2013/01/14

Om en sluten stödgrupp.

Jag har en stödgrupp på internet.
Jag blev inbjuden av en vän. Grundidén är att föräldrar stöttar varandra och att man får skriva av sig om sånt som är så jävla svårt och så jävla frustrerande i rollen som förälder.
Man får skriva om såna saker som inte alla klarar av att läsa. Såna saker som gör att vissa tror att man inte vill ha rollen som förälder längre. Ibland måste man bara få gnälla.

Stödgruppen har blivit mer än bara några anonyma föräldrar – de är mina nya vänner.
Vi får utbyte av varandra på så många sätt. Den har varit min styrka i alla dessa ensamma och trötta timmar man har som föräldraledig, när man är för trött för att orka åka iväg och möta en vän även fast man vet att mötet skulle pigga upp en lite. Eller för nedstämd och nedsölad i snor/mat/whatever för att ens vilja visa sig utomhus. Eller på natten när man matat bäbisen och sen kollar till treåringen och sen, trots att man är så jävla jävla trött, ändå ligger och vrider och vänder i sängen och bara kan inte somna om pga x antal orosmoln i hjärtat.
Då har jag gruppen.

Tack gruppen.

8 kommentarer:

Pettiwoman sa...

Vad bra det låter. Har ju själv inga barn men har full förståelse för alla känslor och frustrationen man säkert kan känna. Skönt med stöd då.

Massa kramar!

Anna sa...

Låter som en bra ventil!
Med risk för att låta betydligt äldre än mina 33 år men det är fantastiskt med alla möjligheter det internet ger. När Bertil var liten och sjuk i njurarna hittade jag en grupp med andra föäldrar till barn med liknande problem. Hade varit fantastiskt om jag hittat den gruppen redan när han var mini. Nu hittade jag den när han var nästan 1 år och då var det värsta över. Men jag fick i alla fall mycket stöd och kunskaper från de andra föräldrarna. Väldigt skönt. Jag går fortfarande in där ibland och berättar för de nya medelmmarna om våra erfarenheter och hur bra det kan bli efter operation.

Anonym sa...

Hej!

Först och främst, tusen tack för en väldigt fin blogg! Brukar inte kommentera, men den här gången kan jag inte hålla mig. Känner verkligen igen mig i din situation, är själv mammaledig utan klart definierat jobb (inom kreativ bransch) att gå tillbaka till. Mellan varven sugs jag ner i ett svart hål och känner mig så ledsamt bitter att jag vet inte vad... men på sistone (min dotter är sju månader) har jag börjat hitta en överlevnadsstrategi som mellan varven håller mig flytande. Jag har bestämt mig för att se den här perioden i mitt liv som tillfällig, som någon typ av puppstadium, en tunnel. Jag är hemmma och puppar, världen finns kvar därute, men just nu angår den mig inte. Jag får ser ut som stryk, ha noll koll, ha ett äckligt hem, inte "göra något intressant"... det enda viktiga är att mina barn mår bra. Det som tröstar mig i detta är att puppan blir en fjäril en dag, och tunneln har ett slut långt därframme! Allt kommer tillbaka när den här tillfälliga transitsträckan är över. Nu får allting bara vara, men en dag går plötsligt båda barnen på förskola, en vacker dag sover dom hela natten! Helt plötsligt kommer livsgnistan och orken åter! När jag kom tillbaka till "livet" efter min förra mammaledighet var jag som en kreativ bomb!!! Jag tror att man samlar och processar en massa viktiga saker när man inte "gör någonting" som mammaledig. Jag tänker att jag ska låta processen ha sin gång helt enkelt. Jag försöker ligga här, beyond trött, ammar och låter saker vara. Som en damm som samlat sjuuukt mycket vatten kommer jag till slut bara explodera av kreativitet när dammluckan väl kan öppnas igen! Önskar dig allt gott!
Sarah

J. Prylutmaningen sa...

Vad bra att du får hjälp Joanna!
Och Sarah! Du har helt rätt! Jag blev också en bomb efter ledigheten. Fint beskrivet.

Cecilia sa...

Låter toppenbra med gruppen. Så fint när man hittar rätt. Sarah väldigt fint skrivet.

LILITH - Boktokig mamma med Borderline sa...

Det låter helt underbart. Alla behöver en ventil oavsett om det gäller barn, jobb, sjukdom osv. Fast kanske mest barn, som driver en till vansinne, aldrig sover en hel natt, trotsar och även är helt underbara så man ibland känner det som att man ska gå sönder av kärlek samtidigt som man kokar av ilska :)

Anonym sa...

Hej! Har precis hittat till don blogg och läst igenom stora delar av den. Är nybliven tvåbarnsmamma, föräldraledig utan jobb att gå tillbaka till. Har fått barn tätt och tycker inte att jag gör så mycket annat än byter blöjor, torkar snor, lagar mat och löser konflikter. Vårt stora barn har varit sjuk mer eller mindre konstant sedan lillan kom. Många ensamma, trötta och nedstämda timmar här också alltså. På något konstigt sätt känns det skönt att man inte är ensam, samtidigt som man ju unnar alla småbarnsföräldrar att slippa så mycket slit och släp som möjligt.. Tack för att du delat med dig! Aldrig får man känslan av att du inte vill vara förälder längre! /Johanna

Cornelia sa...

Den vackra sidan med internet <3 hoppas att den fungerar !