Om art deco-mintgrönt med svart.

Det här är ett av de vackraste badrum jag sett.
Art decons typiska färgkombination, mintgrönt och svart.
Och kolla spegeln.

Fler Bilder här.

Som vanligt när jag ser stora byggnader i trötta färger kan jag inte låta bli att fantisera om färgläggning.

Stora partier starka färger är ej att underskatta.
Så enkelt och så effektfullt.
Men så tycker naturligtvis inte alla.

Om drömhus och det som alltid är vackert.

Rosor i motljus och båtar i glittrande vatten.
Det är saker som för mig är svåra att låta bli att fota.

Drömhus likaså.
Jag går förbi dem och fantiserar om livet där inne, hur inredningen är hur köket ser ut och planlösningen och jularna och stora fester.
Hur är det att leva där inne, hur skulle jag ha det om jag bodde där.

Om detaljer som kan göra skillnad.

Innan vi flyttade från Gävle gick jag promenader på eftermiddagen med Torsten varmt inbäddad i sin vagn.
Då lekte jag ofta med tanken om vilken skillnad det skulle bli på dessa byggnader.
Bara man färgsatte i största enkelhet.


Jag tycker att vi.
Kanske särskilt i Sverige.
Över lag är väldigt rädda för starka färger i arkitekturen (också).
Och går med någon villfarelse att utsmyckningar av det offentliga rummet handlar om målningar och skulpturer.

Att ge en fasad eller arkitektonisk detalj enfärgade kulörter kan göra stor skillnad.
Och i längden kanske inte ens väcka lika många upprörda känslor hos invånarna.
En färg oftast bara är en färg (okej, inte sant, många skulle ha nåt att säga om det) men så fort det kommer till "konst" börjar valet ifrågasättas.
"Ska vi lägga skattepengar på sånt?"
"Det där hade min femåriga dotter kunnat göra gratis."
"Men det föreställer ju inte ens någonting."
Osv.

Kanske blockfärgade städer är svaret?

Om en dag på Skansen.

Vi åkte till Skansen i dag, vädret kunde inte ha varit bättre.
Svalt och lagom mkt sol, vet ej hur många ggr jag sa "åh vad härligt att få frysa lite".




Torsten gillade att sitta i bilen och köra, och när vi mötte älgkalven intresserade stenarna honom mer.
Det är lustigt hur man ändå åker i väg och gör saker, betalar inträden och säger "titta" och "wow" om div. djur.
Han tittade på ankorna och sparvarna och inne i akvariet ville han mest krama en panda i trä.












Det är härligt att göra typiska semesterdagar med familjen.
Packa picknick och fotografera allt.
Då nuddar jag nästan vid tanken på hur det skulle vara att få vara lediga tillsammans i fyra-fem normala semesterveckor.
Försöker dock stöta undan den illa kvickt, vill inte bli påmind om hur härligt det kan vara.
Jag får fortsätta att nöja mig med dessa tvådagarssemestrar så länge.

Om det finaste hus jag sett på länge.

Modernistiskt 50-tal, åh gud vad jag älskar det.



Glaspartier inomhus och stormönstrade tapeter och färgen på trappräcket och bara en sån sak som den fristående eldstaden.



Jag tänker på att alla dessa trendiga möbler köptes in när de var helt nya, och banbrytande.
När husets ägare köpt huset och nu skulle rota sig.
Bilda familj.

Allt är perfekt, tvålkoppar i kaklet är en favorit, och jag vill till och med äga trädgårdsmöblerna måtte de nya ägarna inte renovera sönder.
Eller renovera öht?



En planritning säger för mig mer än tusen bilder, jag kan sitta länge och titta på den.
Fantisera hur jag skulle möblera om vi bodde där, och hur rummen bäst skulle nyttjas.

Pengar över och behöver ett nytt hus?
Läs mer här.

Om så vackra tapeter att ord nog inte räcker till.

Så jag var på ett slott och råkade fota allt som var fint.
Även om det nog kan ha varit så att man inte fick det.

Tapeterna gav mig hjärtklappning, man kunde ana hur gul den en gång faktiskt varit.
Och till det turkosa i rummet intill blev det tydligt hur fint det vore även hemma hos oss.
Att ha ett gulblommigt rum (hallen) intill vårt redan turkosa kök.

De gamla platserna får mig alltid att fantisera.
Jag försöker föreställa mig vardagsliv och fester, hur det lät och luktade och vilka sorger och vilken lycka som utspelat sig i rummen.
Rum från 1500-talet, det är hisnande.

Först tänker jag "nåja, några hundra år, det har ju funnits äldre saker" men sen börjar jag riktigt tänka efter.
Tänka på hur många krig som utspelats medan rummet funnits.
Hur många pester och reformationer och stora politiska händelser som kommit och gått.
Allt medan rummen fanns och stod kvar.

Det är fascinerande, den som ändå haft en tidsmaskin.

Om Kilafors Herrgård.

Vi bodde på Kilafors Herrgård.
Det var ett sånt där ställe där jag gärna hade stannat längre.
Suttit på kvällarna i en skön fåtölj och druckit lite Mackmyra (ja de hade flera av preludierna).
Och gått på spa på eftermiddagarna.
Just innan middagen.








Jag tänker mig att stället gör sig bäst på just vintern.
Och hösten.
Mörka ruggiga dagar med en massa kur framför brasor och tända ljus.

Och så var frukosten god och det gillar jag alltid.

Om festplatsen och tårklumpen.

Namnceremonin.
Och bröllopsfesten.
Hölls i en vacker lokal av den sort man bara finner på små orter.
De är alla så underbara och andas tid och minnen.






Min vän läste en dikt och jag fick blinka väldigt många gånger.
Huvudvärken som kommer.
Av tillbakahållna tårars klump i halsen.
Den var nästintill konstant under alla tal.
Alla dikter och alla sånger.
Men mest under hennes dikt.

Det blir nog gärna så när man känt varandra länge och vet var man kommer ifrån.
Vem man var och vem man blev och hela vägen dit.
Stoltheten över att se ens vän som mor.
Hennes glädje och frid i ögonen det förvandlas alltsammans till en enda står bröl-gråt.

Själv skäms jag så att kinderna hettar.
Över ett klipp hon lagt ut på Facebook.
För att jag inte visste att vi skulle spela just exakt då så jag hittade inte noterna och jag hittade inte flöjten.
Och jag blev jättestressad och hade så mkt adrenalin.
Samt tillbakahållna tårar.
Att jag mest bara snubblar med fingrarna och inte ser noterna eller texten.

Alla andra.
De som inte är löjliga självkritiska jag.
De säger att det är okej och tycker antagligen inte alls att man bara hör felen.
Så som jag gör.
Jag ska genast sluta tänka på dem (hahaha HA!).

Fint hus iaf.