2010/12/31

Om glittriga muffins på årets sista dag.




Med några glittriga muffins har julriset nu blivit.
Nyårsris.

Egentligen ville jag ha minidiscobollar men inga går att finna.
Jag gör ett sista försök nu på förmiddagen och hittar jag inga då.
Åker vi hem och dricker te istället.

Gott slut alla ni!

2010/12/30

Om nio stycken chicken nuggets och en bra dag.


Torsten åt nio stycken chicken nuggets.
Till mellanmål jag ba "kör killen" och var glad över att han åt.
Till middag åt han också mängder det hör alltså inte till vanligheterna.
Därför får han äta mängder när det är mängder han vill ha.

I övrigt innehöll dagen bara bra saker.
Så som lek/prat hemma hos vän med unge.
Ett rött streck över planen att gå ut i rean och åkte istället raka vägen hem.
Handlade vita tulpaner åt sambo.
Fick rosa tulpaner av sambo.
Åt fajitas till middag och åt godis till kvällsteet.
Fick inta kvällsteet till Larkrise-avsnitt och med välbehagskänslan efter att ha dammsugit golven OCH skurat toaletten.

Bästa dagarna är i min duktiga flicka-besudlade bok nämligen en lagom kombination.
Av nytta och nöje.
Genom nyttan blir nöjet så mkt mer njutbart.
God natt.

Om slutet.



Är det inte ganska skönt.
Att julen är precis så lång som den är jag vill alltid frossa i jul och ha så mkt av allt det bara går.
Tänka att julmusik och pepparkakor det blir jag aldrig less på.
Men lagom till nyår är jag faktiskt klar.
Redo att packa undan.

Och när sen allt det röda det glittriga och pyntiga är borta.
Och jag får sätta in den första buketten tulpaner.
Då känns våren inte så farligt långt borta längre.

2010/12/29

Om sju kuriosa.



Av fina Karin fick jag den roliga 7-listan.
Lista sju saker om mig själv alla kanske inte visste.

1. Jag har druckit te så länge jag kan minnas.
Så länge så att jag kommer ihåg att det var mamma och pappa som fick göra det åt mig för att jag själv inte riktigt visste hur.

2. Jag har bara blött näsblod två gånger i hela mitt liv.
Första gången var på dagis när jag sprang mitt fortaste rakt fram och inte såg en pinne på en hängställning.
Och gjorde en sån som man oftast ser i tecknade filmer, att fötterna fortsätter fram i luften så man ligger raklång en sekund i luften innan man ramlar platt på rygg.
Andra gången för bara några veckor sedan utan någon anledning alls.

3. Jag bröt foten en gång när jag vid halvtre en måndag morgon skjutsade den här operasångaren på min cykel.
Det var vinter och jag hade gröna vackra högklackade skor.

4. Jag kan alla Seinfeldavsnitt.
Alla.

5. Jag vill vara med min mamma jämt.
Hur många dagar jag än är med min mamma, hon hos mig eller jag hos henne, vill jag aldrig skiljas från henne och måste svälja bort tårarna för att inte stå och flänna.


6. Jag kan spänna muskeln i örat som tar bort lock för öronen.
Utan att göra något med käkarna eller svälja eller såna andra knep.
Det är oerhört praktiskt.

7. Jag äter ostkrokar med sked.
För att slippa slick slick slick tork efter varje näve, och lukten på fingrarna.


Utmaningens sista del är faktiskt att skicka vidare till sju stycken bloggare jag vill veta sju saker om.
Men sanningen är.
ATT JAG VILL VETA ALLT OM ALLA och jag har gjort det förr och jag gör det igen.
Utmanar dig som läser och har du läst ända hit kanske du kan tänka dig att belöna mig.
Med sju saker om just dig det skulle faktiskt göra min dag!

2010/12/28

Om att jag lever och vad jag har gjort.

Jag tänker ytterst sällan på.
Om en blogg har dålig kvalitet på sina bilder så länge de är vackra i färg och komposition.
Ändå är det det enda jag kan tänka på när jag själv lägger ut bilder.
Med dålig kvalitet.




I går var vi på Nordiska museet det slutar alltid med.
Att jag står och fotograferar det jag alltid fotograferar.
Samma handarbete samma dockskåp samma dukning osv osv.

