Varje kväll när jag kommer hem måste jag duscha.
Duscha och känna det rena vattnet mot mitt arma lekamen, må lite bättre av allt det varma och rena.
Att ha kläder på ger mig en obehagskänsla.
Det enda som hjälper är mormors nattlinne och en röd kofta jag fick efter henne.
Jag har för mig att mamma sa.
Att mormor haft den när hon var gravid.
Den är i alla fall väldigt rymlig och passar utmärkt när man är.
Just gravid.
Och jag ber om ursäkt för den väldigt självömkande minen.
Jag försöker se glad och obesvärad ut men jag mådde så dåligt.
Att det tydligen inte gick att dölja.
6 kommentarer:
Lycka till med bebisen!
Jag hade sjukliga graviditetskräkningar i fyra månader med tvillingarna, men annars har jag nog nästan tyckt att flera månaders nästäppa varit min värsta graviditetskrämpa - jag KAN inte sova om jag inte kan andas genom näsan.
min mama kände likadan när hon var gravid. hon kunde inte ha nágra kläder över magen, inga byxor alls och helst av alls mjuka lösa hängande klänningar. utan strumpbyxor. sá dumt pá vintern bara... jag hoppas att det blir bättre, eller att du stár ut i alla fall!
evis, tack!
tack och lov kräks jag inte.
däremot snuva, jag hoppas det inte har med graviditet att göra.
sova med öppen mun är inget för mig heller.
tack, fröken.
har jag tur så släpper det snart och i alla fall så går vi ju åt varmare tiden (om än det känns väldigt länge kvar till våren just nu).
så i takt med att magen växer kanske jag också slipper lika mkt kläder på mig.
exempelvis trånga vinterkappor som spänner både över magen och baken.
lea, så fint du skriver det värmer mitt frusna vinterjag (så poetisk jag plötsligt blev).
jag hoppas att icke-roligheterna som får dig att må dåligt släpper, eller åtminstone känns lite lättare med tiden.
än har jag inte börjat tänka att det är ett liv i mig.
jag tror att det är svårt att ta in när man själv är den som är den.
när vänner och familj varit det har jag direkt kunnat sätta mig in och förstått vad det innebär, ropat hurra och tänkt på bäbisen på en gång.
den här gången är det så mkt mer overkligt, eftersom det är jag som ska stå för bäbisen.
inte van vid det.
tusen kramar till dig.
Grattis!!!
usch din stackare!
lider med dig! vet precis hur det känns. obehag och äckel inför en massa. jag har tex fortfarande svårt att se åt en subwayskylt och det var ändå 4 år sen nu!:) man kan skratta åt det så här i efterhand.
kanske är det en liten flicka i din mage. för jag mådde mer illa när jag väntade flickan än jag gjorde med pojken. spännande!!
tapper är du.
kram
Skicka en kommentar