2011/09/30

Om tillträdet.



I dag klockan 15 får vi tillträde till nya hemmet.
Vi tänker åka dit och äta tårta på golvet i vardagsrummet och låta Torsten springa omkring som en tok precis så som han gjorde på visningen.
Men som vi kände oss nödgade att dämpa en smula.
Pga respekt mot de andra spekulanterna.

Sen börjar vi renovera, och med vi menar jag ytterst begränsat "jag" och i allra högsta grad "min äkta hälft".
Men lite målande ska jag nog klara, då behöver jag inte röra mig allt för mkt eller lyfta något tyngre än en pensel (doppad i färg).

Ett snävt renoveringsschema, även om det är enklare saker som ska fixas så ska vi göra det själva.
Och vi arbetar båda heltid.
Och min käraste jobbar många av helgerna så när de flesta andra är lediga och skulle kunna hjälpa till.
Är han på jobbet.
Jag känner mig väldigt stressad över att inte kunna hugga i.
Jag är van att vara den som tar i från tårna, och stormar runt och fixar allt.

Det är tur det finns föräldrar i närheten.


PS.
Det är lustigt hur man kan stå framför kameran på ett sätt så att magen knappt syns.
Har sett det hända på folk som är högst höggravida.
Exempelvis på Helena, nästan så att man inte tror att den är där, den där snart-färdig-magen.

Om de söta barnkläderna (och min söta mamma).

Estetiken på barnkläderna förritin.
Varför har den slopats av de stora kedjorna?
Måste ju spara en himla massa tid (pengar) att inte sitta och pilla fast alla de där små collegesiffrorna och applikationerna och plastiga trycken.



Min mamma var i alla fall gudens söt.
Och kvinnan på översta bilden fasligt tjusig, tror det är pigan de hade, för mormor hade reumatism och kunde inte lyfta tunga skurhinkar och dylikt.
Och dessutom arbetade hon ju heltid, så kanske lite vanlig hjälp med bakbröd och städning och sånt ändå var välkommet.

Se väskan på sista bilden.
För att inte tala om cykeln.
Runt och bulligt och redigt.
Precis som jag! (haha!).

Om barnet.



Han tar egna bilder, och nattar dockan sjunger sång.
"Natti natti" säger han med värme i rösten, manar dockan att somna "nä-ä gockan inte vakna det mörkt ute".

2011/09/29

Om pengar.

Vi skrev på lånen, ganska många hundra tusen i olika slags former av lån.
Sen kom vi hem och jag upptäckte att H&M gett mig 50 kr för lite tillbaka.

Fast egentligen var det inte summan, utan saken i sig, som gjorde mig förbannad.
Varför kan det inte bara bli rätt någon gång?


(Min kille ska ändå åka dit och byta en klänning, det var en fläck mitt på ryggen, hallå rätt en enda gång?
Så han passar på att ta upp principsaken om pengarna också.
Hade jag inte haft värkande fogar och stramande mage hade jag åkt dit själv för att få skälla lite.
Fast det är väl egentligen ganska fånigt, alla kan ha dåliga dagar på jobbet.)

Om de krispiga dagarna då man bara vill gå ut ut ut.

Luften är extra klar på hösten.
Det är som att man ser varenda detalj på flera kilometers håll.
På hösten vill jag bara gå ut ut ut, promenera i timmar, fika ute med halsduk och vantar på, pausa på ett museum och sedan fortsätta ut.


Den här hösten ser jag hösten genom fönstret.
Ibland är jag så klart ute, men några promenader är det inte att tala om.

Men vet ni, när vi hade gjort ultraljudet och hon sa att allt var bra.
Då sjönk det in i mig att det hade kunnat vara något fel med barnet.
Och precis som förra gången kände jag en tacksamhet över att få vara den som bar smärtorna.
Problemen.

Om det nu måste vara problem med en graviditet då är det klart att man tar dem själv.
Nästan med ett leende på läpparna.
Huvudsaken är ju att mitt barn har det bra där inne.
Då får jag hålla mig inne själv då, om det är det enda som krävs.

Om bytet.

Jag tänker ofta på hans förskolebyte.




Jag känner sådan ömhet inför hans ovisshet, att han inte förstår förrän vi börjar gå dit.
Till det nya stället.
Och jag vet inte om det finns något annat sätt att förbereda honom på än att prata om "nya stället" och vad personalen där heter.

