Om vansinnesdåden.

Jag lyssnar på gamla dokumentärer.
P3 dokumentär.

I förrgår började jag lyssna på en om vansinnesdåden sommaren hösten 2003.
Kommer ni ihåg dem?
Mordet på Anna Lind är väl det man minns mest men det var även en man.
Som slog folk med ett järnrör utanför Johanneshov.
Och en mas som körde in med bil på gågatan i Gamla Stan.
Och en man som högg ihjäl en femårig flicka i Arvika utanför hennes förskola.
Fem år.
Fem år liten var hon.

De var sjuka samtliga av dessa gärningsmän behövde hjälp.
Han i Arvika hade fått hjälp men diagnostiserats helt fel.

I förrgår började jag tänka på hur fel det var av Anna Odell att göra sin "performance".
Det hon ville upplysa var och är fortfarande en viktig sak.
Men sättet hon valde det på är i mina ögon bara fel.

Efter att ha hört polisen berätta i dokumentären.
Hur de är låsta efter regler och inte kan göra annat än lämna av åkeshovmannen vid akuten.
Eftersom mannen frivilligt tagit emot skjuts dit.
Vårdpersonalens frustration i hur svårt det är att hjälpa (kanske med alla sparkrav?).
Änkemannen Linds sorgsna röst femåriga flickans gråtande föräldrar.
Pappan önskade så att det hade varit han istället, han hade ju iaf levt halva sitt liv.
Det hade inte hon.

Det måste vara ett hån mot dem.
Är det ett hån?
De kanske inte håller med mig de kanske tackar Odell för hennes spektakel?
Själv kände jag mest ilska när jag sedan såg Odell i tidningen i går.
Tänker att konst inte kan utföras med alla medel och utan pardon.

Det är en gammal debatt och jag gillar inte att jag uppmärksammar henne här och nu.
För hennes "konst" genom att lura vårdpersonalen.
Men likväl gör jag det eftersom det är ofrånkomligt att dra parallellerna.

I går morse lyssnade jag på fortsättningen.
Fick blunda i tunnelbanan eftersom ögonen tårades av tanken på.
Den lilla flickan och hennes föräldrar.
Och männen som aldrig fick rätt hjälp.
Och alla alla alla andra som inte får det.