2012/12/30

Om Hemmet 2.0.

Det blir dyrt att ändra smak. Styra den lite åt ett annat håll.
Jag vill att det ska vara lättare att andas, ett lättare hem, renare linjer (tommare skåp), obehandlat trä och fräscha (GAAH! FRÄSCHA?) eller kanske snarare krispiga (GAAAH! KRISPIGA?) färger.

Så hur ska jag komma till det här:



Från det här?

Ett steg kanske kan vara – LOPPIS!

Min förra loppisrunda handlade ju till mesta del om mina kläder.
Sedan dess har jag släppt taget om några fler klänningar. Och alltså även om halva möblemanget.

Är ni intresserade? Jag tänkte mig slutet av februari, eller möjligen i mars.
Vad skulle passa er?

Det kommer alltså inte att handla om koppar för 10 kr, endel saker (taklampan exempelvis) kan kosta hela 600 kr, och vissa koppar (Percys Variant exempelvis) 300 kr.
Fynd till mesta del av sort, inte pris, även om jag tänker strössla med en massa under 50 kr.


2012/12/26

Om mängden av hemmet.

Jag har så svårt att andas.
Hemmets alla saker, som trängs i skåp och lådor, och hänger i kluster på väggarna och står inproppade i varenda millimeter av bokhyllan.
Och klädkammaren sen då.
Hela mängden av det som är hemmet gör att jag får svårt att andas.

Jag vill rensa. Mitt mål med nästa år är att ha halverat hemmet.
Vi hittar inte ens undanlagda saker från Torsten som Kaj nu behöver, för att vi har för mkt grejer!
Det opraktiska och väldigt besvärliga är även att jag ledsnat på stilen.
Jag vill ha annat nu, jag vill inte ha tjugofem loppistavlor på väggarna – jag vill ha två enorma grafiska i enkel ram.
Inte så mkt träfärgade möbler – jag vill kanske rent av ha vitt?!
Med det opraktiska då: byta allt när man redan har ett inrett hem.
Enkelt om man har pengar. Vi har inte pengar.

2012/12/19

Om julen.


Min man jobbar inte på julafton och inte dagen efter heller.
Däremot jobbar han innan jul, och under nyårshelgen, och jag är väldigt glad och lättad över att mina föräldrar kommer ner i mellandagarna och stannar till det nya året.
För att skänka lite storhelgskänsla över vår tillvaro, min och barnens. Det är lätt att det annars bara skulle bli som vilken torsdag fredag måndag tisdag osv som helst. Snabbmakaroner och korv och dyl.

Vi firar hemma.
Vi har ingen gran.
Kaj reser sig mot allt han ser (även när det är så lågt att han i praktiken får stå dubbelvikt).
Pincettar in varenda smula i munnen och vägrar öppna den.
Så – ingen gran.

Men det vore trevligt att kunna vara ledig tillsammans.
Det börjar bli trist det här med att aldrig kunna dela semester med varandra. Njuta i mer än två dagar (fyra, som var sommarens längsta gemensamma ledighet) av att vara hela familjen, vara två vuxna som fixar manar plockar matar.
Har ni inget trevligt formgivningsjobb till mig, kanske ni sitter på ett utmärkt journalistjobb till min make.
Tills vidare-anställning att föredra, men långvikariat går också bra. Vi är inte knussliga.

2012/12/17

Om att arbeta.




Hej.
Hej!
Jag lever, finns ni kvar?

Livet alltså, det kan vara ganska tidskrävande ibland. Jag ser väldigt mkt fram emot när det blir ett litet andrum.

Jag funderar över jobb, behöver ju ett nytt. 
Någon som behöver en trevlig grafisk formgivare som är rolig, arbetar hårt, är en fena på färg och form och detaljer, kan illustrera och fotografera, och är rätt bra på att komma med idéer?
Sånt jag vill jobba med:
tidskrift
kundtidning
göra broschyrer eller små vykort eller inbjudningar osv
en sån som hittar på allt fint/roligt/gulligt på exempelvis Lagerhaus
kläder
fotografera
heminredning
och sånt som jag inte vet om än, vore roligt att lära mig något nytt.
Kan det finnas något som gör allt ovan?

