Om H&Ms badkläder för större former.

(Hahaha blev autocorrectad till "bajskläder", upptäckte i tid, puh.)

Har H&M undersökt kroppar av större storlekar?
Ofta kommer de med större bröst också, men den enda bikini de har att erbjuda, och en av de två baddräkterna, på plusstorlekssidan.
Är halterneck.

Jag har C-kupa och får ont i nacken av halterneck.
Tänker att det blir tyngre, och därmed jobbigare för nacken, när det dessutom handlar om D och E och F och mer.

Jag fick ont redan på den tiden jag hade B så kanske har endel med nacken att göra?
Men ändå.
Varför denna vidriga halterneck och inget alternativ?
Jag vill ha snygga bajskläder (men va faan, b a d kläder) utan att gå omkring med gamnacke.

Om utseende och känsla.

"If you look good, you feel good"
sa en kvinna just på teve.

Jag skulle vilja påstå att det snarare är
"If you feel good, you look good".

Om formerna.

Formerna tar över mitt liv.

Det är lite som när man spelat Tetris lite för mkt.

Man ser det över allt.

Skulle nästan vilja ha en paus någon gång.

Känna lugnet i en promenad av att bara promenera.

Prata.

Inte känna tvånget att stanna och fota en form, en färg, en komposition.

Just nu är jag lite för besatt tror jag.

Om tiden.

En är tre år i mitten av augusti.

Och den andra är fyra månader på dagen.

Helt plötsligt bara är de större.

Man tänker att de varit så hela tiden, men bläddrar man tillbaka lite längre bland sina bilder.

Så får man chocken när man ser den lilla bäbis vi hade med oss från Rågsved till Nacka.

Och den lilla fågelunge som knappt syntes i början av februari.

Om att inte kunna sova.

Jag är dålig på att sova.

Jag har svårt att somna, och jag vaknar av minsta lilla knyst (tills jag efter någon vecka är så slut att jag sover som en stock och vaknar med sprängande huvudvärk).

Nu har jag ont.

Det började med ont i högra axeln för att jag legat för mkt på sidan.

Vilket jag gör när jag är stressad och oroad det är väl någon form av fosterställningsreaktion.

Det onda sträckte sig vidare upp mot nyckelbenet och hela främre övre delen av bröstkrogen.

Som sedan fortsatte upp i nacken och bakom vänstra örat och ut i ögat, för att slutligen landa i huvudet.

Inte som en vandring, så att de tidigare området lämnas för det nya, utan som en utökning.

Allt och mer, hela tiden.

Det jag skulle komma till:

I natt somnade jag kring tre, trots att jag var så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken i soffan.

Pga tidigare nätters dåliga sömn pga ovan nämnda orsak.

Skulle passa på att vila i dag men blev ensam med bäbis och har nu struntat i kalas för att få vila medan resten av familjen är där.

Men kan jag somna?

Om yrkesdrömmar.

Funderar på drömtillvaron.
Yrkesmässigt alltså.

Formgivning, fotografering, styling.
Så vill jag ha det.
Ska försöka jobba på mig en massa kontakter och erfarenheter och kanske kommer jag dit en dag.
När jag är drygt 40?

Åh, jag längtar tills jag är drygt 40.

Om livet.

Jag älskar och hatar det, i en tröttsam och yrslig röra.




Eller hatar är ett starkt ord.
Jag hatar det inte.
Men jag avskyr kaoset jag på allt för många månader inte har någon kontroll över.

Otryggheten det är i att ens arbetsplats skär ner på 70 tjänster och man inte kan komma ifrån känslan av att man som frånvarande föräldraledig som inte kan nagla sig fast i skrivbordet, blir bortglömd och utslängd.

Stressen i att listan på saker som ska göras är alldeles för lång och aldrig hinner betas av.
Inte ens i rimlig takt.

Och avskyn mot den egna kropp.
Som jag egentligen bara vill älska för den har givit oss två barn.
Den orkar bära den ledsna 2,5-åringen uppför fyra trappor även fast den redan är tyngd av bäbis och skötväska och förskoleryggsäck (och gravidkilon).
Den orkar och den fixar och jag jobbar på att älska den.
Eller åtminstone inte bespotta den.

Jag älskar mina barn, den yngre som vägrar ligga ner och snart ska få byta till sittdel i den toppmoderna vagnen.
Den äldre som frågar och lär sig och skriker och älskar.

