Om höstens trender.

Hör upp jag lever med ett trendorakel!
Elle Interiör spår blågult som senaste färgkombinationen.


Min allra tjusigaste käraste har anammat den kombinationen.
I år och dar.
(Eller är det så att även de mest trendlösa blir hippa med cirka tio års mellanrum?)

Om viktiga saker.

Lystring lystring det är viktigt att matcha.
Färgkoordinera.
Samma färg klänning fåtölj stolar tidning allt måste matcha allt allt allt!



Nej jag skojar men det är lustigt när det händer.

Om matematik.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i matte.
Men det här.

Är bland det roligaste jag sett.

Härifrån.

Om namn.

Malin tycker att Torsten är ett hemskt namn.
Det gör mig inget att hon tycker det jag.
Och min käraste.
Tycker ju att det är det finaste, att det passar vår Torsten bäst.

Men det får mig att tänka på det här med namn.
Och namnval.
När vi funderade på namn tänkte vi på gamla släktnamn.
På personer som betytt mkt för oss eller som på något sätt haft.
Något med vår släkt att göra.

De två namnen som låg på topp för Torsten var förutom Torsten även.
Tage.
Tage var min morfars (ena) bror.
Torsten var min morfar.
Jag ville även namn som Egon och Kjell.
Två farbröder till mig.
Men det ville inte alls min käraste så jag lämnade dem det var onödigt att strida.
När vi redan var överens om två namn jag gillade lika mkt.

Vi upptäckte att vi.
Till skillnad från vad Malin tycker.
Bara hittade fina pojknamn att vi aldrig riktigt tänkte på eventuella flicknamn för vi tyckte inte det fanns några som passade.
Detta innan vi ens varit på ultraljudet och fått veta att det nog skulle bli en pojke.
Därför skrev vi en namnlista bara för att samla på oss några flicknamn.
De två översta på flicksidan blev:
Inger
och Disa.

Inger för att det är en person i min uppväxt som betytt mkt för mig.
Och alltid varit likamed lugn och trygghet.
Disa för att.
Det var min mormors bästa vän jag kan höra mormors pigga röst när hon säger Disa.
Hon sa det på ett speciellt sätt det lät så.
Glatt.

Jag ser på namnkategorier som ett streck.
Gamla namn som Torsten och Disa i ena änden.
Nya namn som Engla och Tindra i andra änden.
I mitten finns Magnus och Anna och Sara och jag tror inte att det finns många.
Som gillar hela strecket.
Och det är väl en himla tur.

Om en kvällspromenad i fina skor.

För att jag ska komma igång.
I kroppen och för att vi inte ska upptäcka helt plötsligt.
Att det gått fem dygn och vi aldrig varit utanför dörren.
Tar vi en liten promenad varje dag kvällarna är bäst då är det svalt och lugnt.




I går kunde jag till och med göra det i finskor.
För fötterna har gått tillbaka lite grann (fortfarande inte till sina gamla vanliga).

Det som däremot inte gått tillbaka.
Är kroppen det är fortfarande bekvämast att ha gravidkläderna.
Eller bekvämast?
Det är det enda möjliga allt annat är helt enkelt för litet.

Jag gick upp 40 kg under graviditeten.
Det är ganska mkt.
Men det är å andra sidan inte helt onormalt heller.
Och även om jag förlorat en hel del bara de första veckorna finns det väldigt mkt kvar att ta av.

Lite av fåfänga ska jag erkänna det är att jag vill återgå snarast till mitt normala.
Men rätt mkt också faktiskt för att.
Det är väldigt tungt att bära på detta.
Och lite ytligt för att jag vill ha mina fina kläder de börjar längta efter mig nu.
Eller jag efter dem.

Om bäbiskoma.

Ja ni får ursäkta det råder fortfarande.
En hel del bäbiskoma hemma hos oss.

Här i alla fall bild på fin tröja.
Från när jag och mina syskon var små nu minst lika fin.
På Torsten.


Och bild på nybliven mamma som behöver påfyllning.
Av blod och har landstingets mjuka kläder.
(Syns det vem hon tittar på? Ledtråd: se övre bild.)

