Jag inte bara tvingade mig till det, utan jag faktiskt till och med ville det.
Han är underbar och det märks så tydligt på hans skrik när det är av lycka och överförtjusning.
Sen kände jag mig som en bra mamma när jag ramade in hans målning och faktiskt tyckte att den var fin.
Inte bara för att den är gjord av mitt barn.
Utan för att jag gillar färgen och kompositionen.
Rörelsen.
(Obs obs jag har läst 60 p konstvetenskap, jag är en fantastisk konstkritiker.)
Alexandra skrev på Försök att inte se så snygg ut om vad hon är bra på.
Hon är så inspirerande, någon benämnde henne som spindeln i nätet och jag är benägen att hålla med.
Hon ger så mkt, jag beundrar henne på alla plan – karriär, jämställdhet, förälder, klädstil, inredning, och den nakna sanningen om sorg och smärta.
2 kommentarer:
Åh! Det var fint skrivet! Tack!
ps Jag är inte heller särskilt förtjust i att leka DS
det är märkligt.
att känna sig lite dålig som förälder bara för att man tycker att det är tråkigt att leka är väl ungefär lika logiskt som att känna sig som en onyttig människa bara för att man sover länge på helgerna.
(om man nu fick sova länge på helgerna, men den tid då man fick göra det berodde det ju ofta på att man (jag) gjorde saker på nätterna istället, och inte som nu, vill lägga mig vid nio).
men det är skönt att veta att vi är fler, även om jag VET att jag inte är ensam.
det är alltid skönt att veta.
Skicka en kommentar