Om vikten.

Jag har tänkt mkt på det här med vikten den senaste tiden.
Ännu mer än vanligt.

Jag såg, med någon veckas mellanrum, två personer som på var sitt håll genomfört den stora bedriften att gå ner väldigt mkt i vikt.
Jag kommer inte exakt ihåg siffrorna, men det handlade om ca 50% av startvikten.
Kommentarerna var hejande, och berömmande, och några var även av karaktären "ta det lugnt, det räcker nu".
De sistnämnda gör mig arg.

Jag tror inte att de som tycker att "det räcker nu" själva har varit gravt överviktiga.
Jag tror inte att de inser bedriften i att helt lägga om sina matvanor, och hålla det i över ett år.
Maten är nästan större delen av dagen, det berör i stort sett hela ens liv.
De som tycker att personen blivit för mager är säkert bara van vid att personen i fråga ska vara rund.
Väga över 100 kg.
Jag förstår att man då tycker att 65 kg är väldigt magert, även om det är en bra vikt för just den kroppen.

Att säga "ta det lugn, det räcker nu" till någon som i över ett år kämpat stenhårt.
Sakta fått börja må bättre både fysiskt och psykiskt.
Det är att förringa kampen.

För det är ju en kamp.
Att stå emot trösten som maten ger, och de goda såserna i den mängd man helst vill ha, varje dag varje måltid, även när folk runt omkring tar en kaka till kaffet.
Dag efter dag, vecka, månad, år – att de är så starka att de klarar det förtjänar bara en massa hurrarop.

Skulle det gå för långt, då ska man säga till.
Men när någon visar upp sina 3 kg från målvikten 62 kg, då är man långt ifrån "för långt" än.
Då är det bara tid för hyllning.

Om fogarna.

Om vi ska prata om fogarna en kort stund (eftersom jag hör att Kaj är på väg att vakna).


De är bättre!

Jag vågade inte hoppas på detta, men jag kan gå.
Jag kan promenera.
En dag gick jag till och med ända från Torstens förskola och hem.
Tidigare var det ju som ni säkert vet, en omöjlighet att ta mig ens till matbutiken (en sträcka som är säkert fem gånger så kort som till förskolan).

Skillnaden mellan den här gången och förra gången är, att förra gången gjorde framfogen precis lika ont ända fram till slutet.
Och fortsatte att göra det även efteråt.

Den här gången har de bakre fogarna varit de värsta på slutet.
Och den smärtan är lite mindre stickande när jag går, än vad den främre är.
Den smärtan påminner mer om vanlig ryggont, som jag är van att ha ända sedan jag var liten.

(Kaj somnade om. Jag hinner utveckla.)

Skillnaden med förra gången.
Inser jag nu, efter en andra förlossning som innebar mindre gräv och operationer.
Inga alls faktiskt.
Är ju att mkt av min smärta då berodde just på det.
På när de letade efter var allt blod kom ifrån, och från alla instrument som de var tvungen att ha i mig strax efter att barnet kommit ut, och operationen som de gjorde just genom den vägen.
Det är klart att det gjorde lite extra ont att gå då.

Visst gör det fortfarande ont.
Jag använder mig fortfarande av fogbältet, och har jag promenerat på dagen (exempelvis från Torstens förskola) då känner jag av det på kvällen.
Dvs måste gå med ministeg, starta långsamt, och dra mig upp med armarna.
Men ändå, ändå!
Jag kan rätta till en matta med stortån!



Bilden är från 2010.
Torsten var ett halvår och vi hade picknick med min kompis Tomas.
Han tog bilden.

Om den fina gåvan från en vän.

Någon dag efter att jag fött Kaj.
Kom ett brev från en av mina varmaste vänner.
En av de där som ligger så djupt inbäddat i ens hjärta att de alltid kommer att finnas där.
Var någon av oss än må vara i livet.




Inlindat i väldoftande prasselpapper – ett halsband från Paris.
För där bor hon ibland, min vän, och skriver berättelser som förlag sedan ger ut.
Hon är vacker inifrån och ut, som en porslinsdocka skulle jag säga om det inte gav en association av att hon är skör.
För det är hon inte. Stark och redig, bara i form av en viol.

