Om promenaden.

Om dagarna som inte spelar någon roll.

Jag var tvungen att kolla på text-tv vad det var för dag i dag.
Dagarna har slutat spela någon roll, vi gör det vi gör oavsett veckodag.

Min käraste arbetar alla veckans dagar, och kan vara ledig en tisdag lika gärna som en lördag.
Det gör så klart ännu mer att dagarnas namn inte längre spelar någon roll och en dag som denna.
Fredag.
Har inte lika mkt härligt nu är det helg-känsla över sig.
(Särskilt inte som min käraste började jobba igen i dag och ska göra det hela helgen.)

Jag önskar att arbetsveckorna inte behövde vara lika uppstyltade.
Ibland har jag energi (haha, jo det är sant) att arbeta mer än fem dagar.
Det kan vara något som jag gärna vill göra klart på jobbet och då kan en helg kännas lite oläglig.

Tänk vad fria vi skulle känna oss om vi fick portionera ut våra arbetsdagar själva, bara summan varje månad blev rätt.
Jag hade hellre arbetat tio dagar i rad för att sen får vara ledig fyra.

Men det är klart, det kan bli svårt att hålla möten och sånt om alla aldrig är på jobbet samtidigt för endel har åkt på helg redan på tisdagen.

Om den nya favoritfärgen.

Jag kunde inte välja bild men nu när jag la upp dem på bloggen.
Ser jag ju att de är nästan identiska.

En gammal kappa från ca 40-talet jag köpte den på etsy.
Från det kära vintageamerika.
Fodret är orange och blankt jag borde naturligtvis fotat även det.

Om ett ånger och om ett längt.

Det var 2008 jag såg den och jag ångrar fortfarande att jag inte köpte lampan på övre bilden.
3 000 kr tror jag den kostade.
Eller var det 1 500?
Drygt en meter bred och helt fantastisk.

Jackan på nedre bilden köpte jag iaf.
Snart kan jag åter få igen den.
Utan att folk som sitter mittemot mig på tunnelbanan behöver vara oroliga för att få en knapp i ögat.
Jag kallar den lyxsafarijackan.
AV uppenbara skäl, eller hur (?).

Om fredagens kläder som aldrig blev av.

Jag tagit för vana.
Att hänga fram dagens kläder redan kvällen innan.
Man måste det när morgonen börjar 05.20 av en enda trötthetsyra.
Och det ska ätas välling och bytas blöja och sedan gosas lite och sminkas och frisyras.

Sen tar jag på den när Torsten sitter i vagnen och är redo.
Kardborrebanden som finns på nästan alla barnytterkläder.
Har förstört allt för många plagg.

Men mest är det för att jag blir så svettig annars av all stress och lirkande och jagande av springande son.

I dag fick de hänga kvar på galgen.
Inte pga snön och den avklippta kabel som gjort att t-banetrafiken stått stilla sedan sju i morse.
Utan för att Torsten är sjuk och inte ens vill äta glass.

En ny ring har jag också.

Om den ändrade synen på handväskor.

Innan barntiden.
Var handväskor min krydda eller nej det var kanske att ta i men jag hade i alla fall väldigt många olika.
På väldigt få dagar.
Det var något som skulle ge ett extra lager på min utstyrsel.
Och kom med den praktiska bieffekten av att plånbok mobil almanacka nycklar kunde bäras enkelt och gemensamt.

Nu handlar det mest om att kunna ha händerna fria.
Och rymma näsdukar och tuttar och kanske en liten mutmatförpackning också.

OCH I DAG FYLLER MIN FINA MAMMA ÅR; GRATTIS FINA MAMMA!

Om en krage för blåsiga dagar.

Man kan fälla upp den och gömma hela huvudet.
I den.

(Borde egentligen demonstrerat men istället blottar jag.
Gårdagens bling.)

Om drömmar.

När jag var liten hade jag en önskan.
Om att kunna urskilja varje instrument i en symfoniorkester.
Nu känns det som en märklig tanke, att det har funnits en tid då jag inte kunde det.

Varje gång jag slagit in ett paket eller skrivit ett gratulationskort har jag tänkt.
Den som ändå fick jobba med grafisk form.
(Fast kanske inte just orden grafisk form för när man är tolv vet man nog inte riktigt vad det innebär.)

När jag träffade min käraste tänkte jag såna hissnande tankar som.
Att vi faktiskt skulle kunna ha ett barn ihop ett barn som var lite likt mig och lite likt honom.
Av någon anledning tänkte jag även att det skulle vara fint om det var en pojke.
Även om jag inte alls hade blivit besviken över en flicka.

Och sist jag lämnade London tänkte jag.
Om några år reser jag tillbaka det måste jag bara göra.
Det tog visserligen elva år men nu har jag gjort det också.


