Om Hemmet 2.0.

Det blir dyrt att ändra smak. Styra den lite åt ett annat håll.

Jag vill att det ska vara lättare att andas, ett lättare hem, renare linjer (tommare skåp), obehandlat trä och fräscha (GAAH! FRÄSCHA?) eller kanske snarare krispiga (GAAAH! KRISPIGA?) färger.

Så hur ska jag komma till det här:

Från det här?

Ett steg kanske kan vara – LOPPIS!

Min förra loppisrunda handlade ju till mesta del om mina kläder.
Sedan dess har jag släppt taget om några fler klänningar. Och alltså även om halva möblemanget.

Är ni intresserade? Jag tänkte mig slutet av februari, eller möjligen i mars.
Vad skulle passa er?

Det kommer alltså inte att handla om koppar för 10 kr, endel saker (taklampan exempelvis) kan kosta hela 600 kr, och vissa koppar (Percys Variant exempelvis) 300 kr.
Fynd till mesta del av sort, inte pris, även om jag tänker strössla med en massa under 50 kr.

Om mängden av hemmet.

Jag har så svårt att andas.
Hemmets alla saker, som trängs i skåp och lådor, och hänger i kluster på väggarna och står inproppade i varenda millimeter av bokhyllan.
Och klädkammaren sen då.
Hela mängden av det som är hemmet gör att jag får svårt att andas.

Jag vill rensa. Mitt mål med nästa år är att ha halverat hemmet.
Vi hittar inte ens undanlagda saker från Torsten som Kaj nu behöver, för att vi har för mkt grejer!
Det opraktiska och väldigt besvärliga är även att jag ledsnat på stilen.
Jag vill ha annat nu, jag vill inte ha tjugofem loppistavlor på väggarna – jag vill ha två enorma grafiska i enkel ram.
Inte så mkt träfärgade möbler – jag vill kanske rent av ha vitt?!
Med det opraktiska då: byta allt när man redan har ett inrett hem.
Enkelt om man har pengar. Vi har inte pengar.

Om en rosa gammal.

Det här är vintern efter hösten då jag flyttade till Gävle.
Klänningen var den första jag köpte i en butik där jag senare skulle komma att köpa många klänningar.

Min mamma och pappa besökte mig, och min mamma fotade mig i lägenheten för att sen kunna visa mormor hur jag hade det.
I nya staden, i nya hemmet, i nya livet.

Jag hade det bra.
Jag var hemskt olycklig av olika anledningar, jag kände mig vilsen och det kändes som att livet hade tagit ett steg fem år bakåt.
Men jag var ändå lycklig, för allt var mitt och jag kunde sakta hitta resten av det som var jag.

Klänningen sålde jag i våras på loppisen.
Förra veckan hade den fått vara på bröllop.

Om duschdraperi.

 

Min första reaktion är: måste ha klänningsduschdraperi och det där andra också, så kul!

Men min nya stil kanske vill ha bergen istället?

Från H&M.

Om att göra om.

I dag har jag startat flertalet projekt.
(Slutfört desto färre.)
Exempel ovan är varken avslutat eller ens påbörjat, mer än i tanken.

Det svåra är bara att välja kulört, och enfärgat eller tonat?
Och kan jag verkligen måla på en gammal teakmöbel?
Även om jag är så väldigt less på den och tycker att den är trist?
(Vill gärna köpa såna här fötter och byta ut på nästintill alla våra möbler.)

Tror gult för att inte ha precis var enda färg i världen inklämd i detta hem.
Men vi får väl se.

Om min längtan efter perfekta hemmet.

Utöver min kris i kläder, krisar jag även i inredning.
Har börjat sätta upp visioner av det perfekta hemmet, och känner mig stressad för varje dag som går som jag inte färdigställt detta hem jag tror mig vilja ha (fast vet ej exakt vad det är jag vill ha, bara känslan det ska ge).

Steg 1.
Välja två serier porslin och ha alla delar, ett till vardags och ett till fest.
Men vilka två skulle jag i såna fall välja?
Och det är ju så fint att ha brokigt och olika och välja kopp efter humör.

