Om att säga rätt.

Jag glömmer lite grann bort att jag inte är den enda som väntar på bäbisen.




Folk tolkar vad som helst som att jag är på väg att föda.
Och ni som följer mig på Instagram såg bilden jag la ut på Nacka sjukhus.
Det har jag ju gjort förr, när jag är hos barnmorskan, inte tänkte jag nu att det kunde misstolkas.
Hohoho.
(Nacka sjukhus har ingen förlossning längre, min man är född där, men den la ner för länge sen. Vi åker in till Sös som så många andra.)

Men så här mkt kan jag säga, att är jag på väg att åka in till förlossningen.
Då är Instagram inte det första jag kommer att uppdatera.


Och för nu bär jag korta klänningen som någon slags kofta/kimono?
Men jag har köpt två.
(Eftersom det blev så som jag önskade när jag först provade den, att den kom på rean.)
Och tänker så fiffigt förlänga den så att jag kan bära den bekvämt och utan att känna att jag blottar mammatrosorna så fort jag böjer mig ner.

Om att rymmas.

Här hemma finns det nu två stycken karmstolar.
Som jag inte alls får plats i längre.
Obs obs det är inte ens särskilt snäva karmstolar!

Det är helt fantastiskt egentligen, hur kroppen förändras av detta tillstånd.
Förra gången trodde jag så klart lite naivt att det mest var magen som skulle expandera.
Blev helt paff när jag märkte att även bröstkorgen gjorde det.
Och fötterna! (Fast då mest av vätska.)

Jag mätte min mage förra veckan.
Bara för att det är roligt sen att ha i centimeter hur stort omfång det egentligen var.
Då när man inte kan tro att man var särskilt stor, för att det var så länge sedan och man glömmer och minns inte rätt och har nog mest bara svårt att fatta hur stor en mage faktiskt kan vara.

Då mätte jag iaf även höfterna.
Måtten var exakt lika, på minsta centimeter, och jag tappade hakan och tänkte att det var ju inte så konstigt då.
När jag misstog ett linne för mina trosor.
Och linnet inte ens var särskilt litet.
141 cm. Wow. Oj.

Om fel sorts män.

Nog kanske de fortfarande finns, de där männen.
Eller det är jag övertygad om att de gör.
Men nog finns det så pass många som INTE skräms av att kvinnan är framgångsrik, som kanske mest faktiskt bara tänker på det med stolthet och stöttar henne, att man inte bör dra alla män över en mans-kam.

Blondinbella träffar helt enkelt fel män.
Så jag tycker att hon ska vara glad att fortfarane hon är singel.

Om kloka ord.

Min make är klok.

" Jag är mest fascinerad av att både borgerliga och andra politiker talar om att vi ska vara flexibla på arbetsmarknaden. Medan alla trygghetssystem vi har bygger på fasta anställningar."

"Får jag vara ledig med lön, eller nedsatt arbetstid under småbarnsåren kan jag tänka mig att jobba till döden sen."

Apropå förslag om att arbeta till 75.
Från en statsminister som tror att det finns folk kvar i det här landet som faktiskt tror att man jobbar med samma sak hela sitt liv.
Den bilden slutade jag ha när jag var omkring 20.

Man kan läsa mer om saken här.
Av min kloka vän Jenny W.
(Jag omger mig av kloka människor, på så sätt slipper jag tänka själv och behöver bara citera samt länka. Puh och tack och lov.)

Om hur himla synd det är om mig.

Om vi nu samlar våra gemensamma krafter till största koncentration.
Och tänker på hur himla synd det är om mig.

Nu har hostan nött hål i halsen, det kommer blod och allt gör så himla ont.

Med foglossningen har jag inte sedan ca augusti exempelvis kunnat justera kuddarna när jag ligger i sängen.
Utan att det skär som knivar i kroppen, ofta måste jag be om hjälp istället eller helt enkelt avstå helt och hållet.

Med det sagt behöver jag kanske inte förklara hur det då känns nu.
När jag hostar tills jag kräks.

Fördel med hostan: vi kan prata om annat i bloggen än om att jag är gravid.
Nackdel med hostan: resten.