Ingen del av mig vill egentligen ha något annat.
Ändå känner jag mig stressad för att jag missar en massa?

Om olika kläder och slöseri med tid.

När jag har en stund över.
Är ju detta inte direkt något jag borde syssla med.

Jag kan ändå inte låta bli.
Jag tycker att det är så obeskrivligt roligt att kombinera olika kläder, få fram olika stilar bara genom att byta färg på kavajen eller skorna.
Det är nästan lika roligt som att shoppa.

Kläder från hm.com, mina egna små "provdockor" man kan ha där.

Om sätt och sett.

Jo.
Jag undrar.
Vet folk, exempelvis stora bloggare som skriver texter även i tidningar.
Att det är en skillnad på sätt och sett?

Tycker att jag läser "i stort sätt" allt för ofta.

Om det aldrig sinande ha-begäret.

Jaha.
Nu vill jag ha det här också.

Från H&M, deras höstkollektion 2012 (KAN DET BLI HÖST SNART, TACK!?).

Läs mer hos DV.

Om vikten.

Jag har tänkt mkt på det här med vikten den senaste tiden.
Ännu mer än vanligt.

Jag såg, med någon veckas mellanrum, två personer som på var sitt håll genomfört den stora bedriften att gå ner väldigt mkt i vikt.
Jag kommer inte exakt ihåg siffrorna, men det handlade om ca 50% av startvikten.
Kommentarerna var hejande, och berömmande, och några var även av karaktären "ta det lugnt, det räcker nu".
De sistnämnda gör mig arg.

Jag tror inte att de som tycker att "det räcker nu" själva har varit gravt överviktiga.
Jag tror inte att de inser bedriften i att helt lägga om sina matvanor, och hålla det i över ett år.
Maten är nästan större delen av dagen, det berör i stort sett hela ens liv.
De som tycker att personen blivit för mager är säkert bara van vid att personen i fråga ska vara rund.
Väga över 100 kg.
Jag förstår att man då tycker att 65 kg är väldigt magert, även om det är en bra vikt för just den kroppen.

Att säga "ta det lugn, det räcker nu" till någon som i över ett år kämpat stenhårt.
Sakta fått börja må bättre både fysiskt och psykiskt.
Det är att förringa kampen.

För det är ju en kamp.
Att stå emot trösten som maten ger, och de goda såserna i den mängd man helst vill ha, varje dag varje måltid, även när folk runt omkring tar en kaka till kaffet.
Dag efter dag, vecka, månad, år – att de är så starka att de klarar det förtjänar bara en massa hurrarop.

Skulle det gå för långt, då ska man säga till.
Men när någon visar upp sina 3 kg från målvikten 62 kg, då är man långt ifrån "för långt" än.
Då är det bara tid för hyllning.

Om min bok.

Ja nu lät det kanske som att jag gått och skrivit kontrakt.

Men nej, jag har betalat själv, och är mkt nöjd, enkelt och snabbt och inte helt hundra redigerade, telefonredigering lika med hård redigering.

Men ändå.

Man måste ju sätta allt på papper, datorer kraschar.

Boken gjorde jag på blurb.com och kostade mig ca 300 kr.

Om min stilkris.

Jag har en stilkris.

Sedan någon gång under mitten av graviditeten klarar jag ej längre av gamla saker.

Liknande vintage och second hand.

Vet ej varför det är så, till en början trodde jag att det hade med lukten att göra.

Och materialen.

Samt lukten i min klädkammare som kom sig av så många plagg som legat för länge på hög och väntat.

(Förra graviditeten mådde jag illa av kläder, hade svårt att gå in i butiker och när jag skulle hämta mina egna kläder ur klädkammaren kastade jag mig in och högg första bästa.)

Men det håller alltså i sig och jag tror att det har att göra med att jag vidareutvecklats.

Att stilen i sig utan att man gör något aktivt åt det, med tiden ändras och anpassas med livet.

Är även inne i ett stadium där jag vill slänga alla gamla saker hemma och ersätta med Ikea.

Ekonomiskt ohållbart, plus att jag egentligen gillar väldigt mkt av det vi har hemma och trots denna kris ändå köper saker på loppis.

För det är ju så fint!

Vet däremot inte vem jag är längre.

