Om hur det rinner ut.

Jag har inte riktigt lust nu.
Eller ork.
Ibland har jag lust.
Ibland har jag ork.
Men jag har det ytterst sällan samtidigt och det jag nästan aldrig känner att jag har.
Är tid.

Och så kommer jag in i någon slags rannsakande tankebana.
Vad gör jag och vad vill jag.
Varför har jag kvar bloggen jag vill visa vackra bilder och helst vackra kläder.
Men egentligen vill jag inte visa mig själv längre.
Alla vackra saker.
De jag inte kan låta bli att fånga upp och samla på mig.
Jag börjar känna mig kvävd av dem och orkar inte ladda över ladda upp lägga ut alla bilder.
Jag tar.
Allt bara rinner ut i sanden.

Mina svärföräldrar har åkt till sitt sommarhus och vi lånar deras hus.
För att ha närmre en badsjö en altan direkt utanför dörren plaskpool till Torsten.
Och bara känslan av att inte sitta instängd i punkthus på 70 kvm.
När sommaren hettar där utanför.

Förr ville jag aldrig lämna mitt hem.
Nu känns det bara skönt alla de där sakerna kan sitta hemma hos oss och skämmas.
Eller tänka över om de inte borde ta och sortera upp sig snart.

Jag funderar loppis men jag är ingen hålla i loppis-person.
Och jag funderar på avslut här.
Fast man borde nog bara kalla det paus för så fort man säger hej då kommer suget garanterat åter.

Om vackra saker.

Dagen då kronprinsessan gifte sig.
Drog vi från stan passerade lite nervöst Slussen för att byta till buss.
Mot Boo gård.

Fina udda kaffekoppar gör kaffet lite godare.
Och fika ute i gräset med många olika delar av familjen.
Vi noterade en badstrand för kommande varma dagar med Torsten.

När vi satt hos svärföräldrarna och drack rosé på altanen och inväntade god mat.
Läste jag dagstidningen och ansåg att kläderna.
Det är det då inget fel på.
Särskilt inte den vackra hårprydnaden som plockats upp från midjans utsmyckning.
Jag tänker havstulpaner.


Min brosch, Beyond retro.
Lite mer spindel än havstulpan.
Eller egentligen en blomma men jag kan bara inte komma på vad den heter.

Om en souvenir.

Den är så turistig den kan vara.
Men det fina fodret.
Och det faktum att det är läder och inte plast.
Gör ändå att den känns lite fin och jag undrar vem som har köpt den.
Och på vilken resa och i vilket år.


Erikshjälpen Gävle, 35 kr.

Om Skogskyrkogården.

Skogskyrkogården i Enskede.
Förr i tiden utformades begravningsplatser pampigt och likt trådgårdar.
Skogskyrkogården har skaptas med en strävan efter samklang med skogen.
Tallarna.
Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz, 30 år gamla vann.
Och deras bidrag bearbetades och platsen vi nu har växte fram under två decennier.

Det är en perfekt kombination.
Av kalt och rakt.
Slingrande och växande och 1994 uppfördes Skogskyrkogården på Unescos Världsarvslista.
(Vilket är ganska häftigt med tanke på att det är ett 1900-tals-projekt och världsarvslistan tar med sådant som anses vara ytterst viktigt för hela mänskligheten, sådant som vittnar om jordens och människans historia.)

Sven "X:et" Erixson, Carl Milles Bror Hjort och Otte Sköld.
Svenska stora konstnärer som bidragit till skönheten där.


Det var en regnig dag men jag hade köpt kaffe och te så vi värmde oss på det.
Och åt en bulle under träden regnet nådde inte igenom.
Mitt hjärta svämmade över av kärleken till arkitekturen.
Pulsen stiger när varje detalj faller mig i smaken och allt.
Allt.
Är så vackert det kan vara.

Jag såg de som skulle på begravning.
Som säkert inte såg allt det vackra och säkert inte ens märkte regnet.
På deras kinder.
Döden är aldrig trevlig inte ens när den omges av vacker arkitektur och stora höga tallar.
Min mormor älskade tallar.
Så jag tänkte en hel del på mormor.