Jag börjar vara väldigt sugen på att arbeta nu.
Jag behöver få arbeta, åka hemifrån i rena kläder, gå bland många vuxna som inte bara är på väg till eller från förskolan, sätta mig vid ett skrivbord, mitt skrivbord och slå igång datorn och ivrigt fortsätta med det jag inte hann färdigt i går.
Prata med kollegor.
Äta lunch. Bara sitta på bussen tyst och stilla utan att en bäbis gråter och drar mig i armen, eller en treåring som skriker "bajs!" och slår mig på benet.

2012/10/22

Om orken.

I mitt huvud gör jag långa listor av allt det jag vill ska hända.
Rensa i skåpen hemma, sortera ut kläder (mina egna och barnens), kasta magasin jag aldrig kommer att läsa igen, och alltid ha en bra veckomatsedel (gärna två veckor i förväg så att den ej behöver forceras fram iom storhandling).
Lägga om kosten, inte äta så många kakor till kaffet jag måste dricka för att jag är så trött hela tiden, orka ta en kort separation med treåringen efter middagen bara för att få en halvtimmes promenad för mig själv om dagen, rent av börja träna?
Rita mer, bakverk på fat-illustrationer exempelvis, kolla upp vad tryck kan kosta (eller på brickor?), göra nya kreativa CV:n och skicka till företag, göra några tavlor på typsnitt, sortera mapparna på datorn.
Duscha.

Men när dagen är över, när alla strider med treåriga söta rara finurliga men väldigt dränerande krävande Torsten, är slut.
Och alla måltider har lagats, dukats fram, ätits upp med många maningar om att inte kasta den tvärs över rummet, dukats undan, diskats bort, alla blöjor har bytts och kläderna som ska på och av och på och av under ständiga diskussioner om att stå stilla och om att "jag kaaan inteee".
Och alla andra små mikromoment under en dag, som med Torsten just nu väldigt mkt handlar om att göra tvärtemot vad vi ber.
När allt det är över, är det ens meningen att man ska orka något mer då?

Jag är så jävla trött!
(Och Torsten krossar min näsa med sitt huvud med jämna mellanrum, jag har så ONT i den, mitt huvud värker av alla dessa danska skallar.)

2012/10/18

Om senaste ha-begäret.


Kära H&M,
jag pallar inte mer.
Jag vill ju ha allt.
Hälsningar,
Urusel ekonomi.

Från H&M.

2012/10/17

Om när man är en ledsen mamma.

Jag har av någon anledning väldigt svårt för att gråta sedan jag blev mamma.
Inte långt till tårarna, inte så att känslorna inte sitter på utsidan av huden.
Utan svårt likamed känslan av att jag är en mamma, jag vill vara stark och trygg, därför svårt för att tillåta mig själv att gråta.

Jag vill inte att de ska behöva ha en mamma som gråter, även om det är vad mammor (och pappor) gör. Även om det är vad alla gör.
Inte ens när de inte vet att jag gråter vill jag gråta, jag vill till och med smyga med gråten för mig själv.
Låtsas som att jag bara har något i ögat.

Tanken att barnen skulle veta att deras mamma smyggråter i duschen gör mig så ledsen att jag gråter lite till.

Men ibland går det inte hålla inne tårarna.
Då gråter jag tyst i kudden medan min man lyssnar på P3 dokumentär i lurarna, och frågar han om jag är lite förkyld för att jag snörvlar så säger jag ja.
För jag vill ju inte att sanningen ska vara det den är - att jag gråter lite.
Så där som faktiskt alla gör.

2012/10/11

Om min uppsägning.





Min uppsägning.
I går förmiddags pratade jag med min svärmor om hur utmattad jag var av alla förändringar som skett i livet det senaste året.
Att jag gärna tar, att jag rent av behöver, en lång period av lugn och inrutade mönster.

Sen sa vi hej då och då ringde mitt jobb upp mig.
Och sa upp mig.
Eftersom de, som så många andra i mediabranschen, har stor kris och i våras meddelade att 70 tjänster ska bort.

Egentligen känns det rätt okej.
Trots att jag älskade mitt jobb, trots att jag många gånger med fjärilar i magen kunde tänka "va?! Är det här verkligen mitt jobb?! Det är för bra för att vara sant" så känner jag också just det - det är blott ett jobb.
Värre saker händer.

