Jag kan inte riktigt vänja mig.
När Torsten är på förskolan och jag är hemma det känns på något vis.
Som att jag övergivit honom.
Skickat iväg honom smiter undan vad som helst i samma kategori.
Jag vet att han har roligt jag vet att det är stimulerande.
Vissa dagar vill han inte ens följa med hem han är för upptagen av att leka.
Men intellektet vinner sällan över hjärtat när hjärtat har fått för sig.
Att knipa.
Jag går mest bara och väntar.
På att få hämta honom igen gör inget av det jag planerat att göra.
På mina lediga dagar de skulle fyllas av illustrationsarbeten och dylikt.
Vänjer man sig?
Eller är det bara ännu en punkt som ska rymmas i mamma-samvetet?
2 kommentarer:
Man vänjer sig, jag lovar! Ge det lite tid, han har ju nyss börjat! Det är inte bara barnet som skolas in på dagis utan minst lika mycket mamman och pappan.
fortf. lycklig,
vänjer sig, eller kanske bara lär sig leva med det.
kanske är exakt samma sak, fast jag tänker att det senare är som att känslan inte försvinner man bara accepterar den.
och jag har alltid känt precis så, att det är lika mkt föräldrarna som skolas in som barnen.
särskilt när de är så små som torsten.
då är det snarare föräldrarna som kan ha det jobbigt.
Skicka en kommentar