Om pojknackar.

Det finns en bloggare som gillar pojknackar.
Det gör jag också.


Men av en helt annan sort och karaktär.

Om den uttjatade färgindelningen.

Jag blir så trött och irriterad.
Mest trött.
Eller nej, mest irriterad tror jag.

Varför detta blå och rosa?
Ständigt detta blå och rosa.
Vill man inte ha blått och rosa: vitt.
Va?
Det finns ju hur många färger som helst varför förstår man inte det?

Maxi Ica i Gävle.
Mina föräldrar var här vi passade på att åka och handla vi behövde förutom lite mat även.
Några kläder åt Torsten han är så liten allt vi har är så stort.
Men det enda de hade på Maxi Ica var.
Blått och rosa.
Och vitt.

Jag blev så irriterad att jag inte köpte något alls.
Bara maten då.
Det är inget fel på blått och rosa faktiskt inte.
Men det är nåt i de där nyanserna av blått och rosa som man väljer att ha.
När man gör just den här typen av plagg.
Som jag inte gillar men jag vet inte om det är nyansen i sig eller om det är.
Konceptet som nyansen representerar och som nyansen får klä skott för.
(Stackars oskyldiga nyans.)

Jag skulle även köpa en borste åt Torsten han har så mkt hår.
Det gjorde jag på Barnens hus jag tänkte att ett hus.
För barnen.
Borde ha ett fint utbud de hade borstar i färgerna.
Blått och rosa.
Och vitt.

Om ett skryttillägg.

Efter förlossningen.
Där när blodtrycket var så lågt och jag skulle köras till operation.
Var jag vid flera tillfällen tvungen att lägga upp benen i gynstolsgrejerna igen.
Och häva upp min underkropp så att de kunde komma åt något.
Sätta tillbaka underdelen på förlossningsstolen så att det blev en säng igen.
Den lossnade hela tiden och jag fick lyfta upp underkroppen hela tiden hålla kvar spänna alla muskler.
Så att de kunde komma åt att sätta fast.

Och jag var tvungen att ta mig över från förlossningsstolen till operationssängen.
Genom att lägga över benen häva över rumpan vrida lirka dra överkroppen.

Jag undrar lite hur jag orkade.
Man klarar visst allt.
När man är en mamma.

Om era gratulationer.

Tusen tusen tack.
Varenda en, vart enda grattis.
Gör mig glad får mig att känna mig så omhändertagen.

Jag vill svara varenda en av er, rikta mig personligen till er med ert namn.
Men jag gör ett stort gemensamt tack men ni ska veta.
Att det är till varenda en av er.

Om hur det gick och om hur det är, om Torsten.

Hur det gick.
Bara en timme efter att jag skrivit mitt aj-inlägg.
Åkte vi till Förlossningen igen.

Och efter några timmar var jag öppen de tio centimeter som krävs för att börja krysta på riktigt.
Det kändes lite märkligt när barnmorskan sa det.
Nu ska du öva lite på att krysta Joanna.
Va? Nu? Jag?
Att det verkligen var nu att jag verkligen med egen kraft fast med mkt hjälp så klart.
Skulle kunna få ut detta barn som så länge legat i mig.

Under hela smärtan och arbetet koncentrerade jag mig på att slappna av och att andas.
Och lyssna på vad de sa åt mig att göra.
Jag blir lite lagom mallig när jag tänker på barnmorskans imponerande ord över min förmåga att göra just detta.
Och förundran över min styrka i krystarna, att jag var en förstföderska och ändå arbetade som jag aldrig gjort något annat än föda barn.
Jag tar åt mig.
Man peppar säkert alla som ska föda men jag tar åt mig och mallar mig lite.

Efter fem krystar.
Efter sex minuter.
Kom han ut.
03.36 och att höra hans gråt och se hans blonda hår.
Känna värmen och hur halkig han var.
Det går så klart inte beskriva jag blir mest bara alldeles varm.

Han mådde bra och vi var lyckliga.
Förvånade över hur lugn hela förlossningen varit.
Att vi suttit och småpratat med barnmorskan mellan mina värkar.
Pratat om Umeå, om arbete, om väder.
Och inga sprutande tårar av lycka för vi var alldeles för överväldigade.
Det går inte säga hur det känns för jag har inga referensramar till detta sa jag när barnmorskan frågade.
Hur beskriver man den största stunden i sitt liv?

Efter att han kommit ut är.
I alla fall i mitt minne.
Lite jobbigare än innan han var ute.
Moderkakan ville inte släppa de klämde kylde gav spruta.
Det ömmar lite extra när man just fött ut ett barn.
Efter en halvtimme kom den ut men då upptäckte de att jag hade en blödning.
Och den gick inte att stoppa och de visste inte var den kom ifrån.