Det tog mig över en vecka att fylla i uppsägningslappen på hans nuvarande plats.
"Vi vill ändå inte ha den" sa de på hans nuvarande ställe, och det knep ännu mer i mitt hjärta.
När de pratar om hur mkt de kommer att sakna solstrålen, en fick tårar i ögonen när vi meddelade att vi skulle flytta.

Det tynger att veta att han snart ska vara med om sin första stora separation.
Hade det inte varit så att vi även byter kommun.
Hade jag allvarligt övervägt att låta honom gå kvar.

2011/09/28

Om de bra sakerna.


Utveckling.
Han har genomgått någon slags språkbarriär, och om vi tyckte att orden flödade ur honom tidigare så är det inget mot nu.
Han säger de mest fantastiska meningarna, som jag trodde han hade minst år kvar till.
Tänk att man blir så lycklig av ett barns utveckling.

På jobbet.
Jag skulle kunna sitta och layouta sidor dygnet runt.
Så roligt tycker jag att det är.

Ledigt.
Till helgen må vi måla 93 kvm tak, men vi gör det i alla fall tillsammans.
Att vara hemifrån 07–17.30, och maken 14.30–01.30, det bäddar inte för långa konversationer.
Eller kramar där man försvinner från tiden och bara tänker på varandra.
Jag behöver lite av båda nu, långa kramar och riktiga konversationer.

Tens.
Skönt med annan slags smärta.

Om Tens och brun klänning.




På jobbet säger kollegor ibland "vad fin du är, Joanna".
Det kan tyckas enkelt, men det värmer mig och glädjer mig, de säger det med en syster-faster-stämma som man aldrig kan få nog av.

I måndags använde jag kryckorna, i går tog jag istället Tens-apparaten.
Visst lever jag fortfarande på ett hopp av att det ska bli bättre.
Att det ska stanna upp lite.
Och nog känns det mindre smärtsamt i dag än till exempel i fredags.
Då min käraste var tvungen att hjälpa mig upp ur fåtöljen, lyfta mina ben när jag ville ha dem på en fotpall, och jag sov hela natten på mage för att det helt enkelt för att det inte fanns några andra alternativ.

Så om någon vecka ska jag inte ha lika ont längre.
Yes!

2011/09/27

Om barnkläder och döda djur.

Nog kunde det vara bättre förritin allt.
Med vackra plagg i rejäla material, barnkläder söta som den största varianten av sockertopp lanthandeln saluförde.



Men om de där djuren var det allt synd.
Platta, och lite suddiga i blicken.

Om våra hjul som bara rullar vidare.

Försäljningen.
Är nu godkänd och vi får vår lägenhet precis som det var tänkt.
Hurra hurra hu-rra!

Tack för alla era tummar.

2011/09/26

Om käpparna i de där jäkla hjulen.

På fredag är det tänkt att vi ska skriva på de sista pappren för lägenhetsköpet.
Och således få tillträde till det som från den stunden då är vår lägenhet.

Om det inte vore för de berömda och högst ovälkomna käpparna i hjulen.

En av delägarna till lägenheten har en god man.
Detta innebär att alla större affärer måste godkännas av Överförmyndarnämnden.
Överförmyndarnämnden fick dessa papper någon vecka innan vi ens vunnit budgivningen.
Och än har de alltså inte läst igenom allt och tagit ett beslut om det ska godkännas eller ej.

Har de inte gjort det till på fredag innebär det att vi inte heller kan få tillgång till lägenheten.
Och hela det snortighta renoveringsschemat ruckas innan vi ens hunnit sätta i gång.
Med vi menar jag min käraste, och han är blott en stackars man och han arbetar heltid samt sköter hem och barn eftersom hans fru är gravidinvalid.
Vi har inte plats för käppar i hjulen!

Jag känner mig väldigt orolig just nu.

Om drömhus och det som alltid är vackert.






Rosor i motljus och båtar i glittrande vatten.
Det är saker som för mig är svåra att låta bli att fota.

Drömhus likaså.
Jag går förbi dem och fantiserar om livet där inne, hur inredningen är hur köket ser ut och planlösningen och jularna och stora fester.
Hur är det att leva där inne, hur skulle jag ha det om jag bodde där.

2011/09/25

Om Max! Och om lite annat gott/bra.

Om ni bara visste hur mkt jag älskar Max.
När jag bodde i Gbg mejlade jag till och med huvudkontoret för att fråga varför de inte öppnade restaurang där.
Svaret blev: om tre år.
Men vid det laget hade jag hunnit flytta därifrån, lyckan är iaf lika stor varje gång jag äter där.
I fredags var en sådan dag.



