Magen blir inte så mkt större.
Säger barnmorskan.
Den ligger precis på måttkurvans heldragna linje, kan ni tänka er så alldeles lagom jag är.
Torsten var likadan, precis medel.
Sen är det ju lustigt att alla värden kan vara så bra.
Blodtryck och blodsocker och järn osv.
När kroppen på samma gång kan braka ihop så fullständigt av att jag är gravid.
Så skönt att jag kan göra nåt bra sa jag till mina vänner.
Men du har ett himla bra humör också, tyckte de, men det var mest för att jag fick träffa dem som mitt humör var så toppen.
Nu längtar jag mest till efteråt.
Till duschen.
Jag minns så tydligt förra gångens lättnad, förvåning, när jag duschade och samlade mig inför att tvåla in fötterna och benen.
Ååå HEJ! tänkte jag i vanlig ordning, och blev förvånad över att inte studsa tillbaka av magens storlek.
Eftersom magen i stort sett var borta, innehållet låg på pappans bröst och sov.
Det längtar jag efter.
Att innehållet kan läggas annorstädes, och fötterna kan tvättas utan att jag tar sats.
Varför reagerar jag så pubertalt tvärtemot så fort någon ska bejubla mitt tillstånd?
Det ÄR ju fantastiskt att vara gravid, inte för alla det fysiska tillståndet i sig, men händelsen, skapelsen.
Och sen!
Ett barn till att älska, lära känna, omfamna och vårda.
Javisst att det kanske är lite svårt att stämma in i "ooh så underbart" när jag sitter och vilar på en bänk och måste spänna skinkorna för att ischiasnerven inte ska klämmas, och känner en pulserande knivsmärta i fogarna trots att jag sitter blick stilla.
Men hur svårt ska det vara att bara släppa smärtan för en stund?
Och låta folk bejubla utan att jag ska ta ner dem på marken.
Man blir själv lite gladare av att inte alltid måla fan på väggen.
Tror att jag ska försöka vända humöret den här sista tiden.
Ignorera ryggen, fogarna, utslagen, sammandragningarna, hemorojderna, andnöden, kissnödigheten, illamåendet och de värkande lederna.
Tids nog blir det bättre.
(Fast smärtan av sammandragningarna är väldigt välkomnande, då vet man att de börjar närma sig, bara att det kan vara besvärligt när man försöker gå uppför brant backe samtidigt som magen och värken sätter igång.)
Och snart kan jag lämna över bärandet av barnet till min make istället.
"Här nu får du bära en stund", shit vad skönt det ska bli!
Hej.
Ibland funkar inte vanliga kläder att ha som gravidkläder.
Det ska jag inte sticka under stol med.
Men sen!
Tänker jag mig att överdelens volanger kommer bli perfekt att dölja mina egna efter graviditeten-volanger med.
Den ökända sömnlösheten om nätterna som gravid har nu drabbat även mig.
Endel säger att det väl är ett sätt för kroppen att vänja sig vid de stundande bäbisvakande nätterna.
Och lika många (alla gravida gissar jag) säger att det är det mesta korkade de hört, för man borde få sova MER innan en bäbis kommer, inte mindre.
Jag tänker att det är ett sätt att vända på dygnet, så att man är lite mindre groggy när förlossningen sätter igång.
Eftersom det är mest vanligt att barnen föds på natten.
Varför det är så vet jag inte, jag har försökt hitta orsak men hittar bara statistik.
I natt gav jag upp min sedvanliga dokumentär omkring 03.30 och försökte göra en kan inte somna-spellista på spotify.
Hallelujah – Jeff Buckley
Interlude – Morrissey & Siousxie Sioux
Day is done … Nick Drake
Samma nätter väntar alla – Markus Krunegård
Mr Bojangles – Nina Simone
var det enda jag kom fram till, sen tog hjärnan slut.
Har ni några bra förslag?
Min kusin Ida frågade.
"Vad är annorlunda nu mot för första gången?" 
Det mest annorlunda nu mot förra gången är två saker.
1. Jag är redan en mamma, jag slipper otåligt gå i en tvåsamhet och bara vänta på att bli en familj.
2. Att redan ha ett barn innebär att tiden rusar fram med all vardag som ska göras, väntan har även därför inte varit lika lång.
