Om fogarna.

Om vi ska prata om fogarna en kort stund (eftersom jag hör att Kaj är på väg att vakna).


De är bättre!

Jag vågade inte hoppas på detta, men jag kan gå.
Jag kan promenera.
En dag gick jag till och med ända från Torstens förskola och hem.
Tidigare var det ju som ni säkert vet, en omöjlighet att ta mig ens till matbutiken (en sträcka som är säkert fem gånger så kort som till förskolan).

Skillnaden mellan den här gången och förra gången är, att förra gången gjorde framfogen precis lika ont ända fram till slutet.
Och fortsatte att göra det även efteråt.

Den här gången har de bakre fogarna varit de värsta på slutet.
Och den smärtan är lite mindre stickande när jag går, än vad den främre är.
Den smärtan påminner mer om vanlig ryggont, som jag är van att ha ända sedan jag var liten.

(Kaj somnade om. Jag hinner utveckla.)

Skillnaden med förra gången.
Inser jag nu, efter en andra förlossning som innebar mindre gräv och operationer.
Inga alls faktiskt.
Är ju att mkt av min smärta då berodde just på det.
På när de letade efter var allt blod kom ifrån, och från alla instrument som de var tvungen att ha i mig strax efter att barnet kommit ut, och operationen som de gjorde just genom den vägen.
Det är klart att det gjorde lite extra ont att gå då.

Visst gör det fortfarande ont.
Jag använder mig fortfarande av fogbältet, och har jag promenerat på dagen (exempelvis från Torstens förskola) då känner jag av det på kvällen.
Dvs måste gå med ministeg, starta långsamt, och dra mig upp med armarna.
Men ändå, ändå!
Jag kan rätta till en matta med stortån!



Bilden är från 2010.
Torsten var ett halvår och vi hade picknick med min kompis Tomas.
Han tog bilden.

Om ovanan.

En häst, en höna, en ko och en röd bil.
Saker Kaj har fått i huvudet i dag av sin bror.

Min man har jobbat i helgen, och i fredags, Torsten är ledig fredag till söndag från förskolan.
Jag är så trött på min egen röst som säger nej och sluta och hör du vad jag säger.

Jag är så ovan.
Jag är så trött.
Glömde bort att barn inte alls vill sova hela natten.
Glömde bort att man inte kan sova ikapp på samma sätt när det finns ett till barn.
Som faktiskt har sovit hela natten och då inte gärna vill göra det på dagen.

I går började dagen 04.00, för då åkte min man till sitt jobb och jag tog över Kaj.
Han äter intensivt mellan 4 och 6 och lagom till att han äntligen somnade om vaknade Torsten.
Och sen dess har jag sovit två timmar, mellan 23.30 och 01.30 i natt, sen samma visa som i går: maken till jobbet fyra, Torsten vaknar när Kaj somnat om.
Snart är jag nernött, snart har jag vant mig, till dess – klagovisa.

Jag har utslag över hela kroppen och de kliar så att jag blir galen.
Väldigt mkt längs med käklinjen också.
Jag har haft dem länge, det är väl någon form av stressutslag?
Gick till läkare förra vintern för de på käken och halsen.
Han sa "det är den torra vintern" och jag sa "men jag har haft dem i ett och ett halvt år?" och han sa.
Smörj in dig.

Men nu då.
Med tanke på hur de har blossat upp igen.
Axlarna är knottriga och på benen har jag kliat sår.
Gissar jag att det är hormoner alternativt stress och mest troligt en kombination av de båda.
Någon som känner igen sig?

Om möbelbling.

Ett visst litet ikeaskåp ska piffas.
Jag köpte stora diamanter som man kan ha som handtag.



Eller det kan hända att de är gjorda av glas, jag tänkte inte så noga på priset, pengar är nämligen aldrig ett hinder för en sjukskriven/mammaledig moder.
…va?

Om min fina fågel.

Min fina träfågel som jag fick av pappa en gång.
Den gör mig så glad, den är så fin.