Sedan besökte vi Torstens nya förskola och allt kändes bra.
Lokalerna bra, gården bra, upplägget bra.
Hur personalen är visar sig med tiden, första känslan var bra, och barnen lät Torsten leka med brandbilen, den är tydligen högvaluta.

Sedan konstaterade jag den största glädjen med flytten: lokala Ica-butiken saluför min absoluta favoritchoklad!
Den som är lite svår att finna, som inte alla butiker har, ååh vilken lycka jag ska frossa 1848s apelsinchoklad hela julen!

Om den bästa mannen.

Jag har den bästa mannen jag kan få.

När jag träffade honom kände jag direkt "det här är en man jag vill ha barn med, det här är en man som det skulle gå att ha barn med även om inte vi lyckas fortsätta med varandra".

Vi tycker inte lika om allt, men det är fantastiskt att vi tycker så lika om de stora frågorna.
Och om de där småsakerna som lätt kan bli stora diskussioner.
Som vad barn ska heta, hur väggar ska se ut, och vilken mat man borde äta.

Dessutom finns det inget i honom som tänker att "det är kvinnans uppgift".
Han överöser mig med komplimanger (har levt i förhållanden där komplimangerna slutar efter något år, för man "har ju redan sagt det", javisst, förra våren).

Han älskar hela mig, trots att jag kan vara väldigt besvärlig med saker som egentligen inte borde spela någon roll.
(Som "nej! inte de här handdukarna! de matchar inte duschdraperiet!" och då säger han bara "okej okej" och nästa gång är det "rätt" handdukar.)

Dessutom är hans ständiga svar "ja fast vadå, du har ju ont" när jag säger att jag har dåligt samvete över att han måste göra exakt allt här hemma.
Det uppskattar jag särskilt eftersom jag hört från vänner och bekanta att det faktiskt existerar män.
Som tycker att man fortfarande ska dela hushållsarbetet slaviskt med 50% trots att kvinnan ligger på soffan och håller på att spy, eller inte kan röra sig för att hon har foglossning.
Ord som "lat" har då förekommit.
(Ord som "idiot" dyker då inte helt obefogat upp i mitt huvud.)

Men inte min man.
Han anpassar maten efter mitt illamående.
Kommer hem ett efter nattjobb och stiger sedan upp för att lämna Torsten, efter fem timmars sömn.
Även när jag varit hemma hela dagen, och ska vara hemma hela nästa dag.
Diskar all hemsk disk jag inte ens orkar röra ett finger åt, skyndar sig att handla mer mjölk och laga en middag jag sen bara ska kunna värma i micron.
Och hämtar stolar som jag köper utan att säga ett ord till honom, stolar som han inte alls tycker att vi egentligen behöver.
Allt innan han åker till sitt jobb igen.

Allt sådant som jag så klart tycker är självklart, eftersom jag mår som jag gör, men som jag inte desto mindre känner mig tacksam över.
Eftersom jag vet att inte alla människor fungerar så.

Jag borde fortsätta skriva om hur fantastisk han är, för jag är långt ifrån klar med allt fint som är han.
Men det får räcka för den här gången.
Med att konstatera att han är den bästa för mig.

2011/09/24

Om nya inneskorna.




Han gillar sina kaninskor.
Jag har länge känt lite dåligt samvete över att hans bara fötter ska springa omkring på våra golv.
Ständigt kalla och ständigt skräpiga.

Ofta stannar han upp och försöker plocka bort något från fotsulan.
Som en gammal makaron eller en chipssmula från förra helgen.

Nu har han kaniner som säger mjau säger han.
Som var så fina att de i går fick följa med till förskolan, dagis, "gasit" som han säger.

2011/09/23

Om regnbågarna, man ledsnar aldrig.



Det är något med regnbågar.
Det är svårt att ledsna.

Armbågar, säger Torsten.

Om foglossningen där bak.

I natt vid ett-tiden blev jag stående vid sängen och grät.
För att det gjorde för ont för att ta mig ner igen, jag försökte på några sätt och varje smärtade så mkt.
Att jag inte kunde förmå mig att fortsätta.

Ansträngningen av smärtan i att ta mig upp.
Jag var tvungen att kissa och jag var tvungen att ta två alvedon mot pirret i benen.
Var för stor för att sedan även klara av smärtan i att ta mig ner igen.