Jag pratade med en av mina vänner på jobbet en gång, om gåvor somliga får av sin partner när de fött barn.
Jag hade själv gärna velat ta emot en sådan gåva, ett smycka att alltid bära runt halsen.
Som skulle få mig att tänka på mina barn, och på min partners uppskattning av att jag fött honom dessa barn.
(Javisst, jag får hans uppskattning på många andra sätt, genom varje dags handling, men ett smycka kan jag pilla på samtidigt som jag drömmer mig bort.)

Min vän på jobbet berättade att hon fått just en sådan gåva, ett halsband, fast från en av sina väninnor.
Va? sa jag, det är ju nästan ännu finare!
Och nu, utan att min vän visste om det, så ger hon mig den fina gåvan.
Kärleken av en tanke, och glittret att hänga kring halsen.

(Men har jag själv gett mina födande väninnor en sådan vacker gåva? Eh, nej.
För att jag inte vill pracka på dem något som de kanske inte tycker är vackert?
Jag tror det är så.)

Om era stöttande ord.

Tack för alla fina kommentarer ni ger mig.
Tankarna ni delar med på saker som jag vädrar.

Jag svarar er inte alltid nu, ni vet att det bara beror på tidsbrist och orkeslöshet.
Men Helena.
Jag vill tacka dig särskilt, det var något i dina ord som fick mig att känna mig så älskad.
Mina ögon blir tårfyllda av värme bara jag tänker på det.
Tack ska du ha.
Du har så rätt.

"Helena sa...

Jag känner dig inte men jag känner med dig. Jag har två saker att säga till dig med all värme jag kan uppringa över nätet:
Tro på dig själv så går det. Det här var det riktigt viktiga. Du behöver inte skrika ut det över hustaken men känn det inom dig, det räcker.
Det andra är att du ÄR vacker, du är klok, du är allt det du vill vara trots lite darr på läppen. Tillåt dig att slappna av utan att förslappas. Du är en underbar människa som lever och känner, har två fina barn och en make.
Uppmuntran skickas härmed."

Om världen utanför.

Utanför fönstren när Kaj kom till oss.
Pågick världen precis som vanligt, sjukhus gör mig lite olustig samtidigt som de gör mig så väldigt trygg.




Hela den där världen som de är, ett samhälle av personal med olika kunskaper som kan hjälpa oss andra.
Och folk dör och folk föds och går man tre meter utanför entrén möter man någon som väntar på bussen till jobbet och inte har en tanke på alla stora livsöden som pågår.

Världen var ändå så extra magisk utanför just den dagen.
Det var den sortens vinterdag som jag älskar, som jag ofta får sakna när jag inte längre bor i Norrbotten.
Rosa morgon och sedan alldeles ljusblå dag med sol så stark att man måste kisa.

I dag skulle min mormor ha fyllt år om hon inte dog ifrån mig.
Oss.
Om två dagar har Kaj varit här i en månad (vi har slarvat bort anmälningspapperna om namn till Skatteverket!).

Om storleken.

Det är märkligt hur kroppen blir efter en avslutad graviditet.
Från att ha varit en stenhård mage och överfylld av vätska, spänd hud och svullna läppar.
Blir man liksom.
Lös.

Både förra gången och den här gången upplevde jag mig som så väldigt mkt sladdrigare redan dagen efter.
Inte bara i magen.
Utan även i kinderna och hakan och höfterna precis allting.

Ingen accepterar att man pratar om att man vill bli smalare så här kort efter en förlossning.
Inte ens jag.
Men ändå, vad tusan.
Kanske skulle jag inte alls acceptera storleken om det handlade om att ha gått från 38 till 44, så som jag nu inbillar mig att jag skulle.
För jag tänker ju att jamen då finns det iaf plagg att ta på sig.
Jag är mer än 44, jag är oändlig.

Jag har gått i samma två klänningar (momos/kaftaner/lakan) sedan förlossningen.
Jag vill knäppa knappar nu, ta på mig en vacker kappa och låta väskan hänga snyggt (inte ligga på min bak som nu).