Lite darrigt är det så klart, eftersom min make är i samma bransch och är inne i den klassiska LAS-karusellen.
11 månaders vikariat och sen får han söka nytt.

Även om jag inte känner mig gråtledsen över det som hände, så blev jag i går ändå väldigt mkt tröttare än vanligt.
Som att jag sprungit en mil, det är rätt häftigt hur kroppen reagerar på när hjärnan får arbeta.
Och så åt jag en dålig ost på dagen och fick spendera mkt tid på toaletten under kvällen.
Trodde jag skulle spy.
Och sitta med växtvärkande treåring halva natten (nån timme, kändes dock som halva natten).
Vilken skitdag!

Men tänk vilken tur för alla som söker en bra formgivare – nu är jag fri att anställas igen!

2012/10/08

Om mina nya skor.


Jag har hittat ett par skor som jag gärna tackar ja till.

Förr i tiden kunde jag inte gå in i en skobutik utan att hitta minst tre par jag verkligen absolut på fullaste allvar måste ha.
Nu hittar jag knappt någonting alls.
Är det jag, eller är det trenderna som ändrats?

Jag blir snål när jag ska köpa skor.
Samtidigt vill jag hellre investera i två tre par riktigt bra som kommer att hålla länge, och passa sin årstid.
Men då kostar det ju.
Och då blir jag snål.
Döläge skulle man alltså kunna kalla det.

Men de här alltså, lagom diskreta men ändå med något kul för att det ska kännas lite som mitt gamla/rätta/nya? jag.

Om den snedfördelade synen på preventivmedel.

"Om du och din partner är helt säkra på att ni inte vill ha fler barn och du inte önskar genomgå vasektomi är sterilisering av kvinnan en alternativ metod. Denna är lika säker som sterilisering av mannen."
- Från Universitetssjukhuset Örebro

Min första reaktion är att ja, eller så tar du som man bara och gör det.
Någon gång kan väl ansvaret ligga på mannen.
Kvinnan har, mest troligt, redan gått en längre period av sitt liv och ätit hormoner eller tagit i och ur spiraler (och det ska männen veta, att ta ut en spiral gör så helvetets ont, jag var sängliggande ett dygn efteråt, och då har jag en rätt stor vana vid smärta och har fått höra från div. läkare att min kropp börjat vänja sig vid smärta).

För jag drar mig.
Jag hade tänkt sätta i en spiral igen, men jag känner mig rätt trött på all smärta min kropp ska behöva stå ut med.
För att inte tala om hormonerna, jag har nog med egna att tackla tack så mkt.
Så vi började se om det fanns några alternativ, och tydligen så blev den här p-staven för män inte en hit, EFTERSOM MÄN INTE ÄR SÄRSKILT INTRESSERADE AV DET.

Blir versaler och svordomar-arg när jag tänker på det.
Jaha, så de kan bli underhållningsskyldiga om en kvinna föder ett barn de inte vill ha, men tror nog att de hade armbågat sig fram till den där p-staven om det var de själva som riskerade att bli gravid, ta beslut kring behålla eller inte, och allt det jobbiga känslomässiga som kommer oavsett vilket beslut man tar.

(Det finns undantag, jag vet att det finns det, jag lever ju med ett av dessa guldexemplar, men de är för få för att göra skillnad på preventivmedelsmarknaden.)

2012/10/05

Om barnvagnen.



Jaha.
Så det är en sån här vagn jag alltså vill ha nu.

Jag nästan fnissar åt det, inte åt vagnen och åt folk som har en sån vagn, utan att jag gått från Emmaljunga –68, till att vilja ha Bugaboo (till och med en slags specialedition!?).
Helst den övre för att hjulen är så glada, men nedre – okej jag kan väl ta den då, om någon skulle ge mig den.

Kan ej sluta tänka på just det.
Att resorna skulle bli mindre stressvettiga på bussen med den, med handtaget som jag kan vika upp, med totala ytan hjulen upptar.
Och att jag irriterar mig över att jag inte kände just detta första gången vi skulle införskaffa vagn.
Så att priset lätt kunde bortförklaras med att vi skulle använda den i flera år, till kommande barn också.
Och inte bara nu, till sista barnets sista år i vagn (för han kommer ju att fylla 15 nästa vecka, den där bäbisen, så är det ju med tiden har jag märkt).