Jag bröt foten en gång.
Smärtan då skulle jag vilja likna med smärtan nu.
Det är inget som går att bita ihop sig igenom, den sätter totalstopp i signalerna ut till musklerna.
Kroppen vill inte fortsätta, den går i baklås.

Därför grät jag.
För jag tänkte på hur det mest troligt inte alls blir bättre på väldigt många månader.
Utan snarare snabbt värre.
Och på att jag först kände att gud vad fånig jag är många har varit gravida utan att klaga så här mkt.
För någonstans kan jag faktiskt inte förstå att det går att vara gravid utan att lida.
Så när jag fantiserade om hur det skulle vara, gravid och ändå kunna gå, ändå kunna ta sig upp ur sängen på 30 sekunder, eller ens på två minuter (länge sedan jag var så snabb).
Insåg jag ännu mer hur väldigt begränsad detta gör mig, hur låst vid hemmet jag blir och
då kom de självömkande tårarna.
Sen kändes det lite bättre.
Min käraste kom hem och kunde krama om mig.


Jag ska börja använda mina kryckor nu.

Om de nya skorna.

Så det blev ett par höstskor så länge.


Lite gulare i skinnet än vad mina överbearbetade bilder visar.

Torsten blev nöjd, sprang efter sin pappa och skrek "ja-a, lagom!" när jag sa att vi först skulle se om de var lagom stora.
Han hade inte fått på sig dem än.

Men de var lagom, vi som båda tyckte att vi köpte gigantisk storlek.
14,5 cm fot har han, är det större än normalt eller blir alla bäbisar stora?

2011/09/22

Om den grafiska Gudrun Sjödén.


Det här är nog en av de finaste bilder jag sett från Gudrun Sjödén.
Både bilden i sig och plaggen.

Och det där långa halsbandet som strötts ut över axlarna.
Sånt som ser så vackert ut men aldrig skulle fungera i verkligheten, på jobbet, på dagishämtningen, på veckohandlingen eller ens på krogen.
Men så himla fint ändå.


Bild från Gudrun Sjödén.

Om den färglösa vintertiden.

Det märks att vintern närmar sig.
Folk är inte lika färgglatt klädda längre, ett långt pärlband av svarta jackor stod framför mig i rulltrappan upp från T-Östermalmstorg häromdagen.

Ska köpa nya höst/vinterskor till barnet.
Tänkte håhå på Kavat finns så många fina färgglada skor, det har jag ju sett, men inne på vinteravdelningen möts man mest av detta:

Varför är det så?
Är det inte under vintern vi behöver all färg vi bara kan få?


Bilder från Kavat.

Om ultraljud och anpassningsbara kappor.



I dag ska vi se vår bäbis.
Jag har längtat väldigt mkt efter det, eftersom det då känns iaf lite lite som att jag har något i magen.
Trots sparkar och tänjningar och all övrig påverkan på min kropp, kan jag aldrig förstå att det är ett barn i mig.

Med Torsten tänkte jag att det kommer väl med tiden.
I vecka 40 kunde jag ändå inte riktigt förstå att det var ett barn.
Trots att han hickade stup i kvarten och en gång till och med sparkade så hårt att mitt oboy-glas välte.

Kanske ändå att jag skulle vilja att det var tvillingar?
Nej jag vet inte, men två barn till priset av en graviditet känns lockande, det har funnits tvillingar på min pappas sida, så en viss chans finns ändå.

Säkert ofattbart tidskrävande med två precis lika små liv, men de växer ju.
Det lite extra jobbiga utöver det vanliga kan inte vara för evigt.
Och en av mina vänner har just fått två fina pojkar, så då tänker jag att det har smittat av på mig.
Haha.
Skulle iaf få folk att sluta tappa hakan över hur stooor min mage är trots att jag inte ska föda vilken dag som helst.

Tacksam över alla mina kappor från 50- och 60-talet, som sväljer min mage med sina A-linjer.
Och brist på knappar, som mer ska hänga som en cape över mina axlar.
Köpa ny vinterjacka som är stor nog för mig för bara en vinter.
Känns inte alls lockande, vi är ju inte alla av den storleken att det bara är att låna killens kläder och så vips drunknar vi i dem.

Om tapeterna.

Iom min smärta, och mitt förbud att lyfta tungt och stå konstigt, blir det min käraste som får sköta tapetseringen den här gången.
"Snälla, inget jag måste mönsteranpassa" sa han.


Detta är vad jag föll för.


Från Boråstapeter, av fantastiska Hanna Werning.

Om solen om morgonen.