Ursäkta för klag.
Barn är fortfarande njutbart.
Önskar bara att godis inte var det.

Om den andra sidan.

Visst är allt väldigt vackert med ett till barn.
Men det går inte att förneka den andra sidan, den jobbiga sidan.
Den så in i helvete dränerande och tårfyllda sidan.





Hormonerna svallar, och från en minut till en annan går jag från överlycklig till panikledsen.
Att veta att det mest beror på hormoner hjälper väl en del, men jag blir ju inte mindre ledsen för det.

Just nu förvärras allmäntillståndet en smula av jobbig förkylning.
Febervärk och snor och ömmande halsmandlar.
Jag behöver mer sömn än vanligt, i en period i livet då man får mindre sömn än någonsin.
Hade inte min käraste tagit nätterna med Kaj de senaste dygnen hade jag förmodligen brutit ihop för länge sen.

Det hela.
Plus det faktum att jag gått upp ca 30 kg.
Får mig att känna mig gräsligt ful, jag vill inte gärna gå ut i världen nu när jag inte längre har en mage att gömma mig bakom.
Som ger mig ett någorlunda legitimt skäl till stor volym.
Samtidigt har jag aldrig varit så sugen på godis som nu, jag utgår ifrån att det är någon instinkt om överlevnad? Komma över energi på snabbast möjliga sätt?

Trött och pluffsig och med febersimmiga ögon.
Jag fnös/skrattade något om jag inte var särskilt sexig, när jag satt i bara trosor med en randig mage som hängde över kanten, och provade amma mitt barn.
(Vet ej varför jag skulle bry mig om det, just sexig är inget jag någonsin sett som eftersträvansvärt, men då bara kändes det, att det var det absolut sista jag var.)
"Du kanske inte är sexig" sa min käraste, "men du är väldigt vacker".

Han hjälper mig mkt, den där kärasten.

Det tar ett tag att hitta nya mönster där även Kaj ryms.
Jag förstår att det inte kommer att vara så här kaotiskt för alltid, men jag är otålig.
Jag vill ha rutiner och smidighet på en gång.
Nästa vecka ska jag, med Kaj, börja lämna Torsten på förskolan, herregud, i helgen tog det oss fem timmar att få oss ut för att gå och handla godis!

Om min förlossning.

Nu ska vi prata förlossning!


Det är svårt att veta precis när man har påbörjat en förlossning.
Tipsen om att värkar känns som mensvärk har aldrig hjälpt, jag har mensvärk som får mig att tappa talförmågan, som får mig att ligga i ett mörkt rum hela första dagen och skälva av smärtfrossa.
Så om en värk då är som det, fast lite mer, då får man vänta länge.

Min barnmorska har sagt till mig flera gånger att det nog skulle gå fortare den här gången.
Att jag skulle åka in till Förlossningen redan när det var fem minuter mellan värkarna.
Så när jag vid ett-tiden på natten insåg att jag faktiskt hade ont väldigt regelbundet och kanske skulle ta och klocka dem.
Då kom de med mellan två och tre minuters mellanrum.
De var inte så långa, bara 30–40 sekunder, men jag tänkte "jamen jag kanske skulle ringa Förlossningen ändå?"
Bara för att liksom säga att jag finns.

Barnmorskan på Förlossningen sa att det är vanligt att de är korta och kommer tätt i början, för att sedan bli längre och mer intensiva, fast efter att ha pratat en stund med mig sa hon ändå.
Ni ska nog ringa er barnvakt och ta och komma in.
Fyra timmar senare var han ute.

När jag kom in till Förlossningen var jag öppen sju centimeter och bara ett tag efter gick vattnet.
Barnmorskan skyndade på stegen och bad min man om hjälp med något "för när vattnet gått kan det gå undan" och jag tänkte "hurra, då kör vi!"
Därför kändes det som evigheter sen, bara för att det inte tog fem minuter.
Och ganska mkt som evigheter för att jag inte fick något smärtstillande, eller snarare inte erbjöds något, det var inte som att jag bad om det, jag är alldeles för "lydig" för det.
Och förmodligen även för att barnmorskan ville att jag skulle prova krysta innan jag hade öppnat mig helt.
För de ville nog ha ut ungen, hans hjärtljud var inte helt okej, inte kritiska – bara inte helt okej.