Nu ska jag äta en toblerone.

Om vagnen och tulpanerna.

Äntligen är vagnen i en passande storlek för Torsten.
Vi köpte den medan jag fortfarande väntade honom, i Rågsved var inte ens lägenheten i passande storlek för vagnen.
Men nu!

Det första han konstaterade efter att ha bäddat ner dockan och skulle ut och gå, var att han behövde en väska.
För det har vi ju alltid när vi går ut tillsammans, en väska med kläder och blöjor och lite mat.

Och så har det slagit mig.
Att bäbisen föds in i bästa tulpansäsongen!
Jag förväntar mig att hela hemmet kommer att knarra av tulpaner kring årsdagen av födelsen, samt nu alldeles snart då.
När vi firar att jag inte längre är gravid eller jag menar när bäbisen äntligen kommit?

Om några av mina favoritsaker.

Jag packade upp den allra värdefullaste flyttkartongen i dag.
Den som jag märkt med "SVAGT! AKTA! GLAS! FÖRSIKTIGT!" i så stora versaler jag bara kunde förmå.
Kartongen som innehöll alla mina favoritprylar, karafferna, glasvaser, Torstens födelsedagsljusstake, bersåkannan och en massa andra prylar.
Som är SVAGA och i GLAS och bör AKTAS.

Skit vad arg jag blev när ungefär en tredjedel var trasigt.
Däribland Torstens fina födelsedagsljusstake som han fick på sin ettårsdag av min mamma.
Och är tänkt att vi ska använda varje hans födelsedag så länge han lever.

Det som irriterar mig är att det är väldigt många saker som knäckts.
Som var i riktigt tjockt glas.
(Som ljusstaken.)
Det handlade alltså inte om några tunna drickglas från 20-talet, eller sköra små ljusmanschetter och att det var små hörn på småprylar som knäckts.
Utan de där rejäla.
De som inte ska gå sönder så länge man inte tappar eller kastar.

Så fan vad irriterad jag är.
Och ännu mer irriterad eftersom jag inte packat upp den förrän nu och det således är tämligen försent att höra av sig till flyttfirman och gnälla.

Försöker nu tänka på allt som faktiskt klarade sig.
Och glädjas över det.
Men Torstens ljusstake, den sörjer jag, hur jag än försöker.

Om besöket.

Vi fick ändå en dag extra.
Eftersom deras nattåg blev inställt pga extrem kyla.
(Kan ju kännas smått frustrerande när temperaturen här var ca – 10 och inte alls särskilt extrem.)

Sen åkte de, ett dygn senare, och kvar blev ett tomrum av tystnad och saknad.
Och känslan av att bo så himla långt ifrån.

Om hosta vs föda.

Jag har en sådan hosta.
Det värker i kroppen, jag hostar så att tårarna sprutar (på morgonen till och med så att jag kräks, så trevligt!).
Det rosslar när jag hostar, och det rosslar när jag drar efter andan för att hosta mer.
Känns alltså som att det bara åker hiss upp och ner, som att det är en evighetsmaskin.

Om jag skulle välja saker att lägga magmusklerna på.
Så är det just nu alltså inte att hosta.
Ifall någon var tveksam på det.

Tulpaner må pigga upp, men jag är helt darrig på benen med någons fot hårt tryckande över mitt bröst (och huvud).

Om helgen igen.

Min syster och ena systerdotter har varit här i helgen.
Så himla kul.



I lördags dristade jag mig till att gå ut.
Vi besökte Nacka Forum, jag satt på bänkar och på fik mer än vad jag gick runt.
Kunde ändå så klart knappt röra mig sen på kvällen.
Och på natten var det svårt till och med att ligga stilla.
Men ibland måste man bara få vara med.

Torsten låg och vilade en stund, för att orka äta "MASSA GODIS" som han sa.
Hans pappa verkade ha samma strategi.

Om "supermamman".

Jag har en app i min telefon som berättar vilken vecka jag är i.
Nu när jag passerat v 40 har den några förslag på vad man kan göra för att få tiden att gå.
Exempelvis:
"Baka bullar och frys in till alla besökare som kommer att komma; de kommer att tro att du är supermamman!"

