Jag saknar min mormor.
Och faktiskt även min morfar trots att jag var endast två.
När han dog.
Jag saknar att ha den äldre generationen i min närhet prata om förritin och höra berättelserna.
Om pigan och om linnelakanen som blev mögliga.
Om hur mormor tittade på kyrkans klocka för att se om hon var sen.
Till skolan.
Jag saknar mormors Oil of Ulay-kramar och jag saknar morfars.
Läderjackeskogsträdstraktordieselluktande bus.
Och jag hade velat berätta för dem att jag gett mitt barn hans namn.
7 kommentarer:
Åhå, hette han också Torsten? Vad gulligt. Jag gillar att du verkar vara så familjekär. Det är jag också. =)
Så fint:)
Jag hade velat berätta för min farfar att jag gav hans ring till min man.
Fint skrivet om saknaden!
Nu vid juletider brukar jag också sakna dom som inte finns i mitt liv längre.
Kram
M @ Lit de Parade
helen,
ja visst är det så.
jag är familjekär, familjen är viktig.
fint att även du känner så.
tuva minna,
det hade han nog gillat att du gjorde.
fint att bära vidare.
m,
tack.
och visst blir det gärna så att man saknar extra mkt vid familjehögtider.
första året av någons bortgång är jobbigast inte bara för att förlusten är så ny, utan också just för att det är ett år av en massa "första utan".
första sommaren utan, första födelsedagen utan, första julen utan, osv osv.
kramkram.
Vilken fin bild. Man ser på deras blickar och leenden att de tycker mycket om varandra.
Precis så där känner jag också!
Ha en fin dag! / Anna
Det hugger till i hjärtat då jag läser vad du skriver. Har en farmor jag står väldigt nära, har döpt min dotter Maj efter henne. Vilket hon blev väldigt glad över. Bara tanken på att inte kunna ringa henne gör mig galen. Hon är gammal nu, och jag vet att ingen finns för evigt. Hon är min extramamma, bästa vän och stora stöd i allt. Tiden tickar i dur och moll, verkligen.
Ha en skön jul! / Anna
Skicka en kommentar