Om fogarna.

Låt oss nu alla ta i trä för vad jag just ska berätta:

Fogarna har fogat sig.
En smula åtminstone, helt plötsligt märkte jag att varje steg inte längre skar som knivar och elstötar.
Att det inte konstant känns som att någon har slagit mig mellan benen med ett brännbollsträ.
Och att jag gick jättefort till tunnelbanan efter att ha lämnat på förskolan (okej, precis alla svischade förbi min snigelfart, men det gick ändå fortare än för två veckor sedan).

Jag kan inte ligga på sidan och jag har svårt att resa mig ur sängen.
Varje gång jag ställer mig upp från stolen på jobbet smärtar det, och (normal)stora kliv är det inte att tala om.
Men ändå.
Ändå!
Jag känner mig lyckligt hoppfull inför detta faktum, att kanske kan det bli ett inte fullt lika jobbigt slutskede av graviditeten denna gång.

Hurra!