2012/10/04

Om art deco-mintgrönt med svart.


Det här är ett av de vackraste badrum jag sett.
Art decons typiska färgkombination, mintgrönt och svart.
Och kolla spegeln.

Fler Bilder här.

Om guldkappan – för barn!


Titta!
Nu finns guldkappan på Tradera i barnstorlek!

Hade jag barn.
Höll jag på att skriva.
Men hade jag inte just såld en kappa som var avsedd för finpromenader på helgerna på Södermalm, av den anledningen att vi faktiskt aldrig orkar ta finpromenader på helgerna på Södermalm.
Hade jag köpt den!

Köp den här.


(Och guldkappan i vuxenstorlek, som låg ute på Tradera, den gick ändå för drygt 800.
Det är väl ett okej pris, men den kostade över 2 000 ny, så då behåller jag den hellre.)

2012/10/02

Om mina barn.



De här pojkarna som är mina.
Jag känner det så djupt nu, att jag är en mamma, att jag är deras mamma.
Ganska troligt för att jag är föräldraledig, för att jag inte behöver hålla någon annan av mina roller vid liv annat än just mamma.
(Och hustru så gott man nu hinner det i dessa småbarnsår, och att vara vännen håller jag vid liv med intensiva punktinsatser, men mest just nu är jag, vill jag vara, mamman.)

De fyller hela min kropp och hela mitt hjärta, när Torsten har lämnats på förskolan och Kaj somnat för sin långa förmiddagslur, då jag egentligen andas ut för att kroppen och sinnet får vila.
Då är det tomt. Då väntar jag på dem.

Insikten i att detta bara växer, letar sig djupare in i hjärtat, utvecklas och blir mer.
Fler lager av deras personligheter, mer utbyten av tankar, att jag själv lär mig av dem, och allt som ska komma.
Det är den fullständiga lyckan.
Den fulländade.

2012/10/01

Om vill ha-lista.


Krukor – Upsala Ekeby
Matta – Josef Frank/Svenskt tenn "Frank1"
Lampa – Josef Frank/Svenskt tenn "2353"
Servis – Stig Lindberg "Pynta"
Möbelben – Pretty pegs
Bricka – Fine little day "Splash tray"

Det är ju ändå jul snart?

Om Pynta.


Om någon känner att de vill göra mig glad.
Alltså så där glad så att jag förmodligen kommer att tjuta och skratta och säga "vvvvvaaaaa?!" samtidigt som jag spretar med fingrarna och sträcker ut armarna i luften.
Då kan man ge mig kannan från Pynta.
Vill så gärna ha just kannan från Pynta.
(Nej, ej sant, vill ha alla delar i Pynta, men börjar någonstans.)

((Kan byta med bersåkannan, har den men vill egentligen inte alls ha den.))


2012/09/30

Om Hamnens dag.



Vi tittade på båtar i dag.
Hamnens dag vid Slussen, ett paradis för treåringen, och föräldrahjärtan fick svälla av kärlek över lyckan hos barnet.

Vi tittade på allt.
Minst två gånger.
Silja Lines maskots fick mer kramar än de nog egentligen klarade av.
Besättningsmännen fler frågor än de trodde var möjliga.

En kille var så bra med barn.
Så himla bra.
Han pratade direkt till Torsten, sa hans namn och tog hans hand.
Torsten fick följa med själv in i den lilla lilla båten (som guppade mer än vad åksjuka föräldrar klarade av).
Han fick sitta på förarsätet och provade trycka på varenda knapp han nådde.



2012/09/29

Om vackra volanger.


Jag fotade av den här bilden 2009.
När Torsten just var född och jag av någon anledning ändå gick med på att utöver mina studier och extrajobb ändå åka iväg på en tävling och vara borta (samt vaken) i över 24 timmar.

Det var en bild från ett gammalt bröllop och den här kvinnans klänning var så vacker.
De där volangerna runt midjan, men främst de nere i kjolstyget.
En sån ska jag ha en dag.

2012/09/27

Om en rosa gammal.


Det här är vintern efter hösten då jag flyttade till Gävle.
Klänningen var den första jag köpte i en butik där jag senare skulle komma att köpa många klänningar.

Min mamma och pappa besökte mig, och min mamma fotade mig i lägenheten för att sen kunna visa mormor hur jag hade det.
I nya staden, i nya hemmet, i nya livet.