Jag undrar varför jag
1. blir en supermamma för att jag bjuder på hembakade bullar
2. behöver "lura" mina besökare att tro att jag är det? (Jag är det ju, det har inget med bullbaken att göra.)

Jag tycker inte att man ska behöva stå för fika när man är nyförlöst och folk kommer på besök.
Jag tror inte att någon heller förväntar sig det.
Men om man nu gör det?
Säg för att man exempelvis inte gått över halva graviditeten och haft ont.
Typ rent av kunnat röra sig relativt obehindrat ända fram till förlossningen.
Så att man därför faktiskt orkar ställa sig och baka (för man behöver inte slå sig ner på en stol när man breder sina mackor och väntar på att teet ska koka klart, för det gör inte så ont att stå).
Jamen, är man en supermamma då?

Egentligen bryr jag mig inte mer än att jag tänker "haha som om det definierar vad en supermamma är" men sen tänker jag.
Hur många finns det inte som är osäkra?
Som inte får den bekräftelse de behöver, som ständigt sneglar på andra för att se "hur man ska göra".

Nog finns det de som tänker att jaha, bäst att bakar bullar då, det verkar som att man förväntas göra det.
Och ställer sig där, höggravida och inte alls särskilt bullsugna.
Fan, då blir jag skitarg.


Illustration: Joanna Grubbström

Om helgen.

Jag har blivit förkyld och har under helgen åter fått prova på känslan.
I smärta.
Av att hosta tills man kräks samtidigt som man har fogar som blixtrar bara man harklar sig lite kraftigare.

Jag har även snutit handflator fulla av blod.
För att slemhinnorna är så känsliga nu att de stupar för minsta lilla.

I går hade jag inte många förutsättningar att få sova.
Hemskt ont i fogarna (pga dumdristig promenad, samt hostan), hostan i sig, och jobbig släng av RLS.
Så jag duschade istället.
Mest hela natten.

Nu undrar jag om jag ska gå in i dimman som hostmedicinen försätter mig i.
Eller om jag helt enkelt ska hoppas på att hostattackerna driver ut bäbisen?

Om bäbisens beräknade ankomstdag.

5 februari.
Det här är bäbisens beräknade ankomstdag.
(!!!)

Fast den dagen betyder inte så jättemkt, ca 5% av alla barn föds på den faktiska beräknade ankomstdagen.
Det är ju inte så konstigt egentligen, det handlar alltså om en period på ca fyra veckor som bäbisen kan komma.
Den beräknade dagen är i mitten av den och kanske mest bara som någon slags riktlinje.

Ändå är det inte utan att man tänker på den.
BP.
Beräknad partus.
Och råkar man passera den känns det som döden, som att man missat sin chans och nu för tid och evighet får gå gravid.
Jösses vad jobbigt det vore.

Om mina karaffer.

Jag samlar på karaffer.
Också.



Det här är mina favoriter, och den till vänster på övre bilden är min första.
Den köpte jag för tjugo kronor på Sarons i Gbg.
Jag bodde bara ett stenkast därifrån en gång i tiden.

Om när man känner sig som en sjöko.

Ni vet när man är ungefär i mitten av sin graviditet och känner sig stor som en sjöko.
Helst för att man går ungefär som en sjöko, pga foglossning.





Och så går man tillbaka i bildmapparna när man är så höggravid som det går att vara.
Och råkar hitta bilder från den där tiden då man kände sig som en sjöko, och man bara öh?
Hallå?

Då bannar man kanske sig själv för att man inte kunde se hur fin man var.
Då och där.
Jag tänker att det är ungefär så hela tiden, iaf med mig.
Jag ser aldrig hur fin jag är nu, men jag är väldigt bra på att hitta bilder från mina värsta ful-perioder och tänka "vafan, jag ser ju så frisk och fin ut".

Jag tror att jag ska försöka jobba på det.
Självhyllningen.
Jag menar, så himla oduglig är jag ju inte.

Om vår förträfflighet.

Först var jag så förträfflig att jag tog tag i en sån där punkt på listan som stått i evigheter.
Måla över skavanker i de båda hallarna (exempelvis ta lös lysknapparna och måla ordentligt, det var det visst ingen som gjorde när vi höll på som mest i höstas).

