Om guldkappan – för barn!

Titta!
Nu finns guldkappan på Tradera i barnstorlek!

Hade jag barn.
Höll jag på att skriva.
Men hade jag inte just såld en kappa som var avsedd för finpromenader på helgerna på Södermalm, av den anledningen att vi faktiskt aldrig orkar ta finpromenader på helgerna på Södermalm.
Hade jag köpt den!

Köp den här.


(Och guldkappan i vuxenstorlek, som låg ute på Tradera, den gick ändå för drygt 800.
Det är väl ett okej pris, men den kostade över 2 000 ny, så då behåller jag den hellre.)

Om att slippa halkiga strumpor.

När Torsten började förskolan för första gången, hösten 2010, fick de inte ha strumpor och sockor utan såna halkpluppar på, inne på förskolan.
Jag blev irriterad över butikernas utbud och undrade om det inte kunde finnas något slags plupplim att limma på strumporna.
Och ni sa att det fanns, och jag försökte hitta, men lyckades inte och gav tillslut upp.
Men nu!

En butik i Kilafors har!
100 ml/flaska, 69 kr styck.

Garnbutiken i Kilafors skickar varorna till dig så man kan köpa fast man inte alls bor i Kilafors!
De har en facebooksida (har en bild på vilka färger som finns) och en hemsida.
Jag skrev på deras fb-sida att jag ville köpa, men man kanske hellre ska mejla info@garnbutikenkilafors.se.

Om barnkläder från Mini Rodini.

Om tiden.

En är tre år i mitten av augusti.

Och den andra är fyra månader på dagen.

Helt plötsligt bara är de större.

Man tänker att de varit så hela tiden, men bläddrar man tillbaka lite längre bland sina bilder.

Så får man chocken när man ser den lilla bäbis vi hade med oss från Rågsved till Nacka.

Och den lilla fågelunge som knappt syntes i början av februari.

Om Noa Noa på nätet.

Jag tänkte bara.
Att ifall du, liksom jag, missat detta.
Så berättar jag det här – Noa Noas barnkläder går att köpa på Oii design.

(Man måste ju bara älska Noa Noas barnkläder.)
((Man måste ju bara älska Oii design.))


Nu åker jag och Kaj till Ikea med min svärmor.
Och i kväll äter jag långmiddag med två vänner, det blir bubbel till förrätt.
Den här dagen har alla förutsättningar att bli en bra dag.
Trevlig helg!

Om de sammankopplade känslorna.

Det syns på mig.
När Kaj gråter, gråter jag.
Inombords.

Mellan mamma och barn går små trådar.
Eller om det är hormoner.

Har iaf legat under täcket och tryckt kuddar över huvudet för att inte höra hans gråt om natten.
När fadern är med honom.
För jag ska ju få sova ostört men det gör man ju bara inte.
Alltid redo, om så en armé av vårdande människor skulle komma för mina barn.

Om hemmalivet.

Sakta kopplar jag ner.
Sedan lilla datorn dog sitter jag knappt längre framför nån sådan.
Allt gör jag via mobilen, och iom drar jag ner på allt.

Att skriva långa kommentarer på en iphone är rena döden.
Så då slutar jag sakta med det.
Att skriva blogginlägg har inte ens varit ett alternativ, jag har för stort behov av att se hur det ser ut på vanlig skärm.
Så då gör jag bevisligen inte det öht.

Till slut kommer man till en punkt där man.
Jag.
Känner att alla de där bloggarna jag läste dagligen, gick in flera gånger per dag för att se om något hänt.
Det är inte så viktigt längre.
Det är jag och min familj som är viktiga, det är där jag vill vara nu.
Med dem.
I vårt hem, och i morgon åker vi till Österlen och firar påsk.
Vi är lediga tillsammans.
I flera veckor! Jag kan inte med ord ens beskriva hur glad det gör mig, de lediga dagarna tillsammans där vi sakta kan komma ikapp.
I alla fall ikapp lite grann.
Två steg bakom snarare än femton.

Och Kaj mår bra och jag är fortfarande tjock.
Men jag mår faktiskt väldigt bra jag med.

Om helgen igen.

Min syster och ena systerdotter har varit här i helgen.
Så himla kul.



I lördags dristade jag mig till att gå ut.
Vi besökte Nacka Forum, jag satt på bänkar och på fik mer än vad jag gick runt.
Kunde ändå så klart knappt röra mig sen på kvällen.
Och på natten var det svårt till och med att ligga stilla.
Men ibland måste man bara få vara med.