Jag hade det bra.
Jag var hemskt olycklig av olika anledningar, jag kände mig vilsen och det kändes som att livet hade tagit ett steg fem år bakåt.
Men jag var ändå lycklig, för allt var mitt och jag kunde sakta hitta resten av det som var jag.

Klänningen sålde jag i våras på loppisen.
Förra veckan hade den fått vara på bröllop.

2012/09/26

Om vår fina barnvagn.


 

La upp vår fina vagn på Blocket.
Känner mig vemodig och lite sorgsen.

Den där fina.
Som vi skjutsat runt Torsten i under hela hans spädbarnsår och ända till han var drygt två.
Skön att köra, smala däcken skar snöhögarna som varmt smör, man svängde enkelt och kände sig så fin med den.
Minst en person varje gång vi var ute med den.
Minst en, varje gång.
Kommenterade hur väldigt fin den var.

Men nå, livet går vidare vi är i behöv av mer praktiskt än fint nu.
Så vi säljer.
Och på Blocket, hu, måtte en likasinnad själ finna den och ta över vårdnaden.

Om desperationens halmstrå.

Äter jordnötter och dricker saft för att öht orka fram till fadern kommer hem.
Saft?!
Är tydligen just så desperat efter snabb energi, men lär ju aldrig nå en känsla av att ha lyckats.

Om förr.



Jag är lite för bra på att romantisera förr.
Som nu.
Jag längtar till de korta promenaderna från hemmet till bästa fiket, där vi satt i timmar och läste tidningar och fikade det godaste (och samtidigt så jävla billigt) fikat.
Och alltid kom det förbi någon vi kände, förutom att prata med de som ägde stället, som också blev vänner.

Ibland längtar man tillbaka till det som var lite enklare.
Även om jag i den stunden kände att det fanns mkt kvar att önska.

Detta livet.
När ska jag lära mig att låta nuet vara det bästa?

2012/09/22

Om vackra mockaskor på Tradera.


Om jag hade storlek 36 skulle jag köpa de här röda mockaskorna från Noa Noa.
En auktion på Tradera ute nu.
Så jäkla fina!

Jag har två par högklackade skor från Noa Noa, och den skotillverkare de använder sig av vet vad de gör.
Mkt bekväma att gå i (så bekväma som skor med hög klack kan vara alltså).

((Ja, jag drömmer mig bort på Tradera, bland Noa Noa-grejer, ja jag är ensam hemma med barnen som nu dessutom sover, ja jag kan aldrig somna (eller sällan somna) när min man är borta, väntar ofrivilligt på att han ska komma hem, det var jobbigt när han jobbade på radio och ibland slutade 01.00 och jag ändå skulle upp på morgonen och gå till jobbet.))


Om min mega lyx dyrrrrr-kappa.

Funderade under veckan som gått på att sälja en av mina kappor.
Även känd under namnet Guldkappan.

Tänkte så klart på Tradera, men kände att för det pris den skulle komma att säljas där så kan jag lika gärna behålla den.
Den är vacker och jag tycker fortfarande själv att den är vacker, känner bara för tillfället att jag behöver mer pengar än vackra saker (ej sant, behöver alltid vackra saker).

Frågade lätt på Instagram vad folk trodde, och vill därför förtydliga:
Det är inte jag som lagt ut den här annonsen.
3+8 utropstecken har aldrig varit min grej, ej heller stora ord som "mega" eller särskrivning heller för den delen.

Men som annonsen visar.
Inte mkt pengar för den mega lyx dyra kappan.
(Okej, kommer så klart att gå in med jämna mellanrum och se vad den går för. Dör om den närmar sig tusen, men man köper väl inte plagg oprovade för så mkt? Väl väl va va?)

2012/09/20

Om dagens fyraåringar.

Fyraåring på förskolan:
- Vem ska du hämta?
- Torsten
- THORSTEN FLINCK?!

Om att slippa halkiga strumpor.


När Torsten började förskolan för första gången, hösten 2010, fick de inte ha strumpor och sockor utan såna halkpluppar på, inne på förskolan.
Jag blev irriterad över butikernas utbud och undrade om det inte kunde finnas något slags plupplim att limma på strumporna.
Och ni sa att det fanns, och jag försökte hitta, men lyckades inte och gav tillslut upp.
Men nu!

