2008/10/27

Om mobbning.

I dagens Arbetarbladet läste jag Små och Stora-redaktören Annes krönika.
Att ha någon i sin närhet som mobbas.
Och vara helt maktlös inte kunna göra någonting åt det.

Annes lillebror blev mobbad i grundskolan, jag får magknip när jag läser om det för jag tänker hur hemskt det måste vara att bevittna sånt.
Att som förälder bara kunna ringa och prata med skolan och bedyra för barnet att inget av skiten beror på barnet.


Anne kallades flaggstång och långben i skolan.
Av vilka? Av småpojkar som har komplex för att de inte börjat växa?
Av småpojkar som spelar hockey eller fotboll och inte klarar av att tjejer helt plötsligt är längre, och i och med det även starkare, än de själva.

En period på högstadiet kallades jag di Leva.
Det var ett skällsord för folk tyckte att jag hade så himla konstiga kläder.
Eftersom jag i min tur tyckte att de hade tråkiga kläder tog jag inte åt mig.
Di Leva var för mig en komplimang, hela min existens strävade efter att vara annorlunda.
Och eftersom det inte rörde mig i ryggen så slutade de även kalla mig för det.

Så vidrigt.
Att de starka, de som inte tar åt sig av de inledande försöken till mobbning.
Det är de som lämnas i fred.
Och de som visar känslor.
De som bryts ner av idiotmobbares envishet.
Det är de som mobbas sönder och bortom allt som en gång var deras självkänsla.

Och ja visst.
Visst visst.
Många som mobbar mår dåligt och mobbar av någon särskild anledning som säkert har med traumatiska upplevelser i deras eget liv att göra.
Men fan heller.
Ska man börja med att ta hand om mobbarna så att de mår bättre och slutar mobbas?
Eller ska man börja med att visa de vilka fruktansvärt hjärtlösa saker de sysslar med?
Alla som mår dåligt och har varit med om traumatiska händelser blir inte per automatik mobbare.
Då tänker jag att jag själv skulle vara en.

De som mobbar är de som har en viss personlighet.
Och att skylla på något annat tycker jag är fel de ska helt enkelt inse att hur dåligt man än mår.
Ska man inte jobba på att andra ska må sämre.
PUNKT.

5 kommentarer:

fröken lila sa...

jag känner igen en hel del av det. jag tror jag är lite som du, jag blev väl mobbad här och var men tog inte át mig sá värst mycket. de slutade inte direkt och ibland kände jag mig nere pga det ändá, men det som var värst var att bevittna hur andra mobbade min lillebror. jag kände mig sá otroligt hjälplös inför det. tvi för mobbare. och du har rätt när det gäller personligheten. han om mobbade honom mest var min andra lillebrors bästa väns storebror. och det hade inga traumatiska händelser hänt i den familjen, mina föräldrar kom bra överens med deras föräldrar. men inga samtal och ingenting hjälpte. bara att växa upp.
sá hemskt.

Pia Wester sa...

Det är så otroligt slött av skolorna att inte kunna göra något i såna situationer, det FINNS ju arbetssätt och metoder att ta till.

Jag har själv försvarat en lillebror i skolan, och den rödglödgade ilska man känner när ens syskon blir utsatt är fruktansvärd, man vill bara mörda de som mobbar!

Joanna sa...

fröken så märkligt ändå.
att föräldrarna till denna mobbare inte var okända.
att familjen vars pojke deras son egen son mobbade inte var okända.
och att de ändå inte kunde förmå mobbaren att fatta felet i det han gjorde.

jag hoppas sannerligen att din bror (och inte du heller för den delen) har tagit någon skada.
att det kunnat göra en starkare har jag inte mkt till övers för, man ska inte behöva må skit i sin barndom för att bli en stark människa.
man kan faktiskt få båda.
men jag hoppas att ni mår bra och att mobbaren har så jävulskt mkt dåligt samvete över vad han gjort.
om han nu är medveten om vad han faktiskt gjort.

pia jag håller med, man blir som bindgalen när någon gör illa sina nära.
och slött är det, RIKTIGT SLÖTT.
en dålig ursäkta och för många regler för skolorna att hålla sig inom.
de får ju inte göra så mkt längre utan att det kallas att man inkräktar på elevens privata sfär.
och hur ska man kunna få en mobbare att fatta att det den gör är idioti om man inte får inkräkta på deras sfär?
din lillebror hoppas jag har det bra.

B-b-b-etty sa...

det fanns en kille som under högstadiet som sa åt mig att jag hade konstiga kläder jämt. han själv hade ännu skummare kläder och var väl lite mobbad så han ville väl må bättre genom att få någon annan att må dåligt.

hade en kompis som jag umgicks med i flera år, som kunde vara väldigt elak mot mig för att hon själv mådde dåligt för det var dåligt hemma.

Joanna sa...

ja förmodligen är det ju ofta så.
att de som är elaka själva mår väldigt dåligt.
men det är en sådant elakt sätt att försöka må bättre på, genom att mobbas.

och säkert är endel väldigt frustrerade och desperata i sitt dåliga mående.
men de som drabbas ska inte behöva tas i från det faktum att det är förjävligt att bli mobbad.
hur synd och svårt det än må vara om den som mobbar.

jag hoppas det framgår att jag menar så.
att jag inte menar att mobbare är endast och enbart elaka idioter, jag fattar att det beror på nåt ofta dåligt hemma eller liknande.

men du hade ju kunnat få slippa ha en elak kompis till exempel.
det är inte en orimlig tanke, att man ska vara snälla och artiga mot varandra och jag hoppas att din kompis mår bättre och att han med konstiga kläder också mår bättre och fortsätter ha konstiga kläder om det är såna han trivs i.
och att du mår bra och inte fick för vassa taggar av deras ord.