Byggperioden var mellan 1915 till 1940 och man kan bara tacka.
Att det är.
I mitt tycke.
Den svenska konstens och arkitekturens storhetstid.

Skogskapellet ritades av Asplund.
Bär drag av nationalromantiken.
Uppståndelsekapellet ritades av Lewerentz.
Bär drag av antiken och svensk 1920-tals klassicism.
Och så de modernistiska dragen.
Den tidens modernistiska drag alla tiders säger jag till det.

Läs mer här och här.
Min klänning är från Myrorna och min kofta är från H&M och min vinkning.
Är riktad mot min lillebror han stod på andra sidan en mur.

Om de lediga dagarna och den lätta luften jag nu andas.

En dag gick vi på museum.
Vi hade sällskap av min mor och min bror (d.ä.).

Vi åt mat på filt och njöt av vind mellan tår.
Och mitt hjärta var lugnt det var en söndag och nästa dag.
Kunde fortsätta i samma anda inga hejdå-vinkningar i hallen inga desperata kramar i försök.
Att spara varenda sekund av son till stundande arbetsdag.
Bara vi tillsammans blotta tanken gör mig fnittrig av lycka.


Min klänning, Beynd retro.
Torstens jacka, Moonkids,
byxor, Lindex
tröja, H&M fast från min syster från någon klädbytardag (eller möjligen loppis)
skor, loppis från min syster (eller om hennes barn använt, fina och praktiska iaf).

Om medaljen och tacken.

Men alltså.
Tack för alla fina gratulationer!
Så innerligt glädjande med all respons ni ger.

Jag har hittat två lämpliga bragdmedaljer.
Av Erickson Beamon finns på Net-a-porter för.
En rimlig summa.
Sa jag rimlig jag menade nog orimlig.


Bild från Net-a-porter.

Om Betsey och besluten.

Den är vacker och den har underbart prassel och den har knappar i ryggen hela vägen ner till golvet.
Eller till kjolens slut.
Och den är så himla för liten.

Jag ogillar att ändra på plagg.
Sy ut eller sy in, korta av eller förlänga.
De är gjorda och jag vill inte gärna göra om.

Så nu är det svåra beslutet som skall tas.
Sälja eller sy om?

Om bragdmedaljen.

Jag tänker ge mig själv en bragdmedalj.
Om tre dagar går jag på min föräldraledighet.
Min väldigt efterlängtade föräldraledighet.

Jag har varit föräldraledig tidigare.
Tre veckor när Torsten just kommit innan skolan skulle börja om.
Men jag vill inte kalla det ledighet det var mer en form av dvala en form av återhämtning.

Om tre dagar är det jag och Torsten som fördriver dagarna tillsammans.
Tar matduster ihop och byter blöjor och packar matsäck och går upp på natten om det har varit en mardröm eller så.
Jag längtar.

Livet är inte bara lätt.
Att ha barn tar på krafterna alla som har barn vet det jag behöver inte förklara närmre.
Och jag är inte ensam om att arbeta samtidigt som jag har barn.
Inte heller vill jag gärna höja mig själv till skyarna för att jag gör det.
Klarar av det.
Alla som det senaste året sagt "wow att du orkar" när jag berättar hur snart efter förlossningen jag började plugga igen.
Jag svarar helst lite generat "det är inte så farligt alla klarar det" för alla klarar det ju.
Bara man ställt in sig på det.
Och har en bra sambo som hjälper till.

Men nu är det slut på det slut på den där generade biten.
Det har varit rätt svårt.
I höstas höll jag ihop genom att tänka att till julen, då får jag vila två veckor hurra.
När jag gjorde skoluppgifter till mitt i natten och steg upp kvart över sex för att åka till skolan. Samtidigt som jag kämpade mot blödningarna som inte riktigt gav sig.
Efter förlossningen.
Fick gå till läkare och skulle samtidigt söka praktikplats.
Och göra mina älskade modereportage jag hade så klart kunnat avsäga mig saker men jag tänkte bara. Till julen.
Till julen.