Nu ska vi äta Maxmål min lillebror och hans flickvän hälsar på över dan.
Vi skickade dem till Max.
Mkt smart av oss själv sitter vi i soffan och slöar hohoho.

Om brunt och broscher och ett ärr på hakan.

Ibland när jag är alldeles för svart.
Måste jag kompensera med så blaffiga och glittriga broscher som möjligt.
Och vad vore väl en modeskribent utan att matcha?
Så då gjorde jag det.


Mitt ärr under hakan syns lite extra ibland.
I vissa ljus gissar jag det fick jag när jag inte var så många år gammal.
Och hjälpte pappa byta däck på bilen och jag la dem på varandra och han sa.
Lägg inte det där på högen Joanna och då var jag.
I vanlig ordning.
Tvungen att lägga det ovanpå de andra för att undersöka exakt varför.
Jag inte skulle göra det.

Jag halkade i gruset och landade med hakan på en av de stora muttrarna.
Jag fick trycka ihop hakans skinn medan vi åkte till akuten.
Typiskt mig att undersöka.
Istället för att bara tro någon på orden.

(Bilderna är pre-Torsten.
På nedre ser man magen puta in i bild.
Så fint, lilla söta rara ligger därinne och väntar.)


Broscher, Make Up Store
väska, second hand Erikshjälpen.

Om födelsedagsönskningar.

Jag fyller år 31 augusti.


Övre bilden: underbara smycken av duktiga Klara Eriksson jag önskar mig.
Halsbandet.
(Man kan, eller har i alla fall kunnat? köpa det hos Drömma.)

Nedre bilden: alla underbara saker från Dada's Diamonds överst på dadaönskelistan är.
Broschen.

Samt.
Ifall man känner att blott två smycken ej är många nog.
Detta vackra fina underbara.

Det är jag väl värd jag är ju så fin.


Bilder från respektive hemsida.

Om de lugna dagarna.

Det blir inte så mkt med mode dessa dagar.
Om jag inte ligger i underkläder under täcket med min söta son i bara blöjan.
Så har jag en långklänning täckt med matrester, mjölkersättning och bröstmjölk.
Och jag känner mig finast i världen.

Nej jag ljög jag känner mig inte finast i världen.
Men jag känner mig lyckligast.

Om pojknackar.

Det finns en bloggare som gillar pojknackar.
Det gör jag också.


Men av en helt annan sort och karaktär.

Om den uttjatade färgindelningen.

Jag blir så trött och irriterad.
Mest trött.
Eller nej, mest irriterad tror jag.

Varför detta blå och rosa?
Ständigt detta blå och rosa.
Vill man inte ha blått och rosa: vitt.
Va?
Det finns ju hur många färger som helst varför förstår man inte det?

Maxi Ica i Gävle.
Mina föräldrar var här vi passade på att åka och handla vi behövde förutom lite mat även.
Några kläder åt Torsten han är så liten allt vi har är så stort.
Men det enda de hade på Maxi Ica var.
Blått och rosa.
Och vitt.

Jag blev så irriterad att jag inte köpte något alls.
Bara maten då.
Det är inget fel på blått och rosa faktiskt inte.
Men det är nåt i de där nyanserna av blått och rosa som man väljer att ha.
När man gör just den här typen av plagg.
Som jag inte gillar men jag vet inte om det är nyansen i sig eller om det är.
Konceptet som nyansen representerar och som nyansen får klä skott för.
(Stackars oskyldiga nyans.)

Jag skulle även köpa en borste åt Torsten han har så mkt hår.
Det gjorde jag på Barnens hus jag tänkte att ett hus.
För barnen.
Borde ha ett fint utbud de hade borstar i färgerna.
Blått och rosa.
Och vitt.

Om ett skryttillägg.

