Om Bridesmaids.

Ska nu ge filmen Bridesmaids en till chans.
Första gången var jag gravid med Kaj och mådde så jävla illa hela tiden, tyckte att den var helt okej men var inte så där euforisk som många andra.
Kanske bara hormoner?

Är iaf inte som en gammal idiot jag brukade dela mitt liv med.
Alla fick en chans och höll det inte måttet (restaurang, teveprogram, folk) ströks de för evigt från listan.
Själv var han naturligtvis helt perfekt.

Om att göra om mig.

Jag kan för första gången i mitt liv tänka mig hjälp med klädstil.

Få idéer av någon annan, eller nej, idéer får man ju av alla, men snarare – låta någon göra om mig.

Jag vill gå från mitt gamla jag, men jag är fast i det. Jag tror att det jag vill bli är något som liknar det på bilden nedan.

Men kan ej bestämma om det beror på läget jag var i när bilden är tagen, mer än kläderna jag var klädd i.

(Jag hade just kommit in på utbildningen som senare gav mig mitt jobb, som inte för en enda sekund har känts fel eller tråkig, och jag hade just tagit ut min spiral för vi var redo för barn.)

Ska jag höra av mig till Go'kväll, eller finns det andra bra liknande?

Kanske egentligen helst till Biggest looser, eller finns det någonstans där de forskar på småbarnsmammor och utför träningsexperiment och kosttest för att se hur snabbt man kan ändras från före till efter?

Om Instagram.

Jag är besatt av Instagram.
Jag fotar alla detaljer jag ser, och jag försöker radera gamla bilder för att folk inte ska bli chockade när de ser hur många bilder jag lagt upp sedan slutet av december.

Med våra bloggar är det mer som att den som skriver bloggen står på scenen, och alla andra sitter i publiken.
På Instagram tycker jag mer att vi sitter i en ring och turas om att berätta.
Man bläddrar ner i sitt flöde och alla står i kö.

Men man.
Jag.
Blir smärtsamt medveten om när någon slutar följa.
På bloggen märks det inte direkt, olika besöksantal och sidvisningar varje dag.
Visst kan jag efter ett tag märka att någon slutat kommentera och sakna dennas ord.
Men på Instagram ser man direkt (om man nu ofta går in på sin egen sida vilket jag ju så klart inte gör, hehe eeh, va?) när siffran ändras.

Men Instagram.
Framför allt.
Inspirationen man får, av allas bilder, allas vardag och allas iakttagelser.
Jag är som sagt besatt.

Om mina fikabilder.

Ni som följer mig på Instagram har sett mina fikafat.

Jag är av någon anledning helt besatt av att få göra dem, och det kryper i min kropp av att jag inte kan sitta i åtta timmar i streck (per dag) och arbeta.

Om att ta vara på tiden.

När ens bäbis sover.

Flera timmar brukar han kunna sova, på förmiddagen när vi kommer hem från förskolelämning.

Då skulle jag kunna lägga mig på sängen och blunda.
Andas lugnt och låta axlarna sjunka till den nivå jag tror mig minnas att axlar ska vara på.

Lyssna på tystnaden och kanske till och med slumra till en stund.

Istället.

Sitter jag som en käpphäst i soffan och väntar på att han ska vakna.

Dricker kaffe för att orka vara vaken när han vaknar.

Eller tvättar, sopar, plockar skräp, funderar över alla projekt jag vill påbörja (OCH AVSLUTA) i hemmet.

Och nu även: bloggar.

Om barnkläder från Mini Rodini.

Om utvecklingssprången.

Jag har börjat förstå.
Att även vi vuxna har utvecklingssprång.
Och jag tror att det precis som för de små även för oss är en jobbig period.
Barns utvecklingssprång kan vara en vecka, några dagar, eller bara en dålig natt.
Mitt utvecklingssprång började sakta ungefär samtidigt som mitt första barns hemkomst från bb.

Man vaknar inte upp och vill helt plötsligt ha en ny omgivning, en annan slags garderob, eller en ny frisyr.
Det smyger sig på en, tanken gror i huvudet ungefär som ett frö.
Och precis som Karin Boye så bra sa – det gör ont när knoppar brister.
Min blomma har inte slagit ut riktigt än, jag känner mig fortfarande väldigt obekväm och inte riktigt hemma.

