Jag har av någon anledning väldigt svårt för att gråta sedan jag blev mamma.
Inte långt till tårarna, inte så att känslorna inte sitter på utsidan av huden.
Utan svårt likamed känslan av att jag är en mamma, jag vill vara stark och trygg, därför svårt för att tillåta mig själv att gråta.
Jag vill inte att de ska behöva ha en mamma som gråter, även om det är vad mammor (och pappor) gör. Även om det är vad alla gör.
Inte ens när de inte vet att jag gråter vill jag gråta, jag vill till och med smyga med gråten för mig själv.
Låtsas som att jag bara har något i ögat.
Tanken att barnen skulle veta att deras mamma smyggråter i duschen gör mig så ledsen att jag gråter lite till.
Men ibland går det inte hålla inne tårarna.
Då gråter jag tyst i kudden medan min man lyssnar på P3 dokumentär i lurarna, och frågar han om jag är lite förkyld för att jag snörvlar så säger jag ja.
För jag vill ju inte att sanningen ska vara det den är - att jag gråter lite.
Så där som faktiskt alla gör.
14 kommentarer:
Vilket fint och ärligt inlägg. Jag tänker att tårar eller inte har inget att göra med styrka.
Min egen mamma var fantastisk på alla sätt som finns.
Det är nog bara en sak jag saknat och speciellt när jag var yngre ifrågasatte jag detta faktum;
hon grät aldrig inför oss barn.
Och jag tycker personligen att det är förtvivlat synd.
Jag tänker, att jag är en stark, känslosam, modig människa. Som försöker att inte gömma eller skämmas när tårar kommer.
Du skriver att du inte vill att de ska behöva ha en mamma som gråter. Om du känner så, verkligen i hjärtat. Då är det som det ska tänker jag.
Men sen läser jag att tanken på att de skulle veta att du smyggråter är ledsamt.
Åh, jag vill bara krama dig och säga att allt är ok.
Fråga dig vad du vill, innerst inne.
Allt blir bra och att vara ledsen är ok det med.
Det finns olika vinklar av allt och du är fantastiskt.
Kram
Kram.
kramar på dig i massor :).
Hej!
Jag kan inte heller gråta fast jag har blivit mer gråtmild sen jag fick barn. Det fassnar liksom innanför ögonlocken och jag har också stått i duschen med skuldjänslor när jag känt att det liksom bränner till innanför. Liksom för dig kan det trilla en och annan tår i dynan i smyg.
Kanske har jag satt ribban onödigt högt för mig, man får ju vara glad och skratta så varför inte ledse och låta tårarna trilla.
Många kramar Leena
Kramar till dig!
Jag läste ett ordspråk för ett tag sen. Kommer inte exakt ihåg med det var ungefär " Man gråter inte för att man är svag utan för att man varit stark för länge". Lite klyschigt kanske men ganska fint ändå.
Jag gråter ganska ofta framför min unge. Jag önskar dock att jag ibland kunde hålla tårarna inne....
Och Prylutmaningen är ju alltså Johanna från Tiger Baby, glömde byta innan jag kommentera!
Tack Lotta,
nej, tårarna har inte med styrka att göra, men tror jag förknippar så mkt magknip med de gånger jag själv såg min mamma gråta, att jag inte vill ha det hos mina egna barn.
Eller så är det bara bilden av hur lugnt det ska få vara att ha sin mamma nära, att man inte ska behöva fundera över om hon är ledsen eller ej.
Dina kramar hjälper, önskar vi bodde i samma stad så att vi även kunde ses för fysiska kramar.
Det hade stärkt.
Erika,
tack snälla.
Lisa,
du är för fin. Tack.
Johanna,
jag förstod! Men tack för förtydligandet, jag hade lika gärna inte alls fattat.
Det var ett bra ordspråk.
Verkligen bra, tack för att du delade med dig.
Jag tycker det låter tungt att inte kunna visa alla sina känslor. Inte för någon. Knappt ens för dig själv.
Jag tror att vi ofta gör tankevurpan att vi tror oss veta hur andra ska känna.
Du skriver att du fick magknip när du såg din mamma gråta. Det behöver inte vara så för dina barn, eller din man. För ni har andra förutsättningar och en annan relation.
När jag läser det du skriver, så får jag en bild av att alla de tårar du inte fäller, samlas i en ryggsäck som du kånkar runt på.
Den blir bara tyngre och tyngre och jag skulle i min bild bara vilja tömma den. Göra dig lätt <3
http://www.youtube.com/watch?v=u5EZbeMcXVU
åh, fina du. många kramar till dig! <3
Jag håller med Cecilia. Men vet väldigt väl vaddu känner, samtidigt.
Det låter ledsamt och ensamt att gråta i kudden! Men jag förstår hur de menar, jag fick också ont i magen av att se min mamma gråta.
Jag var där du är, med det där med gråten. Jag är där fortfarande ibland. Men när min pappa dog - när vår son var dryga ett år sade min sambo så klokt att man kan inte skydda barnet från livet. Det är såhär det är. Jag gråter. Mycket. Tänker ibland på att sonen ser sin mamma gråta mycket. Men han vet varför. Och jag är så noga med att säga att det inte är hans fel - eller att han inte kan göra något åt det. Man måste gråta när någon man älskar dör.
Att försöka att inte gråta tror jag är värre. Men jag känner igen hur du tänker.
När döden kom så nära, precis när sonen var så liten så kom känslorna - alla- också väldigt nära. OCh på något sätt vill jag tro att det är bra. Både för honom och för mig.
Bara man talar om vad man gråter för - eller åtminstone talar om att det inte är hans fel.
Så får han lära sig att man kan gråta, vara arg, glad. Alla känslor.
Det är ju vi som är modellen för hur det är att vara människa.
Jag har gråtit framför min son, och jag ser hur ledsen han blir när jag gråter att jag inte vill göra det igen. Men man måste ju kunna visa att man är mänsklig och att det går över. Eller?
Så fint inlägg. Jag pratade om att visa känslor med min fantastiska mentor i fredags som jag fått och vi pratade om att faktiskt våga visa sina barn att det är bra att visa känslor. Att för att barnen ska kunna visa känslor behöver de ha en mamma och pappa som också kan göra det och som därmed kan gråta. Som kan visa att man mår bra fast man blir ledsen ibland. Att det inte är farligt att gråta. För ofta känns det också lite lite bättre. Så gråt bara :)
Skicka en kommentar