Sen var min man så förträfflig att han erbjöd mig ett alternativ på "dagens semla" – Pärlans!
(Av de fyra smaker jag bad om, har jag nu insett att jag allra mest bara vill ha:
Vanilj & havssalt
Choklad & kakaokross

Och sen är ju faktiskt ni helt otroligt förträffliga.
Ni är så peppande, det känns som att jag har ca 1 000 systrar som varje dag tittar in hos mig och ser om jag mår bra.
Tack!

Om kylan och skorstenen.

En morgon gick vi ut på balkongen.
Vi väntade på att Fantastiska Farmor skulle komma och skjutsa Torsten till förskolan.
Passade på att kontrollera att byggarbetarna som håller på att montera ner en stor skorsten bakom vårt hus, skötte sitt jobb.

Det var svinkallt.
Hohoho -10 det är ju egentligen löjligt lite.
En vinter av +2-dagar har inte direkt byggt upp vanan av kyla.
Men Sibirienkyla vet jag då inte om jag skulle kalla det.

Om kön.

Jag har så svårt för ordet "hen".
Inte innebörden av ordet, för det är rätt märkligt att vi inte har haft något könsneutralt tidigare.
Utan hur det låter, hur det ser ut.
Det estetiska helt enkelt.

Hen.
Jag får inte till det naturligt.

Tänkte även på det här med hur endel försöker att dölja barnets kön.
Inte berätta vad det är, för det är inte det viktiga, och det är klart att det inte är det viktiga om det är en pojke eller flicka.

Själv är jag ändå alltid nyfiken.
Inte för att jag vill veta om jag ska placera in barnet i ett pojkfack eller i ett flickfack, utan helt enkelt för att jag vill veta allt om det som är det nya barnet.
Precis av samma anledning som jag vill veta vilken ögonfärg barnet har, eller hårfärg, om barnet har mammans näsa eller pappans haka, gärna försöka höra vad det kan bli för röst av de där små lätena de gör till en början.
Och om barnet mår bra, och är friskt, så klart.

Jag vet inte något annat sätt att få en uppfattning om ett helt nytt barn, när de är så nya att de fortfarande är inom sig i en osynlig liten livmoder.
Det är ju inte som att jag kan konversera det och fråga om framtidsdrömmar.

Om magen och formen.

Magen blir inte så mkt större.
Säger barnmorskan.
Den ligger precis på måttkurvans heldragna linje, kan ni tänka er så alldeles lagom jag är.
Torsten var likadan, precis medel.

Sen är det ju lustigt att alla värden kan vara så bra.
Blodtryck och blodsocker och järn osv.
När kroppen på samma gång kan braka ihop så fullständigt av att jag är gravid.
Så skönt att jag kan göra nåt bra sa jag till mina vänner.
Men du har ett himla bra humör också, tyckte de, men det var mest för att jag fick träffa dem som mitt humör var så toppen.

Nu längtar jag mest till efteråt.
Till duschen.
Jag minns så tydligt förra gångens lättnad, förvåning, när jag duschade och samlade mig inför att tvåla in fötterna och benen.
Ååå HEJ! tänkte jag i vanlig ordning, och blev förvånad över att inte studsa tillbaka av magens storlek.
Eftersom magen i stort sett var borta, innehållet låg på pappans bröst och sov.

Det längtar jag efter.
Att innehållet kan läggas annorstädes, och fötterna kan tvättas utan att jag tar sats.

Om lukter.

Jag älskar lukten av fuktig källare.
Den där typen som luktar kall sten och vatten (ej mögel och förruttnelse).
Det kalla, på något sätt pudriga i luften, just nu vill jag verkligen inget annat än att känna den lukten.

Den är fräsch, helt naturlig och okonstlad, och har alltid gjort mitt illamående lite lugnare.
Men jag älskar lukten även när jag är ogravid.

Precis som lukten av krita.
Vit skolkrita, alltså det är nästan så att jag vill stoppa dem i munnen, för att det luktar så gott.
Men smaken är inte riktigt samma som lukten.

Krita och källare – aaaaah.