2011/12/31

Om årets väldigt stillsamma nyårsafton.




Nyårskläderbild från 2008.
Nyårsrisbild från 2010.

Mer nyårsafton än så blir det nog inte i dag.
På dagens schema:
hämta paket på Postens utlämningsställe
köpa Pommac
möjligen göra en liten rom- och räkröra för att markera lite högtidligare lördag än vanligt

En del av mig längtar efter planerad middag, duscha och fixa frisyr och måla naglarna och prova kläder med omsorg.
Åka iväg med påse i handen och nymålade läppar, lite extra tjusig och få ringa på dörren hos vän och glida mellan olika samtal med ett glas i handen och musik hela tiden.

En större del av mig vill inget hellre än att bara ligga i soffan och mysa med familjen.
Lyssna på barnet som frågar och berättar och leker.
Och känna på bäbisen som trycker min mage gul och blå inifrån (jag börjar bli öm).

Gott nytt år, allra bästa ni!

2011/12/30

Om mitt barn och hans jul.




Hans första jul var han drygt fyra månader.
Förra julen gick det att kommunicera med honom helt okej.
Men i år – vilken upplevelse det var!

Hans ögon registrerade allt, han sprang och hoppade av glädje över att så många han tycker om var samlade på samma ställe.
Mormor morfar farmor OCH farfar.
Plus kusiner och fastrar.

I eftermiddags låg det några pralinerformer i en kartong som jag fick i julklapp.
Han frågade vems det var och lyckan i hans röst när fadern förklarade att det var en av mammas julklappar.
"MAMMA DU HAR FÅTT EN JULKLAPP! AV FARMOR! MAMMA!"

Jul med egna barn blir verkligen en annan sak.
Jag undrar hur den blir med flera barn.

Om allmän vardag.






Den sköna fåtöljen jag köpte på auktion har fått flytta från hallen och in i vardagsrummet istället.
Mjuka fjädringen passar utmärkt ihop med min ömma bäckenbotten.

Torsten säger att det är svårt att dricka tomaten, vi försöker förklara att det är för att man ska tugga den istället.
Hela tomaten.
Inte bara det i mitten.

Och en dag innan jul råkade han riva ner en lampa.
Han dammsugade så fint upp den, efter att ha tagit på sig skor först.
Så man inte får glas i foten.

2011/12/29

Om avslutning och nystart.

Julen och mellandagarna är det bästa sättet att avsluta året på.
Total försegning, att få sig iväg på enkelt ärende tar halva dan, alla sover länge och äter oregelbundet och massvis med socker och fett.

Vi förslappar oss så totalt att en uppryckning lagom till nyårsafton är inte bara nödvändig, utan högst välkommen.
Duscha av sig sockret lite, ta på sig tjusiga kläder, inte bara tjocksockar och mysklänning.
Och så lite glitter och vänner och bubbel på det.

I november längtar jag intensivt efter julen, efter värmen och filtarna och filmerna i soffan.
Och just den där förslappningen.
Efter nyår finns det inget skönare än att packa undan den.
Öppna en dörr från mörka murriga december och stiga in i ljusa krispiga tulpanjanuari.
Börja på nytt.

Om den stilla utvecklingen i barnrummet.






Javisst, tänk så duktig jag är.
Har fått upp minst fyra saker på Torstens väggar.
Och en egen "gran" fick han också, han ville inte hänga knappt någonting däri.
"Nej nej jag vill leka med den" för det hade jag ju sagt att man inte fick göra med sakerna i stora granen.

Hokus pokus-bonaden köpte jag på loppisrundan i somras jag, min syster och min mor hade längs med Vindelälven.

2011/12/28

Om Karins tänder.


Karins smärtsuccé!
En utdragen tand gav inspiration till 2011 års snyggaste halssmycke och nu utlyser hon tävling om första exemplaret.

Jag tänker att om jag skriver hur snygg Karin är så ökar jag chanserna att vinna.
Och att hon är så himla smart och rolig och påhittig.
Även om det är utlottning…

Sa jag snygg?

