Om mina fikabilder.

Ni som följer mig på Instagram har sett mina fikafat.

Jag är av någon anledning helt besatt av att få göra dem, och det kryper i min kropp av att jag inte kan sitta i åtta timmar i streck (per dag) och arbeta.

Om olika kläder och slöseri med tid.

När jag har en stund över.
Är ju detta inte direkt något jag borde syssla med.

Jag kan ändå inte låta bli.
Jag tycker att det är så obeskrivligt roligt att kombinera olika kläder, få fram olika stilar bara genom att byta färg på kavajen eller skorna.
Det är nästan lika roligt som att shoppa.

Kläder från hm.com, mina egna små "provdockor" man kan ha där.

Om min bok.

Ja nu lät det kanske som att jag gått och skrivit kontrakt.

Men nej, jag har betalat själv, och är mkt nöjd, enkelt och snabbt och inte helt hundra redigerade, telefonredigering lika med hård redigering.

Men ändå.

Man måste ju sätta allt på papper, datorer kraschar.

Boken gjorde jag på blurb.com och kostade mig ca 300 kr.

Om "supermamman".

Jag har en app i min telefon som berättar vilken vecka jag är i.
Nu när jag passerat v 40 har den några förslag på vad man kan göra för att få tiden att gå.
Exempelvis:
"Baka bullar och frys in till alla besökare som kommer att komma; de kommer att tro att du är supermamman!"

Jag undrar varför jag
1. blir en supermamma för att jag bjuder på hembakade bullar
2. behöver "lura" mina besökare att tro att jag är det? (Jag är det ju, det har inget med bullbaken att göra.)

Jag tycker inte att man ska behöva stå för fika när man är nyförlöst och folk kommer på besök.
Jag tror inte att någon heller förväntar sig det.
Men om man nu gör det?
Säg för att man exempelvis inte gått över halva graviditeten och haft ont.
Typ rent av kunnat röra sig relativt obehindrat ända fram till förlossningen.
Så att man därför faktiskt orkar ställa sig och baka (för man behöver inte slå sig ner på en stol när man breder sina mackor och väntar på att teet ska koka klart, för det gör inte så ont att stå).
Jamen, är man en supermamma då?

Egentligen bryr jag mig inte mer än att jag tänker "haha som om det definierar vad en supermamma är" men sen tänker jag.
Hur många finns det inte som är osäkra?
Som inte får den bekräftelse de behöver, som ständigt sneglar på andra för att se "hur man ska göra".

Nog finns det de som tänker att jaha, bäst att bakar bullar då, det verkar som att man förväntas göra det.
Och ställer sig där, höggravida och inte alls särskilt bullsugna.
Fan, då blir jag skitarg.


Illustration: Joanna Grubbström

Om mitt jobb.

Annie frågade.
"Om mitt jobb (ditt alltså). Det vore spännande! Om det du skapar och kanske om ett smakprov från din portfolio?"




Nu befinner jag mig ju i lite av ett limbo jobbmässigt.
Sedan årsskiftet är jag inte längre kvar på redaktionen där jag började min praktik och senare fick heltidsanställning.
Och går från sjukskrivning över till föräldraledighet, så en ny redaktion får jag först om många månader.

Men innan detta var min arbetsdag lite så här:
Åka till jobbet, slå igång datorn och de två stora skärmarna.
Logga in och sen ut i köket och koka te.
Öppna alla program, läsa mejl, hälsa på kollegor, och sen börja plocka texter som redigerats färdigt.
Se vad det är för typ av jobb, om det ska vara endast ett uppslag, eller om det får gå på flera sidor och kan bekostas med en ingångssida (enbart bild och rubrik och ingress).

Sen väljer jag ut de bilder som är bäst, och försöker placera dem så att de går bra ihop gentemot varandra, men även med den löpande texten.
Och många gånger leta på bildbyråer efter bilder att köpa.
Många gånger kontakta hotell för pressbilder (eftersom jag jobbade på en resetidning).
Och rita kartor.
Hjälp var många kartor jag ritat i illustrator och när man gör stadskartor kan ni lita på att det blir fel någonstans.
Och att det alltid är någon som vill påpeka att tredje gatan från höger bara är två kvarter lång och inte fyra, där någonstans i Bogota eller Buenos Aires yttre trakter.

Fördelen med att arbeta på en mindre redaktion med bara en layoutare med AD, är att man får göra det mesta.
Ibland har jag illustrerat själv, gjort bildkollage till konsumentjobb (hur roligt som helst faktiskt) och små plocksidor (älskar plocksidor, både att läsa i andra tidningar och att göra själv).

Sen kommer det några rundor av korrigering i layouten.
Man sätter upp hela tidningen på en vägg, utskrivna a4:a på sidnumrerade plastlister, så att man lätt får en överblick av flödet.
Och ser om något jobb krockar med ett annat och behöver ligga på en annan plats i tidningen.
Och hur formen ser ut.
Ändra, fixa, byta bild, byta ingångsbild.