När man som jag hanterar smärta genom att blunda och koncentrera sig på att slappna av.
På att stänga av andra intryckt för att dessa stör koncentrationen och gör att jag känner smärtan mer.
Då tror folk gärna att man inte är med, att man inte hör.
Men jag hörde allt.
Jag hörde på barnmorskans "du, du såg?" att hon pekade på en av de där monitorerna och vände sig till den andra i rummet och att svaret "mm" betydde att något inte var helt okej.
Och jag hörde varje gång det var någon ny i rummet, även om de inte hunnit presentera sig, för det är en skillnad när en dörr öppnas och någon lämnar ett rum, och när en dörr öppnas och någon kommer in.
Jag hörde när förlossningsläkaren kom in för att ta prover på barnet.
Båda gångerna, jag öppnade ögonen för att artigt säga hej så snart den pågående värken var över.

De överöste mig med "vad du är duktig, bra jobbat" kanske för att de verkligen tyckte det.
De pratade gärna om min fantastiska andning och hur den tog mig igenom all smärta, till och med så att morgonpersonalen som tog över för mätning och frukostbricka kom in och sa "vi hörde om din andning".
(Jag blev och är fortfarande mkt mallig över detta.)
Men kanske även för att kompensera min tysta make?
Jag tänker nu att jag så klart skulle ha nämnt det i förlossningsbrevet.
"Min make är tyst för att jag har bett honom att vara det, allt för många ord stör mig och jag vill inte bli struken över håret eller viskad i örat eller pussad på handen, det skulle antagligen få mig att kasta lösa föremål."
(Han säger att jag är knepig på det sättet, jag vill absolut inte ha några uppmuntrande ord om hur duktig jag är, men jag vill gärna få beröm över hur duktig jag är.)

På slutet fick jag en sådan hemsk smärta i ryggslutet under varje värk att det gjorde mig modstulen.
Varje gång jag flåsade mig igenom en värk fick jag lust att gråta, att säga hur jobbigt det här var, men tänkte hela tiden nej.
Jag kan inte öppna den dörren, då tar jag mig aldrig därifrån.
Det är ju galet vad förnuftig man kan vara i all den där smärtan.
"Nej men det är ingen idé att gråta, vad ska det ge mig? Ingen unge iaf, så då gråter jag inte, det måste bero på något fysiskt, de där piggarna i bäckenet de pratar om att man kan bli så påverkad av när barnets huvud ska passera, så kanske det är?."
Så tänkte jag medan jag flåsade.

Barnmorskan erbjöd mig kvaddlar, en form av smärtlindring som bygger på att öka produktionen av kroppens eget endorfin.
"Men det gör verkligen jättejättejätteont" sa barnmorskan, "ofta skriker folk att jag ska sluta, ofta hinner jag bara lägga en eller två innan man vill att jag ska avbryta."
Jaha, det lät ju inte så lockande sa jag till en början, men sen testade vi ändå.
Och hon la alla sex, och det gjorde hemskt ont men vad gör inte ont under öppningsskedet?
(Återigen mallighet från min sida: barnmorskan sa "wow jag kunde lägga alla, det har nog aldrig hänt förut".)

Sen kom äntligen krystvärkarna och jag funderade på hur länge jag legat där.
Det kändes som att jag hade kunnat krysta ut honom på en och samma värk, men flåsade bort två för att inte spricka.
När huvudet stannar just i öppningen, då bränner det som eld under fötterna.
Hela kroppen ville krampa ihop och krysta ut honom och allt jag tänkte var "inte spricka flåsflås inte spricka flåsflås".

Och sen slurpade han ut, och grät, och hade svart hår och låg på mitt bröst, och jag var så innerligt lycklig, tillfreds, avslappnad och nöjd.
För nu var han på utsidan och nu var jag inte gravid längre.
Nu kunde vi börja med nästa fas i livet.