Om juldetaljerna.




Några julprylar har jag ställt fram.
Bland flyttkartongerna och hushållsassistenten som ännu ej har något skåp att stå i (de tog liksom slut).

Blekfishallen fick ett rött ris med ugglor i.
För att pigga upp lite när vi kliver in genom dörren.

Jag köpte två grupper med hyacinter.
Tre lökar i vardera kruka.
Man vet först när de slagit ut om det är ett bra köp eller ej, den här gången var det ett alldeles utmärkt sådant.
De luktar som hyacinter ska, och är stora och (relativt) täta.
I hallen döljer den lukten perfekt från den stora dunken med lacknafta som står på skohyllan.
Och metallukten från den stora stegen som stått lutad mot väggen de senaste fyra veckorna.

2011/12/27

Om vår inställning till julafton.




När jag växte upp firade vi alltid julafton bara vi i familjen.
Mina syskon och mina föräldrar.

De första åren av mitt liv var mormor och morfar och min yngsta moster (som var tio när jag föddes) med.
Men sen tyckte mina föräldrar att det var trevligast och lugnast att bara vara vi.
Mellandagarna var alltid fyllda av olika fika- och jullunhcbesök, men själva julaftonen var det vi och vi tog det lugn och allt kretsade kring middag och vila, och på dagen innan Kalle Anka gick vi alltid ut i de få timmarna av sol.
Lekte lite i kalla snön och fick rosiga kinder så där så att det är extra härligt att sedan komma in i ett varmt och ombonat hem med tusen juleljus tända.

Sedan jag flyttade hemifrån har jag fortsatt att ha en väldigt avslappnad inställning till julafton.
Ibland ser jag fram emot den något oerhört, och vissa år har jag helt enkelt struntat i den.
Valt att stanna kvar i min lägenhet och bara tagit det lugnt.
Hellre än att stressa hundra mil hem med hemskt nattåg och måsta boka allt redan i oktober på ett skralt studentlån.

På julbordet finns alltid det som vi tycker allra mest om.
Min mamma började tidigt baka saffranssemlor eftersom semlor är bland det bästa jag vet.
(Första gångerna var det vanliga semlor, sen julade hon till dem med safftan, himla smart!)
Och i år åt vi inte ens någon julmiddag på julaftonen eftersom alla var så himla mätta.
Vi tog det dan efter istället, och bjöd över mina svärföräldrar på lite julgröt och allmänt umgänge.

När min jul är över är jag alltid ofantligt utvilad.
Man blir det om man inser att inget är ett måste (och tack och lov har familj som också tycker det).

Om vår julafton.

Några korta och intensiva timmar mellan lunch och Kalle Anka hos mina svärföräldrar.
Mamma och pappa följde med, Torsten var i gasen av mängden människor som han gillar, och varför glömmer man alltid att lägga fram vassa verktyg för att kunna montera lös leksaker från förpackningarna?




Min son var söt, och min make var snygg.
Det tycker jag iof alltid att han är, och visst betyder insidan mer, men jag tycker att det är rätt fantastiskt att han som är den vackraste på insidan.
Även är den vackraste på utsidan.
Jag sitter fortfarande efter fem år och tittar på honom, just för att jag tycker att han är så jäkla snygg.

Torsten fick många saker som gjorde att han tjöt av glädje.
Han var svårtrugad när det kom till att öppna paketen.
Lagom till juldagen då vi fått honom att bli nyfiken på de sista julklapparna och han började fråga efter mer, var de slut.

2011/12/23

Om min julgran.









Om hur jag väljer accessoarer.



Sarah frågade.


Jag tror att jag alltid försöker skapa någon slags balans.
Om jag har enkla kläder vill jag ha överdådiga smycken.
Om jag har svarta kläder vill jag ha färgsprakande och/eller glittriga smycken.

Kanske lite som med smink?
Att det blir bäst om man har antingen mkt på ögonen eller munnen, har man båda blir det bara massor.
Inte för att jag är rädd för massorna.