Som väldigt många heltidsarbetande formgivare är mina egna verk det som kommer i sista hand.
Eller så kanske det inte alls är för de flesta?
Bara för mig och några? Nä…?

Min portfolio är det iaf inget aktuellt flöde över, men ni hittar den här om ni är nyfikna.
Dessvärre finns det inga layouter jag själv tagit fram för den tidskrift jag jobbade på.
Det var något jag skulle fixa innan jul men jag blev så mkt sämre och orkade aldrig riktigt åka in till jobbet.

Jag ser fram emot att prova en ny redaktion.
Ny form och nya kollegor, det berikar och utvecklar och åh vad jag längtar efter att arbeta igen.


(Bilderna ovan är alla gamla skoluppgifter från 2008/09 SUUUUCK vad jag vill hinna (orka/inspireras) till nya saker.)

Om juletider.

Ny header.
Wow!

(Det är ju ändå snart julafton.)

Om några himla fina paraplyer.

De riktigt stora bloggarna må få vackra porträtt på sig själva skickade från duktiga illustratörer.
Men jag fick något nästan ännu bättre.

Konst inspirerad av mig!
Eller ja, av min paraplysamling.

Så fina, Maria-Klara, tack för att du delade med dig!

Och en annan bra sak: det påminde mig om att jag nu återigen har en hall med väggyta stor nog.
För att sätta upp den igen, hurra!

Om bilder som fångar ögonen.

Jag hittade en fantastisk illustratör på Etsy.
Unitedthread.

Och en annan bra sak:
Man kan få bilderna i kuddform också!

Om avskedsgåvorna.

Jag tror inte att det var så när vi var små.
Att föräldrarna gav förskolepersonalen en massa avskedsgåvor när barnen slutade.
Jag kan tänka mig att många av dagens prestationsinriktade föräldrar går lite överstyr när det kommer till detta.

Ett enkelt tack och hej kändes ändå för lite.
Så jag gjorde några tryck och beställde via ett företag.


Expressleverans valde jag.
Svindyrt.
För att med säkerhet ha dem här innan avskedsdagen (i dag).

Förra tisdagen gjorde jag beställningen, redan på kvällen skickades det från Holland och förra torsdag förmiddag ringde en kille upp och sa att han var här med paketet.
Men då var jag på jobbet.

Istället för att han skulle komma tillbaka en annan dag, då jag också skulle vara på jobbet, valde jag att hämta ut det på närmsta postombud.
Det tänkte jag skulle ta en, max två arbetsdagar för Posten att distribuera.
Få in paket – registrera – skriva avi – skicka ut avi.
Nu har de haft det i sex dagar (fyra arbets) och jag har fortfarande inte fått något avi.

Det irriterar mig på många sätt.
Men främst för att det är så svårt att ringa någon och fråga vad som händer.
Transportföretaget ligger i England, jag kan inte hitta någon svensk distributör även fast det uppenbarligen måste finnas, och Posten har ett sådan uråldrigt system att de inte kan spåra paket på något annat än kolli-id.
Och eftersom transportföretaget skeppade från Holland stämmer inte mina pakets id:n överrens med Postens.

Inte hjälpte det att kvinnan på Postens kundservice var oerhört dryg och ohjälpsam heller.

Om semlor, åh de är så goda.

Jag älskar semlor.
I går var jag så sugen på semlor att jag till och med satt och ritade några på datorn.

Min mamma har alltid låtit oss välja två saker i matväg vi absolut vill ha till julen.
För att alla ska bli glada och för att slippa fixa en massa som man bara har i farten, utan att någon egentligen äter av det.
Jag har i många år önskat semlor!
Och hon har i många år gett mig semlor.

Första åren var det regelrätta semlor, men efter något år började hon blanda saffran i bulldegen och då blev det genast ännu bättre, ännu mer jul.
Jag vet att man sedan länge kan köpa saffranssemlor kring jul, men det här var så lång innan så fatta vilken lyx det kändes som!

Ååh semlor…
Har någon det ultimata semlebullsreceptet?
Jag tänker att det kanske är dags att kunna baka dem själv.

Om Malin Ahlin.

Ja okej så jag önskar att dessa var mina egna alster.
Men det står ju klart och tydligt på signaturen att det inte är det.

Malin Ahlin är helt fantastisk.
Och 21 år, jag förundras och tänker genast hur många år hon har att utveckla vidare det som redan nu är så fint.

Jag gjorde iaf det enda rätta och beställde hem två kopior från henne.
Till nya glasslägenheten, till barnets kommande toppenrum som bara bara är hans eget.

Om svåra beslut.

Jag började på en ny header i kväll.
Men fastnade när jag skulle välja typsnitt, TVÅ VARIANTER DESSUTOM.

Och sen kom jag aldrig fram till om jag ville ha strikt och stelt, eller fritt och flödande.
Det är mkt lättare att bestämma åt någon annan.
Därför blev det en header åt en kompis, hon hade inte ens bett om en.

Om detaljer som kan göra skillnad.