Jag lever och jag har försökt att vila.
Runt runt i huvudet snurrar tankar på vad jag ska dra ner på.
Bloggen är det enda jag kan komma på.
Men även det enda jag inte vill.
Så jag fortsätter så här och drar ner på tvättning och städning istället (haha som om).

Spegeln har jag fotat mig själv i tidigare.
Jag var nygravid (sju åtta veckor ungefär) och mådde förfärligt illa.

2010/12/23

Om granen som inte blev.



Vi bor så trångt och vi har en så nyfiken pojke.
Därför blev det ingen stickig och stor och spännande gran.

Vi hittar heller inte vår stora kartong med julgranspynt alla vackra kulor från 40- och 50-talet jag samlat på mig.
Borta.
Spiran i glas.
Borta.
Guldvimplarna jag pysslat.
Borta.
Därför blev det heller ingen gran.

Vad det blev är ett vitmålat glittrigt ris.
Med ugglor och ekorrar och rådjur i.
Och en tysk gubbe i fin uniform.

Om er.




Ni är för himla himla himla fina.
Tack för det, jag känner mig redan lite mindre trasig.

2010/12/22

(Dag 30) Sista dagen: Om några ögonblick.


Bra ögonblick:
När han tog min hand i sin.

När snön föll och han kysste mig av kärlek.

När stickan visade två streck.

När barnet kom ut och när barnet andades och när barnet nös.

2010/12/21

(Dag 29) Om mina ambitioner.


Mina ambitioner har gjort mig trött.
Mina ambitioner har gjort att jag arbetat för mkt med för många saker i alldeles för lång tid.
Och med alldeles för höga krav.

Så trött i två år i sträck utan vila att jag nu till slut verkar ha gått sönder.

På tunnelbanan hem fick ett samtal om Sturebys framtida förtätning mig att brista i gråt.
Inte över själva förtätningen inte ens över Stureby eller vilken framtid området kan tänkas ha.
Utan bara för att jag då och där inte höll längre.
Jag tittade ut på världen och fick panik över att den fanns.

Sen gick jag på skakiga ben ut på perrongen trapporna uppför backen hissen upp i huset och ända fram till soffan.
Och la mig där.

Snart är det julafton och den långa lista av saker jag ville ha gjort till dess.
Har strukits och innehåller nu endast tre
- ligga ner
- krama Torsten
- äta maten dricka teet.

2010/12/16

Om den svårfångade tiden.



Jag provar typsnitt till en form jag sätter.

Och märker efter ett tag att meningen jag valt är ytterst passande.
Nu skriker den mot mig varje gång jag öppnar dokumentet.

Jag hinner inte tiden är någonstans där jag inte är.
Jag vill göra allt och det är däri mitt största fel ligger.
Snart får jag magkatarr av det hela.

2010/12/11

Om små bitar.




Små bitar av hemmet jag tycks kunna fotografera dem.
I en evighet.

2010/12/10

(Dag 27) Om min favoritplats.

Min favoritplats om någon nu råkat missa det är.





Hemma.

Och för att vara mer exakt hemma i hörnet av soffan på den där lilla fällen och med den fluffiga filten.
Över benen.

2010/12/09

Om hemkomst och ompackning.



Han gillar väldigt mkt att sova.
I sin nya säng han Torsten.
Min rara pojke.

Inte för att han gör det nu han sitter i mitt knä och tittar.
På Rumpnissarna.

Att vara borta från honom i en annan stad och ännu värre i ett annat land.
Det är svårt.
Jag tänker inte konstant på honom men när jag ser ett annat barn.
Skär det av saknad i mig.
Så jag försöker att titta åt andra hållet då.

I morgon åker vi till vänner och hälsar på.
En hel helg så himla trevligt ska det bli.
De är underbara att vara med.

Jag skulle behöva packa.
Städa undan lite och lägga mig oerhört tidigt men kommer jag att göra det?
Torsten har fått för vanan att somna först vid tio och fram till dess.
Vill han att jag ska bära honom över allt min kropp värker.

(Dag 28) Om den jag saknar.



Jag saknar min mormor.
Och faktiskt även min morfar trots att jag var endast två.
När han dog.

Jag saknar att ha den äldre generationen i min närhet prata om förritin och höra berättelserna.
Om pigan och om linnelakanen som blev mögliga.
Om hur mormor tittade på kyrkans klocka för att se om hon var sen.
Till skolan.