Sen finns det små skillnader som kanske mer är för att det är två olika graviditeter, och inte för att det är "andra gången".
– Den här gången blir jag mer orimlig i mitt humör
– Den här gången tvivlar jag mer på mig själv
– Den här gången har jag sluppit mängden utslag som gjorde det olidligt att leva (har bara några få som kliar som vilka myggbett som helst)
– Den här gången slapp jag karpaltunnelsyndrom (tackar vintern för det, tackar avsaknaden av 30+ och sol i flera veckor)
Förra gången såg jag fram emot att känna kärleken till ett barn, se hur ett barn från mig och den jag älskar mest av allt skulle se ut.
När det var som jobbigast låg jag på soffan och visualiserade barnet om några år, när det kunde springa mot mig och ropa mamma, eller komma fram till mig och ge mig en kram.
Hur det skulle bli att se mitt barn med min käraste, hand i hand komma och möta mig.
Det vill säga precis så som det är nu.
Nu längtar jag efter att uppleva ömhetsbevis mellan två barn som är från mig.
Utöver det självklara i att få träffa ännu ett barn som är från mig och den jag älskar, se hur det blev den här gången.
Se kärlek mellan två barn man själv älskar så gränslöst, det är något jag ännu ej upplevt.
Jag är ivrig att försöka hantera övergången för mitt första barn, få honom att vänja sig vid att inte vara ensam och förstå hur älskad han fortfarande är.
Förra gången hade jag svårt att vara orolig över förlossningen, eftersom det inte finns en chans att sätta ramar på något man aldrig tidigare varit i närheten av att uppleva.
Jag var då, liksom nu, mest bekymrad över att spricka, över att behöva hantera det efteråt.
Jag har ju fått sår innan, och jag kunde utan att ha upplevt det ändå förstå att sår i de mer intima regionerna inte kan vara att leka med.
Den här gången är det svårt att undvika en känsla av att det kommer att bli som sist.
Även fast jag vet att det inte behöver vara så, och jag försöker påminna mig själv om att det kan ta mkt längre tid.
Jag tänker ändå bara på de snabba fem minuter av krystning jag behövde ha med Torsten.
Att det blir samma den kommande gången.
Det är ju den enda upplevelse jag har av en förlossning, så det är inte så konstigt att det blir den som spelas upp i mitt huvud när jag försöker föreställa mig den kommande.
Och även om det blev allt annat än snabbt och enkelt sen när han väl var ute, när det aldrig slutade blöda och förlossningsläkare kom in och letade letade och blev nervös och jag försökte att andas mig bort från den totala smärtan i att ha tre personer som letar i mitt nyförlösta inre.
Så ser jag ändå på förra gången som enkel.
Det som är precis som förra gången är min iver på att det ska vara över.
På att graviditeten ska vara över.
Kanske får det mig att även denna gång göra v-tecken och tummen upp på precis alla bilder från förlossningen.
Ja, alltså, utom de bilder där jag är mitt inne i en värk, naturligtvis.
Barn nr 1:
Alltså.
Man kan inte alltid se skärpt och snabbtänkt ut.
Antar jag.
Fogbältet drar upp de redan korta klänningarna.
Jag har börjat sätta det under klänningen nu, så här kan jag bara inte se ut.
Det visar mina ben för mkt, jag har komplex för mina ben.
Har alltid tyckt att benen är så stabbiga och korta.
Anklagar mig själv för deras utseende, för att jag alltid ätit för många kakor och mkt godis.
Men faktum är att de sett ut så där sedan jag var liten, det är helt enkelt deras form.
Stabbiga, men faktiskt väldigt starka.
Jag kan känna ett hat gentemot gravidkläder i storlek small.
Extrasmall till och med!
Det grundar sig garanterat i fullkomlig avundsjuka över att folk kan gå och bli med barn utan att expandera med en tredjedel av sin ursprungliga vikt.
Helt klart.
Men behöver man storlek small i gravidkläder, då kan man så enkelt hitta något i de övriga, de "normala" avdelningarna.
I medium exempelvis.
Om jag behöver plagg för gravida så är det för att magen och rumpan och höfterna nått en sådan volym att det är helt omöjligt att hitta något som passar.