Låt mig för enkelhetens skull fokusera på kläder.
Jag vill för tillfället inte lägga ut mina känslor, spika upp dem som tavlor på ett galleri, som något man kan beskåda samt kritisera.
Jag är inte där ännu.
Men mina kläder.
Jag rensade ut mkt i två förvånansvärt trevliga loppisar som jag, som ni kanske minns, höll här hemma.
Jag sparade det som låg närmast hjärtat, jag skulle i ärlighetens namn kunna göra mig av med nästan lika mkt till nu.
Jag har klippt ännu fler band till alla dessa klänningar.

Under båda mina graviditeter har jag mått illa, dygnet runt och från första till sista dagen.
En av alla de saker som fick mig att må illa var kläder, lukten av min klädkammare, åsynen av kläder i tidningar, jag kunde nästan inte ens gå in i klädbutiker under den första graviditeten.
Det ledde till att jag även hade svårt för gamla plagg, för alla mina vintageplagg, inte bara lukten utan kanske snarare främst materialen.
Kliade, satt åt, skavde och var stumma.

Jag känner mig för tillfället väldigt vilse i vad det är jag vill ha.
Fårorna i hjärnan är djupa, jag dras av gammal vana till klänningarna av äldre snitt.
Men vill ha någonting svart? Asymetriskt? 
Färgskrikande gymnastikskor och stora halsband är det enda jag vet att jag vill ha.
Har i skrivande stund alldeles för få färgskrikande gymnastikskor – tar tacksamt emot färgskrikande mutor.

Jo förresten!
Vet att jag även vill ha saker, företrädesvis väskor, i läder.
Gammalt nött och välanvänt läder.

Om min födelsedag - den är i dag!

Det är min födelsedag i dag!

Så typiskt mig att välja den till att åter göra entré (tillfälligt besök?) på bloggen.

Jag har en massa tankar att dela med mig.

Jag vill vädra.

Jag vill reflektera och få reflektioner, känner bara aldrig att jag vill prioritera.

Men nu börjar inlägg formas i min hjärna.

Snart kommer jag åter.

Vill bara skapa en helt ny blogg först, orkar jag wordpress?

Mitt utlopp för bilder, fånga allt det vackra i dem och visa, det får jag på Instagram.

Följer ni mig?

Pek pek pek i tjugo minuter.

Om Noa Noa på nätet.

Äntligen!
Noa Noa har öppnat en webshop (noanoa.com, vet ännu ej hur man länkar i bloggen-appen.)

Deras kollektioner har alltid varit stora och man har aldrig riktigt kunnat köpa allt i någon butik.
Som man kanske sett i lookbook och gärna velat ha.
Men nu. (Hoppas jag.)

Jag fick en hint för ca ett år sedan.
Vågade inte tro på det.
Är nog lite för lycklig över faktumet att det är sant.

Om resa och hemma och framåt.

Tanken med ett ledsamt/negativt inlägg.
(Nedan.)
Var så klart att motivera mig själv att snabbt komma med något annat.
Knuffa ner det trista.

Men sommaren fortsatte och resan med de två barnen på egen hand upp till Västerbotten och Norrbotten kom.
Och orken försvann.
Det är fan inte att leka med det här att vara själv med femmånadersbäbis och snart treåring.
Pappan går hemma och förgås av saknad (han jobbar också, men förgås nog snäppet mer).

Men på tisdag åker vi hem igen.
Jag längtar.
Efter honom efter hemmet efter tvåheten med två barn.
Och efter egna rutiner.
Hur härligt det än är att vara uppe i mitt älskade Umeå och kära Arvidsjaur.

Om regn och sol och tårar.

Jag hoppas på regn och kyla hela sommaren men eftersom jag har en son som älskar att bada hoppas jag så klart mer på sol.
Men jag skrattar inte direkt när jag ser mig själv i badkläder.

Om H&Ms badkläder för större former.

(Hahaha blev autocorrectad till "bajskläder", upptäckte i tid, puh.)

Har H&M undersökt kroppar av större storlekar?
Ofta kommer de med större bröst också, men den enda bikini de har att erbjuda, och en av de två baddräkterna, på plusstorlekssidan.
Är halterneck.

Jag har C-kupa och får ont i nacken av halterneck.
Tänker att det blir tyngre, och därmed jobbigare för nacken, när det dessutom handlar om D och E och F och mer.

Jag fick ont redan på den tiden jag hade B så kanske har endel med nacken att göra?
Men ändå.
Varför denna vidriga halterneck och inget alternativ?
Jag vill ha snygga bajskläder (men va faan, b a d kläder) utan att gå omkring med gamnacke.