Torsten låg och vilade en stund, för att orka äta "MASSA GODIS" som han sa.
Hans pappa verkade ha samma strategi.

Om dansen. Och sången.

Vårt barn.
Har väldigt mkt energi och väldigt svårt att sitta stilla.
Och så fort han hör minsta lilla gnutta musik börjar han svänga på höfterna.

Det är inte bara lite guppande upp och ner, han gör piruetter och höftskakningar och balettsvänger med armarna.
Jag vill gärna låta honom gå någon form av dans, jag tror att han skulle älska att röra sig så länge med en massa andra som är lika entusiastiska till dansen som han är.

Det enda jag kan säga att han gör oftare än att dansa.
Det är att sjunga.
Nynna högt, eller ännu hellre: sjunga egna texter till melodier som redan finns, eller istället för att bara fråga – sjunga frågorna med egenkomponerad melodi.
Det sväller så väldigt mkt i mitt hjärta när han gör sånt.
Att han kan, fantasin han besitter.
Jag förundras och undrar så vad det hela ska utvecklas till.

Jag väntar med spänning på hela hans liv, på varje dag av nytt för honom.

Om barnkläderna.

Jag har tvättat alla bäbiskläder nu.
Bäbisen har väldigt många kläder i de minsta storlekarna och om den ska hinna använda allt innan det är urvuxet.
Blir det många byten varje dag.

Så efter att ha börjat framföra hälsning om att bäbisen inte vill ha kläder när den kommit.
Kan jag nu göra en helomvändning och hälsa att bäbisen bestämt behöver dessa kläder när den kommit.







Och bäbisens storasyskon behöver dessa (se ovan).


Från Moonkids.

Om när jag var bäbis.

Själv såg jag ut så här.
När jag var bäbis.

Men jag hade nog inte fullt så rödbrunt hår, innan jag fyllt ett var det iaf helt vitt.
Jag föddes med gulsot, och barnmorskan trodde inte att jag var på väg ut riktigt så snart som jag faktiskt var.
Så min mamma fick klättra över till förlossningssängen med min hjässa synlig.

Jag skrek och skrek och skrek och gick ner i vikt.
Till slut köpte min pappa ersättning istället och då åt jag som en häst.
Och det beror kanske inte på det, men min gomspene är tvådelad och en teori min mamma har är att jag skrek så mkt att den sprack, försöker googla mig till det men hittar ingen klar förklaring, kanske någon av ni vet?

Iaf så trodde min storasyster att det var en hundvalp som väntade på henne när hon kom hem.
Hon blev oerhört besviken över att det låg ännu en bäbis där.
Elva månader innan föddes min storebror, och han fick komma hem från sjukhuset drygt ett halvår innan jag kom (han föddes tre månader för tidigt).
Så jag kan ju fatta att hon tänkte att "okej det blev ingen förra gången, då MÅSTE det ju vara en nu".

Om bäbiskläder.

Förra gången vi fick barn fick vi knappt några bäbiskläder alls.
Kan det ha berott på den långa lista av regler jag skrev på min blogg då?
Hehe, förlåt mig för att jag är så himla petig.
Men tycker nog fortfarande så, att bättre rätt än fel, hellre bara en kaka att fika på en gång än plagg som aldrig kommer att användas.

Jag kan inte alls låta bli att köpa bäbiskläder när folk får barn.
Bästa är fortfarande de här tossorna från Bonkeli.
De fick Torsten av en av mina bästa/finaste/äldsta vänner, och de var så jäkla bra att jag nu ger dem till alla som får barn.
För den långa mudden håller kvar dem på de bäbissparkande småfötterna.
Och så är de fina.
Torsten hade sina tills det gick hål i tyget (och då bara för att vuxit ur dem, inte för hålet).

Men ovan:
Fantastiskt fina bäbiskläder i de färger jag föredrar.
Från Noa Noa BARA SOM INSPIRATION KANSKE INTE ALLS SOM UPPMANING OM VAD MAN SKA KÖPA.
Till min (okej okej, vår) bäbis.

Om förr och sen.

Hej jag lever.
Och jag föder inte barn.
(Inte än på några veckor.)

Men jag försöker göra färdigt en bildbok från Torstens första levnadsår.
Innan nästa unges levnadsår tar vid tänkte jag.
Därför är jag insjunken i minnen hela dagarna, och har gått igenom så många bilder från när han var ny att jag nästan blir förvånad när han kommer hem från förskolan och pratar med mig.





Gamla känslor kommer närmre ytan när man går in i gamla bilder.
Tiden från när han var ny, och från när jag började om skolan tre veckor efter förlossningen.
Jag kanske inbillar mig, men jag tycker att det syns på mig.
Tröttheten.
Och under vintern och våren även nedstämdheten, utbrändheten.