Det här med vardag och fest kan jag applicera på mkt.
Jag önskar att min garderob bestod av bra vardagsplagg och bra festplagg, funktionella fritidsplagg.
Dito skor.
Dito väskor.

Jag vill gärna vara hon som har sina (ca) tre klänningar som folk förknippar med fest.
Men så är det ju så roligt att hitta en färg- och mönsterexplosion på loppis och när den ändå kostar bara 80 kr kan jag ju köpa den utan större övervägande.
Och så spricker hela min plan om det enhetliga, uppsorterade och stadiga hemmet/garderoben/tankeverksamheten (eftersom jag blir helt matt av att kastas mellan detta ständiga enhetliga, nej, brokiga, nej enhetliga! Brokiga!).

Och brukar inte stora bloggare få grejer de visat/nämnt i blogginlägg av någon granne eller bekant eller bara någon snäll som brukar läsa deras blogg?
Kan inte vi icke-stora också få lite grejer, jag tar gärna lite Mimosa och Paratiisi och om jag får drömma helt ohämmat – Pynta!

Om formerna.

Formerna tar över mitt liv.

Det är lite som när man spelat Tetris lite för mkt.

Man ser det över allt.

Skulle nästan vilja ha en paus någon gång.

Känna lugnet i en promenad av att bara promenera.

Prata.

Inte känna tvånget att stanna och fota en form, en färg, en komposition.

Just nu är jag lite för besatt tror jag.

Om livet.

Jag älskar och hatar det, i en tröttsam och yrslig röra.




Eller hatar är ett starkt ord.
Jag hatar det inte.
Men jag avskyr kaoset jag på allt för många månader inte har någon kontroll över.

Otryggheten det är i att ens arbetsplats skär ner på 70 tjänster och man inte kan komma ifrån känslan av att man som frånvarande föräldraledig som inte kan nagla sig fast i skrivbordet, blir bortglömd och utslängd.

Stressen i att listan på saker som ska göras är alldeles för lång och aldrig hinner betas av.
Inte ens i rimlig takt.

Och avskyn mot den egna kropp.
Som jag egentligen bara vill älska för den har givit oss två barn.
Den orkar bära den ledsna 2,5-åringen uppför fyra trappor även fast den redan är tyngd av bäbis och skötväska och förskoleryggsäck (och gravidkilon).
Den orkar och den fixar och jag jobbar på att älska den.
Eller åtminstone inte bespotta den.

Jag älskar mina barn, den yngre som vägrar ligga ner och snart ska få byta till sittdel i den toppmoderna vagnen.
Den äldre som frågar och lär sig och skriker och älskar.

Ingen del av mig vill egentligen ha något annat.
Ändå känner jag mig stressad för att jag missar en massa?

Om en svepande romantisk sak.

Känner mig lite lagom 30-tal på semester i den.

Om den lilla lampan.

Av någon anledning dog den förra lampfoten.

Just som jag plockat bort alla adventsstjärnor och julgransbelysningar (ja, hade tre olika slingor i en och samma gran! Skitsnyggt) dog den.
Just när jag konstaterat att fan vad mörkt det blir då utan den där adventsljusstaken och allt det andra.
Fan då.
Och de flesta av mina lampor har ojordade kontakter och jag kunde inte koppla in en enda.
Så dör en av de få som ger bra ljus.
Fan då.

Hade jag haft bil hade jag kört till Ikea på en gång och handlat lampor i sinne.
Istället väntade jag tills barnet var fött och jag åter kunde gå.
Och gick på loppis och köpte en fin för en tia.

Om möbelbling.

Ett visst litet ikeaskåp ska piffas.
Jag köpte stora diamanter som man kan ha som handtag.



Eller det kan hända att de är gjorda av glas, jag tänkte inte så noga på priset, pengar är nämligen aldrig ett hinder för en sjukskriven/mammaledig moder.
…va?

