(Dag 26) Om mina rädslor.

Jag är rädd för folk som mår psykiskt dåligt.
Inte för alla naturligtvis men för de som vilken sekund som helst kan göra något vansinnigt.
Sådant som slutar med död.
Jag oroar mig mer över det nu när jag är en mamma nu när jag måste komma hem.
Hel och framför allt levande till Torsten varje dag.

Förr la jag mig ofta i när jag såg något orätt.
Nu biter jag mig i tungan och mår sedan dåligt över att jag aldrig sa något.
Men jag vågar inte.
Det är osäkert och ingenting man kan förutspå och just därför.
Skrämmer det mig.

Jag är även rädd för att bli våldtagen.
Eftersom jag inte ser hur jag på något sätt skulle kunna gå vidare och släppa den känslan.
Av att någon annan tagit av mig det jag bara vill ge till min käraste.
Förrutom våldet och kränkningen av mitt personliga revir det innebär.
Så tänker jag just det, att det är som en stöld av min och min kärastes mest intima stund.
Och det kan jag inte ta tillbaka eller reparera.