Det är roligt att göra val som känns lite konstigt.
Som går emot den första instinkten om vilket halsband som passar bäst.
Eller färgen på sjalen.
Såna val kan ofta bli de roligaste, mest intressanta – prova någon gång!


Om man vill se en utmaning jag hade med mig själv.
Som en variant av Alexandras Klädutmaningen, så kikar man under Blingutmaningen.

2011/12/22

Om att få barn nummer 2.

Min kusin Ida frågade.
"Vad är annorlunda nu mot för första gången?"
Det mest annorlunda nu mot förra gången är två saker.

1. Jag är redan en mamma, jag slipper otåligt gå i en tvåsamhet och bara vänta på att bli en familj.
2. Att redan ha ett barn innebär att tiden rusar fram med all vardag som ska göras, väntan har även därför inte varit lika lång.

Sen finns det små skillnader som kanske mer är för att det är två olika graviditeter, och inte för att det är "andra gången".
– Den här gången blir jag mer orimlig i mitt humör
– Den här gången tvivlar jag mer på mig själv

– Den här gången har jag sluppit mängden utslag som gjorde det olidligt att leva (har bara några få som kliar som vilka myggbett som helst)

– Den här gången slapp jag karpaltunnelsyndrom (tackar vintern för det, tackar avsaknaden av 30+ och sol i flera veckor)

Förra gången såg jag fram emot att känna kärleken till ett barn, se hur ett barn från mig och den jag älskar mest av allt skulle se ut.

När det var som jobbigast låg jag på soffan och visualiserade barnet om några år, när det kunde springa mot mig och ropa mamma, eller komma fram till mig och ge mig en kram.
Hur det skulle bli att se mitt barn med min käraste, hand i hand komma och möta mig.
Det vill säga precis så som det är nu.

Nu längtar jag efter att uppleva ömhetsbevis mellan två barn som är från mig.
Utöver det självklara i att få träffa ännu ett barn som är från mig och den jag älskar, se hur det blev den här gången.

Se kärlek mellan två barn man själv älskar så gränslöst, det är något jag ännu ej upplevt.


Jag är ivrig att försöka hantera övergången för mitt första barn, få honom att vänja sig vid att inte vara ensam och förstå hur älskad han fortfarande är.

Förra gången hade jag svårt att vara orolig över förlossningen, eftersom det inte finns en chans att sätta ramar på något man aldrig tidigare varit i närheten av att uppleva.

Jag var då, liksom nu, mest bekymrad över att spricka, över att behöva hantera det efteråt.

Jag har ju fått sår innan, och jag kunde utan att ha upplevt det ändå förstå att sår i de mer intima regionerna inte kan vara att leka med.

Den här gången är det svårt att undvika en känsla av att det kommer att bli som sist.

Även fast jag vet att det inte behöver vara så, och jag försöker påminna mig själv om att det kan ta mkt längre tid.

Jag tänker ändå bara på de snabba fem minuter av krystning jag behövde ha med Torsten.

Att det blir samma den kommande gången.

Det är ju den enda upplevelse jag har av en förlossning, så det är inte så konstigt att det blir den som spelas upp i mitt huvud när jag försöker föreställa mig den kommande.
Och även om det blev allt annat än snabbt och enkelt sen när han väl var ute, när det aldrig slutade blöda och förlossningsläkare kom in och letade letade och blev nervös och jag försökte att andas mig bort från den totala smärtan i att ha tre personer som letar i mitt nyförlösta inre.
Så ser jag ändå på förra gången som enkel.

Det som är precis som förra gången är min iver på att det ska vara över.
På att graviditeten ska vara över.
Kanske får det mig att även denna gång göra v-tecken och tummen upp på precis alla bilder från förlossningen.
Ja, alltså, utom de bilder där jag är mitt inne i en värk, naturligtvis.

Barn nr 1:




Om böcker jag läser/ har läst och gillat.

Fortfarande lycklig frågade.

