Jag är lite för bra på att romantisera förr.
Som nu.
Jag längtar till de korta promenaderna från hemmet till bästa fiket, där vi satt i timmar och läste tidningar och fikade det godaste (och samtidigt så jävla billigt) fikat.
Och alltid kom det förbi någon vi kände, förutom att prata med de som ägde stället, som också blev vänner.
Ibland längtar man tillbaka till det som var lite enklare.
Även om jag i den stunden kände att det fanns mkt kvar att önska.
Detta livet.
När ska jag lära mig att låta nuet vara det bästa?
5 kommentarer:
I hear ya! Är glad att du börjat skriva (här) igen.
åh att leva i nuet är ju det svåraste som finns. Jag tror jag leverför mkt i framtiden. "Åh vad roligt det ska bli när Bambi är 5-6, vilka konversationer och vad mycket kul man kan göra". fast det är ju itne så dumt att kolla på Fåret Shaun och säga där, tack, tack och mamma. Egentligen.
Chula,
tack!
Yevonde,
verkligen! Framåt är jag också bra på, hemskt bra.
Nu:et glöms bort och så kan vi ju inte ha det.
Det är så himla svårt att vara nöjd. Lite skärmande, fast åandrasidan gör det att man oftast kommer framåt!
Johanna,
så är det verkligen, ska försöka tänka på det.
Men jag tänker nog för mkt "bara det blir det och det, då blir allt bra".
Skicka en kommentar