Klädmässigt.

Det är skönt, befriande.

Exempel på ändring:

Brosch UTAN glitter

Gummistövlar (ännu ett par) framför snygga kilklackar

Lågskor med neondetalj

Och en klänning som inte alls är smickrande för figuren men som var fin i färgerna.

Om att man hjälps åt med att säga till.

Jag är en sån där vuxen som bryr mig.

Som inte kan vara tyst om någon gör fel.

Särskilt inte när det gäller barn.

Alltså, vi är till för att lära barnen hur man gör.

Inte många barn gör fel eller elaka saker för att de själva är dumma.

De gör fel för att ingen har lärt dem vad som är rätt.

(Eller ännu värre – för att någon har lärt dem fel saker, men det är i min tro bara för att de själva fick lära sig fel när de var barn.)

Den senaste veckan har jag varit på Skansen och på Andys lekland.

På ena stället var det krig kring en rutschkana, alla ville åka och de största barnen gick före.

Många klättrade upp på rutschkanan nerifrån så att andra åkte på (det var en sån där som blev som en tub, man såg inte när någon längst ner stod ivägen).

Det var väldigt många vuxna runt omkring.

Några stod med sina småbarn som knappt kunde gå, andra höll sina egna rutschkaneåkande barn sällskap.

Ingen sa något, ingen styrde upp.

Men sen kom jag och min syster.

Att säga till andras barn är inte ohyfsat eller att stämpla deras föräldrar som dåliga på att fostra.

Det är att hjälpas åt.

(Eller okej, i vissa fall ser jag det som en subtil pik till oengagerade föräldrar att kanske öppna ögonen en aning och börja bry sig.)

Ibland gör barn fel för att de har glömt bort vad som var rätt.

Vi måste påminna dem, och påminner vi varandras barn så får vi själva hjälp.

Man hinner inte alltid med allt, man ser inte allt.

Även om man inte har egna barn kan man veta hur barn (människor i allmänhet) bör uppföra sig.

Jag kan ha råkat ljuga för den mest uppkäftiga av barnen där på Skansen.

Flickan i glittrig hatt, den äldsta av alla som ville åka, som tryckte undan barnen som stod i kö för att hon själv skulle få åka utan att vänta.

"Jobbar du häääär" var det enda hon kunde säga när jag berättade hur man uppförde sig.

Så jag sa ja det gör jag och står du inte i kö får du åka hem på en gång.

Sen stod hon i kö.

(Tills jag gick därifrån antagligen, sen fram med armbågarna igen.)

Om 11 svar.

Jag fick känna mig hedrad av att vara en av dem.
Som Distant diying skickade vidare sina frågor till.
Här kommer svaren (det var nämligen nästan en evighet sedan).

1. Vem har peppat dig mest genom livet? hur?
Kanske delad plats min mamma och min syster samt en av mina vänner.
I olika perioder i livet har en av dem behövts, och funnits, mer för mig.
Alla på ett lika viktigt sätt.

2. Har du någon skämslåt? En låt du älskar men undviker att andra får reda på att du älskar? Vilken?
Jag har verkligen inte det, jag skäms inte för musik jag gillar, jag anser att det bara är ett tecken på att man är öppen och kan finna skönhet i just skönheten och inte kategorin, om man tycker om låtar som inte riktigt passar in i ens "ram".

3. Hur ser ditt drömlivs-skiss ut?
Den grova skissen är så som det redan ser ut, men skulle jag finputsa den skulle jag nog lägga till:
– eget framgångsrikt formgivningsföretag
– alla mina vänner och hela min familj inom gångavstånd
– inte ett enda överflödigt kg på min kropp (men då skulle alla ni som varit på loppis och fyndat, – gått hem lottlösa så det är ju tur för er att det här bara är en dröm, hehe)

4. Hur sover du helst?
På rygg, med händerna där revbenen tar ihop, på en kudde som ligger halvt överlappande på varsin kudde som ligger om sidan.

5. Vad gör du för att bli på bättre humör?
Shopoholic-varning samt tröstätarsignaler: shoppar och fikar.

6. Favoritbarnprogram? Varför?
Jag kommer knappt ihåg barnprogrammen från när jag var liten.
Jag minns dem jag såg för att hålla min lillebror sällskap, men inget från när jag själv var liten.
Jag gillade julkalendern Trolltider väldigt mkt, det är allt jag kommer ihåg, det var så magiskt och spännande och tänk att det faktiskt bodde minivarelser så där mitt i skogen och under golv.
Och Linus på linjen, för det var ju tecknat.