En butik i Kilafors har!
100 ml/flaska, 69 kr styck.

Garnbutiken i Kilafors skickar varorna till dig så man kan köpa fast man inte alls bor i Kilafors!
De har en facebooksida (har en bild på vilka färger som finns) och en hemsida.
Jag skrev på deras fb-sida att jag ville köpa, men man kanske hellre ska mejla info@garnbutikenkilafors.se.

2012/09/19

Om barnens separationer.

Anonym skriver (så klart en anonym, vad annars?) kommentar på mitt inlägg om ny förskola.

I mitt hjärtat hugger det bara. Tänk, när man kan ta hand om dem själv; att välja att låta dem vara med om tre seperationer på tre år. Fruktansvärt. Och varför de gråter, ja, är det svårt att tolka? Vilka hjärtan ska vi trösta? Föräldrarhjärtan eller små barnhjärtan. Lycka till - de växer ju upp till slut. 

Vet du anonym, att en av de mest vanliga lekarna för min äldre son den här våren har varit att titta på klockan och säga "skynda, nu har vi bråttom" "bussen går snart" "jag är stressad".
Besluten att låta honom byta förskola har inte varit lätt.
Det är det förmodligen ingen förälder som tycker.
Men vi tar väl alla beslut baserat på hur vi tror att det ska bli för våra barn i längden.

Vi tvekade länge, tänkte att vår önskan om byte väl mest berodde på att det tog så lång tid för oss, och vilka var då vi att ge honom (ännu) en förändring i livet?
Men många kloka och erfarna personer i vår omgivning påpekade att en stressad förälder inte är den bästa förälder.
Att tiden är den viktigaste i en småbarnsfamilj, och att lägga två timmar extra på att lämna och hämta på förskola i längden blir ohållbart.

Men viktigast.
Jag tror inte på att bespara barnen allt det jobbiga.
Separationer tillhör livet, de är oundvikliga, och vad är då det bästa?
Att låta dem ha samma miljö och samma personer runtomkring sig varje dag i sju år, och sen ta en hård smäll när de ska börja skolan?
Eller ska vi se till att deras förkolelärare även blir deras grundskolelärare? Driva igenom att alla barn på hans förskola kommer att följa med honom i grundskolan också.
Skulle han ta separationen från alla de här personerna bra då i nionde klass, efter nästintill ett helt liv med dem?
Eller kan det finnas en fördel i att låta honom vänja sig vid separationer, i små doser, redan från början av livet?
Även om han hade stannat på samma förskola som sin första, hade han vid det här laget bytt avdelning och personal.
På den förra förskolan också.
Det hade blivit nytt för honom hur vi än hade gjort, och han kommer att byta avdelning på den här förskolan också, de tenderar att göra det våra barn, iom att de växer och blir äldre.
Hur vi än beslutar om byten och dylikt.

Finns det ändå inte en positiv sida av att de är med om dessa separationer i så tidig ålder?
När de är små räcker tankarna inte lika långt fram och bak i tiden, det tror jag är en fördel.
Barn är bra på att anpassa sig, många gånger har de lättare för det än vi vuxna.
Jag känner mitt barn, jag vet att han tycker om all lek, och alla utflykter, och samlingen och alla projekt som förskolan ger honom, att han behöver få vara där nu, extra mkt nu när en lillebror kommer in och behöver en bit av min tid som förr gick nästan enbart till honom.
Varför ska jag inte låta honom få fortsätta med det?
Och ha några timmar varje dag som kan ges till det nya barnet, som också behöver få all min uppmärksamhet ibland.
Jag vill egentligen inte ens ta i ämnet, att försöka ge föräldrar dåligt samvete för att de låter sina äldre barn fortsätta gå på förskola när vi själva är föräldralediga med ett yngre syskon.
Det gör mig så förbannad att jag egentligen borde låta det vara ett eget inlägg.

Det är tråkigt att du bara utgår ifrån att barnet gråter pga längtan efter förälder.
I början är det så klart det mest troliga, men du inser väl att barn även gråter av andra orsaker?
Vi tröstar i första hand de små barnens hjärtan, och för att göra det tar vi från våra egna hjärtan och då måste även vi få tröst.
Från andra föräldrar.
För att fylla på våra hjärtan så att de inte tar slut, hur ska vi annars orka fortsätta ge tröst?

