Om Nacka och om huspromenader.

I går tog vi en härlig promenad i Nacka.
Mina svärföräldrar bor alldeles intill en sjö och förbi den och genom Storängen gick vi.
Till Forum och sedan hem igen.

Det härliga med promenader i bostadsområden är.
Att man kan kika på alla hus.
På alla trädgårdar och på en bit av hur folk lever.
(Obs obs inte på ett obehagligt stalkeraktigt sätt.)

Jag hade min nya väska jag köpt på Coccobello.
Eller.
Jag ska köpa den, på måndag troligtvis kommer jag att gå dit och betala min skuld.
Den är i mjukaste läder och en praktisk storlek som rymmer mkt mammasaker.

Om viktig info.

Skor kan bli billigare.
För nu är somliga länder less på skotullen och kanske redan till vår.
Är den ett minne blott.

Då blir skor billigare.
Men jag tänker att egentligen borde priserna kvarstå om det innebar att skotillverkarna.
I Kina Macao och Vietnam exempelvis.
Får bättre lön jag gissar att den är hutlöst låg.

Själv kan jag tänka mig dessa skor.
Från Clarks.
Billigare eller skapligt dyra, jag skulle gärna strosa omkring i vår med dem.


Bilder från www.clarks.co.uk.

Om en vacker byggnad.

En gång i tiden fanns det tre järnvägsstationer i Gävle.

En av de två som inte längre används.
Den tredje kanske inte ens finns längre?
Ligger på Söder den är så fin och fotovänlig jag måste alltid ta en bild eller två när jag passerar.

Om framtiden och om tiden.

Skolan slutar den 18 december.
Det är en månad till dess.

När nästa vecka är slut ska jag ha:
- gjort en grafisk profil den innehåller 15 punkter varav rätt många faktiskt ganska tidskrävande
- gjort ett mode-rep
- formgivit två flingpaket, form färg och namn och sedan ha byggt en fysisk demo av varje paket
- varit med i en 24-timmars-tävling i Alfta
- bjudit på fikafest med kaffevinochkakor

Innan 12 december ska jag dessutom ha:
- rensat bland alla. Och jag menar verkligen ALLA. mina kläder
- packat hela lägenheten och tömt vinden
- allt annat som ingår i flytt, typ bära ut allt till lastbilen och skura alla rum
- målat köket och möjligen hallen och tapetsera vardagsrummet i nya lägenheten

Innan 18 december ska jag ha:
- gjort slutuppgifter i skolan
- gjort mitt sista moderep för Arbetarbladet
- sagt farväl till Gävle

Efter 19 december kommer jag att:
- sova.


Ps. Vad hände med tiden var det inte augusti typ i går?


Klänning, second hand
brosch, Noa Noa
soffa, svärföräldrarna men snart vår (hurra!)

Om skola och om rutblus.

I dag ska jag redovisa en hemsida.
Jag är riktigt dålig på att göra hemsidor.
Inte på att tänka hur jag vill hur de ska se ut eller vad de ska göra.
Men att bygga dem i Dreamweaver och få allt att fungera.
Utan att först slita av mig håret.

Och så hoppas jag att jag hinner redovisa en annan uppgift.
För en lärare en redovisning jag haft redo sedan i september.
Men som alltid fått olika förhinder att genomföras.

Och sen.
Åker vi till Sthlm vi går på begravning men stannar även över helgen.
För att vara med familjen det kan man behöva lite extra mkt.
Just efter en begravning.


Rutblusen köpte jag förra året.
När Torsten som bäst höll på i lönndom att bildas i min mage.
Bilden är från samma tid den ryms inte på mig än men den är från H&M.

Om snygga färger om bra affär.

Ibland bara måste man ju älska Dollarstore.

Om modebloggsbloggen och om folk som inte läser modebloggar.

DN har en blogg.
En blogg om modebloggar den heter:
Modebloggsbloggen.

Där följer man en modeblogg i veckan skriver korta citat till diverse inlägg.
Hittills några ganska olika bloggar även om det innefattar det stora spektrumet mode.
Skulle jag inte lägga Hotspot och Foki i samma fack.

Inte helt oväntat är de som orkar kommentera av en helt annan åsikt.

"Jag skulle hellre läsa bloggar av folk som lever på existensminimum, folk som utförsäkrats, hur får de det att gå runt, vad shoppar de, än en massa ytliga "pappa-betalar"-modeshopaholics."

