Om Hemmet 2.0.

Det blir dyrt att ändra smak. Styra den lite åt ett annat håll.

Jag vill att det ska vara lättare att andas, ett lättare hem, renare linjer (tommare skåp), obehandlat trä och fräscha (GAAH! FRÄSCHA?) eller kanske snarare krispiga (GAAAH! KRISPIGA?) färger.

Så hur ska jag komma till det här:

Från det här?

Ett steg kanske kan vara – LOPPIS!

Min förra loppisrunda handlade ju till mesta del om mina kläder.
Sedan dess har jag släppt taget om några fler klänningar. Och alltså även om halva möblemanget.

Är ni intresserade? Jag tänkte mig slutet av februari, eller möjligen i mars.
Vad skulle passa er?

Det kommer alltså inte att handla om koppar för 10 kr, endel saker (taklampan exempelvis) kan kosta hela 600 kr, och vissa koppar (Percys Variant exempelvis) 300 kr.
Fynd till mesta del av sort, inte pris, även om jag tänker strössla med en massa under 50 kr.

Om en rosa gammal.

Det här är vintern efter hösten då jag flyttade till Gävle.
Klänningen var den första jag köpte i en butik där jag senare skulle komma att köpa många klänningar.

Min mamma och pappa besökte mig, och min mamma fotade mig i lägenheten för att sen kunna visa mormor hur jag hade det.
I nya staden, i nya hemmet, i nya livet.

Jag hade det bra.
Jag var hemskt olycklig av olika anledningar, jag kände mig vilsen och det kändes som att livet hade tagit ett steg fem år bakåt.
Men jag var ändå lycklig, för allt var mitt och jag kunde sakta hitta resten av det som var jag.

Klänningen sålde jag i våras på loppisen.
Förra veckan hade den fått vara på bröllop.

Om formerna.

Formerna tar över mitt liv.

Det är lite som när man spelat Tetris lite för mkt.

Man ser det över allt.

Skulle nästan vilja ha en paus någon gång.

Känna lugnet i en promenad av att bara promenera.

Prata.

Inte känna tvånget att stanna och fota en form, en färg, en komposition.

Just nu är jag lite för besatt tror jag.

Om loppis. Igen! 5 maj kl 11–14.

Facebookevent här.
Meddela väldigt gärna där eller här hur du tänker göra, det hjälper i förberedelserna.

Klänningen ovan fortfarande kvar!
Kom och köp den och blir så tjusig i vår.

Om min loppis 28 april kl. 11–15.

Det vore väldigt roligt om ni vill komma!
Lördag 28 april, kl. 11–15, Fasanvägen 29 i Nacka.

Jag lockar med kaffe och kaka så kan ni känna att ni inte har åkt helt förgäves.
Samt med den fina loppisen som ligger alldeles här intill, så kan ni slå två flugor i en smäll.
(Efter att ni sprängt er loppisbudget hos mig förstås.)

Jag gjorde ett evenemang på Facebook.
Som jag hoppas att ni kommer till om ni klickar här.
(Jag har inte skapat så många evenemang tidigare, och aldrig något som varit offentligt.)
((Ni får gärna skriva där, eller här, om ni kommer. Så jag vet hur många kakor som ska bakas.))

Min ambition är att hinna visa upp iaf några bilder av vad jag kommer att sälja.
Jag hoppas att jag hinner.
Om inte annat så sker det iaf på Instagram.

Uppdatering:
Jag har lagt ut endel bilder på facebookevenemanget för loppisen.
Och nu även några på Instagram (eftersom fb-appen krånglar just nu).
Ni kan ju kika om ni är nyfikna.
Facebook.
Instagram.

Om den lilla lampan.

Av någon anledning dog den förra lampfoten.

Just som jag plockat bort alla adventsstjärnor och julgransbelysningar (ja, hade tre olika slingor i en och samma gran! Skitsnyggt) dog den.
Just när jag konstaterat att fan vad mörkt det blir då utan den där adventsljusstaken och allt det andra.
Fan då.
Och de flesta av mina lampor har ojordade kontakter och jag kunde inte koppla in en enda.
Så dör en av de få som ger bra ljus.
Fan då.

Hade jag haft bil hade jag kört till Ikea på en gång och handlat lampor i sinne.
Istället väntade jag tills barnet var fött och jag åter kunde gå.
Och gick på loppis och köpte en fin för en tia.