Med åren har jag gjort med mitt läsande som med mitt filmtittande.
Jag kan ta samma titel om och om igen, eller förse mig med något så lättsmält att det inte ens är värt att spara efteråt.

Under gymnasiet läste jag Liftarens guide… väldigt många gånger.
Nu är det hellre engelsk chic lit.
Därför att jag ser tiden som en chans att koppla av och då gör jag det bäst genom att bara få må lite bättre.
Läsa något som alltid slutar med att kärleken vinner.

När den svenska översättningen av Sofies värld kom 1993 fick jag den i julklapp av min mamma.
Den gillade jag.
Kanske skulle läsa om den?

Sen är jag svag för Erlend Loe och Arto Paasilinna.
Och Nick Hornby.

Men om någon vill att jag specifikt ska peka på en bok jag läst.
Då brukar jag säga Skrattets rike av Jonathan Carroll, bara för att den är så knäpp (men ändå lite läskig).
Fast det var över femton år sedan jag läste den, så egentligen har jag ingen aning om vad jag tycker m den längre.

2011/12/21

Om uppmuntran speciellt till den gravida.




Hon är inte tokig den där kvinnan i Norge.
Naturligtvis skickade hon lite specifik uppmuntran även till den gravida, aka jag.

Ett skärp med pärldekorerat spänne, och två glittrande broscher.
Som om hon satt inne i mitt huvud och förstod precis vad som skulle höja mitt humör lite extra.
Tack snälla!

Om hans kläder och lite pynt.





Vi var på julfest förra helgen.
Torsten hade smurfblå byxor, väst och en lila glittrig fluga.
Och blanka lackskor med fina rosetter mitt på.

Han tyckte han var hemskt fin, efter fem minuter var han less på skorna och jag spenderade halva kvällen med att smyga fast flugan igen.

Mina föräldrar är på väg hit.
Hurra!
Torsten blir överöst av uppmärksamhet, jag får sällskap på dagarna, och bakverken.
Behöver inte begränsas till min nivå – köpeglasyr på köpepepparkakor.
Inte för att det är något fel på det, bara att omväxling är ännu bättre.

Om min musiksmak.

Fortfarande lycklig frågade.

Och det här är ungefär vad jag lyssnat på, eller när jag började lyssna på det, för det mesta har jag fortsatt att lyssna på.
Högstadiet/gymnasiet

Nirvana
Smashing pumpkins

Rage against the machine


Gymnasiet
Björk
Cranberries
Perssons pack
Traste Lindéns kvintett
Jakob Hellman
Ratata
Broder Daniel

Dead can dance
A-ha
Alphaville

The Smiths

Nick Drake


Ca 20
Weeping Willows

Le Tigre
Black rebel motorclub

The Strokes
Yeah Yeah Yeahs

Håkan Hellström

Destiny's child

Emmylou Harris

Nina Simone
Frank Sinatra

Elvis Costello

Dionne Warwick
Burt Bacharach
New Order

Johnossi

ca 25
Säkert!
Frida Hyvönen
Markus Krunegård
France Gall



Jaha okej, så jag har säkert glömt hälften, och garanterat någon grupp som jag lyssnade dagligen på i typ ett år.

Men det ger en uppfattning om vad det är jag lyssnar på, vad jag lyssnat på under mina yngsta ungdomsår.

Och en ganska tydlig indikation på att mitt liv kring tjugoårsåldern var den mest aktiva musiklyssnande åldern.


Sedan fortsatte jag väl av gammal vana bara att lyssna på samma.

Upptäckte något enstaka nytt band som rymdes i min hjärna, i min tid av att lyssna på musik.


Nu lyssnar jag inte längre.

Jag har övergått till dokumentärer.

Musik som står på i bakgrunden gör mig stressad, jag tål inte så mkt volym längre.

När jag åker lokaltrafik utan min familj lyssnar jag, att lyssna på någon som berättar ger mig mer lugn än musiken.