Jag saknar mormors Oil of Ulay-kramar och jag saknar morfars.
Läderjackeskogsträdstraktordieselluktande bus.


Och jag hade velat berätta för dem att jag gett mitt barn hans namn.

2010/12/08

Om känslorna.



När man blir mamma öppnas hjärtat på vid gavel.
Och alla känslor strömmar rakt in utan filter utan vaddering.


Rakt in i hjärtat och ända ut i tårkanalerna.

Jag skälver som ett asplöv av mina känslor nu.

Torstens min på bilden ovan är obetalbar.
Och vi bor i högsta huset när vi just flyttade in och jag såg det i fjärran.
Fick jag en klump i hjärtat tänkte ska mitt barn växa upp så här?
Inte för att det kanske är något fel i det men det är så väldigt långt ifrån.
Min egen uppväxt det som är min grund och det som jag tänker även är hans.

Hans grund blir inte samma som min jag känner det lite som att vi blir två så olika personer då.
Han ska vara en del av mig.
Så mkt en del av mig att även han är norrbottning.
Även om han vuxit upp i ett punkthus i Rågsved.

Om berlindagen nr 3.





Jag konstaterar.
Att Berlin är en stad jag trivs i av någon anledning.
Känner jag mig bekväm.
Av någon anledning känner jag mig hemma.

Vissa städer känner man sig bara fel i.
Hur rätt man än må vara.
I Berlin känns det bara bra.

Men nu åker jag hem jag tänker på Torsten så att det vrider sig i magen.
Han är finast av allt och tro det eller ej.
Men även denna gång jag varit bortrest har den lilla kraken fått magsjuka.
Jag får sluta åka bort.

2010/12/07

Om berlindagen nr 2.






I dag har jag gått väldigt mkt.
Väldigt väldigt mkt.

Och så har jag druckit te.
I flera omgångar och kunde ha somnat i sängen kl 20.00.
Men gjorde det inte.

Om växasängen.





Torsten är kär.
I sin nya säng och jag är likaså den är.
Allt jag ville att den skulle vara dvs.
1. Brun.
2. Runda pinnar i gavlarna.

När Torsten var nyfödd hittade jag en liknande i Gävle.
Och förbannade att vi skulle flytta att vi inte hade plats i förråd.
Till den dag den skulle behövas.

När vi hälsade på i Gävle nästan ett år senare var den kvar.
Och jag fick återigen förbannelsens ådra pulserandes i pannan.
Den var så fin!

Sen hittade jag en nästan likadan om inte exakt likadan?
På Blocket.
Och den kändes rätt på en gång och när ägarna visade sig vara fina skapare.
Av saker jag gillar då var det var det ju bara kärlek 4 ever.

(Och om någon vill ge Torsten en fin julklapp så finner ni den här.)

(Dag 26) Om mina rädslor.


Jag är rädd för folk som mår psykiskt dåligt.
Inte för alla naturligtvis men för de som vilken sekund som helst kan göra något vansinnigt.
Sådant som slutar med död.
Jag oroar mig mer över det nu när jag är en mamma nu när jag måste komma hem.
Hel och framför allt levande till Torsten varje dag.

Förr la jag mig ofta i när jag såg något orätt.
Nu biter jag mig i tungan och mår sedan dåligt över att jag aldrig sa något.
Men jag vågar inte.
Det är osäkert och ingenting man kan förutspå och just därför.
Skrämmer det mig.

Jag är även rädd för att bli våldtagen.
Eftersom jag inte ser hur jag på något sätt skulle kunna gå vidare och släppa den känslan.
Av att någon annan tagit av mig det jag bara vill ge till min käraste.
Förrutom våldet och kränkningen av mitt personliga revir det innebär.
Så tänker jag just det, att det är som en stöld av min och min kärastes mest intima stund.
Och det kan jag inte ta tillbaka eller reparera.

Om att bo på hotell.



Varför är lakanen alltid så sköna och varför har man aldrig en hel dag.
Att bara hänga på rummet?
Och den övre bilden behövde jag inte ens öka blått på.
Vilket Om kläder som är vackra-anpassat rum alltså!

Sju timmars oavbruten sömn jag känner mig som en ny människa förr i tiden.
Hade sju timmar knappt fått upp ögonlocken på mig.
Nu ska jag studsa och kvittra.
Hela dagen.

Men först hotellfrukost.
HOTELLFRUKOST!