Om min fina fågel.

Min fina träfågel som jag fick av pappa en gång.
Den gör mig så glad, den är så fin.

Det finns fler här, men jag tycker nog ändå att talgoxen passar mig bäst.
Det är inte så mkt neonkänsla och 80-tal över de andra arterna.

Om ett storebrorskalas.

Så jag använder mig av bilder från Instagram.
För att jag blivit för lat för att ladda över från kameran, särskilt nu när den bärbara datorn inte längre funkar.
Och jag måste sitta vid den stora, som inte alls har lika bekväm stol som soffan är.
Avskyr det, de gör sig inte alls lika bra på dataskärm som på liten telefon.

Vi hade ett kalas i lördags.
Storebrorskalas.
Det hela var egentligen fika och kika på Kaj i förklädnad.
Och ville man köpa presenter så bad vi att man i första hand skulle tänka på Torsten, för det är han som behöver känna uppskattning.

Det var härligt med besök, och känslan av belåtenhet efter att ha städat undan och röjt, plockat fram fint porslin och dukat.
Jag älskar att duka fint.
Det var länge sedan vi bjöd hem en grupp människor, jag saknar det, jag tycker att hemmet gör sig bäst när det är liv och rörelse.
Till våren ser jag framför mig vänner på besök och öppen balkongdörr och vitt vin i glasen.
Eller te och kaka och en massa barn.

Fikabrödet hade jag planerat att baka, sedan retirerat till snabbare lösning om att köpa.
Men sen kom min mamma som den räddande kvinna hon är, och bakade bullar och kakor.
Köpebröd funkar lika bra, jag dömer ingen med köpebröd, och vissa är riktigt goda men ändå.
Det blir aldrig riktigt samma känsla som ett fat med hembakat.

Om maten.

Samma dag som jag på Facebook beklagade mig över min svårighet att uppfylla min del av arbetsuppdelning i hemmet
Han – köper maten, lagar maten, bestämmer iaf minst hälften av alla rätter (oftast alla (se punkt nedan))
Jag – komma på några maträtter jag vill äta under veckan
går Alex och skriver ett inlägg om hur svårt det är att komma på maträtter.
Och får bästa recepttipsen i kommentarsfälten!

När Alex sedan lade ut den första kategorin – fisk, kunde jag inte låta bli att göra en slags enkel receptbok av det hela.
Så att ni enkelt kan ladda hem en pdf att bläddra i vid akut brist på matinspiration.


Här är fiskdelen.
Det kommer mer, och till dess hoppas jag även på att kunna lägga ut länk till nedladdning av pdf.

Tack och tack det kunde inte ha kommit lägligare.
Hälsn.
En som har för avsikt att återvända till familjelivet och dra sitt strå till stacken.
(Och lämna soffan.)

Om barnrummets eko.

Torstens rum har ekat.
Och inte känts särskilt varmt och ombonat, i veckan fick jag ett il och fyllde hela den här väggen med tavlor och hylla.
Den behöver även någon form av uppåtriktad lampa, som kan reflektera sig i det vita taket och ge ett bra sken.

Taklampan byttes ut mot en röd rislampa från Lagerhaus.
Till den fina röda tygklädda sladden från Åhléns.
Egentligen ville jag ha en vacker blommig lampskärm, och bara låta det röda i lampsladden plockas upp i detaljer.
Men 389 kr mot 39 kr gick inte att diskutera.
Inte ens med mig själv.

Om att äta snö.

Jag vill äta snön.
All den där nyfallna vita pudriga som kom förra veckan.
Jag ville ta en näve och bara trycka in i munnen.





Det påminner mig om min barndom, när jag faktiskt gjorde det.
Snön var inte särskilt smutsig där jag bodde.
Den var kall och god och smakade som kallt källvatten luktar.

Det är samma kärlek som till den där källarlukten av fuktig sten som jag talat om tidigare.

Fast så tänker jag att snö kanske man inte äter längre?
När man ska vara vuxen.
Så jag nöjer mig med fil.
Och kakor.

