Jag har börjat förstå.
Att även vi vuxna har utvecklingssprång.
Och jag tror att det precis som för de små även för oss är en jobbig period.
Barns utvecklingssprång kan vara en vecka, några dagar, eller bara en dålig natt.
Mitt utvecklingssprång började sakta ungefär samtidigt som mitt första barns hemkomst från bb.
Man vaknar inte upp och vill helt plötsligt ha en ny omgivning, en annan slags garderob, eller en ny frisyr.
Det smyger sig på en, tanken gror i huvudet ungefär som ett frö.
Och precis som Karin Boye så bra sa – det gör ont när knoppar brister.
Min blomma har inte slagit ut riktigt än, jag känner mig fortfarande väldigt obekväm och inte riktigt hemma.
Låt mig för enkelhetens skull fokusera på kläder.
Jag vill för tillfället inte lägga ut mina känslor, spika upp dem som tavlor på ett galleri, som något man kan beskåda samt kritisera.
Jag är inte där ännu.
Men mina kläder.
Jag rensade ut mkt i två förvånansvärt trevliga loppisar som jag, som ni kanske minns, höll här hemma.
Jag sparade det som låg närmast hjärtat, jag skulle i ärlighetens namn kunna göra mig av med nästan lika mkt till nu.
Jag har klippt ännu fler band till alla dessa klänningar.
Under båda mina graviditeter har jag mått illa, dygnet runt och från första till sista dagen.
En av alla de saker som fick mig att må illa var kläder, lukten av min klädkammare, åsynen av kläder i tidningar, jag kunde nästan inte ens gå in i klädbutiker under den första graviditeten.
Det ledde till att jag även hade svårt för gamla plagg, för alla mina vintageplagg, inte bara lukten utan kanske snarare främst materialen.
Kliade, satt åt, skavde och var stumma.
Jag känner mig för tillfället väldigt vilse i vad det är jag vill ha.
Fårorna i hjärnan är djupa, jag dras av gammal vana till klänningarna av äldre snitt.
Men vill ha någonting svart? Asymetriskt?
Färgskrikande gymnastikskor och stora halsband är det enda jag vet att jag vill ha.
Har i skrivande stund alldeles för få färgskrikande gymnastikskor – tar tacksamt emot färgskrikande mutor.
Jo förresten!
Vet att jag även vill ha saker, företrädesvis väskor, i läder.
Gammalt nött och välanvänt läder.
11 kommentarer:
JA! Du är tillbaka! Det är nog som du säger att vi också har utvecklingssprång. Jag kan från en dag till en annan tänka, hur fan tänkte jag? Och inte bara så där vanligt att man ångrar sig utan att det liksom inte går att gå tillbaka. Det är ju sjukt jobbigt men så otroligt befriande tycker jag! Det går ju framåt även fast man "tar steg tillbaka". Och det där med kläder... kommer inte riktigt i mina gamla kläder än, men idag pressade jag mig i dem och ba' SLÄNG! En annan människa är jag efter barn. Det går inte att ta tillbaka det gamla livet, eller kläderna, för det livet finns som inte kvar (självklart finns det kvar men, ja, jag tror du fattar!). Det man lärt sig om sig själv passar ju inte den gamla bilden man har av sig själv. Så tänker jag om att jag vill ha en helt ny garderob!
Jag är - precis som du - nybliven 2barnsmamma och har också gått vilse i min klädstil.
Har jag en stil? Och om ja, så känns det inte som att min garderob är riktigt min. Vad händer?
johanna,
vilken grej! Mötas av ett "JA!", då bara måste jag ju fortsätta, jag vill inget annat när någon blir så glad av ett litet inlägg.
TACK!
och precis så känner även jag, det om att även när (NÄR inte OM, väl?) jag kommer i mina gamla kläder igen så är det inte där jag är längre.
Så skulle det kännas som att ta några års steg tillbaka att gå i de klänningarna.
därför var det så lätt att skiljas från dem vid loppisen, och få se dem tas över av någon som faktiskt bar upp dem på ett rättvist sätt.
sara,
vart är vi på väg?
det blir intressant att se.
jag känner mig för första gången i mitt liv sugen på att anmäla mig till diverse gör om mig-program.
eller gokvälls enbart egentligen, tycker att de ofta lyckas fånga personen i fråga och förhöja det fina.
Åh, vad roligt att du är tillbaka! Jag följer dig på IG (har ingen själv så känner mig lite som en stalker...) Har tittat in här titt som tätt och hoppas på nya inlägg. Och så denna gång finns det två! Välkommen tillbaka!
Föräldraskapet kan verkligen ställa saker och ting på sin spets. Jag hade så många förväntningar när jag väntade mitt första barn, om att jag skulle förändras som människa. Men det gjorde jag inte. Jag var ju samma som innan. Och samtidigt någon helt annan. Nu är mina barn 6 och tre. Och jag har fortfarande inte hittat hem i mig själv än. TACK för att du tar upp det. <3
/Sarah
Tänk, du satte ord på det som skaver. Fint och tack.
Åh. Välkommen tillbaka. Jag har saknat dig.
Ja du är minsann efterlängtad :) hej!
YES! Har väntat på dig! Oj, vad jag känner igen mig. Så mycket som förändras när man får barn, både på insidan och utsidan. Har gjort så här: Tagit bort ALLA kläder som inte passar längre. Det som är fint har jag vikt i vackra lådor som jag har ovanpå garderoben. Det som blev kvar - inte mycket - hänger där rena och enkla. Det känns skönt. Befriande. Och sen att få fylla med nytt.....
Vet vad du menar. Själv har jag fullständigt släppt loss min kärlek till färg och mönster i hemmet. Fånigt att ens tänka så, att man "vågar" ge sej hän åt det som är fint i ens egna ögon. Kräks på allt ängligt märkesbegär och det nedtonade. Åh, det kommer bli en sån backlash, ja, den är ju redan här, förresten, med alla tyger, alla könster, all härligt färg. Våra barn kommer skratta åt oss för allt det vita, tillrättalagda, änsliga. Tror jag. Hoppas du hittar ett nytt du som du triovs lika bra med som ditt "förra" jag!
Jag vet! Jag tror att jag behöver göras om, och det värsta är att jag inte längre VET vad jag gillar. Försöker shoppa, men kan liksom inte. Perplex och vilsen. ;)
Skicka en kommentar