(En bild från 2008 sommaren då vi bestämde.
Att efter Paris gör vi barn, jag sörjer att jag aldrig viskade hemligheten till mormor så att hon hann veta.
Innan hon dog.)

Om blått och gult och att vara mamma.

Början av sommaren var jobbig.
Eller egentligen var hela sommaren det jag klarade värmen.
Så dåligt.

Jag var ensam oftare än jag trodde.
Ensam med Torsten det i kombination med min trötthet.
Den utarbetade energilösa.
Gjorde att allt blev så väldigt jobbigt jag mest bara väntade på att tiden skulle gå.

Men nu har det vänt.
Torsten har en strålande period av utveckling jag märker det på honom.
Varje dag är han lite mer.
Lite mer människa han berättar saker han kramar sina dockor.
Han bjuder dem både tutte och mat och pussar.
Långa smackande pussar.

Han bygger torn fyra klossar höga och han skrattar åt Pingu.
Han är rolig att umgås med inte bara en arbetsbörda.
Vi till och med skrattar tillsammans när han gör något bus.
Tittar på mig med pillemariska ögon.

Det pirrar i min mage jag blir så väldigt lycklig.
Han växer han utvecklas.
Han är mitt barn.


I dag hade jag en ljusgul klänning och en blåmönstrad jacka.
På mig.
Och ett blått halsband.
Det pirrande inte så mkt i magen av det men det kändes.
Fint.

Om romantisering.

Jag är väldigt bra på att romantisera saker.
När jag är i Arvidsjaur till exempel.
Då tänker jag hur härligt det vore att bo där att kunna promenera till precis alla i samhället utan att det tog lång tid.
Ta en sväng förbi min morbror och moster och dricka kaffe med dem.
Lukta på sågspånen i min morbrors snickarverkstad.

Gå en sväng förbi Inger och utbyta tankar om livet eller bara få en härlig kram.

Jag tänker att om jag bodde i Arvidsjaur skulle jag promenera runt Ringlet varje söndag.
Och ha tid för vänner styra upp middag minst varannan helg.
Gå till badhuset tidig morgon och simma några längder innan dagen börjar.

Och bo i ett stort och billigt hus med tallar runt tomten.


Jag har mammas härliga handleds- och halvahandenvärmare.
Och jag och Torsten promenerade till Dollarstore medan min käraste och mina svärföräldrar checkade ut.
Och packade in allt (utom min svärmors resväska) i bilen.

Om en kappa och om lite stök.

När jag bläddrar neråt i min egen blogg så ser jag.
Hur få bilder på mina kläder jag visar.
Men det kanske det inte är någon som saknar jag visar iaf.
En dålig bild på en fin kappa.

Eller kanske inte bilden som är dålig men rummet är.
Oerhört stökigt.
Ostökigt som vi skulle säga i Norrbotten.

Småbarn vem orkar hålla städat efter dem?
Det finns annat man kan göra med den tiden.

Kappan är i alla fall ett etsy-fynd och har det finaste fodret och det finaste blänkande mönstret.
På sig.
(Hurra!)

Om en blå spiontrenchcoat.

Jag funderar på att sälja den.

Den är fin och blå och verkar inte vara särskilt använd.
Tyget känns rejält.
Och knapparna är blå och skärpet har ett fint spänne.
Och kragen och slagen ja ni ser ju på bilden så fina de är.

Om buteljen och snart-nya skorna.

Jag har en kappa.
I bästa buteljgröna (syns dåligt på bilden).

Bästa Fröken Pimpinell har en sådan fast hennes är midnattsblå och jag skulle då inte.
Tacka nej till den.

I dag ska jag prova ett par skor jag sett.
Och känns de bra ska de bli mina.
Och jag ska återinta gatorna i vackra skor.
Inte bara sköna.
Inte bara såna som jag och tanterna har.
Utan dessa.

Om jag hade pengar skulle även de leopardmönstrade bli mina.
Men det blir de inte för det har jag inte.

Om den nyfunna glädjen.

Glädjen i att rymmas.
I att krympa.
Den berusar mig även om det nu råkar vara.
Millimeter för millimeter i den långsammaste takt jag skådat.


Klänning väska strumpbyxor scarf, Noa Noa.
Skor, Ecco.

Om en sund inställning till jackor.

Jag är.
Helt kär i mina två nya jackor.

Det är säkert inte alls en särskilt sund inställning till två sjok tyg.
Men jag känner mig i den övre.
Som en avslappnad konstnärinna från 30-talet och i den nedre.
Som en vass formgivare och stilsäker karriärkvinna.

En annan inställning som säkert inte är särskilt sund är.
Hur mkt tid jag tyckte att de här jackornas presentationskollage förtjänade.
(Älska NK's pågående reklamkampanj.)


Båda från H&M.

Om gammal skåpmat.

En gång för länge sedan.
I våras faktiskt.
Blev jag rekommenderad till ett jobb ett jätteroligt jobb.