Rakt in i lägenheten det är en bra ljusterapi.
Men ibland blir det så starkt att den bara ger mig huvudvärk.

2011/09/21

Om yrke nummer ett.


Jag hörde på radion i morse om förskolor som provar GPS-västar på sina barn.
Okej det är väl bra, var min första reaktion, med tanken färsk på den förtvivlade förskolepersonalen som gick omkring på Slussen och ropade efter en pojke tidigare i höstas.

Men sen började jag fundera.
GPS-västar kanske inte är den ultimata lösningen?
Teknik är inte felsäkert (inget är 100% felsäkert), och sen kan barnet.
Precis som Malin Wollin skriver.
Försvinna och visserligen återfinnas, men olyckan kan ha hunnit före ändå och barnet ligger ändå under ett transportmedel.

Det bästa vore att höja förskolepedagogernas yrke till den status det i mina ögon har.
De tar hand om våra barn! De tar hand om framtiden!
Jag vet att det är klyschigt att säga så, just att barnen är vår framtid, men det är sant.
Klyschor är sällan osanna.

Högre lön och mer pengar, så att personalen kan få vara många fler och mindre stressade.
Kanske hinner man se barnet som tänker gå på egen promenad, om man bara behöver hålla koll på några få?
Istället för en halv avdelning.

Jag skulle gärna betala mer i skatt för att få en bättre barnomsorg.
Och jag förstår att man i de flesta fall nog behöver få egna barn först, innan man inser vidden i detta.
Och det absurda i att man ens tänker tanken på att genomföra besparingar på barnomsorgen.
Det är något jag vid varje val undrar över – varför talar politikerna bara om allt som ska kosta mindre om man väljer deras parti?
Är vi för dumma för att förstå resonemang om höjda avgifter för att få högre kvalitet?

Om färger och godis.




Färgerna till nya hemmet.
Jag trodde jag visste precis vad vi skulle ha, men nu tänker jag helt plötsligt.
Sovrummet – det kan ju vara vilken färg som helst, varför just brunt? och så fastnar jag i timmar framför färgprover och tapeter.

Till exempel älskar jag färgen på väggarna i förra lördagens tidning.
Hurra vilken fin färg den måste jag ha! tänkte jag, och satt i köket som redan har precis den färgen.
Fastnar jag för något ska det tydligen vara i mängder utan gränser.

Ungefär som glass.
Det har jag och Torsten ätit nästan obegränsat i helgen.
Vi satt i soffan och såg olika barnprogram samtidigt, längtar till han är så stor att vi kan ha planerade filmstunder.
Se en film från början till slut, med te och skorpor och tända ljus.
Jag har redan överfört förkärleken för mys, så detta är nog bara en tidsfråga.

2011/09/20

Om sportkläder och tennis.


Jaha.
Nog skulle det vara roligt om träningskläder behagade anta trender anno 1910.
Och inte för att jag brukar rädas för att sticka ut en smula, men känner ej att denna dräkt är aktuell för gymet.
Än.

Om en lista.


Du heter:
Elin Joanna Grubbström

Smeknamn:
Plompebarn (pappa), Janna (storebror och en kusin), gumman (mamma), Dolly (som är ett smeknamn på smeknamnet Dollyrocker, ibland och av en viss grupp vänner), och senast i går på jobbet: Korven (!).

Beroende av:
Om jag inte räknar med människor: the Sims, loppisar, vissa bloggar. Just nu även: o'boy.

Vad får du oftast komplimanger för?
Mina kläder, samt att folk verkar tycka att jag ser ut som en tavla.

Hur svarar du i mobilen?
Joanna, med en väldigt glad ton, min mamma har påpekat att man alltid blir glad av det och sen lite förvånad om mina nästa ord är något i kategorin buhu/snyft.

Vem ringde du senast?
Min käraste.

Antal timmar sömn i natt:
Ca sex, sammanlagt?

Sov du ensam?
Nej.

Brukar du komma i tid?
Ja. Men oftast med andan i halsen.

När mår du bra?
När jag är med min familj. När jag känner mig ikapp och gärna i förväg med arbetsuppgifter.

Hur känner du dej nu?
Värkig och lite nedstämd, samt hjärtfladdrig av stress när jag tänker på flytten och allt kring den.

Vanligaste färg på dina kläder?
Om de inte är svarta så är det ofta kalla färger jag använder, nu senast är dock "kamel" och "kanel" en vanlig färg.

Hade du en bra kväll igår?
Den var småtråkig när Torsten väl somnat, kände mig rastlös och ensam, min käraste jobbade.