2012/09/17

Om ny förskola.

Torsten har fått börja på ny förskola.
Vi saknar den andra, den var verkligen bra, men den här ligger fem min promenad hemifrån och när vi båda så småningom kommer att arbeta känns det så onödigt tidskrävande att ha barnen på en förskola som kräver bussresa och bussbyte och minst en timme extra för lämning/hämtning.
Så vi bytte.

Men det var inte det lättaste valet vi gjorde, det kändes svårt när det var för vår bekvämlighets skull främst, och när han trivdes så bra på den förra.
Och det går så klart inte att jämföra med tidigare inskolningar, eftersom han var 12 månader vid första, dryga två år vid andra, och nu helt plötsligt tre år.

Man kan sätta ord på så många fler känslor när man är tre, och kanske är det därför han nu säger allt det som lägger sig som stenar i våra föräldrahjärtan.
"Ingen vill leka med mig på nya förskolan"
"Fröken vill aldrig kramas på nya förskolan"
"JAG VILL INTE GÅ TILL FÖRSKOLAN JAG VILL BARA VARA HEMMA MED DIG OCH KAJ"

Men om någon månad pustar vi väl ut och inser att han trivs.

Om duschdraperi.


Min första reaktion är: måste ha klänningsduschdraperi och det där andra också, så kul!
Men min nya stil kanske vill ha bergen istället?


Från H&M.

2012/09/16

Om att göra om.




I dag har jag startat flertalet projekt.
(Slutfört desto färre.)
Exempel ovan är varken avslutat eller ens påbörjat, mer än i tanken.

Det svåra är bara att välja kulört, och enfärgat eller tonat?
Och kan jag verkligen måla på en gammal teakmöbel?
Även om jag är så väldigt less på den och tycker att den är trist?
(Vill gärna köpa såna här fötter och byta ut på nästintill alla våra möbler.)

Tror gult för att inte ha precis var enda färg i världen inklämd i detta hem.
Men vi får väl se.

2012/09/14

Om balansen.

När min systerson var riktigt liten och just börjat stå, dansade han gärna.
Men varje gång någon ropade, eller ens pratade lite för högt.
Tappade han balansen och satte sig på rumpan.

2012/09/13

Om de svåra timmarna.

I dag fick jag en uppenbarelse (haha, nää, men nån slags "jamen så är det ju").
Timmarna efter hämtning, innan fadern kommit hem.
Fy fan i hela helvetet vad de suger musten ur mig.

Så trevligt det skulle kunna vara, det är vi tre och ibland sover Kaj när vi ska äta middag, och vissa dagar sitter vi på balkongen och äter.
Tar en efterrättsglass till och med.
Men oftast.
Oftast skriker Kaj för att han är trött men kan inte somna för hans storebror vägrar sluta hoppa i stora sängen, och jag får slag av tidigare nämnda storebror, han slår mig där de bakre fogarna sitter och det skär som en kniv genom hela kroppen och mitt hjärta hoppar över ett slag av smärtan.
Smärtan hänger kvar som en brännande känsla, som om någon svett min hud.
Och så skriker han, och smäller i dörrar, och klättrar på mig, och Kaj kränger när jag håller honom i famnen och själv blir jag spyless på mitt eget tjat på att ta undan din tallrik sluta skrika du kan inte sitta på din lillebror spruta inte vatten i hela badrummet sätt dig nu och se på filmen istället.

Ganska precis några minuter innan fadern kommer hem.
Lugnar alla ner sig.
Och så möts han av två lugna barn och en urlakad moder, som ibland försöker förklara hur galna dessa timmar är, men vem orkar lyssna på sånt?

Om när jag hade bara ett barn.



Jag tror att jag var lika trött när jag hade bara ett barn.
(Jag fyllde visserligen tiden med slutstudier arbete praktik flytt vikariat och slutligen jobb, ni vet det, jag har tjatat om det många gånger.)

Ibland tänker jag att tänk om man visste då, vad trötthet innebar.
Men det visste man ju inte.
Alltså då innan man hade barn, då man hade sovit en orolig natt mitt bland alla ostörda nätter och sovmornar och man bara "hu jag är så trött!" (hohoho, om man bara visste!).