Du är helt fantastisk, sa barnmorskan och pratade om mitt sätt att hantera smärtan.
Men de verkligt fantastiska måste ju vara de som håller på i dygn med det här, svarade jag.
Hon höll inte med. Och jag fattar.
Alla är fantastiska, att föda barn är fantastiskt, efteråt när man inser vad kroppen har gjort utan att man själv kunnat styra.
Att kroppen sköter jobbet och själv är det bara att hänga med.
Det är fantastiskt hur man än gör det.

Sex timmar från början till slut.
Tre timmar på Förlossningen.
Strax efter sex på morgonen föddes han (precis samtidigt som hans storebror vaknade därhemma och försökte finna sig i att det var farmor som var där, och inte mamma och pappa).
Jag duschade direkt efter och fick ligga ren och fräsch i sängen och äta frukost, utanför fönstren var det blekrosa vintermorgon och traktorer som skottade.
Allt var så stilla och fridfullt.

Tolv timmar senare kom Torsten till oss på BB, höll sin lillebror i famnen och pratade tyst eftersom det var så många bäbisar som skulle sova.
Sen åkte vi hem.
Åt pizza och satt i evigheter i soffan, hela familjen.
Torsten såg på Lilla Prinsessan, och jag var belåten.

Om att bli mamma igen.

Det här med ett till barn.
Jag är så öppen för det nu.



Jag hade aldrig svårt att ta till mig Torsten men det var ingen överväldigande kärlek från första sekund.
Mkt antagligen för att det är så ofattbart det där som händer.
Att det läggs ett barn på ditt bröst och helt plötsligt är du en mamma.
Det tog helt enkelt bara lite tid för känslorna att hinna ikapp.
Hinna fatta.

Jag kände alltid att Torsten var min, att jag ville lära känna honom, men det tog lång tid innan jag såg mig själv som en mamma.
Innan jag ens sa "mamma" om mig själv när jag pratade med honom.

Den här gången är det som att mamma-hjärtat redan är öppet.
Och in träder Kaj.

Ända längst in från första dagen klev han, där inne där Torsten är.
Jag ligger i timmar i soffan med en naken Kaj mot min nakna hud och bara är.
Eller ser på teve, eller har Torsten vid min sida, och fikar.
Bara han ligger där nära mig, det är så jag vill ha det.
På morgonen när jag stiger upp och tar över efter nattvakande make är det som att vara barn och få födelsedagspresenter.
Underbart och roligt och det enda man vill göra.

Och alla förändringar.
Torstens reaktioner, de har varit rätt lugna, små halvhjärtade utfall mot brodern men som vi ser väldigt tydligt bara är till för att testa.
Det syns i hans ögon att han egentligen inte vill göra illa.
Men mest kärlek, många ömma pussar och försiktiga stryk på kinden.
Han säger att han får ont i öronen när Kaj gråter, vi förstod att han egentligen blev väldigt orolig och fick ont i magen, så han fick ha hörselkåpor på sig varje gång han tyckte det blev jobbigt.
De har han inte använt på flera dagar nu.

Och tiden som försvinner i att mata, byta blöja, mata.
Jag väntar på att rutinerna ska infinna sig, på att vi ska vänja oss vid att de är två nu, på att det inte ska ta fyra timmar för hela familjen att mobilisera sig till utgång.

Tack för era gratulationer, jag blir djupt rörd och alldeles varm inombords av att ni glädjs med oss.
Tack!

Om min andra son.

I går morse födde jag mig en son.

Saker jag är mkt nöjd med:
(Förutom att ha ännu ett barn)
1. Att det från första lilla svaga känning av värk till att han var ute tog blott sex timmar
2. Att jag inte fick minsta bristning och därför kan sitta någorlunda som en människa redan i dag

Han heter Kaj.

Om att säga rätt.

Jag glömmer lite grann bort att jag inte är den enda som väntar på bäbisen.




Folk tolkar vad som helst som att jag är på väg att föda.
Och ni som följer mig på Instagram såg bilden jag la ut på Nacka sjukhus.
Det har jag ju gjort förr, när jag är hos barnmorskan, inte tänkte jag nu att det kunde misstolkas.
Hohoho.
(Nacka sjukhus har ingen förlossning längre, min man är född där, men den la ner för länge sen. Vi åker in till Sös som så många andra.)