Barnmorskorna försökte ett tag att hitta den.
Leta där inne med hårda instrument bland allt det extra ömma.
Förlossningsläkaren fick komma och försöka jag klamrade mig fast vid lustgasen och la all min energi på att slappna av på att inte erkänna ens för en endaste sekund.
Att det gjorde så ont att jag ville skrika från djupet av min själ.
För hade jag gjort det.
Hade jag yppat ens ett enda litet aj.
Då tror jag att kroppen hade hakat på allt för fort, sinnet och känslorna och jag på en gång blivit spänd och fått mer ont.

I en halvtimme letade de, jag såg läkarens yviga rörelser jag fick en medicin som skulle stoppa men det gjorde den inte.
De fortsatte att leta, med hårda instrument hade de varit av bomull och sockervadd hade det fortfarande rivit som taggtråd och sågar och rivjärn.

När jag förlorat 1,6 liter blod.
Och mitt blodtryck var nere på 80/45 (normalt brukar ligga på 120/80 och mitt har under hela graviditeten varit väldigt stabilt och bra).
Tog de mig till operation.
Jag var inte orolig det var ingen fara med mig.
Men jag såg min käraste stå med en annan barnmorska och mäta och väga Torsten och jag tänkte ändå.
Att om det skulle hända mig något om jag trots allt skulle dö.
Så hade jag ändå fått ha mitt barn på bröstet och jag visste att de två skulle ha varandra.
Och det gjorde mig så lycklig och lugn.

När jag kom ner till operationssalen hade mitt blodtryck sjunkit ännu mer.
Och den välsignade narkosläkaren sa "hon kommer inte orka att vara vaken genom detta."
Så de sövde mig och jag sa tack för jag orkade verkligen inte.
Orkade inte koncentrera mig på att slappna av mer genom den hemska smärtan.

Och sen vaknade jag och min familj kom ner till mig.
Det där fina lilla fikat med mackor och svensk flagga på bricka som alla talar om, fick min familj fika ensamma uppe i förlossningsrummet.
Jag tyckte synd om min käraste för att han fick vara ensam.
Och han sa "men jag hade ju Torsten jag var inte ensam".
Det tar ett tag att vänja sig.
Vi är tre nu.

Efter några dagar på BB.
De första dagarna i sängen och sedan eskort av vårdpersonalen var jag än ville gå (ville bara gå på toaletten, allt annat gjorde jag i sängen).
Med några påsar blod tillsatt i mina vener.
Mådde jag bättre och vi åkte hem.
Även om jag nu saknar dem inte för att vi har det jobbigt Torsten äter och sover och vi sover också.
Men de var så fina och alla mamma-magar som hängde som halvfyllda vattenballonger.
Avslappnade efter att ha gjort sitt jobb, allt var så fint.



Jag känner mig lite kär i personalen och den enda som använde Landstingets kläder.
Från 80-talet.
Var jag – de var underbara.

Om Torsten.

Jamenvisst kom det en bäbis.
Vi åkte in i måndags kväll och han kom ut tidigt i tisdags morgon.

Nu har vi kommit hem allt har gått bra även om jag förlorade mkt blod.
Efter förlossningen.
Och behövde fyllas på lite.

Han heter Torsten och så klart.
Är han den finaste bäbis som finns.
Jag tackar för alla stöttande ord det var fint att läsa när vi kom hem.

Men nu.
Ska jag lägga mig i sängen med min familj.
Och sova.

Om värkar och vatten.

Aj aj aj.

Det har börjat nu.

Vi har redan varit på förlossningen.
För det verkade som att vattnet gick och då vill de undersöka en även om värkarbetet ej satt igång.

Men det gick inte avgöra säkert om det var vattnet eller om det var slemproppen.
(För övrigt ett läskigt ord som man kanske inte vet existerar innan man blir gravid.)
Så vi fick åka hem och jag har ont och vi har ätit plättar och det enda vi gör nu.
Är väntar.
(Aj igen.)

Om en lista.

Nämn något som gjorde dig glad igår: de första minuterna av vår fika på bänken vid ån. Två kvarters promenad, det var allt jag orkade. Och sen gjorde det för ont för att sitta längre men stunden innan det var härlig.

Vad gjorde du kl 08 imorse: vaknade av väckarklockan eftersom vi skulle till barnmorskan kvart över nio.

Vad gjorde du för 15 min sedan: ökade styrkan i tens-apparaten.

Det sista du sa högt: "JAAAAAA!" när min käraste frågade om jag ville äta plättar till middag.

Det senaste någon sa till dig: "Vill du äta plättar till middag?"