Det funkade då, jag visste att vi gjorde på rätt sätt, jag är glad att det kändes bra.
Men den här gången är det min tur att vara hemma första tiden.
Första tanken var att jag skulle vara hemma heltid i fyra månader och att vi sedan skulle dela föräldraledigheten och arbeta 50% vardera.
Men arbetssituationer förändras, och nu har jag ett jobb att gå tillbaka till, bara ingen redaktion, så det lockar mindre att kasta sig tillbaka i arbetet.
Och min man är inne i mediabranschens berömda las-ekorrhjul och varje sommar är vägen in i en ny vikarieperiod.
Jag stannar hemma till hösten.

Förra gången var en annan sak.
Då var det tvärtom.
Då passade det bättre att fadern pausade karriären, så att det den här gången blev "hans tur" är mest för att det passar vårt liv bättre.
Man kan inte alltid göra allt med millimeterrättvisa.

Och den här gången får jag inte kalla kårar längs med hela ryggraden bara av blotta tanken på att amma.
Så kanske jag till och med gör det.

Man tror man varit med om något förr, men det är alltid olika, varje upplevelse är en upplevelse i sig.
Det finns inget slentrianmässigt i att få barn, det tror jag även en fembarnsförälder skulle säga?

Om mitt barn och hans jul.

Hans första jul var han drygt fyra månader.
Förra julen gick det att kommunicera med honom helt okej.
Men i år – vilken upplevelse det var!

Hans ögon registrerade allt, han sprang och hoppade av glädje över att så många han tycker om var samlade på samma ställe.
Mormor morfar farmor OCH farfar.
Plus kusiner och fastrar.

I eftermiddags låg det några pralinerformer i en kartong som jag fick i julklapp.
Han frågade vems det var och lyckan i hans röst när fadern förklarade att det var en av mammas julklappar.
"MAMMA DU HAR FÅTT EN JULKLAPP! AV FARMOR! MAMMA!"

Jul med egna barn blir verkligen en annan sak.
Jag undrar hur den blir med flera barn.

Om vår julafton.

Några korta och intensiva timmar mellan lunch och Kalle Anka hos mina svärföräldrar.
Mamma och pappa följde med, Torsten var i gasen av mängden människor som han gillar, och varför glömmer man alltid att lägga fram vassa verktyg för att kunna montera lös leksaker från förpackningarna?




Min son var söt, och min make var snygg.
Det tycker jag iof alltid att han är, och visst betyder insidan mer, men jag tycker att det är rätt fantastiskt att han som är den vackraste på insidan.
Även är den vackraste på utsidan.
Jag sitter fortfarande efter fem år och tittar på honom, just för att jag tycker att han är så jäkla snygg.

Torsten fick många saker som gjorde att han tjöt av glädje.
Han var svårtrugad när det kom till att öppna paketen.
Lagom till juldagen då vi fått honom att bli nyfiken på de sista julklapparna och han började fråga efter mer, var de slut.

Om att få barn nummer 2.

Min kusin Ida frågade.
"Vad är annorlunda nu mot för första gången?"
Det mest annorlunda nu mot förra gången är två saker.
1. Jag är redan en mamma, jag slipper otåligt gå i en tvåsamhet och bara vänta på att bli en familj.
2. Att redan ha ett barn innebär att tiden rusar fram med all vardag som ska göras, väntan har även därför inte varit lika lång.

Sen finns det små skillnader som kanske mer är för att det är två olika graviditeter, och inte för att det är "andra gången".
– Den här gången blir jag mer orimlig i mitt humör
– Den här gången tvivlar jag mer på mig själv
– Den här gången har jag sluppit mängden utslag som gjorde det olidligt att leva (har bara några få som kliar som vilka myggbett som helst)
– Den här gången slapp jag karpaltunnelsyndrom (tackar vintern för det, tackar avsaknaden av 30+ och sol i flera veckor)

Förra gången såg jag fram emot att känna kärleken till ett barn, se hur ett barn från mig och den jag älskar mest av allt skulle se ut.
När det var som jobbigast låg jag på soffan och visualiserade barnet om några år, när det kunde springa mot mig och ropa mamma, eller komma fram till mig och ge mig en kram.
Hur det skulle bli att se mitt barn med min käraste, hand i hand komma och möta mig.
Det vill säga precis så som det är nu.