"Modebloggar är pesten av internet, nu sjönk DN ytterligare några meter ner i journalistiksjön, inte långt kvar ner till Aftonbladet."


Själv tycker jag att det är en ganska intressant idé.
Den visar hur olika bloggar om mode kan vara.
För det är så klart inte alltid pappa som betalar och även om jag själv kanske har vissa skov av köphysteri.
Kostar det mig sällan mer än 40 kr per plagg på loppis.

Den här diskussionen om hur mode inte ses som ett lika giltigt intresse som motorer.
Eller sport.
Eller någon slags teknik.
Den tänker jag inte ha för jag känner att jag här.
På denna blogg bland denna bloggs läsare.
Nog faktiskt bara predikar för redan frälsta.

Men jag önskar att de som orkade gnälla på den nya bloggen ändå fortsätter läsa den.
Så lyfts det förhoppningsvis fram bloggar som fortsätter vara olika varandra.
Och inte bara representera den där pappa-betalar-sidan.
Så kan de kanske börja förstå att mode är så mkt större och modebloggare.
Per automatik inte är helt körda i huvudet.

Om storbyrån i hallen.

Brosch, knapp, två ringar, bläckpenna, pillerask i mässing, två puderaskar Estée Lauder, säkerhetsnål.

Fyra broscher, Audrey Hepburn-knapp, två halsband, ett sameslöjdstennarmband.

Parfym Versace Chanel Chloé, puderdosa och.
En minifigur av förre fotbollsdomaren Pierluigi Collina.

Om en utställning, om en klänning, och en flyttpackning och om en söt unge.

I går var vi på vernissage.
Vår vän Erik Rask har utställning på Länsmuseet bor man i trakten.
Ska man gå dit.
Och så kan man passa på att spana in två tjusiga kolorister vars verk ställs ut i rummet intill.
Torsten gillade så han tjöt.

Jag fann en klänning på Indiska den kändes härlig.
Men kort.
Mer om det senare.

Och när vi kom hem efter dagens promenad.
Efter dagens fika med kompis på museet.
Efter att ha gett Torsten mat i två omgångar försökt lista ut varför han inte var nöjd bytt blöja två gånger en bajs.
Lekt på golvet vyssat i famnen satt i stolen och gett prasselboken.
Efter det.
Packade jag första flyttkartongen en hel stor flyttkartong fylld.
Med saker från bokhyllan.
Det syns knappt.

I dagens Arbetarbladet kan man läsa.
Ulf Ivars historia det är alltid intressant.
Och söta flickan på bilden påminner mig om en av bröderna.
I det här söta syskonparet.

Om hösten.

Tända ljus på morgonen.
Gör vilken dag som helst lite mysigare.

Jag är trött.
Jag är less på att vara trött.
Jag är less på att säga att jag är trött.
I går sov jag i soffan en timme på förmiddagen.
Två timmar på eftermiddagen.
Jag är ändå trött.

Skolan tar mkt tid från mig tankarna på flytten ännu mer.
Har svårt att känna att jag är ikapp med marginal det är mer.
Som att jag bara springer strax bakom.

Nu ska jag skynda mig att äta frukost innan Torsten vaknar.
Han har redan ätit frukost.
Halvsex i morse snart vill han ha mer.

Om en klänning den sticks bara lite.

Morgonen efter bilden togs.
Gjorde jag ändå ett graviditetstest jag trodde sannerligen inte att jag var det.
Eftersom jag trodde att dagen innan bjöd på mens.
Men sen slutade den lika snart som den kom och jag tänkte hm.
Mellanblödning?

Sju på morgonen och jag hade slängt instruktionen var tvungen att googla med bultande hjärta.
Och pirr ända ut i fingerspetsarna.
Sen hoppstudsade jag in till sovrummet, skuttade ner i sängen och kröp intill min sovande käraste.
Och viskade orden och han blev klarvaken, sa.
Nähä äresant! och sen kramades vi och fnittrade.
Och började fantisera.


Klänningen köpte jag samma dag som kortet togs.
40 kr på Ria.
Den sticks men bara lite jag är störtkänslig för sticks.
Får till och med röda prickar av kashmir.
Men den här går bra.

Om tjusiga skådisar på Diggiloo nej jag menar Doobidoo.

De är tjusiga i kvällens Doobidoo.
Jessica (alltså jag menar Cecilia) Frode och Rikard Wolff ja jäklar.
Vad tjusiga jag tycker att de är.

