenemanget för loppisen.
Och nu även några på Instagram (eftersom fb-appen krånglar just nu).
Ni kan ju kika om ni är nyfikna.
Facebook.
Instagram.

Om en svepande romantisk sak.

Känner mig lite lagom 30-tal på semester i den.

Om hemmalivet.

Sakta kopplar jag ner.
Sedan lilla datorn dog sitter jag knappt längre framför nån sådan.
Allt gör jag via mobilen, och iom drar jag ner på allt.

Att skriva långa kommentarer på en iphone är rena döden.
Så då slutar jag sakta med det.
Att skriva blogginlägg har inte ens varit ett alternativ, jag har för stort behov av att se hur det ser ut på vanlig skärm.
Så då gör jag bevisligen inte det öht.

Till slut kommer man till en punkt där man.
Jag.
Känner att alla de där bloggarna jag läste dagligen, gick in flera gånger per dag för att se om något hänt.
Det är inte så viktigt längre.
Det är jag och min familj som är viktiga, det är där jag vill vara nu.
Med dem.
I vårt hem, och i morgon åker vi till Österlen och firar påsk.
Vi är lediga tillsammans.
I flera veckor! Jag kan inte med ord ens beskriva hur glad det gör mig, de lediga dagarna tillsammans där vi sakta kan komma ikapp.
I alla fall ikapp lite grann.
Två steg bakom snarare än femton.

Och Kaj mår bra och jag är fortfarande tjock.
Men jag mår faktiskt väldigt bra jag med.

Om fogarna.

Om vi ska prata om fogarna en kort stund (eftersom jag hör att Kaj är på väg att vakna).


De är bättre!

Jag vågade inte hoppas på detta, men jag kan gå.
Jag kan promenera.
En dag gick jag till och med ända från Torstens förskola och hem.
Tidigare var det ju som ni säkert vet, en omöjlighet att ta mig ens till matbutiken (en sträcka som är säkert fem gånger så kort som till förskolan).

Skillnaden mellan den här gången och förra gången är, att förra gången gjorde framfogen precis lika ont ända fram till slutet.
Och fortsatte att göra det även efteråt.

Den här gången har de bakre fogarna varit de värsta på slutet.
Och den smärtan är lite mindre stickande när jag går, än vad den främre är.
Den smärtan påminner mer om vanlig ryggont, som jag är van att ha ända sedan jag var liten.

(Kaj somnade om. Jag hinner utveckla.)

Skillnaden med förra gången.
Inser jag nu, efter en andra förlossning som innebar mindre gräv och operationer.
Inga alls faktiskt.
Är ju att mkt av min smärta då berodde just på det.
På när de letade efter var allt blod kom ifrån, och från alla instrument som de var tvungen att ha i mig strax efter att barnet kommit ut, och operationen som de gjorde just genom den vägen.
Det är klart att det gjorde lite extra ont att gå då.

Visst gör det fortfarande ont.
Jag använder mig fortfarande av fogbältet, och har jag promenerat på dagen (exempelvis från Torstens förskola) då känner jag av det på kvällen.
Dvs måste gå med ministeg, starta långsamt, och dra mig upp med armarna.
Men ändå, ändå!
Jag kan rätta till en matta med stortån!



Bilden är från 2010.
Torsten var ett halvår och vi hade picknick med min kompis Tomas.
Han tog bilden.

Om de luftiga kläderna.

Kan man inte vara smäcker får man vara färggrann.
(Eller gömma sig helt i svart.)
Det verkar vara vad jag tänker just nu.

Den här klänningen fick jag av min mamma i somras.
När jag var uppe på besök, och var nygravid och mådde så jävla illa.
Och bara svettades svettades svettades.
Den är perfekt, stor och fluffig och sval.

Jag älskade den då, som nu, och hade den i en vecka i sträck efter att ha fött Kaj.
Nu har jag tvättat den.
(En gång.)

Om bäbisisoleringen.

Man brukar kalla den för bäbisbubblan men för barn nummer två skulle jag nog vilja byta det till bäbisisoleringen.




Inte för att jag känner att vi befann oss i någon slags bubbla med första barnet.
Vid den här tiden den gången, när han var drygt tre veckor som Kaj är nu, hade jag gått i skolan i en vecka och höll på att förbereda modereportage samtidigt som jag gjorde fotouppgifter och presentationer för skolan.
(Och fick uppsöka läkare eftersom det visade sig inte stå rätt till inne i min livmoder.)