Rakar du benen?
Ja.

Är du blyg?
Oftast inte.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Nej. Jag tror på förälskelse och attraktion.
Kärlek är något djupare och därför helt omöjligt att uppstå vid ett ögonkast.

Är du nöjd med ditt liv?
Ja. Det saknas alltid småsaker, men hur vore det att leva utan små mål att sträva efter?

Vad gör du i morgon?
Träffar en sjukgymnast pga foglossning, sen åka till jobbet (där vi på em får lyxen att bli omhändertagna av naprapat), efter jobbet förhoppningsvis orka gå och köpa höstskor till sonen.
(Sist jag skrev just den här listan var svaret bland annat: "Akupunktur mot foglossning".)

Vad är det värsta du vet?
Kanske otrohet? Det är så elakt och själviskt.
Samt ignorans mot sina medmänniskor.

Har du bra vänner och äkta vänskap?
Ja.

Har du strumpor på dig nu?
Ja, stödstrumpor!

När grät du senast?
För några dagar sedan när jag var så himla frustrerad över alla krämpor i kroppen och kryp i benen och bad min käraste killa mig på fötterna.
För att allt blir bra så fort jag får bli killad under fötterna, och han inte gjorde på rätt sätt.
Då grät jag av frustrationen.

Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Betala av lån, förhöja min livsstandard men först: bjuda på stor fest för släkt och vänner.

Bär du glasögon eller linser?
Jag har glasögon men jag använder dem aldrig.

Är du flygrädd?
Nej. Men sen jag blev mamma har jag börjat oroa mig för olyckor, vill inte dö, barnet behöver mig!

Vad dricker du helst när du är törstig?
Vatten.

Vilken är din favoritglass?
Anisette men den har Sia slutat tillverka.
Annars gammaldags vaniljglass.

Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Ju äldre jag blir, desto mer morgonmänniska blir jag.

2011/09/19

Om tårarna som bränner.

Vissa dagar.
Som den här dagen.
Har jag en känsla av gråt hela tiden.

Jag suckar lite extra mkt, och lite extra djupt, och vill låta tårarna rulla över mina kinder.
Men jag har inte riktigt något att låta dem rulla för, bara känslan, så de förblir suckar och tungt sinne.

Det påminner mig om när jag var liten och kanske när jag skulle sova.
Ibland kunde bli helt överväldigad av den stora ledsenheten.
Mitt barn är inne i det nu, när han ligger och vrider och vänder och försöker få ögonen att blunda.
Så förvandlas sakta en skrynklig läpp till ett tyst hulkande och sen kommer tårarna.
Som bara för att.

Förra gången jag var gravid märkte jag att jag vid ungefär samma tid varje månad.
Som innan jag blev gravid.
Hade lite extra starka känslor och kände det stora svarta rulla över mig.
Det verkar vara något liknande denna gång.
En gång i månaden.

Då vill man bara äta choklad.

Om caféstolarna.


Kunde ej låta bli att köpa ett par caféstolar från mitten av 1900-talet.
Lauritz.

De kommer att vara så fina i vårt ljusturkosa kök.
För i nya lägenheten finns plats för en riktig matsalsgrupp, därför behöver vi bara två stolar i köket.

Till matsalsgruppen har jag köpt fantastiska stolar i trä, även de från Lauritz.
Med grönt fuskläder på sits och rygg, de är prototyper från designerns eget hem.
Som senare visade sig vara en gammal bekant till min svärmor, lustigt hur liten världen alltid visar sig vara.

Och ja, vi har redan stolar så det räcker.
Vet ej vad min ursäkt ska bli annat än att dessa är väldigt väldigt fina.
(De också.)

2011/09/18

Om den tråkiga vilan.

Har knappt pratat med min käraste på hela helgen.


På morgonen har han gått ut med vårt barn för lek och utflykt.
Sen kommit hem och ätit lunch och åkt till jobbet, slutat sent så jag redan ligger i sängen när han kommer hem.
Fredag lördag söndag, jag har knappt sagt ett ord åt en vuxen människa.
Tur min mamma ringde i förmiddags, hade kanske blivit konstig annars.

Torsten vill att man sjunger "ja må han leva" som godnattvisa.
I kväll har jag kanske sjungit den cirka tjugo gånger.
Inklusive alla hurra:n på slutet.

PS.
Tänker att om jag packar en kartong per dag.
Kanske allt är fixat när vi väl ska flytta.
Funkar dessa packscheman inför flytt någonsin?