Om när saker kommer till rätta och om när saker kommer fram.

Och för att fortsätta i den positiva återfunna-saker-andan från i morse.
Den blå rosetten.
Som jag förlorade i höstas den kom faktiskt tillrätta redan dagen efter.

Fina Alexandra hade hittat den utanför Spegeln.
Och fina Alexandra tänkte att den nog tillhörde mig.
Jag har bara glömt visa och hurra högt även i bloggen.
För det ska ni veta.
Jag har gjort det i verkligheten det tyckte jag var på sin plats.

Jag vädrade kläder.
Jag återfann broscher.
Inte som varit försvunna direkt men som jag kanske förlagt i minnet.
Att jag ens äger.

Fina.
Både ihop och för sig.

Om Choo-kollektionen, om var den finns.

Kollektionen kommer att finnas på nätet.
Och i följande städer/butiker:

Göteborg:
Kungsgatan 55-57
Östra Nordstan

Malmö:
BK-huset

Stockholm:
Drottninggatan 56
Gallerian
Hamngatan 22
Kista Galleria
Sergelgatan 1
Täby centrum

Uppsala:
Svartbäcksgatan 4


Bild från hm.com.

Om onsdagens lycka.

Mötena gick bra, personerna var trevliga.
Ett positivt besked på en gång, det andra beskedet kommer sen.

Min lillebror höll mig sällskap vi fikade och lunchade och promenerade.
Som bara vi kan göra (det slutar med blåsor på fotsulorna).

På en parkbänk längs med Karlavägen alldeles mitt emot.
Laura Ashley.
Jag skulle packa om min tunga väska jag öppnade ett fack.
Och där låg vita handskarna!

Skolan ringde de tänkte att jag som en av fyra ur klassen.
Skulle passa att delta i en tävling det kom väl till pass jag behöver känna mig bra nu.
Att andra tycker att jag är bra på det jag gör.

Bussen hem var varm och glest befolkad jag lyssnade på Stil i P1.
Och fick gåshud av välbehag från elementets hetta mot benen.

När jag kom hem blev Torsten glad.
Riktigt glad.
När jag sa bu och pruttade lite med tungan mot mina läppar skrattade han.
Högt för första gången i sitt liv.
Lyckan i min kropp av det ljudet har jag aldrig tidigare upplevt.
Det går aldrig beskriva.

Onsdag var en bra dag.
Fredag blir nog fin den med, jag och Torsten har mysdag pappan jobbar och jag håller mig ifrån jobb.

Om min gröna kappa och lite till.

Den här dagen för ett år sedan.
Gladdes jag åt min gröna kappa från Kokkola och en läsare.
Hade just varit i Kokkola.

Jag hade även en gammal kofta från Gudrun Sjödén som jag övertagit.
Eller bara tagit?
Från min mamma och gröna strumpbyxor och en grön klänning.
Den senare från Noa Noa.
ALlt annat utom strumpbyxorna second hand.

Och den här bloggen förvandlas sakta från en modeblogg till en livsblogg och jag försöker lura er alla.
Genom att publicera årsgamla bilder.

Om ett magasin, om ett bra initiativ.

Kulturkollektivet Bakteriekultur gjorde ett magasin.
Samlade skribenter och illustratörer, författare och konstnärer.
Och jag.
Och bad oss reflektera kring nostalgi.

Resultatet kan man hitta på olika kulturinstitutioner.
I Gävle.
Och min text.
Kan man till dess läsa här:




Det var något med tummen.
Det är det fortfarande.
Hur kan så mycket trygghet rymmas? I en tummnagel.
Min mammas händer ger mig tårar i ögonen av kärlek. Av minnen från barndomen inte alla nödvändigtvis bra men alla. Alltid. Med mammas händer som ett lugnande centrum.
Jag vill hålla i dem fortfarande både mentalt och fysiskt vill jag hålla i dem. Jag gör det också men aldrig blir det nog. Jag får aldrig nog.

Jag har sett det även hos min syster hon har precis likadana händer och fingrar och naglar. Som min mamma.
Hon har tre barn och länge har jag kunnat se hur tryggheten ärvts och lever vidare i hennes händer. I hennes fingrar.
Jag undrade ett tag om det hade med deras utseende att göra. Naglarna ser ut på ett visst sätt, de håller tummen på ett särskilt sätt.
Deras händer är lika i formen jag har alltid trott att jag aldrig skulle få riktiga mamma-händer. Likadana som min mammas händer. Att mina barn jag skulle få i framtiden aldrig skulle. Inte på samma sätt som jag fått. Uppleva tryggheten i mina händer i mina tummar ända ut i mina naglar.