Om hemmalivet.

Sakta kopplar jag ner.
Sedan lilla datorn dog sitter jag knappt längre framför nån sådan.
Allt gör jag via mobilen, och iom drar jag ner på allt.

Att skriva långa kommentarer på en iphone är rena döden.
Så då slutar jag sakta med det.
Att skriva blogginlägg har inte ens varit ett alternativ, jag har för stort behov av att se hur det ser ut på vanlig skärm.
Så då gör jag bevisligen inte det öht.

Till slut kommer man till en punkt där man.
Jag.
Känner att alla de där bloggarna jag läste dagligen, gick in flera gånger per dag för att se om något hänt.
Det är inte så viktigt längre.
Det är jag och min familj som är viktiga, det är där jag vill vara nu.
Med dem.
I vårt hem, och i morgon åker vi till Österlen och firar påsk.
Vi är lediga tillsammans.
I flera veckor! Jag kan inte med ord ens beskriva hur glad det gör mig, de lediga dagarna tillsammans där vi sakta kan komma ikapp.
I alla fall ikapp lite grann.
Två steg bakom snarare än femton.

Och Kaj mår bra och jag är fortfarande tjock.
Men jag mår faktiskt väldigt bra jag med.

Om fogarna.

Om vi ska prata om fogarna en kort stund (eftersom jag hör att Kaj är på väg att vakna).


De är bättre!

Jag vågade inte hoppas på detta, men jag kan gå.
Jag kan promenera.
En dag gick jag till och med ända från Torstens förskola och hem.
Tidigare var det ju som ni säkert vet, en omöjlighet att ta mig ens till matbutiken (en sträcka som är säkert fem gånger så kort som till förskolan).

Skillnaden mellan den här gången och förra gången är, att förra gången gjorde framfogen precis lika ont ända fram till slutet.
Och fortsatte att göra det även efteråt.

Den här gången har de bakre fogarna varit de värsta på slutet.
Och den smärtan är lite mindre stickande när jag går, än vad den främre är.
Den smärtan påminner mer om vanlig ryggont, som jag är van att ha ända sedan jag var liten.

(Kaj somnade om. Jag hinner utveckla.)

Skillnaden med förra gången.
Inser jag nu, efter en andra förlossning som innebar mindre gräv och operationer.
Inga alls faktiskt.
Är ju att mkt av min smärta då berodde just på det.
På när de letade efter var allt blod kom ifrån, och från alla instrument som de var tvungen att ha i mig strax efter att barnet kommit ut, och operationen som de gjorde just genom den vägen.
Det är klart att det gjorde lite extra ont att gå då.

Visst gör det fortfarande ont.
Jag använder mig fortfarande av fogbältet, och har jag promenerat på dagen (exempelvis från Torstens förskola) då känner jag av det på kvällen.
Dvs måste gå med ministeg, starta långsamt, och dra mig upp med armarna.
Men ändå, ändå!
Jag kan rätta till en matta med stortån!



Bilden är från 2010.
Torsten var ett halvår och vi hade picknick med min kompis Tomas.
Han tog bilden.

Om att bli storebror.

(Snön avslöjar mig.
Bilderna är gamla, det har blivit (tillfällig?) vår nu.)




Det är jobbigt för honom nu.
Att bli storebror.
Dagarna är ett långt band av nej och gör inte så och slå inte Kaj och helst inte med fjärrkontrollen.

Men jag känner att det är hans kamp.
Hans känslor.
I allt jag har skrivit om så märker jag att gränsen går här.
Jag låter honom få ha den för sig själv, med oss.

Det räcker med att konstatera att det måste vara omtumlande för det första barnet att få ett syskon.
Att man helt plötsligt är fler som behöver föräldrarnas tid och uppmärksamhet.

Det går över.
Allt nytt skakar om, det är nödvändigt att rucka upp för att kunna göra plats för det nya.
Sen blir det lugna gatan igen.

Om ett storebrorskalas.

Så jag använder mig av bilder från Instagram.
För att jag blivit för lat för att ladda över från kameran, särskilt nu när den bärbara datorn inte längre funkar.
Och jag måste sitta vid den stora, som inte alls har lika bekväm stol som soffan är.
Avskyr det, de gör sig inte alls lika bra på dataskärm som på liten telefon.