När jag hade ett barn, vad jag hann sakna honom då.



2012/09/12

Om skor.





Jag hittar skor jag gillar.
Så bra att de kostar ca 2000 kr. (Obs ett skämt, eller ironi antar jag.)


De övre skulle passa i min kategori vardag, de mittersta i kategorin fest (underkategori höst/vinter (man måste väl få ha underkategorier även när man drömmer om minimalism?)).

Och de nedre – kategori kul? 
Eller är det fusk?

2012/09/11

Om min längtan efter perfekta hemmet.


Utöver min kris i kläder, krisar jag även i inredning.
Har börjat sätta upp visioner av det perfekta hemmet, och känner mig stressad för varje dag som går som jag inte färdigställt detta hem jag tror mig vilja ha (fast vet ej exakt vad det är jag vill ha, bara känslan det ska ge).

Steg 1.
Välja två serier porslin och ha alla delar, ett till vardags och ett till fest.
Men vilka två skulle jag i såna fall välja?
Och det är ju så fint att ha brokigt och olika och välja kopp efter humör.

Det här med vardag och fest kan jag applicera på mkt.
Jag önskar att min garderob bestod av bra vardagsplagg och bra festplagg, funktionella fritidsplagg.
Dito skor.
Dito väskor.

Jag vill gärna vara hon som har sina (ca) tre klänningar som folk förknippar med fest.
Men så är det ju så roligt att hitta en färg- och mönsterexplosion på loppis och när den ändå kostar bara 80 kr kan jag ju köpa den utan större övervägande.
Och så spricker hela min plan om det enhetliga, uppsorterade och stadiga hemmet/garderoben/tankeverksamheten (eftersom jag blir helt matt av att kastas mellan detta ständiga enhetliga, nej, brokiga, nej enhetliga! Brokiga!).

Och brukar inte stora bloggare få grejer de visat/nämnt i blogginlägg av någon granne eller bekant eller bara någon snäll som brukar läsa deras blogg?
Kan inte vi icke-stora också få lite grejer, jag tar gärna lite Mimosa och Paratiisi och om jag får drömma helt ohämmat – Pynta!

2012/09/10

Om de lika dagarna.



De är väldigt lika mina dagar.
Lämna 9, hämta 15, avleda gråt, avstyra skrik, svara på ett tusen frågor innan frukost, krama hej då, pussa och lyssna och hitta på aktivitet så ingen somnar vid 16 (ingen likamed Torsten), och mata Kaj lite nu och då och tvätta kläder och hänga kläder och vika kläder och sen hälla upp en kopp kaffe.

Och blir bra eller dåliga mkt beroende på hur barnens humör och tillstånd är.
I dag var en bra dag för
1. Torsten grät inte floder och bönade att få följa med mig och Kaj hem när vi skulle säga hej då på förskolan, och
2. Kaj åt äntligen en hel portion gröt (likamed han har inte lika ont i halsen eller i tänderna eller vad det är som har gjort att han inte ätit bra).

Enkelt så.
Jag är föräldraledig.
Jag är en mamma.
Nu bör jag gå och sova.

Om fina skor.


Det är så klart inte bara plaggen jag har svårt med nu för tiden.
Även skor känns svårt, jag vet känslan jag vill att skorna ska ge mig.
Och att de ska vara ett genuint hantverk och hålla i flera år.
Men vet ej hur de ska se ut.

De här skorna var fina.
Men varken genuina eller hållbara.
Och dessutom på barnavdelningen.

2012/09/09

Om en efterfest.







I går åkte vi till Riddarholmen för efterfest.
Fest efter ett bröllop som skedde i största hemlighet just när sommaren hade kommit.

Vi höll till i Svea hovrätts lokaler och det var så vackert.
Utsikten från terrassen, de gamla porträtten, tanken att för hundratals år sedan stod det redan där som husrum för kung och drottning.

Musiken var bra, kärleken var vacker, våra barn stortrivdes med barnvakterna och en stor bonus att ha övernattande barnvakter tillika bästa vänner – man hinner umgås i flera timmar dagen efter innan klockan ens slagit elva (eftersom även de har ett litet barn och vi alla var på benen strax innan sju, efter att alla ha legat och tryckt i våra sängar och förhalat uppstigning med pigga barn).