Om en rosa gammal.

Det här är vintern efter hösten då jag flyttade till Gävle.
Klänningen var den första jag köpte i en butik där jag senare skulle komma att köpa många klänningar.

Min mamma och pappa besökte mig, och min mamma fotade mig i lägenheten för att sen kunna visa mormor hur jag hade det.
I nya staden, i nya hemmet, i nya livet.

Jag hade det bra.
Jag var hemskt olycklig av olika anledningar, jag kände mig vilsen och det kändes som att livet hade tagit ett steg fem år bakåt.
Men jag var ändå lycklig, för allt var mitt och jag kunde sakta hitta resten av det som var jag.

Klänningen sålde jag i våras på loppisen.
Förra veckan hade den fått vara på bröllop.

Om min stilkris.

Jag har en stilkris.

Sedan någon gång under mitten av graviditeten klarar jag ej längre av gamla saker.

Liknande vintage och second hand.

Vet ej varför det är så, till en början trodde jag att det hade med lukten att göra.

Och materialen.

Samt lukten i min klädkammare som kom sig av så många plagg som legat för länge på hög och väntat.

(Förra graviditeten mådde jag illa av kläder, hade svårt att gå in i butiker och när jag skulle hämta mina egna kläder ur klädkammaren kastade jag mig in och högg första bästa.)

Men det håller alltså i sig och jag tror att det har att göra med att jag vidareutvecklats.

Att stilen i sig utan att man gör något aktivt åt det, med tiden ändras och anpassas med livet.

Är även inne i ett stadium där jag vill slänga alla gamla saker hemma och ersätta med Ikea.

Ekonomiskt ohållbart, plus att jag egentligen gillar väldigt mkt av det vi har hemma och trots denna kris ändå köper saker på loppis.

För det är ju så fint!

Vet däremot inte vem jag är längre.

Klädmässigt.

Det är skönt, befriande.

Exempel på ändring:

Brosch UTAN glitter

Gummistövlar (ännu ett par) framför snygga kilklackar

Lågskor med neondetalj

Och en klänning som inte alls är smickrande för figuren men som var fin i färgerna.

Om en svepande romantisk sak.

Känner mig lite lagom 30-tal på semester i den.

Om de luftiga kläderna.

Kan man inte vara smäcker får man vara färggrann.
(Eller gömma sig helt i svart.)
Det verkar vara vad jag tänker just nu.

Den här klänningen fick jag av min mamma i somras.
När jag var uppe på besök, och var nygravid och mådde så jävla illa.
Och bara svettades svettades svettades.
Den är perfekt, stor och fluffig och sval.

Jag älskade den då, som nu, och hade den i en vecka i sträck efter att ha fött Kaj.
Nu har jag tvättat den.
(En gång.)

Om en skotävling och mina vårkläder (ha! I wish).

Cecilia Blankens har en tävling där man kan vina urtjusiga skor från Ecco.
Jag vill så klart vinna, så att jag kan bära dem tillsammans med Marni-klänning från H&M, Marni-krage från H&M, och en grön bärselen vi just köpt.
(Fatta hur svårt det är att hitta bärselar som inte är svarta och/eller grå, eller marinblå.)

I vår ska jag promenera runt med Kaj på magen, promenera bort gravidfladdret och promenera tillbaka varit-halvt-sängliggande-sedan-i-november-benmusklerna.
Jag längtar till våren!

Om när man känner sig som en sjöko.

Ni vet när man är ungefär i mitten av sin graviditet och känner sig stor som en sjöko.
Helst för att man går ungefär som en sjöko, pga foglossning.





Och så går man tillbaka i bildmapparna när man är så höggravid som det går att vara.
Och råkar hitta bilder från den där tiden då man kände sig som en sjöko, och man bara öh?
Hallå?

Då bannar man kanske sig själv för att man inte kunde se hur fin man var.
Då och där.
Jag tänker att det är ungefär så hela tiden, iaf med mig.
Jag ser aldrig hur fin jag är nu, men jag är väldigt bra på att hitta bilder från mina värsta ful-perioder och tänka "vafan, jag ser ju så frisk och fin ut".

Jag tror att jag ska försöka jobba på det.
Självhyllningen.
Jag menar, så himla oduglig är jag ju inte.

Om uppmuntran med posten.

Jag fick fantastisk uppmuntran från Norge.
En varm människa jag mött i jobbet, hon var dekoratör för Noa Noa och nu äger hon en egen butik.

En söt klänning, och mössa med matchande tröja från en provkollektion fick jag.
Eller bäbisen fick det väl kanske.

När jag ser de där minikläderna är det svårt att minnas att barn faktiskt är precis så där små i början.
Att även Torsten var det.
Han kommer att växa till en jätte när bäbisen är här.

Om hur man bär sig åt för att inte känna sig naken i klänning.

Lisakristin frågade.
"Eller, du är väl van, men har du något tips till oss som mest tråkar runt i jeans och känner sig som klädda för en dag på badstranden i klänning, även om vi gärna skulle vilja ha det mycket oftare?"