Det finns fler här, men jag tycker nog ändå att talgoxen passar mig bäst.
Det är inte så mkt neonkänsla och 80-tal över de andra arterna.

Om att bli storebror.

(Snön avslöjar mig.
Bilderna är gamla, det har blivit (tillfällig?) vår nu.)




Det är jobbigt för honom nu.
Att bli storebror.
Dagarna är ett långt band av nej och gör inte så och slå inte Kaj och helst inte med fjärrkontrollen.

Men jag känner att det är hans kamp.
Hans känslor.
I allt jag har skrivit om så märker jag att gränsen går här.
Jag låter honom få ha den för sig själv, med oss.

Det räcker med att konstatera att det måste vara omtumlande för det första barnet att få ett syskon.
Att man helt plötsligt är fler som behöver föräldrarnas tid och uppmärksamhet.

Det går över.
Allt nytt skakar om, det är nödvändigt att rucka upp för att kunna göra plats för det nya.
Sen blir det lugna gatan igen.

Om de luftiga kläderna.

Kan man inte vara smäcker får man vara färggrann.
(Eller gömma sig helt i svart.)
Det verkar vara vad jag tänker just nu.

Den här klänningen fick jag av min mamma i somras.
När jag var uppe på besök, och var nygravid och mådde så jävla illa.
Och bara svettades svettades svettades.
Den är perfekt, stor och fluffig och sval.

Jag älskade den då, som nu, och hade den i en vecka i sträck efter att ha fött Kaj.
Nu har jag tvättat den.
(En gång.)

Om den fina gåvan från en vän.

Någon dag efter att jag fött Kaj.
Kom ett brev från en av mina varmaste vänner.
En av de där som ligger så djupt inbäddat i ens hjärta att de alltid kommer att finnas där.
Var någon av oss än må vara i livet.




Inlindat i väldoftande prasselpapper – ett halsband från Paris.
För där bor hon ibland, min vän, och skriver berättelser som förlag sedan ger ut.
Hon är vacker inifrån och ut, som en porslinsdocka skulle jag säga om det inte gav en association av att hon är skör.
För det är hon inte. Stark och redig, bara i form av en viol.

Jag pratade med en av mina vänner på jobbet en gång, om gåvor somliga får av sin partner när de fött barn.
Jag hade själv gärna velat ta emot en sådan gåva, ett smycka att alltid bära runt halsen.
Som skulle få mig att tänka på mina barn, och på min partners uppskattning av att jag fött honom dessa barn.
(Javisst, jag får hans uppskattning på många andra sätt, genom varje dags handling, men ett smycka kan jag pilla på samtidigt som jag drömmer mig bort.)

Min vän på jobbet berättade att hon fått just en sådan gåva, ett halsband, fast från en av sina väninnor.
Va? sa jag, det är ju nästan ännu finare!
Och nu, utan att min vän visste om det, så ger hon mig den fina gåvan.
Kärleken av en tanke, och glittret att hänga kring halsen.

(Men har jag själv gett mina födande väninnor en sådan vacker gåva? Eh, nej.
För att jag inte vill pracka på dem något som de kanske inte tycker är vackert?
Jag tror det är så.)

Om era stöttande ord.

Tack för alla fina kommentarer ni ger mig.
Tankarna ni delar med på saker som jag vädrar.

Jag svarar er inte alltid nu, ni vet att det bara beror på tidsbrist och orkeslöshet.
Men Helena.
Jag vill tacka dig särskilt, det var något i dina ord som fick mig att känna mig så älskad.
Mina ögon blir tårfyllda av värme bara jag tänker på det.
Tack ska du ha.
Du har så rätt.

"Helena sa...