Fast mest för att vi redan samma dag som vi kom hem från bb bjöd hem folk på fika.
Och satt på fik och träffade vänner och bekanta precis så där som vi hade gjort några dagar innan.
Utan barnet.

Med ett barn har man mer tid än man anar.
Den första tiden då var mest mysig, vi hade inga behov av att hålla dygnet efter klockslag, vi anpassade oss efter bäbisen och kunde ta promenader mitt i natten eller duka upp fika kl 02 lika gärna som kl 10.

Men nu.
Vad annars hinner man med de första veckorna när bäbisen inte hunnit få in rutiner?
När vi inte hunnit få in rutiner.
All planering är bara en skiss, jag har med mig en massa mat när jag lämnar Torsten på förskolan.
För ena dagen vill Kaj äta hur mkt som helst just den tiden, jag får stå på bussen och ge honom flaskan, kliva av med Torstens vagn och försöka skjuta den med höfterna samtidigt som jag matar Kaj i famnen.
Andra dagen sover han sig igenom det hela, tur och retur.

Dagen blir en annan, allt går ut på att förbereda sig inför nästa moment eller städa undan efter det senaste.
Just nu ser jag ingen lucka där strosande i solskenet sker enbart för att det är härligt.
Jag vet att det kommer, jag förstår det utan att se alla andra småbarnsfamiljer som ett levande bevis på att det kommer.
Men det känns ändå så väldigt långt borta.

Min starka älskade make fortsätter att ta nätterna.
Jag behöver sova, jag går ner i en depression om jag inte får sova just nu.
Kroppen hämtar sig fortfarande efter allt den gått igenom, och parerar alla dessa hormoner.
Jag klarar mig inte utan sömnen då, han verkar förstå det, jag älskar honom för det.

Och Kaj är en gullig bäbis, och Torsten vill så gärna leka med honom.
Vi brukar ha rollspel då.
Jag får Kajs repliker från Torsten, när jag levererat dem svarar Torsten, och ger mig sedan nya.

Inget av detta vill jag byta ut.
Det underbara kommer med det jobbiga.
Men jag fantiserar om hur det vore att kunna anställa en person som styrde upp nätterna i ett år framöver.
Småbarnsåren är jobbiga nästan enbart pga sömnbristen.

Om en tand och en mustasch (två).

Jag köpte en tand och en mustasch.
Fast egentligen råkade det bli två mustascher, en i silver också, vet ej hur det gick till jag har väl för vätskefyllda fingrar för att klicka hem saker från nätet egentligen.

Jag gillar särskilt tanden.
Även om jag gillar Karins tänder ännu mer.

Om att säga rätt.

Jag glömmer lite grann bort att jag inte är den enda som väntar på bäbisen.




Folk tolkar vad som helst som att jag är på väg att föda.
Och ni som följer mig på Instagram såg bilden jag la ut på Nacka sjukhus.
Det har jag ju gjort förr, när jag är hos barnmorskan, inte tänkte jag nu att det kunde misstolkas.
Hohoho.
(Nacka sjukhus har ingen förlossning längre, min man är född där, men den la ner för länge sen. Vi åker in till Sös som så många andra.)

Men så här mkt kan jag säga, att är jag på väg att åka in till förlossningen.
Då är Instagram inte det första jag kommer att uppdatera.


Och för nu bär jag korta klänningen som någon slags kofta/kimono?
Men jag har köpt två.
(Eftersom det blev så som jag önskade när jag först provade den, att den kom på rean.)
Och tänker så fiffigt förlänga den så att jag kan bära den bekvämt och utan att känna att jag blottar mammatrosorna så fort jag böjer mig ner.

Om när man känner sig som en sjöko.

Ni vet när man är ungefär i mitten av sin graviditet och känner sig stor som en sjöko.
Helst för att man går ungefär som en sjöko, pga foglossning.





Och så går man tillbaka i bildmapparna när man är så höggravid som det går att vara.
Och råkar hitta bilder från den där tiden då man kände sig som en sjöko, och man bara öh?
Hallå?

Då bannar man kanske sig själv för att man inte kunde se hur fin man var.
Då och där.
Jag tänker att det är ungefär så hela tiden, iaf med mig.
Jag ser aldrig hur fin jag är nu, men jag är väldigt bra på att hitta bilder från mina värsta ful-perioder och tänka "vafan, jag ser ju så frisk och fin ut".