Kanske kan man börja med något som nu är väldigt "trendigt".
Klänning över byxor.
Då tror jag att byxorna bör vara riktigt smala, alternativt stora vida fladdrande.
Men det är en knepig kombination, jag skulle nog lätt känna mig som någon som gått igenom utklädningslådan.
Det kan funka, det kan bli riktigt snyggt, man får prova sig fram.

En bra idé är att använda lite kraftigare accessoarer.
Jag tror att man lätt känner sig naken, eller för finklädd, i klänning när man är en ovan klänningsbärare och av "tradition" kombinerar med för nätta accessoarer.

På vintern är det perfekt att ha grova strumpbyxor till, och vinterkängor.
Klänningen jag har på bilden är väldigt urringad, det är mkt därför som jag har ett stort halsband till.
För att täcka lite av huden.

Jag vet inte om det hjälper, Lisakristin?
Känner man sig naken så gör man det kanske hur man än bär klänningen?
Jag satte iaf ihop några exempel på hm.com (jag tycker att det är ohälsosamt roligt, kan någon betala mig så gör jag det gärna åtta timmar per dag (eller mer!)).

Våga prova, tillslut känns det kanske så naturligt som du önskar.

Om klädtips för höggravida.

1. Hitta en mjuk och följsam klänning i neutral färg.
2. Använd den varje dag (tvätta när du börjar känna odörer), få folk att tro att du byter kläder ofta genom att använda olika jackor/koftor/accessoarer till.

Jag är inne i den perioden nu.

Om hur sjutton jag hittar alla fina klänningar.

Johanna frågade.

Hur sjutton hittar jag alla fina klänningar?
Förr gick jag alltid i second hand-butiker, när vi bodde i Gävle var det enkelt att göra fynd, billigt och bra utbud och inte lika många som ville ha samma som jag.

Kanske knepet är att leta ofta?
På senare tid har jag börjat köpa från Etsy.
Ibland blir det fel, för det mesta inte, det gäller att veta vad ens kropp klär i antar jag.
Eller så har jag bara inte lika höga krav som andra, och tycker att så länge den räcker över magen och höfterna så är det en bra klänning.

Jag handlar ofta på H&M och någon enstaka annan klädbutik också.
Om man lägger till några vackra loppisbroscher eller tjusiga vintagekoftor känns det lite mer personligt.
Lite mindre massproducerat.
Kanske är det så jag gör?

Jag har aldrig riktigt reflekterat över att jag hittar många fina klänningar,
jag letar ju hela tiden efter ännu finare.

Om en varm gravidklänning.

En stickad klänning med långa ärmar.
Jag vet inte vad jag tänkte på, gravida kvinnor är sällan kända för att frysa.

Men det var ju så fin färg?

Om saker på Indiska.

Indiska är knepigt.
Ibland är det som att gå in i en riktigt risig Ellos-katalog.
Ibland hänger det skönheter i varje hörn.

Just nu finns det en hel massa plagg jag skulle kunna tänka mig.
I mina favoritfärger, guld och rosa och kallt och lila.

Synd att jag har en mage större än alla deras plagg tillsammans.
Synd att jag har en garderob som är densamma.

Om ett annat liv.

Åren efter sveket var kaos och sorg och en massa kärlek.
Jag träffade vänner som stannat i mitt liv sedan dess.
Jag bodde i samma stad som min bror och min kusin (två särskilda, det har varit vi tre sedan födseln) och det gav mig trygghet.
Och min syster hade just flyttat tillbaka med ett underbart barn, de två gav mig annat att tänka på de var min fristad.
Jag bodde ihop med min allra äldsta vän (vi fann varandra på dagis) och jag hade visserligen kvällar då jag tyckte att livet strålade.

Någon timme om dagen hade jag föreläsning i konstvetenskap.
Sen fikade vi resten av tiden på fiket utanför universitetsbiblioteket.
Höll stenkoll på killarna vi tyckte var snygga, och blev bjudna på fester alla veckans dagar.

Det var även tiden då jag började lägga håret i vågor och alltid tyckte mig vara lite för stor för min klädstorlek (det var väl alkohol och antidepressiva piller och alldeles för konstig mathållning som gjorde det).
Att jag skulle vara överviktig fanns inte i min värld, det var i min uppfattning klädkedjorna som gång på gång klantade sig och nödgade mig att ta en, eller fem, storlekar större än tidigare.

På något sätt tyckte jag ändå att jag var fantastisk.
Trots detta självhat och ständiga ifrågasättande av min hela existens.
Vilken kombination alltså, inte konstigt att jag kände mig förvirrad.

Om graviditet på sommaren vs på vintern.

Det är en avsevärd skillnad att vara höggravid på sommaren.


Jag sover dåligt nu för att jag svettas så mkt på nätterna (också).
Det påminde mig om förra gången.

