Jag ser bilder från när vi bara var två.
Hur orört hemmet såg ut, som om ingen levde där.
Jag blev på en gång förtjust i småstöket en bäbis medförde, och även om jag nu ofta känner att vi drunknar i stöket, i leksakerna, i halvätna mackor och gamla vällingflaskor.
Även om det sakta men säkert vinner över oss, är jag ändå förtjust i det.
Spåren av att vi inte längre är bara två.
2 kommentarer:
Jag känner igen mig i dina ord, när vi bara var två så älskade jag när hemmet såg orört ut, som att ingen levde där. Men nu två år senare, och två barn senare så börjar jag sakta lära mig att älska spåren av liv, av barnens liv. Men vissa dagar så kliar det fortfarande i mina händer efter lite mer orört hem, när hemmet verkligen drunknar i stöket, i leksakerna, i kläderna, i maten i allt. Men det vinner aldrig över känslan att det är underbart att det inte bara är maken och jag längre, utan just nu två sovande barn och ett stökigt hem. Jag är för trött för att städa.
det känns som att jag sedan mitt barn föddes alltid har varit för trött för att städa ordentligt, för att riktigt rensa.
allt proppas med den sista energin in i redan överfulla och röriga skåp.
och när allt är så rörigt alldeles precis under vattenytan när man städat, så tar det cirka två sekunder och sen är allt ett kaos igen.
visst är det ljuvligare i längden med rörelsen och virrvarret som kommer av barn.
det blir mer liv så.
piggna på dig!
Skicka en kommentar