Anonym skriver (så klart en anonym, vad annars?) kommentar på mitt inlägg om
ny förskola.
I mitt hjärtat hugger det bara. Tänk, när man kan ta hand om dem själv;
att välja att låta dem vara med om tre seperationer på tre år.
Fruktansvärt. Och varför de gråter, ja, är det svårt att tolka? Vilka
hjärtan ska vi trösta? Föräldrarhjärtan eller små barnhjärtan. Lycka
till - de växer ju upp till slut.
Vet du anonym, att en av de mest vanliga lekarna för min äldre son den här våren har varit att titta på klockan och säga "skynda, nu har vi bråttom" "bussen går snart" "jag är stressad".
Besluten att låta honom byta förskola har inte varit lätt.
Det är det förmodligen ingen förälder som tycker.
Men vi tar väl alla beslut baserat på hur vi tror att det ska bli för våra barn i längden.
Vi tvekade länge, tänkte att vår önskan om byte väl mest berodde på att det tog så lång tid för oss, och vilka var då vi att ge honom (ännu) en förändring i livet?
Men många kloka och erfarna personer i vår omgivning påpekade att en stressad förälder inte är den bästa förälder.
Att tiden är den viktigaste i en småbarnsfamilj, och att lägga två timmar extra på att lämna och hämta på förskola i längden blir ohållbart.
Men viktigast.
Jag tror inte på att bespara barnen allt det jobbiga.
Separationer tillhör livet, de är oundvikliga, och vad är då det bästa?
Att låta dem ha samma miljö och samma personer runtomkring sig varje dag i sju år, och sen ta en hård smäll när de ska börja skolan?
Eller ska vi se till att deras förkolelärare även blir deras grundskolelärare? Driva igenom att alla barn på hans förskola kommer att följa med honom i grundskolan också.
Skulle han ta separationen från alla de här personerna bra då i nionde klass, efter nästintill ett helt liv med dem?
Eller kan det finnas en fördel i att låta honom vänja sig vid separationer, i små doser, redan från början av livet?
Även om han hade stannat på samma förskola som sin första, hade han vid det här laget bytt avdelning och personal.
På den förra förskolan också.
Det hade blivit nytt för honom hur vi än hade gjort, och han kommer att byta avdelning på den här förskolan också, de tenderar att göra det våra barn, iom att de växer och blir äldre.
Hur vi än beslutar om byten och dylikt.
Finns det ändå inte en positiv sida av att de är med om dessa separationer i så tidig ålder?
När de är små räcker tankarna inte lika långt fram och bak i tiden, det tror jag är en fördel.
Barn är bra på att anpassa sig, många gånger har de lättare för det än vi vuxna.
Jag känner mitt barn, jag vet att han tycker om all lek, och alla utflykter, och samlingen och alla projekt som förskolan ger honom, att han behöver få vara där nu, extra mkt nu när en lillebror kommer in och behöver en bit av min tid som förr gick nästan enbart till honom.
Varför ska jag inte låta honom få fortsätta med det?
Och ha några timmar varje dag som kan ges till det nya barnet, som också behöver få all min uppmärksamhet ibland.
Jag vill egentligen inte ens ta i ämnet, att försöka ge föräldrar dåligt samvete för att de låter sina äldre barn fortsätta gå på förskola när vi själva är föräldralediga med ett yngre syskon.
Det gör mig så förbannad att jag egentligen borde låta det vara ett eget inlägg.
Det är tråkigt att du bara utgår ifrån att barnet gråter pga längtan efter förälder.
I början är det så klart det mest troliga, men du inser väl att barn även gråter av andra orsaker?
Vi tröstar i första hand de små barnens hjärtan, och för att göra det tar vi från våra egna hjärtan och då måste även vi få tröst.
Från andra föräldrar.
För att fylla på våra hjärtan så att de inte tar slut, hur ska vi annars orka fortsätta ge tröst?