Nu längtar jag efter att uppleva ömhetsbevis mellan två barn som är från mig.
Utöver det självklara i att få träffa ännu ett barn som är från mig och den jag älskar, se hur det blev den här gången.
Se kärlek mellan två barn man själv älskar så gränslöst, det är något jag ännu ej upplevt.

Jag är ivrig att försöka hantera övergången för mitt första barn, få honom att vänja sig vid att inte vara ensam och förstå hur älskad han fortfarande är.
Förra gången hade jag svårt att vara orolig över förlossningen, eftersom det inte finns en chans att sätta ramar på något man aldrig tidigare varit i närheten av att uppleva.
Jag var då, liksom nu, mest bekymrad över att spricka, över att behöva hantera det efteråt.
Jag har ju fått sår innan, och jag kunde utan att ha upplevt det ändå förstå att sår i de mer intima regionerna inte kan vara att leka med.

Den här gången är det svårt att undvika en känsla av att det kommer att bli som sist.
Även fast jag vet att det inte behöver vara så, och jag försöker påminna mig själv om att det kan ta mkt längre tid.
Jag tänker ändå bara på de snabba fem minuter av krystning jag behövde ha med Torsten.
Att det blir samma den kommande gången.
Det är ju den enda upplevelse jag har av en förlossning, så det är inte så konstigt att det blir den som spelas upp i mitt huvud när jag försöker föreställa mig den kommande.
Och även om det blev allt annat än snabbt och enkelt sen när han väl var ute, när det aldrig slutade blöda och förlossningsläkare kom in och letade letade och blev nervös och jag försökte att andas mig bort från den totala smärtan i att ha tre personer som letar i mitt nyförlösta inre.
Så ser jag ändå på förra gången som enkel.

Det som är precis som förra gången är min iver på att det ska vara över.
På att graviditeten ska vara över.
Kanske får det mig att även denna gång göra v-tecken och tummen upp på precis alla bilder från förlossningen.
Ja, alltså, utom de bilder där jag är mitt inne i en värk, naturligtvis.

Barn nr 1:

Om hans kläder och lite pynt.

Vi var på julfest förra helgen.
Torsten hade smurfblå byxor, väst och en lila glittrig fluga.
Och blanka lackskor med fina rosetter mitt på.

Han tyckte han var hemskt fin, efter fem minuter var han less på skorna och jag spenderade halva kvällen med att smyga fast flugan igen.

Mina föräldrar är på väg hit.
Hurra!
Torsten blir överöst av uppmärksamhet, jag får sällskap på dagarna, och bakverken.
Behöver inte begränsas till min nivå – köpeglasyr på köpepepparkakor.
Inte för att det är något fel på det, bara att omväxling är ännu bättre.

Om uppmuntran med posten.

Jag fick fantastisk uppmuntran från Norge.
En varm människa jag mött i jobbet, hon var dekoratör för Noa Noa och nu äger hon en egen butik.

En söt klänning, och mössa med matchande tröja från en provkollektion fick jag.
Eller bäbisen fick det väl kanske.

När jag ser de där minikläderna är det svårt att minnas att barn faktiskt är precis så där små i början.
Att även Torsten var det.
Han kommer att växa till en jätte när bäbisen är här.

Om sommaren och evigheter sen.

Evigheter sedan.
Bara några månader sedan.

Sommaren skulle vara utflykter och cykelturer och bad-dagar, den blev illamående och soffliggande och en enda lång en-dag-i-taget-för-att-överleva.
Jag hade sett den som min revanschsommar, för att sommaren dessförinnan var så mkt utmattning och återhämtning.
Försöker ändå att mest tänka på.
Att saker sällan blir som man tänkt sig och att man inte får tänka mer på det som inte blev, än på det som faktiskt blev.

Klänningen på övre bilden gav jag iaf bort till loppis.
Fick till slut kväljningar bara jag såg den.
Bara jag ser bilder från sommaren sköljer illamåendet över mig.

Jag är inte mkt för sommaren i sig, det är nog en av de få saker jag kan se bilder från utan att bli lite nostalgisk.
Nostalgisk över gemenskap och besök och utflykter kanske, men aldrig över sommaren i sig.
Fick jag bestämma skulle det vara höst mest hela tiden.
Kanske en kort stund av vår, och vinter för omväxlingens skull.

Om de fina etiketterna.

Jag har länge tyckt att en välgjord klädetikett höjer plagget.
Många äldre klänningar kring 70-talet heter fina namn, Marianne, Marlene, Diana, jag har många brudar i min klädkammare.

Och så de här.
Musse Pigg som för mig är barndomsplaggens etikett nummer ett.
Och en gammal logo från Polarn.