Sen dog min mormor.
Min mormor. Dog.
Det var redan förra året hon dog innan jag blev gravid jag hann aldrig få berätta. För henne det jag så länge längtat efter att få berätta.
Jag började tänka på generationsskiftet som hade hänt i min släkt det gav mig en ny slags sorg. Jag sörjde min barndom.
På släktmiddagar skulle jag numera. Även om jag kanske borde ha varit det för länge sedan. Inte vara ett medföljande barn. Utan en i den vuxna skaran, en av de som fixar maten och borden och allt som ska fixas vad hör till släktmiddagar ni hör jag vet inte ens hur ska jag vara redo redan?
Jag fick en stor klump i halsen jag kunde inte tänka mig. Att jag skulle kunna träda in i min mammas roll den som hon alltid varit under min barndom. Att jag var tvungen lämna min plats i förmån för alla syskonbarn och att hela den kärna av morbröder och fastrar och kusiner. Som min släkt bestått av nu var på väg att göra nya kärnor, där syskonen var vuxna föräldrarna gamla och nya barn skulle bli kusiner med varandra och ha släktmiddagar och kalas.

Men det är tomt efter mormor och jag behöver fortfarande känna. Tryggheten i min mammas tummar i min mammas händer hennes vänliga fingrar, skyddar när det behövs.
Kanske är det känslan av att flyttas upp ett steg på den där familjestegen.
Mormor är borta mitt barn fyller på nerifrån.
Längden på stegen blir konstant och lite ligger kanske oron. Sorgen och ensamhetskänslan och den plötsliga saknaden av barndomen. I att jag påminns om att vägen till den högsta pinnen på stegen inte är så himla lång egentligen.

Men jag ser det nu. Sen han kom ser jag det lugna i min mammas händer i mina egna händer.
När jag skymtar dem i en spegel eller när de fångas på ett fotografi.
Jag har fått tryggheten i tummnaglarna jag har fått.
En mammas händer.
Med mitt barn i mina armar. När mina händer håller runt hans lilla kropp och mina tummar, antingen den ena eller den andra stöder hans huvud. Då är det min mammas händer jag ser.
Då är det trygghet ändå även fast det inte är jag som får vara barnet.



Ps. Jag är i Sthlm i dag.
Pps. På intervju för praktik.
Ppps. Iiih.

Om två av mina vackraste skor.

I söndags sa jag adjö.
Till två av mina favoritskor.
För att jag inte längre kan ha dem för att.
Mina fötter blev bredare när jag bar Torsten.

De fick åka med min kusin det känns alltid bättre.
När man vet att saker stannar i släkten.
De kan man alltid besöka.

Om november 2008.

I november 2008.
Bilderna är från då.
Gick jag omkring och hoppades att jag var gravid.
Att jag skulle bli gravid någon gång.

Jag hade tagit ut min spiral och ibland kan kroppen behöva.
Någon månad eller två.
Innan den återhämtar sig innan den fattat.
Att nu är det barn vi vill ha nu är det inte förbjudet att behålla ägget och börja producera en massa celler.

Men jag blev det inte.
Och hann tänka att bara för att jag blivit gravid förr betyder ju inte det.
Att jag blir det nu.
Saker kan hända och är det något man tar för givet innan man börjar.
För att man gått ett helt vuxet kvinnoliv och försökt hindra just det från att hända.
Så är det att bli gravid.

Många får nog den frågan också från människor som inte tänker sig för.
Par i skaffa-barn-ålder, med fasta arbeten och egen bostad och allt fixat och klart.
"Är det inte dags för barn nu?" "När ska NI skaffa barn?".
Det är kanske deras högsta önskan det kanske är deras största förtvivlan i livet.
Att det de vill inte lyckas för man skaffar inte barn man får dem ju.

Om arkitektur, om en hallonröd arbetsbyggnad.

Som ett cirkustält.
Som ett gammalt slott.
I den vackraste hallonröda fler hus borde vara såna.

Alla små detaljer; tandad kornisch, nätta bågar ovanför fönstren, trapphusen med illusion av pelare på vardera sida.
I Gävles gamla magasinområde, man kan fota detaljer en hel helg de tar nästan aldrig slut.

Och så kan man lukta på kaffe samtidigt.
Gevalia ligger alldeles intill.