Ibland får jag musik-il.
Lyssnar och får gåshud av välbehag, känner livsglädje och energi och skaparlust.
Det handlar oftast bara om några minuter, sen behöver jag tystnaden igen.

Om journalisterna Schibbye och Persson.

Jag har inget analytiskt att tillföra just nu.
Bara känslan av att det är helt jävla galet.
(Samt stor tacksamhet över att min make är en journalist innanför Radiohusets trygga väggar.)
Ont i magen å andras vägnar, och så vidare.

Martin Schibbye och Johan Persson döms alltså som skyldiga.
Regeringen borde ha vågat höja rösten lite mer tror jag.

Så här kan man själv göra iaf någonting:
Vill du bidra till Journalistförbundets och Reportrar utan gränsers insamling till förmån för de svenska journalisternas omkostnader?
Betala in på
bankgironummer 5567-3818
och märk inbetalningen med
"Martin och Johan"
.

Om uppmuntran med posten.




Jag fick fantastisk uppmuntran från Norge.
En varm människa jag mött i jobbet, hon var dekoratör för Noa Noa och nu äger hon en egen butik.

En söt klänning, och mössa med matchande tröja från en provkollektion fick jag.
Eller bäbisen fick det väl kanske.

När jag ser de där minikläderna är det svårt att minnas att barn faktiskt är precis så där små i början.
Att även Torsten var det.
Han kommer att växa till en jätte när bäbisen är här.

2011/12/20

Om ett julbord och en tur ute i världen.

I dag var jag ute i världen.
Jag åt julbord med jobbet, såg lite av stan från taxifönstret.







Såg lite av trängseln och tyckte att det var alldeles lagom att luta mig tillbaka i baksätet och blunda.
Sa hej då till arbetskollegorna.
Insåg att det lämnar ett tomrum att inte få träffa dem varje dag.
Några har blivit bitar i mitt liv, såna där som alltid blir kvar vad som än händer.

Sen jag kom hem vid tre-tiden har jag legat i soffan och vilat magen.
Och maten.
Herregud jag är fortfarande mätt.

Om att hitta sin personliga stil.

Sarah frågade. "Om att sticka ut. Om att uttrycka sig (öppet för tolkning!
T.ex genom kläder texter, musik, inredning etc.).
Om att känna sig annorlunda (om du känt så någon gång)."

Det är svårt att reflektera över sig själv, och kanske särskilt över något som nog mest ligger i andras ögon.

Jag ser det inte som att jag har en "personlig" stil, jag har ju bara det jag tycker är fint.

Ej heller har jag tänkt ofta på om jag sticker ut eller inte, eftersom jag är så van vid att se mig själv (varje dag ser jag, eller hör jag, mig själv, det är oundvikligt) att jag blir hemmablind.


Det jag vet är att en stil, en smak, är lika svår att förtränga som en handstil eller ens röst.

Man kan försöka men så fort man går på instinkt så faller det tillbaka till samma läge.
Så varför ändra?

Ibland vill jag ha lite mer sober stil, se lite mer vuxen och lyxig ut.
Men hur jag än gör slutar varje dag ändå med något färgstarkt, pråligt och/eller glittrigt.

Och nästan alltid från loppis.


Någon gång när jag suttit på möte med chefredaktörer och marknadschefer och avdelningens publisher, då kanske jag har tänkt att jag inte är precis lika vuxen som de.

För att de sitter i sina svindyra väl-kemade plagg och bara luktar så där dyrt och exklusivt som jag aldrig kommer att göra.

Välborstade hår som klippts hos frisör har de också (fast nu har ju jag också det, iaf det senare, men inte förr, då klippte jag mig alltid själv).

Jag har inga regler jag håller mig till vare sig när det kommer till kläder eller hem.
Är det fint är det fint, då får en tekanna från 40-talet stå intill en kitschig plastram från Ikea, det blir ju också fint.

Hur kritisk jag än alltid är mot mig själv tänker jag av någon anledning till slut ändå "jaja men det där är ju hur de är och jag är ju så här".
Och så bara fortsätter jag att vara så.