Vi hade ett kalas i lördags.
Storebrorskalas.
Det hela var egentligen fika och kika på Kaj i förklädnad.
Och ville man köpa presenter så bad vi att man i första hand skulle tänka på Torsten, för det är han som behöver känna uppskattning.

Det var härligt med besök, och känslan av belåtenhet efter att ha städat undan och röjt, plockat fram fint porslin och dukat.
Jag älskar att duka fint.
Det var länge sedan vi bjöd hem en grupp människor, jag saknar det, jag tycker att hemmet gör sig bäst när det är liv och rörelse.
Till våren ser jag framför mig vänner på besök och öppen balkongdörr och vitt vin i glasen.
Eller te och kaka och en massa barn.

Fikabrödet hade jag planerat att baka, sedan retirerat till snabbare lösning om att köpa.
Men sen kom min mamma som den räddande kvinna hon är, och bakade bullar och kakor.
Köpebröd funkar lika bra, jag dömer ingen med köpebröd, och vissa är riktigt goda men ändå.
Det blir aldrig riktigt samma känsla som ett fat med hembakat.

Om barnrummets eko.

Torstens rum har ekat.
Och inte känts särskilt varmt och ombonat, i veckan fick jag ett il och fyllde hela den här väggen med tavlor och hylla.
Den behöver även någon form av uppåtriktad lampa, som kan reflektera sig i det vita taket och ge ett bra sken.

Taklampan byttes ut mot en röd rislampa från Lagerhaus.
Till den fina röda tygklädda sladden från Åhléns.
Egentligen ville jag ha en vacker blommig lampskärm, och bara låta det röda i lampsladden plockas upp i detaljer.
Men 389 kr mot 39 kr gick inte att diskutera.
Inte ens med mig själv.

Om att äta snö.

Jag vill äta snön.
All den där nyfallna vita pudriga som kom förra veckan.
Jag ville ta en näve och bara trycka in i munnen.





Det påminner mig om min barndom, när jag faktiskt gjorde det.
Snön var inte särskilt smutsig där jag bodde.
Den var kall och god och smakade som kallt källvatten luktar.

Det är samma kärlek som till den där källarlukten av fuktig sten som jag talat om tidigare.

Fast så tänker jag att snö kanske man inte äter längre?
När man ska vara vuxen.
Så jag nöjer mig med fil.
Och kakor.

Om vagnen och tulpanerna.

Äntligen är vagnen i en passande storlek för Torsten.
Vi köpte den medan jag fortfarande väntade honom, i Rågsved var inte ens lägenheten i passande storlek för vagnen.
Men nu!

Det första han konstaterade efter att ha bäddat ner dockan och skulle ut och gå, var att han behövde en väska.
För det har vi ju alltid när vi går ut tillsammans, en väska med kläder och blöjor och lite mat.

Och så har det slagit mig.
Att bäbisen föds in i bästa tulpansäsongen!
Jag förväntar mig att hela hemmet kommer att knarra av tulpaner kring årsdagen av födelsen, samt nu alldeles snart då.
När vi firar att jag inte längre är gravid eller jag menar när bäbisen äntligen kommit?

Om några av mina favoritsaker.

Jag packade upp den allra värdefullaste flyttkartongen i dag.
Den som jag märkt med "SVAGT! AKTA! GLAS! FÖRSIKTIGT!" i så stora versaler jag bara kunde förmå.
Kartongen som innehöll alla mina favoritprylar, karafferna, glasvaser, Torstens födelsedagsljusstake, bersåkannan och en massa andra prylar.
Som är SVAGA och i GLAS och bör AKTAS.

Skit vad arg jag blev när ungefär en tredjedel var trasigt.
Däribland Torstens fina födelsedagsljusstake som han fick på sin ettårsdag av min mamma.
Och är tänkt att vi ska använda varje hans födelsedag så länge han lever.

Det som irriterar mig är att det är väldigt många saker som knäckts.
Som var i riktigt tjockt glas.
(Som ljusstaken.)
Det handlade alltså inte om några tunna drickglas från 20-talet, eller sköra små ljusmanschetter och att det var små hörn på småprylar som knäckts.
Utan de där rejäla.
De som inte ska gå sönder så länge man inte tappar eller kastar.

Så fan vad irriterad jag är.
Och ännu mer irriterad eftersom jag inte packat upp den förrän nu och det således är tämligen försent att höra av sig till flyttfirman och gnälla.