Och julen blev inte så mkt ledigt det blev mest en kamp mot hyresbolaget och äcklig ohyra och dåligt städat.
Ja.
Ni vet.
Så ledighetskänslan kom helt enkelt inte.
Mest bara mer stress när praktiken skulle börja 4 januari kände jag mig inte alls utvilad.
Men jag tänkte till påsken till påsken.
Då får jag vila.

Men man får ju aldrig vila.
Har man barn stiger man upp när de vaknar hur lite man än själv har sovit.
Jag kommer så klart inte att få vila till sommaren heller.
Jag tänker ändå till sommaren till sommaren.
Då behöver jag inte somna på tunnelbanan längre eller få hjärtklappning av allt som måste rymmas i huvudet.
Då behöver jag inte passa andra tider än Torstens då kan vi gå en långpromenad om vi vill.
Och sova middag i soffan om vi vill.

Jag har min examen nu jag har toppbetyg i varje kurs och jag har ett vikariat till hösten.
Jag är nöjd över att jag klarade allt.
Riktigt stolt faktiskt så där så att jag ger mig själv en stor fet bragdmedalj och från och med nu säger.
Ja visst det har varit skitjobbigt jag har slitit hårt för att orka.

Om gamla blommor och konstgjord andning.

Oj oj vad den här bloggen flämtar efter andan.
Jag vill så mkt men hinner ingenting.
Fota mina kläder känns avlägset när jag kommer hem från jobbet är jag så trött.
Och allt är så stökigt.
Och jag så svettig.
Sa jag trött?

Jag ger er inget.
Och då får jag inte så mkt tillbaka och det är ju inte så konstigt.
Många bloggar är envägskanaler information osv.
Inte den här.
Ger den inget får den inget men jag hoppas det kommer igen, tar igen sig.

Men annars är gamla blommor vackra även när de är gamla.
Precis som människor.
Det rynkiga och tunna får mig att tänka på askan.
På tunna lager ljusgrå len aska som faller ihop av den lättaste vindpust.
Nästan som en gammal människa också gör.

Om randiga saker och nya/gamla fik.

Vi åkte ut till Nybo kafé.
Då när vi var i Gävle.
För att jag lovat att komma när bäbisen i magen var ute för att jag aldrig hann (orkade) göra det innan vi flyttade.
Så vi åkte ut.
Tio var vi där.
Hon jag sökte var inte där men det blev missförstånd och det sas att hon skulle komma sen.

Men så uppdagades allt och hon jag väntade på.
Anita.
Hon som ägde det och hennes karl de var inte kvar det var inte ens tillsammans längre.
Det kändes tråkigt jag tyckte om dem så mkt de få gånger jag var där.
Ville jag inte riktigt åka igen.

Men så var det och på em gick vi till Sparven.
För en guidad visning det var inte klart då men jag tror att de öppnat nu.

Och mellan det hann jag köpa randigt papper.
Passade utmärkt till min randiga klänning den har en stor fläck nagellack på sig nu (mer om det en annan gång).

Om bersåer och trädgårdsgrupper.

Det regnar i Stockholm i dag.
Ganska skönt tycker jag regn i lagom läng är mest mysigt.
Och jobbar man som jag på Sveavägen.
Hoppas man (jag) kanske stilla på att regnet innebär en lätt dämpning.
Av alla studentflak som nu dragit fram.
Allt annat än obemärkt.
I tre veckors tid.

I Gävle satt jag i en trädgård.
Ett fiks trädgård det var varmt redan på morgonen och vi drack kaffe.
Och lutade oss tillbaka jag drömmer varje vår om en egen trädgård.
Jag vill kunna sitta i sköna trädgårdsstolar i en alldeles egen berså.
Lagom skuggigt och en pall för fötterna.
Kaffe i tevekanna och saft med klirrande isbitar.

Om den gröna vasens lillasyskon.

I Gävle för några år sedan köpte jag vasen till höger.
I lördags i Gävle.
Hittade jag dess lillasyskon.

Lite mindre, lite grönare, och med lappen kvar.

