Förra sommaren var en riktigt skitsommar för mig.
Jag var så oerhört trött och utarbetad och jag hade sett fram emot att få vara ledig med Torsten.
Jag förstod inte alls hur mkt arbete det är att vara ensam hemma med ett barn.
Ett barn som vill lära sig gå och är väldigt frustrerat.
När jag tänker på förra sommaren kommer jag bara ihåg stress och svett, jag svettades nästan hela tiden.
"Alla svettades förra sommaren" tänker ni kanske, men jag svettades så att det droppade ner från min näsa och på till exempel kvitton.
När jag skulle skriva under på nåt köp.
Jag var så trött och utarbetad att jag kunde börja gråta bara över att tappa disktrasan på golvet när jag skulle torka bordet.
Varför måste precis allt dåligt hända mig, skrek jag inombords för det var precis så jag kände det.
Att en trasa på golvet som gjorde att jag var tvungen att böja mig ner och plocka upp den.
Som om jag inte vore trött nog ändå.
Var bland det värsta som kunde hända.
Jag kände mig ensam förra sommaren.
Min käraste jobbade ofta, och när han jobbade var det inte 08-17 utan tiotimmarspass med start och slut nästan alla dygnets timmar.
Det var så klart så mkt annat förra sommaren också.
Som det att Torsten faktiskt lärde sig att gå.
Och att jag var uppe i Norrbotten och Västerbotten och dessutom hann förbi min mosters underbara stuga utanför Skellefteå.
Jag tänker att den här sommaren.
När jag ska ta ut mer föräldraledighet än de två och en halv vecka jag tagit ut hittills.
Då ska det blir mer av det fina och mindre av det svettiga.
Eller i alla fall så kommer jag nog inte att gråta av att jag tappar disktrasan på golvet.
(Dessutom är ju Torsten så stor nu så skulle det ske kan han plocka upp den åt mig, moahaha.)
