Om en lycka man måste få tala om.

Hej men nej.
Jag är inte gravid.

Däremot är Underbaraclara det och jag läste just en sådan förfärande sak.
Att vissa av hennes läsare blir ledsna av att läsa.
Om Claras graviditet.
Eller över att hon berättar hur otålig hon är.
Precis som jag tyckte även hon att i vecka 6 kunde det vara färdigt.
Jag fattade inte alls hur jag skulle ha tålamod att vänta i nio månader.

Jag förstår att sådant måste svida djupt in i själen för sådana som kämpat.
Och kämpar.
Hela tiden och aldrig blir gravid.
Jag kan inte alls föreställa mig hur det är men jag fattar att det måste vara.
Höjden av sorg och höjden av frustration.

Men att inte låta andra få skriva om det?
Även när det är gnäll.
Man måste få gnälla över sin situation ibland även de barnlösa kan ju avundas.
Av någon som till exempel fått hela sin familj mördad i ett krig.
Då kanske en sån person känner svid djupt in i själen och tänker att ja.
Men ni har ju iaf varandra.
Eller liknande.
Vem har det värst i världen vem är den enda person som annars skulle ha rätt att klaga?

Är saker jobbiga får man själv försöka att undvika dem.
Resten av världen kan inte gå på tå.
Inte för någon (inte ens för mig när jag för en stund sedan skulle skruva upp gardinstänger och skrek att jag hatade hela lägenheten).


Mina kläder som jag kunde använda även när jag var gravid:
klänning från H&M,
klänning och jacka och handskar från loppis,
klänning från H&M och tunn boleroliknande sak med fjärilsvingar från loppis.