Då hade vi ett väldigt litet sovrum, nästan bara vår säng gick in där, vi sov med fönstret på vid gavel, och en bordsfläkt igång dygnet runt.
Omkring min kropp lindade vi in kylklampar i handdukar som jag kunde lägga mot huden.
Sen bytte vi efter några timmar när de första smält och värmts.
Ibland steg jag upp bara för att ta en kall dusch, sänka kroppstemperaturen lite och börja på ny kula.
Och då var det mitt i natten, på dagarna stekte solen.

De sista två månaderna tror jag att det var molnigt två eller tre dagar.
Annars stekande sol och temperatur över 30 grader på dagarna.
Fy tusan vad jag svettades.

Det är underbart att nu kunna öppna balkongdörren och andas vinter.
Gå ut och ha en möjlighet att reglera värmen genom att knäppa eller knäppa upp.
Att faktiskt till och med få frysa!

Skulle det bli något mer barn i detta hem kommer jag att göra allt för att styra det till ett vinterbarn.

Om mina chica gravidkläder.

Det är många som säger "åh du är så fin" till mig nu och visst blir jag glad för det.

Men ibland kan det få mig att känna mig hemskt ytlig.

"Hur orkar du?" kan någon fråga, och syftar på att jag trots bäbis i magen och foglossning ändå kommer till jobbet med samma typ av kläder som annars.
Det är väl i all välmening frågan ställs, och kanske rent av med beundran för att de själv aldrig skulle orka?
Så det är mer i mig felet ligger när jag i denna fråga läser in en anklagelse.
Om fåfänga.

Men när ni ser mig i fina kläder och själv önskar er en piffig gravid-stil, tänk då på detta:


Det tar lika lång tid att ta på sig en ful klänning som en fin.

Om gravidkläder och halsbandet.

Ett bra grundrecept på kläder när man är gravid är.
Något svart och tight och sen en fladdrig färgklick ovanpå det.


Då känner man sig både bekväm och fin (fram till dess att man vuxit sig så bred över bröstkrogen bysten och överarmarna att inte en jacka i världen går på).

Till min jacka från H&M har jag alltid mitt halsband i samma färger från Noa Noa.
Jag kan inte riktigt hjälpa det, de matchar så bra i färg att det är svårt att låta det vara.

I övrigt börjar jag bli riktigt stor nu.
Bred.
Jag är den där som folk sätter sig sist bredvid på bussen.
För att jag tar så stor plats åt alla håll.

Om en 20-talig klänning.

Om jag inte vore gravid.
Och om jag inte hade så breda höfter även när jag inte var gravid.
Då skulle jag köpa den här klänningen på en jäkla gång, från KappAhls serie av vintageinspirerade plagg.

Härlig sammetskänsla med den tyngd sammet ger.
Lite lagom sladdrig för att man ska få känna sig som en dekadent 30-tals-donna med långt cigarettmunstycke och tunga ögonlock.

Jag spanade och hoppades.
Att den skulle komma även som liten jacka, det hade jag kunnat få på mig redan nu.
Men nej.
Inte sån tur den här gången.

Om skiten.

Den här dagen hade alla förutsättningar att bli en toppendag.

Men det blev den inte.

Så klart vet jag att hormonerna ställer till det, och det där att alltid ha ont och så fort jag försöker göra något få ondare och bara måsta vända tillbaka till soffan igen.

I går blev det sån där huvudvärk som bara stegrar utan att låta sig påverkas av vare sig mängder med vatten eller värktabletter.
Jag vaknade med den i morse också.

Fick ganska snart inse att jag hade för ont efter gårdagens dumheter.
(Försöka sig på att köpa underkläder OCH skor på samma dag, hur foglossningsdum får man bli?)
Och med huvudvärken.
Och viruset som hänger sig kvar.
Var förnuftig men inte nöjd över det, att ställa in ett födelsedagsfirande.

Droppen i hormonbägaren: när jag äntligen ska få hänga upp allt adventsmys visar det sig vara kvar i förrådet i gamla lägenheten.

Fy fan vad tråkigt det känns nu, jag vill bara ha tillbaka orken och kroppen då kanske även det goda humöret skulle komma?

Om brudklänningen som blev sjukklänningen.

Det är inte alla som varit sjukskrivna från jobbet i två dagar.
Iklädda sin bröllopsklänning.


Det kallar jag ett bra köp, användbart från finaste fest till sunkigaste soffa.

Broschen satte jag dit för att vi skulle få besök, ville se lite lagom hemmatjusig och bohemisk ut.
Jag som i vanliga fall kastar av mig allt, till och med vigselringen, så fort jag är hemma.

Om en svart och riktigt svepande.

Ibland ser magen nybakad ut.
Ibland ser jag ut att sprängas.
Det beror så klart på dagsformen men även på kläderna.

Den här till exempel.
Är det inte många som kommenterar magen när jag bär.
Och så kan man tillåta sig själv att drunkna lite i tyg.