Om att säga rätt.

Jag glömmer lite grann bort att jag inte är den enda som väntar på bäbisen.




Folk tolkar vad som helst som att jag är på väg att föda.
Och ni som följer mig på Instagram såg bilden jag la ut på Nacka sjukhus.
Det har jag ju gjort förr, när jag är hos barnmorskan, inte tänkte jag nu att det kunde misstolkas.
Hohoho.
(Nacka sjukhus har ingen förlossning längre, min man är född där, men den la ner för länge sen. Vi åker in till Sös som så många andra.)

Men så här mkt kan jag säga, att är jag på väg att åka in till förlossningen.
Då är Instagram inte det första jag kommer att uppdatera.


Och för nu bär jag korta klänningen som någon slags kofta/kimono?
Men jag har köpt två.
(Eftersom det blev så som jag önskade när jag först provade den, att den kom på rean.)
Och tänker så fiffigt förlänga den så att jag kan bära den bekvämt och utan att känna att jag blottar mammatrosorna så fort jag böjer mig ner.

Om att rymmas.

Här hemma finns det nu två stycken karmstolar.
Som jag inte alls får plats i längre.
Obs obs det är inte ens särskilt snäva karmstolar!

Det är helt fantastiskt egentligen, hur kroppen förändras av detta tillstånd.
Förra gången trodde jag så klart lite naivt att det mest var magen som skulle expandera.
Blev helt paff när jag märkte att även bröstkorgen gjorde det.
Och fötterna! (Fast då mest av vätska.)

Jag mätte min mage förra veckan.
Bara för att det är roligt sen att ha i centimeter hur stort omfång det egentligen var.
Då när man inte kan tro att man var särskilt stor, för att det var så länge sedan och man glömmer och minns inte rätt och har nog mest bara svårt att fatta hur stor en mage faktiskt kan vara.

Då mätte jag iaf även höfterna.
Måtten var exakt lika, på minsta centimeter, och jag tappade hakan och tänkte att det var ju inte så konstigt då.
När jag misstog ett linne för mina trosor.
Och linnet inte ens var särskilt litet.
141 cm. Wow. Oj.

Om några av mina favoritsaker.

Jag packade upp den allra värdefullaste flyttkartongen i dag.
Den som jag märkt med "SVAGT! AKTA! GLAS! FÖRSIKTIGT!" i så stora versaler jag bara kunde förmå.
Kartongen som innehöll alla mina favoritprylar, karafferna, glasvaser, Torstens födelsedagsljusstake, bersåkannan och en massa andra prylar.
Som är SVAGA och i GLAS och bör AKTAS.

Skit vad arg jag blev när ungefär en tredjedel var trasigt.
Däribland Torstens fina födelsedagsljusstake som han fick på sin ettårsdag av min mamma.
Och är tänkt att vi ska använda varje hans födelsedag så länge han lever.

Det som irriterar mig är att det är väldigt många saker som knäckts.
Som var i riktigt tjockt glas.
(Som ljusstaken.)
Det handlade alltså inte om några tunna drickglas från 20-talet, eller sköra små ljusmanschetter och att det var små hörn på småprylar som knäckts.
Utan de där rejäla.
De som inte ska gå sönder så länge man inte tappar eller kastar.

Så fan vad irriterad jag är.
Och ännu mer irriterad eftersom jag inte packat upp den förrän nu och det således är tämligen försent att höra av sig till flyttfirman och gnälla.

Försöker nu tänka på allt som faktiskt klarade sig.
Och glädjas över det.
Men Torstens ljusstake, den sörjer jag, hur jag än försöker.

Om besöket.

Vi fick ändå en dag extra.
Eftersom deras nattåg blev inställt pga extrem kyla.
(Kan ju kännas smått frustrerande när temperaturen här var ca – 10 och inte alls särskilt extrem.)

Sen åkte de, ett dygn senare, och kvar blev ett tomrum av tystnad och saknad.
Och känslan av att bo så himla långt ifrån.