I dag fyller han ett år, vår Kaj.
Han har börjat gå, han blir gladast av Torsten, han jamar som en katt och gör en särskild grimas när han tycker att det är synd om honom.
Han klättrar väldigt snabbt upp på höga pallar och stolar och skohyllor.
Som mamma är jag nostalgisk. Tänker på dagen som var för ett år sedan, allt som vi hade gått igenom. Jag och Kaj. Han kämpade på insidan och jag kämpade på utsidan.
Jag har alltid haft svårt att säga rätt födelsedag för mina barn, eftersom jag tänker på dagen det börjat och det har båda gångerna varit datumet före födelsedatumet.
I går kväll för ett år sedan låg jag i soffan och vågade inte berätta att det hade börjat kännas som förvärkar, iom rädd för att jinxa. Och jag lät min man sova ostört för om det var dags för förlossning var det bäst om han var så utvilad som möjligt.
Jag stod i duschen och andades, höll mig mot dörrkarmar och böjde mig över vardagsrumsbordet och vaggade.
Jag ringde Förlossningen för att bara säga "hej, jag ringer nog tillbaka om några timmar", men hon sa kom in nu på en gång, och när jag kom in var jag åtta cm öppen "heja, bra jobbat, du har kämpat på bra hemma" tack tack man suger åt sig beröm inför stunder som förlossning.
06.10 kom Kaj, 18.30 satt vi i soffan hemma och åt pizza.
I dag är det kalas.
7 kommentarer:
Grattis Joanna till ett år som tvåbarnsmamma! Vilka fina barn du har och vilken fantastisk mamma de haft ynnesten att få!
Du inspirerar som få, i alla väderlekar!
Och grattis till Kaj! :-)
Grattis till alla inblandade!
hipp hipp hurra till er båda!
Nämen hej där! Jag brukade följa din hemsida för längesen, och du följde min. Kul att återfinna dig. Extra roligt att känna igen mig i det du skriver. Livet som tvåbarnsmor (heaven and hell), byte av inredningsstil (vem ÄR jag?) och inget jobb har jag heller.
Och förstås, grattis till ettåringen!
///Erika
hurra och fint och grattis!
Så otroligt söt !
Rosen
Vad fint att du fick beröm! Det skulle jag också ha velat ha. Jag var också öppen 8 cm när jag kom in med Bertil men de tyckte bara att jag var sjåpig som inte kunde ligga stilla så de kunde fästa en sån där ctg-maskin på min mage. När de sedan såg hur mycket öppen jag var sa de bara oj då, då förstår vi att det var svårt att vara stilla. Tänk vad mycket bättre det hade känts om jag hade fått beröm. Det enda jag minns är att de tyckte att jag var sjåpig och suckade och hade sig.
Skicka en kommentar