Vad har du druckit idag: vatten och oboy och päron-smakis.

Vad var det senaste du åt: rest-tortillas från i går.

Vad var det senaste du köpte: en födelsedagspresent.

Vad är det för färg på din ytterdörr: träfärgad.

Vad är det för väder hos dig nu: varmt, mulet och kvavt.

Godaste glassmaken: gammaldags vanilj.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet: nej, däremot attraktion.

Drömmer du mardrömmar: jag drömmer massor, och ibland är det mardrömmar.

Trivs du med ditt jobb: ja.

Favoritklädsel: klänning.

Favoritlåt just nu: ingen särskild faktiskt.

Vad ser du om du tittar till höger: en brun tapet, lite av sängen jag ligger i och en nyutläst bok (den var dålig).

Vad gör dig glad just nu: min käraste och att jag har hans sällskap hela dagarna, min snart alldeles egna lilla familj, framtiden.

Vad ska du göra härnäst: börja läsa en ny bok.

Höger eller vänsterhänt: höger när jag skriver.

Humör just nu: rätt okej faktiskt, betydligt mer hoppfull än i går.

Favoritgodis: i vanliga fall mörk choklad och lakrits och schweizernöt, men just nu: sega råttor!

Kläder just nu: stora gravidtrosor och ett lila linne (det har glidit upp över magen dessutom).

Sommarplaner: få ut och lära känna min bäbis innan skolan börjar.

Hur många kuddar sover du med: i vanliga fall: tre, just nu: sex stycken(!).

Spelar du något instrument: tvärflöjt och piccola (nästan samma fast lite lite annorlunda läppteknik på vissa toner), blockflöjt, lite piano och lite bas.

Morgon eller nattmänniska: har blivit mer morgonmänniska senaste året.

Vad är viktigast för dig: kärlek och vänskap och kreativitet.

Är du kittlig: helt otroligt mkt.

Snarkar du: ibland.

Stjärntecken: jungfru.

Äckligaste insekten: kanske harkrank.

Längtar du mest efter just nu: bäbis höst mamma.

Om cykelkorgar och så.

Cykelkorgar är inte sopkorgar.
Cykelkorgar ägs av privata personer som inte vill ta hand om dina gamla glödlampor kvitton tomflaskor VARMKORVAR.

Har väldigt svårt för människor som skräpar ner som inte slänger saker.
I sopkorgar.
Hur långt det än är till en sopkorg.
Man slänger inte skräp på marken och man slänger det inte.
I min cykelkorg.


Linne, Kupan Brynäs
Klänning fast nu som kjol, H&M.

Om mode.

Och i dag börjar Stockholms modevecka.
Måndag till söndag, bråda dagar, snygga dagar.

Om en stickad bäbiskofta.

Min mamma är gudomligt duktig.
På diverse handarbeten.
Hon har stickat en söt kofta till min bäbis.


Med små små stickor eller nej kanske inte små utan snarare.
Smala.
Med vackra knappar i pärlemor den är så fluffig och redig på samma gång.

Och en bild från hemma.
Bara för att den passade i färg så bra.

Nu ska vi gå till barnmorskan hej hej så roligt det ska bli här är vi alla glada och positiva.
Eller nej jag skrev faktiskt det där i ironi.
Men faktiskt så är vi ju glada, och borde vara positiva eftersom det enda felet med bäbisen är.
Att den inte är utanför magen än.
Så hurra hurra vi ses snart.

Om tiden.

Varje morgon vid femtiden går jag på toaletten.
Himlen utanför sovrumsfönstret är så vackert blek då.

Aldrig förr har jag varit så rastlös.
Och otålig.

I går gick luften ur mig bäbisen kom aldrig den har fortfarande inte kommit och jag vet inte längre vad jag ska göra.
Jag orkar inte göra så mkt dels för att jag är så tung dels för att jag har så ont.
Det enda jag kan göra länge är att ligga ner.
Emellanåt stiger jag upp.
Det gör ont.
Försöker resa mig så lindrigt som möjligt det gör väldigt ont.
Sen går jag lite i lägenheten bara för att inte få liggsår men ganska snart gör det för ont och jag återvänder till sängen.

Barnet kommer snart säger folk tröstande.
Inom två veckor är det här och så är det ju för längre brukar man inte få gå gravid.
Men att prata om tid med en höggravid kvinna.
"Snart" är bara snart om det innebär inom fem minuter möjligtvis tio.
Allt annat räknas som en evighet.
Så kommer bäbisen om först två veckor är det en evighet till dess och jag vet inte.
Vad jag ska ta mig till för att få tiden att gå.

Det är fascinerande att läsa om andras graviditet.
Om hur de har känt precis samma som jag känner nu.
Hopplösheten.
Och faktiskt en seriös känsla av att man för evigt kommer att få gå gravid.