Försöker nu tänka på allt som faktiskt klarade sig.
Och glädjas över det.
Men Torstens ljusstake, den sörjer jag, hur jag än försöker.

Om mina karaffer.

Jag samlar på karaffer.
Också.



Det här är mina favoriter, och den till vänster på övre bilden är min första.
Den köpte jag för tjugo kronor på Sarons i Gbg.
Jag bodde bara ett stenkast därifrån en gång i tiden.

Om när man känner sig som en sjöko.

Ni vet när man är ungefär i mitten av sin graviditet och känner sig stor som en sjöko.
Helst för att man går ungefär som en sjöko, pga foglossning.





Och så går man tillbaka i bildmapparna när man är så höggravid som det går att vara.
Och råkar hitta bilder från den där tiden då man kände sig som en sjöko, och man bara öh?
Hallå?

Då bannar man kanske sig själv för att man inte kunde se hur fin man var.
Då och där.
Jag tänker att det är ungefär så hela tiden, iaf med mig.
Jag ser aldrig hur fin jag är nu, men jag är väldigt bra på att hitta bilder från mina värsta ful-perioder och tänka "vafan, jag ser ju så frisk och fin ut".

Jag tror att jag ska försöka jobba på det.
Självhyllningen.
Jag menar, så himla oduglig är jag ju inte.

Om hemma.

Och som om det vore en total nyhet det där med att det snart kommer ett barn.
Fick barnmorskans ord i tisdags mig att känna att shit!
Bäst att fixa här hemma.




Så jag borrade i väggar, satte upp saker som länge stått lutade mot diverse väggar.
Packade upp en massa saker i klädkammaren och tapetserade sista två dm tapet i sovrummet som vi bara låtit bero.
Sen i oktober.

(Och så passade jag på att fika en massa semlor, jag tänkte tydligen att man inte kan fika semlor när man fått en bäbis?).

Om solen och pulkabacken.

I morse följde jag med ut.
Gick nerför alla trapporna och ut på gatan, korsade den och satte mig sedan på en bänk.
För alldeles bakom huset mitt emot vårt ligger en pulkabacke.
Hur lagom som helst, och jag fick morgonsolen i ansiktet, kände mig friskare och starkare och försökte suga in alla strålar så gott det gick.

Torsten åkte så klart bob.
Med sin pappa och sin hund, som just efter att vi konstaterat att han inte har någon favoritleksak helt plötsligt har blivit hans följeslagare.
Han pratar med henne och visar henne saker och berättar vad de ska göra och instruerar oss i vilka repliker vi ska säga i hennes ställe.

Och den där minen jag gör på bilden.
Det är enda uttrycket jag kan göra utan att se halvdöd och helt uppsvälld ut.
Så ni får ursäkta det lite krystade i mitt anlete.

Om hyllan i lilla hallen.

Jag satte upp en hylla i lilla hallen.
För att förlänga en liten liten byrå, alldeles för liten, som står på golvet under.

För att vi behöver ytor lite högre upp, där inte ens en två och ett halvt-åring når ens när han hämtar lilla stegen.
För det gör han.

På nedre hyllan ser ni vad som är början till vår bb-väska (minus pappersrullen i bakgrunden, ska ej ha med mig egna affischer).
Ända sedan jag hade magsjuka och trodde att jag skulle börja föda har jag sagt.
Vi måste packa väskan.
Men ja, att samla iaf en tredjedel på samma ställe tycker jag är bättre än ingenting.

Har svårt att packa saker för själva förlossningen.
De där spelen och snacksen man uppmanas packa med, ifall man måste vänta, ifall man måste få snabb energi.
Har svårt att tänka att det skulle kunna ta längre tid än förra gången.
Inte för att förra gången tog lång tid, utan för att det här är andra gången och hur jag än gör så tänker jag att det blir likadant som första gången.

Om semlor och porslin.

Jag kan ej få nog av semlor.
Någonsin.
Fast tre per dag var tydligen alldeles lagom för mig, den fjärde kändes helt enkelt inte lika lockande.

Vitrinskåpet!
Måste naturligtvis få någon mild belysning så att man tydligt ser mina fina Arthur Percy-pinaler, samt glittret i de vackra glas jag så småningom ska orka ställa dit.

Ovanpå: Min samling tennljusstakar (delar av den).