Men så här mkt kan jag säga, att är jag på väg att åka in till förlossningen.
Då är Instagram inte det första jag kommer att uppdatera.


Och för nu bär jag korta klänningen som någon slags kofta/kimono?
Men jag har köpt två.
(Eftersom det blev så som jag önskade när jag först provade den, att den kom på rean.)
Och tänker så fiffigt förlänga den så att jag kan bära den bekvämt och utan att känna att jag blottar mammatrosorna så fort jag böjer mig ner.

Om att rymmas.

Här hemma finns det nu två stycken karmstolar.
Som jag inte alls får plats i längre.
Obs obs det är inte ens särskilt snäva karmstolar!

Det är helt fantastiskt egentligen, hur kroppen förändras av detta tillstånd.
Förra gången trodde jag så klart lite naivt att det mest var magen som skulle expandera.
Blev helt paff när jag märkte att även bröstkorgen gjorde det.
Och fötterna! (Fast då mest av vätska.)

Jag mätte min mage förra veckan.
Bara för att det är roligt sen att ha i centimeter hur stort omfång det egentligen var.
Då när man inte kan tro att man var särskilt stor, för att det var så länge sedan och man glömmer och minns inte rätt och har nog mest bara svårt att fatta hur stor en mage faktiskt kan vara.

Då mätte jag iaf även höfterna.
Måtten var exakt lika, på minsta centimeter, och jag tappade hakan och tänkte att det var ju inte så konstigt då.
När jag misstog ett linne för mina trosor.
Och linnet inte ens var särskilt litet.
141 cm. Wow. Oj.

Om hur himla synd det är om mig.

Om vi nu samlar våra gemensamma krafter till största koncentration.
Och tänker på hur himla synd det är om mig.

Nu har hostan nött hål i halsen, det kommer blod och allt gör så himla ont.

Med foglossningen har jag inte sedan ca augusti exempelvis kunnat justera kuddarna när jag ligger i sängen.
Utan att det skär som knivar i kroppen, ofta måste jag be om hjälp istället eller helt enkelt avstå helt och hållet.

Med det sagt behöver jag kanske inte förklara hur det då känns nu.
När jag hostar tills jag kräks.

Fördel med hostan: vi kan prata om annat i bloggen än om att jag är gravid.
Nackdel med hostan: resten.

Nu ska jag äta en toblerone.

Om vagnen och tulpanerna.

Äntligen är vagnen i en passande storlek för Torsten.
Vi köpte den medan jag fortfarande väntade honom, i Rågsved var inte ens lägenheten i passande storlek för vagnen.
Men nu!

Det första han konstaterade efter att ha bäddat ner dockan och skulle ut och gå, var att han behövde en väska.
För det har vi ju alltid när vi går ut tillsammans, en väska med kläder och blöjor och lite mat.

Och så har det slagit mig.
Att bäbisen föds in i bästa tulpansäsongen!
Jag förväntar mig att hela hemmet kommer att knarra av tulpaner kring årsdagen av födelsen, samt nu alldeles snart då.
När vi firar att jag inte längre är gravid eller jag menar när bäbisen äntligen kommit?

Om besöket.

Vi fick ändå en dag extra.
Eftersom deras nattåg blev inställt pga extrem kyla.
(Kan ju kännas smått frustrerande när temperaturen här var ca – 10 och inte alls särskilt extrem.)

Sen åkte de, ett dygn senare, och kvar blev ett tomrum av tystnad och saknad.
Och känslan av att bo så himla långt ifrån.

Om hosta vs föda.

Jag har en sådan hosta.
Det värker i kroppen, jag hostar så att tårarna sprutar (på morgonen till och med så att jag kräks, så trevligt!).
Det rosslar när jag hostar, och det rosslar när jag drar efter andan för att hosta mer.
Känns alltså som att det bara åker hiss upp och ner, som att det är en evighetsmaskin.

Om jag skulle välja saker att lägga magmusklerna på.
Så är det just nu alltså inte att hosta.
Ifall någon var tveksam på det.

