I dag fyller han ett år, vår Kaj.
Han har börjat gå, han blir gladast av Torsten, han jamar som en katt och gör en särskild grimas när han tycker att det är synd om honom.
Han klättrar väldigt snabbt upp på höga pallar och stolar och skohyllor.
Som mamma är jag nostalgisk. Tänker på dagen som var för ett år sedan, allt som vi hade gått igenom. Jag och Kaj. Han kämpade på insidan och jag kämpade på utsidan.
Jag har alltid haft svårt att säga rätt födelsedag för mina barn, eftersom jag tänker på dagen det börjat och det har båda gångerna varit datumet före födelsedatumet.
I går kväll för ett år sedan låg jag i soffan och vågade inte berätta att det hade börjat kännas som förvärkar, iom rädd för att jinxa. Och jag lät min man sova ostört för om det var dags för förlossning var det bäst om han var så utvilad som möjligt.
Jag stod i duschen och andades, höll mig mot dörrkarmar och böjde mig över vardagsrumsbordet och vaggade.
Jag ringde Förlossningen för att bara säga "hej, jag ringer nog tillbaka om några timmar", men hon sa kom in nu på en gång, och när jag kom in var jag åtta cm öppen "heja, bra jobbat, du har kämpat på bra hemma" tack tack man suger åt sig beröm inför stunder som förlossning.
06.10 kom Kaj, 18.30 satt vi i soffan hemma och åt pizza.
I dag är det kalas.