Vi träffade en bäbis i dag.
Hur kan det komma sig att man alltid glömmer hur små de är?
Drygt en vecka är han och nästan på pricken samma storlek.
Som Torsten var.
Ändå, vi; Nej det är inte sant kan de vara så där små?!
Torsten borde drivas till att börja prata snart.
Prata i svenska ord alltså, ljud och snack det sköter han redan så bra.
Men det skulle underlätta för honom och för oss.
Minska lite på sammanbrotten när vi inte fattar.
Vad han vill.
I dag efter paltmiddagen; rödprickigt kök.
Lingonprickigt kök.
Fast rött är ju väldigt fint om turkost.
9 kommentarer:
vackra bilder!
Himla fina bilder! De bästa jag sett idag!
hihi, vilka tjusiga bilder!
...och jag håller med alla tre!!
Så roliga, fina bilder. Du tittar in i din lägenhet som i ett dockhus. Vilka tankar det väcker!
ha ha, dina bilder är helt fantastiska!
När vi träffar nyfödingar som är av den mindre sorten, dit räknar jag 3,5 kg och mindre, så kan jag aldrig låta bli att säga att de är så fantastiskt små och att så där små barn kan inte jag och maken producera. Som om vi gjort så himla många försök. Vi har två. Finns inget som säger att en eventuell trea skulle bli stor som sina syskon. Men det är väl nån stolthet över att ha fixat fram två barn och ett försök att låta som en van förälder och barnalstrare.
åh! nu kan jag änteligen se bilderna - jag sitter vid den bärbara. så kul de var. och dessutom trodde jag vid första anblicken av den som kikar in genom fönstret - var mamma.
lisa,
tack!
amanda,
vad roligt att höra!
tack tack.
alexandra,
så trevligt!
kata,
ja jag drömmer om att kunna göra en serie av sådana här mina kläder-bilder, men den tiden det tar kan jag nog inte offra.
nostalgifabriken,
haha tack.
anna,
nog är det något redigt och rejält i att föda stadiga barn.
trodde själv jag skulle höra till en av er (min syster nedan inräknad).
kanske att det blir så med nästa barn.
syster,
jaså det har inte gått innan?
så lustigt, jag har sett mer och mer hur jag liknar mamma lite nu och då.
och det gör mig absolut ingenting.
Skicka en kommentar