Min morfar.
En pop-pojke.
Han var lurig och skojig man visste aldrig vad han skulle hitta på.
Han lyfte upp mig och min storebror på ett vitrinskåp.
Alltid när vi kom, han låtsades alltid glömma bort oss.
Vi ropade morfar vi är här och i skräckblandad förtjusning fann vi oss i att få sitta så högt upp och övervaka alla de vuxna kring köksbordet.
När han had skutte en älg.
Skar han av tungan och kom in med den i munnen och låtsades att det var hans egen.
(Hur kan man göra det utan att ens kräkas? Det blev i alla fall total kalabalik.)
Min syster berättade om när hon och vår yngsta moster brukade åka med morfar i bilen längs skogsvägar.
Och han sa att de skulle hitta slutet av regnbågen och så fick de peka åt vilket håll han skulle köra.
Fram och tillbaka hit och dit, han gjorde tvärnitar och u-svängar och jagade regnbågen.
Han var fin min morfar han luktade skog och läder och diesel och i stugan låg han alltid närmast kaminen och satte fart på elden så att ingen behövde vakna till kylan.
Jag kommer fortfarande ihåg när man skulle klättra över hans säng.
(Stugan var liten och sängarna hade han byggt så att vi kunde ställa ut dem över hela golvet och sova alla i samma rum).
Då kunde vad som helst hända, min morfar var så glad och skojig och måste verkligen ha älskat barn.
Han dog när jag var tre, jag kommer fortfarande ihåg allt som hände.
Vi var i stugan och han hade hämtat hundarnas matskålar uppe i bilen.
När han kom innanför dörren sjönk han ihop på golvet och alla trodde att han lurades.
För han gjorde ju så ofta det.
Men han lurades inte och min pappa och min morbror fick ta skotern och köra honom till närmsta sjukhus men det låg flera flera mil bort.
Mormor tog oss barn in i köket för att visa oss hur en vedkamin kunde fungera.
Att man kunde ta bort ringarna för att få större hål ner till elden och jag förstod inte varför hon skulle visa oss det just då.
Och köksbänken var precis så hög att jag kunde se över den om jag sträckte på mig och utanför fönstret såg jag pappa och min morbror köra iväg med skotern och gulpulkan.
Med morfar de försvann i mörkret det var 1982.
4 kommentarer:
fint jo.
tack je.
I wanna jump into that picture and take down those curtains and bring them back here. :)
I miss my maternal grandmother.
A brave Jewish lady who escaped from Germany 1938 on a ship my grandfather was stationed on.
She's my role model and I become more and more like her.
She cooked the best stuvade makaroner and baked the best cinnamon rolls in the entire world.
Even though she's been gone since 1996 I still miss her but I always have her in my heart.
Och du Joanna trodde länge att det var för att han hade hämtat skålarna som han dog. Själv sprang jag iväg utan skor upp till parkeringen för att skaffa en ambulanshelikopter och en kille skjutsade mig till Gautosjö där jag ringde SOS alarm. Just när jag pratade med Bosse Henriksson, läkare i Arjeplog, och som sa att det bästa var att lägga honom i bilen och komma till sjukhuset i A-plog såg jag vår bil fara iväg. Åkte tillbaka till stugan där mormor, Marianne och alla barn satt uppradade. Sedan kom Tage och hämtade mig för att jag skulle ringa pappa Johnny. Det gjorde jag från telefonkiosken i Gauto.När jag sedan kom tillbaka och skulle säga hur det var så minns jag att jag sa att det inte gick, han dog. Vi fick jättebra hjälp av dom som hade taxi i Adolfström och vi åkte hem på natten, alla tillsammans. Och jag minns att allt var som i en glasbubbla. Och jag minns när den sprack och allt blev som vanligt igen.
Skicka en kommentar