Jag gick på anställningsintervju och gillade hissen.
Och lokalen.
Och människorna samt arbetsuppgifterna.

Lite foto massa layout.

Men så fick jag erbjudande om att stanna kvar där jag är nu.
Där jag hade min praktik.
Så då gjorde jag det för det kändes märkligt att byta något jag gillade mot något.
Som jag mest troligt skulle gilla.

Jag berättar det här mest för att jag just hittade två bilder jag tog.
Från den intervjudagen.


Kappa klänning second hand,
scarf Noa Noa.

Om första dagen och halvpromenaden.

Tillbaka.
Jobbtelefon jobbnycklar örhängen och så magasin i oändlighet.
Tre fina broscher som låg i paket och väntade på skrivbordet.
Och ett hemskt tråkigt papper om pension.

Så.
Tillbaka.
Nu som vikarie på samma ställe som jag tidigare var praktikant.
Inte särskilt stor skillnad.
Förutom i lönen och kanske lite i mitt samvete att tänka drivande och ta tag mer i saker?

Men trevligt.
Gillade att träffa folket igen.
Även om en som jag blev glad över att hon var kvar.
På em fick besked om nytt jobb och lämnar oss redan på fredag.

Jag promenerade till Gamla stan jag började göra det i våras.
Att åka från mig till jobbet.
Rågsved - Rådmansgatan.
Innebär egentligen bara en massa trappsteg aldrig någon längre promenad än fem meter.
Det är skönt att röra fläsket skönt att rensa huvudet och lyssna på dokumentär.
Vore inte min längtan efter Torsten så stor.
Hade jag promenerat ända till Skanstull.

Om ett mini-hurra samt en trappälskare.

På stan i går.
Såg jag en oerhört fin bil.
Fin i formen fin i färgen.
Och i den nättaste lilla storleken (dock mkt felparkerad).

En lila klänning.
Som jag hade sytt in en hel del.
Har nu återfått sin ursprungliga vidd och då ryms den på min kropp hurra.
För jag gillar den mkt den har ett härligt fall en underbar tyngd.

PS.
Torsten.
Älskar.
Trappor.


Kappa klänning loppis,
scarf Noa Noa
Torstens jacka från barndom (min och mina syskons)
byxor Mini rodini
mössa Åhléns
skor från kusiner.

Om att vara en riktig mamma.

Jag har lämnat Torsten på förskolan.
Både i dag och i går det är först nu jag börjar känna mig.
Som en riktig mamma.

När jag går hem med en påse smutsiga dagsikläder och märkpenna i högsta hugg.
När jag säger till personalen att han har inte sovit bra i natt.
Han har inte ätit bra i morse.
Så att de vet vad han kan vilja ha.

Det är först nu jag tror att det riktigt knepiga föräldraskapet börjar.
Det jag alltid förundras över hur arbetande människor får att gå ihop.
En dålig natt innebär inte längre lite mer vila på dagen.
En dålig natt följs ändå av stressade lämningar och maten.
Middagsmaten.
Den bör man nog planera och handla inför hela veckan varje söndag.
Jag ser inte att tiden på kvällarna skulle kunna räcka annars.

Fram till nu har alltid någon av oss varit hemma med honom.
Då är det här med att ha barn mest bara mys herregud vågar jag skriva så det är fan inte alls bara mys.
Spädbarnsår är riktigt slitiga.
Vara hemma med nyss-lärt-sig-gå är nästan ännu mer energikrävande.
Jag menar bara att nu ska vi klara av att vara föräldrar.
Samtidigt som vi båda sköter det här livet vi hade innan vi var föräldrar.
Med arbetsdagar och vardagar och helger.

Det är bara att köra vad annat kan man göra.


Kappa råsiden från loppis,
klänning Indiska
träskor Varuhuset i Arvidsjaur.

Om den första födelsedagen.

Torsten fick sova en orolig natt, årsnatten av hans födelse.
Och mamman.
Det vill säga jag.
Hade fortsatt ont i kroppen och halsen och öronen och kände mig således.
Efter den oroliga natten.
Helt körd i botten på morgonen.

Torstens pappa.
Det vill säga min käraste.
Jobbar natt i veckan och var som tur var hemma och relativt pigg.
Klev upp med Torsten och lät mig blunda några minuter extra.

Sen gick vi till parken för det gillar Torsten.
Han fick leka med sin pappa och även med några förskolebarn som var där.
Själv satt jag på en bänk under Torstens barnvagnsfilt.
Och fotade med zoomen maxad.

Torsten fick en docka han har pekat på våra ögon i några veckor.
Och vill att man ska säga öga.
Då blir han glad.
Jag tänker att han nu kan få peta ut dockans ögon istället.
Och så undrar jag var alla fina dockor finns?
De utan hemska kläder och läskiga utseenden.