Min käraste försöker underhålla oss genom små projekt varje dag.
Till exempel lägga ett ägg i ättika och se hur skalet blir genomskinligt.
I kväll göra glass.
I morgon bakpulverbomb i parken.

Han är bra att ha min käraste.
I alla lägen.

Om vimplar i ett halsband.

Egentligen ville jag att vimplarnas öglor skulle hänga fast i kedjans öglor.
Och hålla ihop kedjan från hörn till hörn.
Men öglorna var för tjocka respektive för små så det fick bli på det här sättet istället.


Och vänder man.
Blir den en varm färgställning istället.
Med lite rosa och orange och... brunaktigt?

Om vimplar på en bäbisbody.

Inte så väldigt tjusiga stygn jag var tvungen att göra allt för hand.
För jag får för ont i ischiasnerven av att sitta framför symaskinen.

Men stygn blev det.
Och små vimplar.
Svullna gravidfingrar i jobbiga sommarvärmen till trots.

Om grårandig blus och gammalt inlägg.

Ibland gör jag inlägg i förväg.
Ibland glömmer jag bort att publicera dem.


Då kan man hitta ett från i maj där man gör en skeptisk min och publicera det en kväll i augusti.
När man bara går omkring och är rastlös och inte vet vad.
Man ska ta sig till.


Min blus, second hand
min kärastes tröja, second hand.

Om ett litet likörglas.

Skit.
Och snyft.

Om detta eviga ha-begär.

Yyyyl jag vill haaaa!

Och jag struntar i hur dåligt det låter att ha begär efter materiella ting.
Jag skyller på att jag är för höggravid för att orka tänka och formulera.
Fina ord och meningar och sammanfattar det med blotta:
Yyyyl jag vill haaaa!


Bild från vintagefashion.dk.

PS. Ingen bäbis än.

Om den stora dagen.

I dag är dagen.
Då min bäbis har beräknad ankomstdag.
8/8 jag hoppas han håller på vett och etikett och visar god ton och kommer i tid.

I går när jag var så trött och less och framförallt.
Svettig.
Påstod jag för alla som ville höra på.
Att jag minsann skulle vara så tacksam att få föda att jag skulle jogga in på förlossningen.
Med armarna segervisst höjda över huvudet till tonerna av Rocky-musiken.
Ett leende på läpparna för varje värk och säga thank you sir may I have another.
Och faktiskt mena det.

Min käraste sa nåja vi får väl se hur det blir med den saken.
Och jag tänker inte slå vad.
Vi får helt enkelt se hur det blir jag blir inte besviken om både leendet och tonerna till Rocky uteblir.
Det enda jag blir besviken på om det uteblir är:
FÖRLOSSNING.

Om pärlemor och sandbottnar.

Mina bristningar på magen.
Blänker som pärlemor i solskenet och när bäbisen där inne rör sig.
Ser det ut som en sandbotten när solstrålarna bryts mot vattenytan.
Det glittrar.

Om gassande sol och kylklampar och om mitt humör.

Jag har svettats hela dagen och legat med kylklampar i sängen.
Både på förmiddagen och eftermiddagen en snett bakom huvudet lite vid örat så där.
Och en mot midjan och så är det korsdrag där jag ligger men jag svettas svettas svettas.

Vi gjorde några ärenden.
Minst varannan dag behöver jag komma ut hur jobbigt det än är.
Jag skulle köpa papperslim vi gick till en pappershandel.
De hade inget papperslim.
Jag skulle fixa en ny internetdosa till min bank vi gick till banken.
Men ingenstans på hemsidan kunde jag hitta information om hur man gick till väga för att skaffa en ny internetdosa.
Så jag missade att jag behövde ha med mig min gamla.
Annars kostade det 250 kr och det.
Blev jag för snål för att betala.

På det första stället blev jag lite sur och sa hur kan det ta slut på LIM?
På det andra stället blev jag ännu surare och sa jaha då får jag vänta till EFTER ungen är ute för det här.
Var verkligen min sista kraftansträngning.
Mkt trevlig var jag med andra ord.
Inte.

Varje minut i värmen gjorde mig argare och fick mig att tänka tankar.
Med många svordomar i.
Och jag förbannade alla människor som gnällt över att sommaren haft så dåligt väder.
Några dagars regn är ingen katastrof och 20 grader och halvsol är faktiskt helt okej väder.
Det behöver inte vara närmare 30 grader hett och med stekande sol för att en svensk sommar ska vara godkänd!

Och sen fick jag en glass och blev lite snällare.


Klänning, H&M
solglasögon, Indiska
brosch, second hand.