Jag känner dig inte men jag känner med dig. Jag har två saker att säga till dig med all värme jag kan uppringa över nätet:
Tro på dig själv så går det. Det här var det riktigt viktiga. Du behöver inte skrika ut det över hustaken men känn det inom dig, det räcker.
Det andra är att du ÄR vacker, du är klok, du är allt det du vill vara trots lite darr på läppen. Tillåt dig att slappna av utan att förslappas. Du är en underbar människa som lever och känner, har två fina barn och en make.
Uppmuntran skickas härmed."

Om världen utanför.

Utanför fönstren när Kaj kom till oss.
Pågick världen precis som vanligt, sjukhus gör mig lite olustig samtidigt som de gör mig så väldigt trygg.




Hela den där världen som de är, ett samhälle av personal med olika kunskaper som kan hjälpa oss andra.
Och folk dör och folk föds och går man tre meter utanför entrén möter man någon som väntar på bussen till jobbet och inte har en tanke på alla stora livsöden som pågår.

Världen var ändå så extra magisk utanför just den dagen.
Det var den sortens vinterdag som jag älskar, som jag ofta får sakna när jag inte längre bor i Norrbotten.
Rosa morgon och sedan alldeles ljusblå dag med sol så stark att man måste kisa.

I dag skulle min mormor ha fyllt år om hon inte dog ifrån mig.
Oss.
Om två dagar har Kaj varit här i en månad (vi har slarvat bort anmälningspapperna om namn till Skatteverket!).

Om storleken.

Det är märkligt hur kroppen blir efter en avslutad graviditet.
Från att ha varit en stenhård mage och överfylld av vätska, spänd hud och svullna läppar.
Blir man liksom.
Lös.

Både förra gången och den här gången upplevde jag mig som så väldigt mkt sladdrigare redan dagen efter.
Inte bara i magen.
Utan även i kinderna och hakan och höfterna precis allting.

Ingen accepterar att man pratar om att man vill bli smalare så här kort efter en förlossning.
Inte ens jag.
Men ändå, vad tusan.
Kanske skulle jag inte alls acceptera storleken om det handlade om att ha gått från 38 till 44, så som jag nu inbillar mig att jag skulle.
För jag tänker ju att jamen då finns det iaf plagg att ta på sig.
Jag är mer än 44, jag är oändlig.

Jag har gått i samma två klänningar (momos/kaftaner/lakan) sedan förlossningen.
Jag vill knäppa knappar nu, ta på mig en vacker kappa och låta väskan hänga snyggt (inte ligga på min bak som nu).

Ursäkta för klag.
Barn är fortfarande njutbart.
Önskar bara att godis inte var det.

Om bäbisisoleringen.

Man brukar kalla den för bäbisbubblan men för barn nummer två skulle jag nog vilja byta det till bäbisisoleringen.




Inte för att jag känner att vi befann oss i någon slags bubbla med första barnet.
Vid den här tiden den gången, när han var drygt tre veckor som Kaj är nu, hade jag gått i skolan i en vecka och höll på att förbereda modereportage samtidigt som jag gjorde fotouppgifter och presentationer för skolan.
(Och fick uppsöka läkare eftersom det visade sig inte stå rätt till inne i min livmoder.)

Fast mest för att vi redan samma dag som vi kom hem från bb bjöd hem folk på fika.
Och satt på fik och träffade vänner och bekanta precis så där som vi hade gjort några dagar innan.
Utan barnet.

Med ett barn har man mer tid än man anar.
Den första tiden då var mest mysig, vi hade inga behov av att hålla dygnet efter klockslag, vi anpassade oss efter bäbisen och kunde ta promenader mitt i natten eller duka upp fika kl 02 lika gärna som kl 10.

Men nu.
Vad annars hinner man med de första veckorna när bäbisen inte hunnit få in rutiner?
När vi inte hunnit få in rutiner.
All planering är bara en skiss, jag har med mig en massa mat när jag lämnar Torsten på förskolan.
För ena dagen vill Kaj äta hur mkt som helst just den tiden, jag får stå på bussen och ge honom flaskan, kliva av med Torstens vagn och försöka skjuta den med höfterna samtidigt som jag matar Kaj i famnen.
Andra dagen sover han sig igenom det hela, tur och retur.