Om utseende och känsla.

"If you look good, you feel good"
sa en kvinna just på teve.

Jag skulle vilja påstå att det snarare är
"If you feel good, you look good".

Om formerna.

Formerna tar över mitt liv.

Det är lite som när man spelat Tetris lite för mkt.

Man ser det över allt.

Skulle nästan vilja ha en paus någon gång.

Känna lugnet i en promenad av att bara promenera.

Prata.

Inte känna tvånget att stanna och fota en form, en färg, en komposition.

Just nu är jag lite för besatt tror jag.

Om tiden.

En är tre år i mitten av augusti.

Och den andra är fyra månader på dagen.

Helt plötsligt bara är de större.

Man tänker att de varit så hela tiden, men bläddrar man tillbaka lite längre bland sina bilder.

Så får man chocken när man ser den lilla bäbis vi hade med oss från Rågsved till Nacka.

Och den lilla fågelunge som knappt syntes i början av februari.

Om att inte kunna sova.

Jag är dålig på att sova.

Jag har svårt att somna, och jag vaknar av minsta lilla knyst (tills jag efter någon vecka är så slut att jag sover som en stock och vaknar med sprängande huvudvärk).

Nu har jag ont.

Det började med ont i högra axeln för att jag legat för mkt på sidan.

Vilket jag gör när jag är stressad och oroad det är väl någon form av fosterställningsreaktion.

Det onda sträckte sig vidare upp mot nyckelbenet och hela främre övre delen av bröstkrogen.

Som sedan fortsatte upp i nacken och bakom vänstra örat och ut i ögat, för att slutligen landa i huvudet.

Inte som en vandring, så att de tidigare området lämnas för det nya, utan som en utökning.

Allt och mer, hela tiden.

Det jag skulle komma till:

I natt somnade jag kring tre, trots att jag var så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken i soffan.

Pga tidigare nätters dåliga sömn pga ovan nämnda orsak.

Skulle passa på att vila i dag men blev ensam med bäbis och har nu struntat i kalas för att få vila medan resten av familjen är där.

Men kan jag somna?

Om yrkesdrömmar.

Funderar på drömtillvaron.
Yrkesmässigt alltså.

Formgivning, fotografering, styling.
Så vill jag ha det.
Ska försöka jobba på mig en massa kontakter och erfarenheter och kanske kommer jag dit en dag.
När jag är drygt 40?

Åh, jag längtar tills jag är drygt 40.

Om livet.

Jag älskar och hatar det, i en tröttsam och yrslig röra.




Eller hatar är ett starkt ord.
Jag hatar det inte.
Men jag avskyr kaoset jag på allt för många månader inte har någon kontroll över.

Otryggheten det är i att ens arbetsplats skär ner på 70 tjänster och man inte kan komma ifrån känslan av att man som frånvarande föräldraledig som inte kan nagla sig fast i skrivbordet, blir bortglömd och utslängd.

Stressen i att listan på saker som ska göras är alldeles för lång och aldrig hinner betas av.
Inte ens i rimlig takt.

Och avskyn mot den egna kropp.
Som jag egentligen bara vill älska för den har givit oss två barn.
Den orkar bära den ledsna 2,5-åringen uppför fyra trappor även fast den redan är tyngd av bäbis och skötväska och förskoleryggsäck (och gravidkilon).
Den orkar och den fixar och jag jobbar på att älska den.
Eller åtminstone inte bespotta den.

Jag älskar mina barn, den yngre som vägrar ligga ner och snart ska få byta till sittdel i den toppmoderna vagnen.
Den äldre som frågar och lär sig och skriker och älskar.

Ingen del av mig vill egentligen ha något annat.
Ändå känner jag mig stressad för att jag missar en massa?

Om olika kläder och slöseri med tid.

När jag har en stund över.
Är ju detta inte direkt något jag borde syssla med.

Jag kan ändå inte låta bli.
Jag tycker att det är så obeskrivligt roligt att kombinera olika kläder, få fram olika stilar bara genom att byta färg på kavajen eller skorna.
Det är nästan lika roligt som att shoppa.

Kläder från hm.com, mina egna små "provdockor" man kan ha där.

Om sätt och sett.

Jo.
Jag undrar.
Vet folk, exempelvis stora bloggare som skriver texter även i tidningar.
Att det är en skillnad på sätt och sett?

Tycker att jag läser "i stort sätt" allt för ofta.