Som inte samtidigt är galet stort över bysten och armarna (ja bysten, min verkar inte ha några tankar på expansion än).
Annars undrar jag mest.
Var ska magen rymmas i den här "klänningen"?
Utan att den visar överkanten av mina trosor?
Lisakristin frågade.
"Eller, du är väl van, men har du något tips till oss som mest tråkar runt i jeans och känner sig som klädda för en dag på badstranden i klänning, även om vi gärna skulle vilja ha det mycket oftare?"
Kanske kan man börja med något som nu är väldigt "trendigt".
Klänning över byxor.
Då tror jag att byxorna bör vara riktigt smala, alternativt stora vida fladdrande.
Men det är en knepig kombination, jag skulle nog lätt känna mig som någon som gått igenom utklädningslådan.
Det kan funka, det kan bli riktigt snyggt, man får prova sig fram.
En bra idé är att använda lite kraftigare accessoarer.
Jag tror att man lätt känner sig naken, eller för finklädd, i klänning när man är en ovan klänningsbärare och av "tradition" kombinerar med för nätta accessoarer.
På vintern är det perfekt att ha grova strumpbyxor till, och vinterkängor.
Klänningen jag har på bilden är väldigt urringad, det är mkt därför som jag har ett stort halsband till.
För att täcka lite av huden.
Jag vet inte om det hjälper, Lisakristin?
Känner man sig naken så gör man det kanske hur man än bär klänningen?
Jag satte iaf ihop några exempel på hm.com (jag tycker att det är ohälsosamt roligt, kan någon betala mig så gör jag det gärna åtta timmar per dag (eller mer!)).
Våga prova, tillslut känns det kanske så naturligt som du önskar.
1. Hitta en mjuk och följsam klänning i neutral färg.
2. Använd den varje dag (tvätta när du börjar känna odörer), få folk att tro att du byter kläder ofta genom att använda olika jackor/koftor/accessoarer till.
Jag är inne i den perioden nu.
En stickad klänning med långa ärmar.
Jag vet inte vad jag tänkte på, gravida kvinnor är sällan kända för att frysa.
Men det var ju så fin färg?
Det går alldeles utmärkt att köpa kläder till ett klot.
Man får inte ha så höga krav på veckfri rygg och välsittande midja bara.
Samt vara beredd att skarva med andra plagg där glipor kanske blir för stora.
I dag gav jag mig ut, ibland måste man det, fast man helst skulle ligga i soffan alla veckor som är kvar.
Jag har börjat använda min dramaten.
Som jag började spana efter under förra graviditeten (och fann på en loppis!), eftersom jag då bar en jävulskt tung skolväska med böcker och bärbar dator till och från tåg hela veckorna.
Jag är ganska övertygad att om någon hade sagt till mig.
Ja, jag var inte så smart kanske, tänkte väl att vårdpersonal skulle varna om det var viktigt.
Att inte bära tungt, så hade min foglossning inte blivit lika hemsk den gången, inte dröjt sig kvar ända till nästa graviditet.
Nåja.
Jag drog omkring med den i dag.
Gick sakta, försökte att inte vagga, tog faslig tid på mig att kliva både på och av bussen.
Och jag ska inte ljuga och säga att det var en slump att jag inte använde mina grova pensionärs-ecco-skor i dag.
Dessutom.
Har Indiska inte bara fina kläder just nu, utan väldigt fina jordglober.
Samt i dag en rätt jobbig kund som under hela tiden jag provade kläder vägrade acceptera att butiken inte kunde plocka saker från skyltningen.
Trots att hon stod där och ville köpa.
Jag kan väl förstå hennes frustration i att inte få köpa en vara som tagit slut och endast finns kvar i skylten.
Men någonstans måste en vuxen människa faktiskt ge sig.
"Jag förstår att du blir irriterad, men det är våra regler och jag kan inte göra något åt det, jag får inte röra skyltningen" upprepade butiksinnehavaren gång på gång.
Kunden gick ut ur butiken med arga steg, och kom sedan tillbaka för att diskutera mer.
Två gånger!
Kära nån, hur gärna kan en människa vilja ha en sak egentligen?