Dagen blir en annan, allt går ut på att förbereda sig inför nästa moment eller städa undan efter det senaste.
Just nu ser jag ingen lucka där strosande i solskenet sker enbart för att det är härligt.
Jag vet att det kommer, jag förstår det utan att se alla andra småbarnsfamiljer som ett levande bevis på att det kommer.
Men det känns ändå så väldigt långt borta.

Min starka älskade make fortsätter att ta nätterna.
Jag behöver sova, jag går ner i en depression om jag inte får sova just nu.
Kroppen hämtar sig fortfarande efter allt den gått igenom, och parerar alla dessa hormoner.
Jag klarar mig inte utan sömnen då, han verkar förstå det, jag älskar honom för det.

Och Kaj är en gullig bäbis, och Torsten vill så gärna leka med honom.
Vi brukar ha rollspel då.
Jag får Kajs repliker från Torsten, när jag levererat dem svarar Torsten, och ger mig sedan nya.

Inget av detta vill jag byta ut.
Det underbara kommer med det jobbiga.
Men jag fantiserar om hur det vore att kunna anställa en person som styrde upp nätterna i ett år framöver.
Småbarnsåren är jobbiga nästan enbart pga sömnbristen.

Om ett storebrorskalas.

Så jag använder mig av bilder från Instagram.
För att jag blivit för lat för att ladda över från kameran, särskilt nu när den bärbara datorn inte längre funkar.
Och jag måste sitta vid den stora, som inte alls har lika bekväm stol som soffan är.
Avskyr det, de gör sig inte alls lika bra på dataskärm som på liten telefon.

Vi hade ett kalas i lördags.
Storebrorskalas.
Det hela var egentligen fika och kika på Kaj i förklädnad.
Och ville man köpa presenter så bad vi att man i första hand skulle tänka på Torsten, för det är han som behöver känna uppskattning.

Det var härligt med besök, och känslan av belåtenhet efter att ha städat undan och röjt, plockat fram fint porslin och dukat.
Jag älskar att duka fint.
Det var länge sedan vi bjöd hem en grupp människor, jag saknar det, jag tycker att hemmet gör sig bäst när det är liv och rörelse.
Till våren ser jag framför mig vänner på besök och öppen balkongdörr och vitt vin i glasen.
Eller te och kaka och en massa barn.

Fikabrödet hade jag planerat att baka, sedan retirerat till snabbare lösning om att köpa.
Men sen kom min mamma som den räddande kvinna hon är, och bakade bullar och kakor.
Köpebröd funkar lika bra, jag dömer ingen med köpebröd, och vissa är riktigt goda men ändå.
Det blir aldrig riktigt samma känsla som ett fat med hembakat.

Om nya tiden.

Bloggen lever ett betydligt stillsammare liv just nu.
Än vad vi gör.

Jag förstod så klart att två barn är betydligt mer än bara ett.
Men man fattar det till fullo först när man är mitt i det.

I morgon går min man tillbaka till jobbet likamed jag ska få på kläder på Torsten och Kaj och mig själv.
Och ge mat till alla och bara hålla tummarna att Torsten inte är på humöret där han klär av sig allt igen med höga skrik.
Och fullkomligt totalvägrar att lämna hemmet.
Men det går ju det med, det blir bara lite mer svettigt.

Om en skotävling och mina vårkläder (ha! I wish).

Cecilia Blankens har en tävling där man kan vina urtjusiga skor från Ecco.
Jag vill så klart vinna, så att jag kan bära dem tillsammans med Marni-klänning från H&M, Marni-krage från H&M, och en grön bärselen vi just köpt.
(Fatta hur svårt det är att hitta bärselar som inte är svarta och/eller grå, eller marinblå.)

I vår ska jag promenera runt med Kaj på magen, promenera bort gravidfladdret och promenera tillbaka varit-halvt-sängliggande-sedan-i-november-benmusklerna.
Jag längtar till våren!