Jag tror att jag ska försöka jobba på det.
Självhyllningen.
Jag menar, så himla oduglig är jag ju inte.

Om solen och pulkabacken.

I morse följde jag med ut.
Gick nerför alla trapporna och ut på gatan, korsade den och satte mig sedan på en bänk.
För alldeles bakom huset mitt emot vårt ligger en pulkabacke.
Hur lagom som helst, och jag fick morgonsolen i ansiktet, kände mig friskare och starkare och försökte suga in alla strålar så gott det gick.

Torsten åkte så klart bob.
Med sin pappa och sin hund, som just efter att vi konstaterat att han inte har någon favoritleksak helt plötsligt har blivit hans följeslagare.
Han pratar med henne och visar henne saker och berättar vad de ska göra och instruerar oss i vilka repliker vi ska säga i hennes ställe.

Och den där minen jag gör på bilden.
Det är enda uttrycket jag kan göra utan att se halvdöd och helt uppsvälld ut.
Så ni får ursäkta det lite krystade i mitt anlete.

Om våren på H&M.

Suddiga skärmdumpar men åh vad jag ser mig själv i vår.
Med lätta steg på härliga promenader.
I dessa kläder.


Kappan!
Både färgen och skärningen, och kjolens mönster!
Och färger.


Sandalerna!



Och allt det där ljusa/lavendel/fladdriga/svala.



Och inte för att jag ser mig själv i den där violblå.
Är det en jumpsuit?
Men färgen och materialet ser så härligt ut.
Och så ännu en bild på de fina skorna.

Och jag gör alltid så här.
Fantiserar ihop en vardag om hur allt skulle vara i de plaggen jag just för tillfället trånar efter.
Ser mig själv som en tjusigare, lugnare, och mer tillfreds människa.
Jag söker ständigt efter känslan av att känna mig perfekt.
Eller kanske mer tillfreds?
Och egentligen handlar det hela bara om att jag försöker dölja min kropp och det som jag har fått för mig är fel jag.

Om att ta sig.

I går var jag hos barnmorskan.
Jag fick vila resten av dagen, för att ta sig dit är väldigt påfrestande på fogarna.



Och så hade jag stora skor som jag köpt på loppis utanför Vindeln.
43 istället för 39, det var varmt och skönt och rymligt.
Väldigt rymligt.

Jag går ut högst en gång i veckan nu för tiden.
Förra veckan var vi bjudna på middag hos min svägerska med familj.
Vi gick från busshållplatsen och jag höll knappt på att klara det hela vägen (vi tog taxi hem).
Samma sak i går, när jag skulle gå hem från barnmorskan fick jag först vila i en timme på sjukhuset, om det inte vore för att det gör ont även att sitta på en stol länge hade jag nog stannat där en timme till.

Efter såna strapatser får jag måste-stödja-mig-mot-väggarna/borden/stolarna-ont.
I minst två dagar, om jag tillåts att enbart ligga stilla.

På ett knäppt sätt känns det lite bra, att det gör så ont av att jag har rört på mig.
Då påminns jag om att jag faktiskt inte kan annat än att stanna hemma.
Att jag inte är lat eller smiter undan, att det min kropp orkar är det lilla att ta sig mellan sängen och soffan och med myrsteg till köket emellanåt.
Jag måste känna smärta för att kunna känna att jag är berättigad till lugnet.
Guså korkat.

Om min nya favorit.

Det här med Instagram är så himla kul.
Jag är helt fast i att kolla om jag fått något mer hjärta, någon mer följare, och se på populära bilder för att hitta inspiration att spara.
Jösses.

Ifall man missat mig; joannagrubbstrom (hoppsan så fantasilöst men de två alias jag brukar använda var upptagna).
(Misstänker visserligen att det ena råkar vara jag som registrerat en gång med glömt bort, men nu heter jag som jag heter.)


Oj, jag glömde visst bort att inte vara så självisk och prata om följare och hjärtan.
Jag gillar allra mest det där att fånga vardagsögonblick och detaljer utan att det behöver vara så mkt mer än just det.
Inget ladda över till dator och öppna ps och spara och föra över.
Men en himla massa roliga och enkla redigerings-appar att piffa till bilden med.
Kul!

Dessutom har inte alla Iphone.
Man kan kolla här då.