Om små händer och stora kärlekar.

I fredags skållade jag armen.
Och handen det gör fortfarande ont men inte alls lika ont som i fredags.

Städfirman som ska städa vårt kök sysslar även med snöröjning.
Alla som bor i Stockholm förstår med detta den överhängande risken.
För att vårt kök inte kommer att bli städat i första taget.

Kackerlackorna i köket gör mig nedstämd.
Jag kommer kanske kunna göra det hemtrevligt och mysigt.
Det är klart jag kommer, det är en av mina specialiteter och särskilt nu när min bästa lärare.
Min mamma.
Kommer hit.
Men kackerlackorna kommer alltid att hänga över mig jag kommer inte att slappna av.
För jag tror nog inte på att de försvinner på en gång.
Jag ser framför mig några gånger av otrevliga upptäckter.
Och några turer till med Anticimex.
Jag har aldrig förr hoppats så mkt på.
Att jag ska ha fel.

Sedan ett våldtäktsförsök på en ung tjej alldeles nedanför huset.
Kackerlackshuset.

Just nu känner jag mig inte överglad att ha flyttat.
Det kommer att vända.
Jag är bara inte där än.

Det som alltid vänder klumpen i magen.
Och ger den några sprattlande fjärilar och extra pirr i hjärtat.
Det är Torsten.
Alltid glad, busig och söt.
Vilken lisa för själen vilken underbar gosse.
Och gossens pappa vad vore jag utan honom?