Om den lilla (stackars) datorn.

Han lyckades till slut.
Knuffa bärbara datorn i golvet så att den gick sönder.

Jag orkar inte ens tänka på alla bilder och arbeten jag har på den.
Och bara på den, eftersom vi aldrig orkat koppla in vår time capsule sedan flytten.

Samt börjar känna mig less på allt som går sönder pga barn som kastar allt när han blir arg eller sur eller exalterad eller bara för att.
AAAAAAAH!

Om H&M-killar som inte får glöda.

Det här är gammalt.
Jag tänkte skriva om det för ca två veckor sedan, men iaf. Nu då:

H&M har en samling kläder som heter "Neon makes you glow".
Jag är mkt förtjust i den där neongula färgen som stöter mot grönt.
Lite som färgen i vår ena hall faktiskt.



Men killarnas version under samma namn:

De ska tydligen inte få glöda på samma sätt som tjejerna.
Inte glöda alls faktiskt.

Om maten.

Samma dag som jag på Facebook beklagade mig över min svårighet att uppfylla min del av arbetsuppdelning i hemmet
Han – köper maten, lagar maten, bestämmer iaf minst hälften av alla rätter (oftast alla (se punkt nedan))
Jag – komma på några maträtter jag vill äta under veckan
går Alex och skriver ett inlägg om hur svårt det är att komma på maträtter.
Och får bästa recepttipsen i kommentarsfälten!

När Alex sedan lade ut den första kategorin – fisk, kunde jag inte låta bli att göra en slags enkel receptbok av det hela.
Så att ni enkelt kan ladda hem en pdf att bläddra i vid akut brist på matinspiration.


Här är fiskdelen.
Det kommer mer, och till dess hoppas jag även på att kunna lägga ut länk till nedladdning av pdf.

Tack och tack det kunde inte ha kommit lägligare.
Hälsn.
En som har för avsikt att återvända till familjelivet och dra sitt strå till stacken.
(Och lämna soffan.)

Om marnistress.

Jag är inte alls nöjd över den stress jag känner.
När jag ser bilder från samarbetet mellan H&M och Marni.




Stressen kommer över insikten att det inte är en självklarhet att komma över något öht.
Och då känner jag en avsmak över ha-begärets starka kraft, över konsumtionen och tron att livet blir lite bättre bara för att jag äger exempelvis de där vita örhängena med strass.

Inte desto mindre har jag den, och vill köpa ungefär allt från kollektionen.


Bilder, och hela kollektionen, här.

Om den andra sidan.

Visst är allt väldigt vackert med ett till barn.
Men det går inte att förneka den andra sidan, den jobbiga sidan.
Den så in i helvete dränerande och tårfyllda sidan.





Hormonerna svallar, och från en minut till en annan går jag från överlycklig till panikledsen.
Att veta att det mest beror på hormoner hjälper väl en del, men jag blir ju inte mindre ledsen för det.

Just nu förvärras allmäntillståndet en smula av jobbig förkylning.
Febervärk och snor och ömmande halsmandlar.
Jag behöver mer sömn än vanligt, i en period i livet då man får mindre sömn än någonsin.
Hade inte min käraste tagit nätterna med Kaj de senaste dygnen hade jag förmodligen brutit ihop för länge sen.

Det hela.
Plus det faktum att jag gått upp ca 30 kg.
Får mig att känna mig gräsligt ful, jag vill inte gärna gå ut i världen nu när jag inte längre har en mage att gömma mig bakom.
Som ger mig ett någorlunda legitimt skäl till stor volym.
Samtidigt har jag aldrig varit så sugen på godis som nu, jag utgår ifrån att det är någon instinkt om överlevnad? Komma över energi på snabbast möjliga sätt?