Jag älskar att hitta syskon på loppis.
Då bara måste jag föra dem samman en annan del av den vuxna duon i min familj.
Är inte lika förtjust han försöker till och med hävda.
Att vi börjar få trångt i skåpen.

Snick snack vi får väl köpa ett hus då.

Om några av fynden.

En brosch som är en sån där klämma gammal och fin är det tänkt att spänna fast.
En scarf?

Träskor till Torsten att göra träskor i den storleken.
Känns ohållbart träskor är svåra att gå i.
När man knappt kan gå alls.

Och två nya tavlor till köket.
Korsstygn och stjälkstygn.


10 kr Erikshjälpen,
35 kr Myrorna,
25 kr st Erikshjälpen.

Om fortsättningen.

Man skulle kunna tro att jag hade tusen bilder att visa er.

Tusen ord att skriva.
Jag har egentligen det.

Nästan.

Men min energi försvann någonstans mellan Gästrikland och Hälsingland.

Eller om det var på väg ut till Hägerstensåsen med alla väskor inlåsta på Centralen.

Och ett försök till att 40-års-kalas-fixa mig på toaletten direkt efter ankomsten från Gävle.

En vecka ledigt gav mig chansen att koppla av hjärnan och andas djupt.

Jag är inte riktigt redo att sluta med det.

Därav den ofantliga tröttheten som nu infunnit sig i mig.

I mitt huvud i mina ögon i min totala obryddhet att nya tavlorna hängdes upp lite snett.
Eller att mina skor är en storlek för stora och scarfen som skulle värma mig mot morgonluften.
Fortfarande hänger runt halsen.

Om Torstens moster.

Torsten har en moster de har träffats.
Två gånger.

Blott två gånger än så länge bara jobbigt för den ena.
Lite mer medvetna av de två.

Senast var han blyg.
I tre minuter sedan skrek han på henne ropade och tjöt av skratt lyssnade noga när hon sjöng och pratade.
Och somnade i hennes famn det är så dumt att de bor långt ifrån varandra.

Om Torstens fina vagn.

Torsten är stor nu vi har sedan länge bytt.
Till sittvagn.

Sittdelen väcker inte lika mångas beundran har jag märkt.
Liggdelen var verkligen något extra.
Sittdelen är mest bara fin.

Vanligaste kommentarerna när vi är ute är.
Vilka underbara ögonfransar.
Vilken gammal redig vagn.

Det tidigare tyvärr inte om mina och det senare tack och lov inte om min.
Bakvagn.

Sen blir jag nöjd varje gång någon frågar.
Om det är en pojke eller flicka när kläderna inte får folk att tro.
Det ena eller det andra.
En pojke i "flick"kläder blir väl inte bättre än en pojke i "pojk"kläder?
Lite hårt lite mjukt så det blir en fin motvikt till varandra.
Svartvitrandiga byxor är hårt vita bodyn med rosa rosor och nyckelpigor är mjukt.
AIK-jackan är hård, blommiga mössan med röda kantband mjuk.

Det får vara en massa blått och det får vara en hel hög rosa.
Så länge det är fint så länge Torsten passar i det.
Så länge han inte försvinner bakom kläderna.

Om mina senaste dagar och om mina kommande.

Men hej vad ni måste ha saknat mig.
...

Eh, nej men i alla fall.
Jag har haft besök.
Vi har haft besök.
Min syster och min systerdotter vi har inte gjort stan men däremot har vi gjort.
Djurgården.
Junibacken Vasamuseet Aquaria Skansen och Rosendal.
På två dagar vi är otroligt effektiva.
Och morgonpigga (ej pigga, men uppe tidigt).

Tredje dagen spenderades i Sickla vi läste böcker i barnhörnan på Dieselverkstaden och vi gick till olika lekparker.
Och satt på filt.

I morgon åker vi till Gävle jag ska gå på loppisar.
Vi ska fika på Spegeln.
Förhoppningsvis få se nya Sparven (Spegelns nya lillasyster).
Ta examen och träffa nyutsprungen (på riktigt sprungen han kom på tre timmar från första värk till ute) bäbis.
Och träffa så många vänner vi bara hinner.

Jag måste packa nu.