7. Vilket inköp ångrar du mest? Varför?
Just nu en klänning från H&M i hopplöst statiskt material med fåll som ser billig ut.
Men färgen var ju så fin?

8. Vad ångrar du att du inte köpte?
Kommer inte ihåg nu, och det känns rätt skönt.
Inget som var galet viktigt alltså.
Eller jo! Jag ångrar att jag inte köpte en servis för två år sedan när jag åkte mellan Skellefteå och Umeå, för bara 3000 en hel servis i mitt favoritmönster (kommer inte alls ihåg vad den heter, men den ser ut som kronärtskockor).

9. Vad längtar du efter?
Jag längtar efter min semestertur med barnen upp till Norrbotten och Västerbotten.

10. Vilken insekt skulle beskriva dig bäst? varför? (alltså inte om insekten kunde prata utan om du var en ; )
Kanske en trollslända?
Ganska snabb och kastar sig snabbt hit och dit, bråttom liksom, och så skapligt tjusig (på långt håll).

11. Vem skulle du vilja överraska och varför?
Jag skulle gärna överraska min man.
Han är svår att överraska, vet inte ens om han gillar det? Men han skulle behöva skämmas bort lite, han är slutkörd men håller ändå uppe hela vår familj.

Om loppis. Igen! 5 maj kl 11–14.

Facebookevent här.
Meddela väldigt gärna där eller här hur du tänker göra, det hjälper i förberedelserna.

Klänningen ovan fortfarande kvar!
Kom och köp den och blir så tjusig i vår.

Om att ha loppis. Igen?

Jag är så nöjd med lördagens loppis, att få träffa alla ni som var här!
Dricka kaffe tillsammans, se att ni hittade något ni gillade och således ej åkt förgäves.
Tack för att ni kom!

Och ni som inte kom.
Skulle ni vilja det?
Jag sålde iväg rätt bra men som ett bevis på hur överjävligt mkt jag ändå har.
Så är det fortfarande proppat på klädställningarna.

Nu på lördag eller nu på söndag.
När skulle det i såna fall passa bäst?

Om min loppis 28 april kl. 11–15.

Det vore väldigt roligt om ni vill komma!
Lördag 28 april, kl. 11–15, Fasanvägen 29 i Nacka.

Jag lockar med kaffe och kaka så kan ni känna att ni inte har åkt helt förgäves.
Samt med den fina loppisen som ligger alldeles här intill, så kan ni slå två flugor i en smäll.
(Efter att ni sprängt er loppisbudget hos mig förstås.)

Jag gjorde ett evenemang på Facebook.
Som jag hoppas att ni kommer till om ni klickar här.
(Jag har inte skapat så många evenemang tidigare, och aldrig något som varit offentligt.)
((Ni får gärna skriva där, eller här, om ni kommer. Så jag vet hur många kakor som ska bakas.))

Min ambition är att hinna visa upp iaf några bilder av vad jag kommer att sälja.
Jag hoppas att jag hinner.
Om inte annat så sker det iaf på Instagram.

Uppdatering:
Jag har lagt ut endel bilder på facebookevenemanget för loppisen.
Och nu även några på Instagram (eftersom fb-appen krånglar just nu).
Ni kan ju kika om ni är nyfikna.
Facebook.
Instagram.

Om Noa Noa på nätet.

Jag tänkte bara.
Att ifall du, liksom jag, missat detta.
Så berättar jag det här – Noa Noas barnkläder går att köpa på Oii design.

(Man måste ju bara älska Noa Noas barnkläder.)
((Man måste ju bara älska Oii design.))


Nu åker jag och Kaj till Ikea med min svärmor.
Och i kväll äter jag långmiddag med två vänner, det blir bubbel till förrätt.
Den här dagen har alla förutsättningar att bli en bra dag.
Trevlig helg!

Om min loppis.

Jag vet inte vilken helg som passar de flesta, jag vill ju att så många som möjligt ska kunna komma.
Lite för att jag vill att allt ska gå åt så klart, men också för att det vore roligt att ses.

28 april
5 maj
19 maj
Vad tror ni?