Innan vi flyttade från Gävle gick jag promenader på eftermiddagen med Torsten varmt inbäddad i sin vagn.
Då lekte jag ofta med tanken om vilken skillnad det skulle bli på dessa byggnader.
Bara man färgsatte i största enkelhet.


Jag tycker att vi.
Kanske särskilt i Sverige.
Över lag är väldigt rädda för starka färger i arkitekturen (också).
Och går med någon villfarelse att utsmyckningar av det offentliga rummet handlar om målningar och skulpturer.

Att ge en fasad eller arkitektonisk detalj enfärgade kulörter kan göra stor skillnad.
Och i längden kanske inte ens väcka lika många upprörda känslor hos invånarna.
En färg oftast bara är en färg (okej, inte sant, många skulle ha nåt att säga om det) men så fort det kommer till "konst" börjar valet ifrågasättas.
"Ska vi lägga skattepengar på sånt?"
"Det där hade min femåriga dotter kunnat göra gratis."
"Men det föreställer ju inte ens någonting."
Osv.

Kanske blockfärgade städer är svaret?

Om fin i repris.

Vissa saker kan man faktiskt visa två gånger.
Och jag hinner aldrig göra den mängd illustrationer jag önskar, så då får det bli repris även av den anledningen.

Om min lillebrors examenkonsert.

På söndag har min lillebror sin examenskonsert.
Och jag är inte sämre än att jag gjort affischen åt honom, samt ett litet program.

Uppskattar man klassisk gitarr tycker jag att man ska ta sig tid att gå dit och lyssna.
Det ska iaf jag göra.

Om trender inom typsnitt.

…är att ha en väldigt penselaktig script.
Som iaf för mig för tankarna till såna där tjocka bläckdrypande penslar som används för att skriva kinesiska och japanska tecken med.
Med en lite tjockare och mer 70-talsaktig serif.

Väldigt gärna i kombination med varandra.

Jag gillar båda, jag har till och med gjort tidningsdummys med just dessa för ca ett år sedan.
Men som med allt annat kan man ledsna lite snabbare när det överexponeras, jag undrar hur många fler tidsskrifter som kommer att haka på innan nästa trend.

Om vuxenproducerade klippdockor.

Det är precis lika roligt att göra klippdockor som vuxen.
Min käresta fick ta hand om vårt barn, jag skulle producera producera producera!
Eh. Inte ok, prioritera klippdockor framför gosse.

Fast det gjorde jag inte, för då hade det varit ca femton bilder till här ovan.

Om klippdockor.

I fjällen ritar man klippdockor.
Det har iaf vi alltid gjort, det var så roligt att återse alla nu när jag var uppe i påsk för första gången på cirka 16 år.

Jag vill gärna tro att jag gjort klänningen ovan.
Den är så himla snygg, men det är säkert någon kusin som kan ta åt sig äran, jag hade nog inte så bra smak som jag då tyckte.


De allra vackraste kläderna och dockorna gjorde min moster.
Hon var förvisso tio år äldre än mig, men det är något annat också.
Hon är bra på smått och precist och välarbetat.

Vi ritade på eftermiddagen när det var för kallt för att vara ute, när vi kurade skymning och de vuxna låg på sängarna runt om i rummet och läste.
Sen ritade vi efter middagen, när det blev mörkare och mörkare och enda skenet i stugan är från stearinljus.
Och någon enstaka fotogenlampa.
Ibland blev färgerna inte som man tänkt sig.


Ibland kunde man rent av bli överraskad när man dagen efter såg sina skapelser i dagsljus.

Om ett illustrerat badmode.

För några somrar sedan gjorde jag ett badmodejobb i dagstidningen jag jobbade för.
Istället för nakenchock valde jag illustrationer.
Klippdockor som man kunde prova plaggen på.

Alla sa att jag avbildat mig själv och min käraste.
Själv kunde jag aldrig se likheten annat än kurvorna snurrluggen och mustaschen.
Men nog är det väl mer än så som gör en människa?

Om SL-kort.

Mitt bidrag.
Rösta här (om du älskar mig och vill få mig att känna mig omtyckt (obs obs ingen press)).
Eller så röstar man på något annat fint bidrag det fanns massor.
(Obs obs mitt är så klart finast så ni kan spara tid genom att bara klicka på första länken direkt, varsågod det är service från mig till er.)

Äntligen har SL infört.
Att man kan designa sitt eget sl-kort.
Precis som Swedbank och andra banker har jag har själv ett sånt.
Faktiskt såg en kvinna som jobbar på Swedbank med just de designade korten.
Mitt kort i kön på en loppis.
Åh vilket fint kort du har sa hon.
Åh tack jag har gjort det själv på Swedbanks hemsida.
Jag vet sa hon det är jag som jobbar med det.

I alla fall.
SL har en tävling.
Det bygger på röster och alltså indirekt på att man länkar sitt bidrag och uppmärksammar så många som möjligt på det.
För urvalet är annars omöjligt att göra ingen har tid att bläddra igenom alla.
Jag tror sällan att jag ska vinna tävlingar som dessa.
Men det hindrar mig inte från att göra otaliga bidrag det är så himla roligt.