Om orken.

I mitt huvud gör jag långa listor av allt det jag vill ska hända.
Rensa i skåpen hemma, sortera ut kläder (mina egna och barnens), kasta magasin jag aldrig kommer att läsa igen, och alltid ha en bra veckomatsedel (gärna två veckor i förväg så att den ej behöver forceras fram iom storhandling).
Lägga om kosten, inte äta så många kakor till kaffet jag måste dricka för att jag är så trött hela tiden, orka ta en kort separation med treåringen efter middagen bara för att få en halvtimmes promenad för mig själv om dagen, rent av börja träna?
Rita mer, bakverk på fat-illustrationer exempelvis, kolla upp vad tryck kan kosta (eller på brickor?), göra nya kreativa CV:n och skicka till företag, göra några tavlor på typsnitt, sortera mapparna på datorn.
Duscha.

Men när dagen är över, när alla strider med treåriga söta rara finurliga men väldigt dränerande krävande Torsten, är slut.
Och alla måltider har lagats, dukats fram, ätits upp med många maningar om att inte kasta den tvärs över rummet, dukats undan, diskats bort, alla blöjor har bytts och kläderna som ska på och av och på och av under ständiga diskussioner om att stå stilla och om att "jag kaaan inteee".
Och alla andra små mikromoment under en dag, som med Torsten just nu väldigt mkt handlar om att göra tvärtemot vad vi ber.
När allt det är över, är det ens meningen att man ska orka något mer då?

Jag är så jävla trött!
(Och Torsten krossar min näsa med sitt huvud med jämna mellanrum, jag har så ONT i den, mitt huvud värker av alla dessa danska skallar.)

Om senaste ha-begäret.

Kära H&M,
jag pallar inte mer.
Jag vill ju ha allt.
Hälsningar,
Urusel ekonomi.

Från H&M.

Om när man är en ledsen mamma.

Jag har av någon anledning väldigt svårt för att gråta sedan jag blev mamma.
Inte långt till tårarna, inte så att känslorna inte sitter på utsidan av huden.
Utan svårt likamed känslan av att jag är en mamma, jag vill vara stark och trygg, därför svårt för att tillåta mig själv att gråta.

Jag vill inte att de ska behöva ha en mamma som gråter, även om det är vad mammor (och pappor) gör. Även om det är vad alla gör.
Inte ens när de inte vet att jag gråter vill jag gråta, jag vill till och med smyga med gråten för mig själv.
Låtsas som att jag bara har något i ögat.

Tanken att barnen skulle veta att deras mamma smyggråter i duschen gör mig så ledsen att jag gråter lite till.

Men ibland går det inte hålla inne tårarna.
Då gråter jag tyst i kudden medan min man lyssnar på P3 dokumentär i lurarna, och frågar han om jag är lite förkyld för att jag snörvlar så säger jag ja.
För jag vill ju inte att sanningen ska vara det den är - att jag gråter lite.
Så där som faktiskt alla gör.

Om min uppsägning.

Min uppsägning.
I går förmiddags pratade jag med min svärmor om hur utmattad jag var av alla förändringar som skett i livet det senaste året.
Att jag gärna tar, att jag rent av behöver, en lång period av lugn och inrutade mönster.

Sen sa vi hej då och då ringde mitt jobb upp mig.
Och sa upp mig.
Eftersom de, som så många andra i mediabranschen, har stor kris och i våras meddelade att 70 tjänster ska bort.

Egentligen känns det rätt okej.
Trots att jag älskade mitt jobb, trots att jag många gånger med fjärilar i magen kunde tänka "va?! Är det här verkligen mitt jobb?! Det är för bra för att vara sant" så känner jag också just det - det är blott ett jobb.
Värre saker händer.

Lite darrigt är det så klart, eftersom min make är i samma bransch och är inne i den klassiska LAS-karusellen.
11 månaders vikariat och sen får han söka nytt.

Även om jag inte känner mig gråtledsen över det som hände, så blev jag i går ändå väldigt mkt tröttare än vanligt.
Som att jag sprungit en mil, det är rätt häftigt hur kroppen reagerar på när hjärnan får arbeta.
Och så åt jag en dålig ost på dagen och fick spendera mkt tid på toaletten under kvällen.
Trodde jag skulle spy.
Och sitta med växtvärkande treåring halva natten (nån timme, kändes dock som halva natten).
Vilken skitdag!

Men tänk vilken tur för alla som söker en bra formgivare – nu är jag fri att anställas igen!

Om mina nya skor.

Jag har hittat ett par skor som jag gärna tackar ja till.

Förr i tiden kunde jag inte gå in i en skobutik utan att hitta minst tre par jag verkligen absolut på fullaste allvar måste ha.
Nu hittar jag knappt någonting alls.
Är det jag, eller är det trenderna som ändrats?

Jag blir snål när jag ska köpa skor.
Samtidigt vill jag hellre investera i två tre par riktigt bra som kommer att hålla länge, och passa sin årstid.
Men då kostar det ju.
Och då blir jag snål.
Döläge skulle man alltså kunna kalla det.

Men de här alltså, lagom diskreta men ändå med något kul för att det ska kännas lite som mitt gamla/rätta/nya? jag.

Om den snedfördelade synen på preventivmedel.