Trött och pluffsig och med febersimmiga ögon.
Jag fnös/skrattade något om jag inte var särskilt sexig, när jag satt i bara trosor med en randig mage som hängde över kanten, och provade amma mitt barn.
(Vet ej varför jag skulle bry mig om det, just sexig är inget jag någonsin sett som eftersträvansvärt, men då bara kändes det, att det var det absolut sista jag var.)
"Du kanske inte är sexig" sa min käraste, "men du är väldigt vacker".

Han hjälper mig mkt, den där kärasten.

Det tar ett tag att hitta nya mönster där även Kaj ryms.
Jag förstår att det inte kommer att vara så här kaotiskt för alltid, men jag är otålig.
Jag vill ha rutiner och smidighet på en gång.
Nästa vecka ska jag, med Kaj, börja lämna Torsten på förskolan, herregud, i helgen tog det oss fem timmar att få oss ut för att gå och handla godis!

Om min förlossning.

Nu ska vi prata förlossning!


Det är svårt att veta precis när man har påbörjat en förlossning.
Tipsen om att värkar känns som mensvärk har aldrig hjälpt, jag har mensvärk som får mig att tappa talförmågan, som får mig att ligga i ett mörkt rum hela första dagen och skälva av smärtfrossa.
Så om en värk då är som det, fast lite mer, då får man vänta länge.

Min barnmorska har sagt till mig flera gånger att det nog skulle gå fortare den här gången.
Att jag skulle åka in till Förlossningen redan när det var fem minuter mellan värkarna.
Så när jag vid ett-tiden på natten insåg att jag faktiskt hade ont väldigt regelbundet och kanske skulle ta och klocka dem.
Då kom de med mellan två och tre minuters mellanrum.
De var inte så långa, bara 30–40 sekunder, men jag tänkte "jamen jag kanske skulle ringa Förlossningen ändå?"
Bara för att liksom säga att jag finns.

Barnmorskan på Förlossningen sa att det är vanligt att de är korta och kommer tätt i början, för att sedan bli längre och mer intensiva, fast efter att ha pratat en stund med mig sa hon ändå.
Ni ska nog ringa er barnvakt och ta och komma in.
Fyra timmar senare var han ute.

När jag kom in till Förlossningen var jag öppen sju centimeter och bara ett tag efter gick vattnet.
Barnmorskan skyndade på stegen och bad min man om hjälp med något "för när vattnet gått kan det gå undan" och jag tänkte "hurra, då kör vi!"
Därför kändes det som evigheter sen, bara för att det inte tog fem minuter.
Och ganska mkt som evigheter för att jag inte fick något smärtstillande, eller snarare inte erbjöds något, det var inte som att jag bad om det, jag är alldeles för "lydig" för det.
Och förmodligen även för att barnmorskan ville att jag skulle prova krysta innan jag hade öppnat mig helt.
För de ville nog ha ut ungen, hans hjärtljud var inte helt okej, inte kritiska – bara inte helt okej.

När man som jag hanterar smärta genom att blunda och koncentrera sig på att slappna av.
På att stänga av andra intryckt för att dessa stör koncentrationen och gör att jag känner smärtan mer.
Då tror folk gärna att man inte är med, att man inte hör.
Men jag hörde allt.
Jag hörde på barnmorskans "du, du såg?" att hon pekade på en av de där monitorerna och vände sig till den andra i rummet och att svaret "mm" betydde att något inte var helt okej.
Och jag hörde varje gång det var någon ny i rummet, även om de inte hunnit presentera sig, för det är en skillnad när en dörr öppnas och någon lämnar ett rum, och när en dörr öppnas och någon kommer in.
Jag hörde när förlossningsläkaren kom in för att ta prover på barnet.
Båda gångerna, jag öppnade ögonen för att artigt säga hej så snart den pågående värken var över.