Tulpaner må pigga upp, men jag är helt darrig på benen med någons fot hårt tryckande över mitt bröst (och huvud).

Om "supermamman".

Jag har en app i min telefon som berättar vilken vecka jag är i.
Nu när jag passerat v 40 har den några förslag på vad man kan göra för att få tiden att gå.
Exempelvis:
"Baka bullar och frys in till alla besökare som kommer att komma; de kommer att tro att du är supermamman!"

Jag undrar varför jag
1. blir en supermamma för att jag bjuder på hembakade bullar
2. behöver "lura" mina besökare att tro att jag är det? (Jag är det ju, det har inget med bullbaken att göra.)

Jag tycker inte att man ska behöva stå för fika när man är nyförlöst och folk kommer på besök.
Jag tror inte att någon heller förväntar sig det.
Men om man nu gör det?
Säg för att man exempelvis inte gått över halva graviditeten och haft ont.
Typ rent av kunnat röra sig relativt obehindrat ända fram till förlossningen.
Så att man därför faktiskt orkar ställa sig och baka (för man behöver inte slå sig ner på en stol när man breder sina mackor och väntar på att teet ska koka klart, för det gör inte så ont att stå).
Jamen, är man en supermamma då?

Egentligen bryr jag mig inte mer än att jag tänker "haha som om det definierar vad en supermamma är" men sen tänker jag.
Hur många finns det inte som är osäkra?
Som inte får den bekräftelse de behöver, som ständigt sneglar på andra för att se "hur man ska göra".

Nog finns det de som tänker att jaha, bäst att bakar bullar då, det verkar som att man förväntas göra det.
Och ställer sig där, höggravida och inte alls särskilt bullsugna.
Fan, då blir jag skitarg.


Illustration: Joanna Grubbström

Om helgen.

Jag har blivit förkyld och har under helgen åter fått prova på känslan.
I smärta.
Av att hosta tills man kräks samtidigt som man har fogar som blixtrar bara man harklar sig lite kraftigare.

Jag har även snutit handflator fulla av blod.
För att slemhinnorna är så känsliga nu att de stupar för minsta lilla.

I går hade jag inte många förutsättningar att få sova.
Hemskt ont i fogarna (pga dumdristig promenad, samt hostan), hostan i sig, och jobbig släng av RLS.
Så jag duschade istället.
Mest hela natten.

Nu undrar jag om jag ska gå in i dimman som hostmedicinen försätter mig i.
Eller om jag helt enkelt ska hoppas på att hostattackerna driver ut bäbisen?

Om bäbisens beräknade ankomstdag.

5 februari.
Det här är bäbisens beräknade ankomstdag.
(!!!)

Fast den dagen betyder inte så jättemkt, ca 5% av alla barn föds på den faktiska beräknade ankomstdagen.
Det är ju inte så konstigt egentligen, det handlar alltså om en period på ca fyra veckor som bäbisen kan komma.
Den beräknade dagen är i mitten av den och kanske mest bara som någon slags riktlinje.

Ändå är det inte utan att man tänker på den.
BP.
Beräknad partus.
Och råkar man passera den känns det som döden, som att man missat sin chans och nu för tid och evighet får gå gravid.
Jösses vad jobbigt det vore.

Om när man känner sig som en sjöko.

Ni vet när man är ungefär i mitten av sin graviditet och känner sig stor som en sjöko.
Helst för att man går ungefär som en sjöko, pga foglossning.





Och så går man tillbaka i bildmapparna när man är så höggravid som det går att vara.
Och råkar hitta bilder från den där tiden då man kände sig som en sjöko, och man bara öh?
Hallå?

Då bannar man kanske sig själv för att man inte kunde se hur fin man var.
Då och där.
Jag tänker att det är ungefär så hela tiden, iaf med mig.
Jag ser aldrig hur fin jag är nu, men jag är väldigt bra på att hitta bilder från mina värsta ful-perioder och tänka "vafan, jag ser ju så frisk och fin ut".

Jag tror att jag ska försöka jobba på det.
Självhyllningen.
Jag menar, så himla oduglig är jag ju inte.