"Om du och din partner är helt säkra på att ni inte vill ha fler barn och du inte önskar genomgå vasektomi är sterilisering av kvinnan en alternativ metod. Denna är lika säker som sterilisering av mannen."
- Från Universitetssjukhuset Örebro

Min första reaktion är att ja, eller så tar du som man bara och gör det.
Någon gång kan väl ansvaret ligga på mannen.
Kvinnan har, mest troligt, redan gått en längre period av sitt liv och ätit hormoner eller tagit i och ur spiraler (och det ska männen veta, att ta ut en spiral gör så helvetets ont, jag var sängliggande ett dygn efteråt, och då har jag en rätt stor vana vid smärta och har fått höra från div. läkare att min kropp börjat vänja sig vid smärta).

För jag drar mig.
Jag hade tänkt sätta i en spiral igen, men jag känner mig rätt trött på all smärta min kropp ska behöva stå ut med.
För att inte tala om hormonerna, jag har nog med egna att tackla tack så mkt.
Så vi började se om det fanns några alternativ, och tydligen så blev den här p-staven för män inte en hit, EFTERSOM MÄN INTE ÄR SÄRSKILT INTRESSERADE AV DET.

Blir versaler och svordomar-arg när jag tänker på det.
Jaha, så de kan bli underhållningsskyldiga om en kvinna föder ett barn de inte vill ha, men tror nog att de hade armbågat sig fram till den där p-staven om det var de själva som riskerade att bli gravid, ta beslut kring behålla eller inte, och allt det jobbiga känslomässiga som kommer oavsett vilket beslut man tar.

(Det finns undantag, jag vet att det finns det, jag lever ju med ett av dessa guldexemplar, men de är för få för att göra skillnad på preventivmedelsmarknaden.)

Om barnvagnen.

Jaha.
Så det är en sån här vagn jag alltså vill ha nu.

Jag nästan fnissar åt det, inte åt vagnen och åt folk som har en sån vagn, utan att jag gått från Emmaljunga –68, till att vilja ha Bugaboo (till och med en slags specialedition!?).
Helst den övre för att hjulen är så glada, men nedre – okej jag kan väl ta den då, om någon skulle ge mig den.

Kan ej sluta tänka på just det.
Att resorna skulle bli mindre stressvettiga på bussen med den, med handtaget som jag kan vika upp, med totala ytan hjulen upptar.
Och att jag irriterar mig över att jag inte kände just detta första gången vi skulle införskaffa vagn.
Så att priset lätt kunde bortförklaras med att vi skulle använda den i flera år, till kommande barn också.
Och inte bara nu, till sista barnets sista år i vagn (för han kommer ju att fylla 15 nästa vecka, den där bäbisen, så är det ju med tiden har jag märkt).

Om art deco-mintgrönt med svart.

Det här är ett av de vackraste badrum jag sett.
Art decons typiska färgkombination, mintgrönt och svart.
Och kolla spegeln.

Fler Bilder här.

Om guldkappan – för barn!

Titta!
Nu finns guldkappan på Tradera i barnstorlek!

Hade jag barn.
Höll jag på att skriva.
Men hade jag inte just såld en kappa som var avsedd för finpromenader på helgerna på Södermalm, av den anledningen att vi faktiskt aldrig orkar ta finpromenader på helgerna på Södermalm.
Hade jag köpt den!

Köp den här.


(Och guldkappan i vuxenstorlek, som låg ute på Tradera, den gick ändå för drygt 800.
Det är väl ett okej pris, men den kostade över 2 000 ny, så då behåller jag den hellre.)

Om mina barn.

De här pojkarna som är mina.
Jag känner det så djupt nu, att jag är en mamma, att jag är deras mamma.
Ganska troligt för att jag är föräldraledig, för att jag inte behöver hålla någon annan av mina roller vid liv annat än just mamma.
(Och hustru så gott man nu hinner det i dessa småbarnsår, och att vara vännen håller jag vid liv med intensiva punktinsatser, men mest just nu är jag, vill jag vara, mamman.)

De fyller hela min kropp och hela mitt hjärta, när Torsten har lämnats på förskolan och Kaj somnat för sin långa förmiddagslur, då jag egentligen andas ut för att kroppen och sinnet får vila.
Då är det tomt. Då väntar jag på dem.

Insikten i att detta bara växer, letar sig djupare in i hjärtat, utvecklas och blir mer.
Fler lager av deras personligheter, mer utbyten av tankar, att jag själv lär mig av dem, och allt som ska komma.
Det är den fullständiga lyckan.
Den fulländade.

Om vill ha-lista.

Krukor – Upsala Ekeby

Matta – Josef Frank/Svenskt tenn "Frank1"

Lampa – Josef Frank/Svenskt tenn "2353"

Servis – Stig Lindberg "Pynta"

Möbelben – Pretty pegs

Bricka – Fine little day "Splash tray"

Det är ju ändå jul snart?

Om Pynta.

Om någon känner att de vill göra mig glad.
Alltså så där glad så att jag förmodligen kommer att tjuta och skratta och säga "vvvvvaaaaa?!" samtidigt som jag spretar med fingrarna och sträcker ut armarna i luften.
Då kan man ge mig kannan från Pynta.
Vill så gärna ha just kannan från Pynta.
(Nej, ej sant, vill ha alla delar i Pynta, men börjar någonstans.)

((Kan byta med bersåkannan, har den men vill egentligen inte alls ha den.))