De överöste mig med "vad du är duktig, bra jobbat" kanske för att de verkligen tyckte det.
De pratade gärna om min fantastiska andning och hur den tog mig igenom all smärta, till och med så att morgonpersonalen som tog över för mätning och frukostbricka kom in och sa "vi hörde om din andning".
(Jag blev och är fortfarande mkt mallig över detta.)
Men kanske även för att kompensera min tysta make?
Jag tänker nu att jag så klart skulle ha nämnt det i förlossningsbrevet.
"Min make är tyst för att jag har bett honom att vara det, allt för många ord stör mig och jag vill inte bli struken över håret eller viskad i örat eller pussad på handen, det skulle antagligen få mig att kasta lösa föremål."
(Han säger att jag är knepig på det sättet, jag vill absolut inte ha några uppmuntrande ord om hur duktig jag är, men jag vill gärna få beröm över hur duktig jag är.)

På slutet fick jag en sådan hemsk smärta i ryggslutet under varje värk att det gjorde mig modstulen.
Varje gång jag flåsade mig igenom en värk fick jag lust att gråta, att säga hur jobbigt det här var, men tänkte hela tiden nej.
Jag kan inte öppna den dörren, då tar jag mig aldrig därifrån.
Det är ju galet vad förnuftig man kan vara i all den där smärtan.
"Nej men det är ingen idé att gråta, vad ska det ge mig? Ingen unge iaf, så då gråter jag inte, det måste bero på något fysiskt, de där piggarna i bäckenet de pratar om att man kan bli så påverkad av när barnets huvud ska passera, så kanske det är?."
Så tänkte jag medan jag flåsade.

Barnmorskan erbjöd mig kvaddlar, en form av smärtlindring som bygger på att öka produktionen av kroppens eget endorfin.
"Men det gör verkligen jättejättejätteont" sa barnmorskan, "ofta skriker folk att jag ska sluta, ofta hinner jag bara lägga en eller två innan man vill att jag ska avbryta."
Jaha, det lät ju inte så lockande sa jag till en början, men sen testade vi ändå.
Och hon la alla sex, och det gjorde hemskt ont men vad gör inte ont under öppningsskedet?
(Återigen mallighet från min sida: barnmorskan sa "wow jag kunde lägga alla, det har nog aldrig hänt förut".)

Sen kom äntligen krystvärkarna och jag funderade på hur länge jag legat där.
Det kändes som att jag hade kunnat krysta ut honom på en och samma värk, men flåsade bort två för att inte spricka.
När huvudet stannar just i öppningen, då bränner det som eld under fötterna.
Hela kroppen ville krampa ihop och krysta ut honom och allt jag tänkte var "inte spricka flåsflås inte spricka flåsflås".

Och sen slurpade han ut, och grät, och hade svart hår och låg på mitt bröst, och jag var så innerligt lycklig, tillfreds, avslappnad och nöjd.
För nu var han på utsidan och nu var jag inte gravid längre.
Nu kunde vi börja med nästa fas i livet.

Du är helt fantastisk, sa barnmorskan och pratade om mitt sätt att hantera smärtan.
Men de verkligt fantastiska måste ju vara de som håller på i dygn med det här, svarade jag.
Hon höll inte med. Och jag fattar.
Alla är fantastiska, att föda barn är fantastiskt, efteråt när man inser vad kroppen har gjort utan att man själv kunnat styra.
Att kroppen sköter jobbet och själv är det bara att hänga med.
Det är fantastiskt hur man än gör det.

Sex timmar från början till slut.
Tre timmar på Förlossningen.
Strax efter sex på morgonen föddes han (precis samtidigt som hans storebror vaknade därhemma och försökte finna sig i att det var farmor som var där, och inte mamma och pappa).
Jag duschade direkt efter och fick ligga ren och fräsch i sängen och äta frukost, utanför fönstren var det blekrosa vintermorgon och traktorer som skottade.
Allt var så stilla och fridfullt.

Tolv timmar senare kom Torsten till oss på BB, höll sin lillebror i famnen och pratade tyst eftersom det var så många bäbisar som skulle sova.
Sen åkte vi hem.
Åt pizza och satt i evigheter i soffan, hela familjen.
Torsten såg på Lilla Prinsessan, och jag var belåten.