Efter förlossningen.
Där när blodtrycket var så lågt och jag skulle köras till operation.
Var jag vid flera tillfällen tvungen att lägga upp benen i gynstolsgrejerna igen.
Och häva upp min underkropp så att de kunde komma åt något.
Sätta tillbaka underdelen på förlossningsstolen så att det blev en säng igen.
Den lossnade hela tiden och jag fick lyfta upp underkroppen hela tiden hålla kvar spänna alla muskler.
Så att de kunde komma åt att sätta fast.

Och jag var tvungen att ta mig över från förlossningsstolen till operationssängen.
Genom att lägga över benen häva över rumpan vrida lirka dra överkroppen.

Jag undrar lite hur jag orkade.
Man klarar visst allt.
När man är en mamma.

Om era gratulationer.

Tusen tusen tack.
Varenda en, vart enda grattis.
Gör mig glad får mig att känna mig så omhändertagen.

Jag vill svara varenda en av er, rikta mig personligen till er med ert namn.
Men jag gör ett stort gemensamt tack men ni ska veta.
Att det är till varenda en av er.

Om hur det gick och om hur det är, om Torsten.

Hur det gick.
Bara en timme efter att jag skrivit mitt aj-inlägg.
Åkte vi till Förlossningen igen.

Och efter några timmar var jag öppen de tio centimeter som krävs för att börja krysta på riktigt.
Det kändes lite märkligt när barnmorskan sa det.
Nu ska du öva lite på att krysta Joanna.
Va? Nu? Jag?
Att det verkligen var nu att jag verkligen med egen kraft fast med mkt hjälp så klart.
Skulle kunna få ut detta barn som så länge legat i mig.

Under hela smärtan och arbetet koncentrerade jag mig på att slappna av och att andas.
Och lyssna på vad de sa åt mig att göra.
Jag blir lite lagom mallig när jag tänker på barnmorskans imponerande ord över min förmåga att göra just detta.
Och förundran över min styrka i krystarna, att jag var en förstföderska och ändå arbetade som jag aldrig gjort något annat än föda barn.
Jag tar åt mig.
Man peppar säkert alla som ska föda men jag tar åt mig och mallar mig lite.

Efter fem krystar.
Efter sex minuter.
Kom han ut.
03.36 och att höra hans gråt och se hans blonda hår.
Känna värmen och hur halkig han var.
Det går så klart inte beskriva jag blir mest bara alldeles varm.

Han mådde bra och vi var lyckliga.
Förvånade över hur lugn hela förlossningen varit.
Att vi suttit och småpratat med barnmorskan mellan mina värkar.
Pratat om Umeå, om arbete, om väder.
Och inga sprutande tårar av lycka för vi var alldeles för överväldigade.
Det går inte säga hur det känns för jag har inga referensramar till detta sa jag när barnmorskan frågade.
Hur beskriver man den största stunden i sitt liv?

Efter att han kommit ut är.
I alla fall i mitt minne.
Lite jobbigare än innan han var ute.
Moderkakan ville inte släppa de klämde kylde gav spruta.
Det ömmar lite extra när man just fött ut ett barn.
Efter en halvtimme kom den ut men då upptäckte de att jag hade en blödning.
Och den gick inte att stoppa och de visste inte var den kom ifrån.

Barnmorskorna försökte ett tag att hitta den.
Leta där inne med hårda instrument bland allt det extra ömma.
Förlossningsläkaren fick komma och försöka jag klamrade mig fast vid lustgasen och la all min energi på att slappna av på att inte erkänna ens för en endaste sekund.
Att det gjorde så ont att jag ville skrika från djupet av min själ.
För hade jag gjort det.
Hade jag yppat ens ett enda litet aj.
Då tror jag att kroppen hade hakat på allt för fort, sinnet och känslorna och jag på en gång blivit spänd och fått mer ont.

I en halvtimme letade de, jag såg läkarens yviga rörelser jag fick en medicin som skulle stoppa men det gjorde den inte.
De fortsatte att leta, med hårda instrument hade de varit av bomull och sockervadd hade det fortfarande rivit som taggtråd och sågar och rivjärn.

När jag förlorat 1,6 liter blod.
Och mitt blodtryck var nere på 80/45 (normalt brukar ligga på 120/80 och mitt har under hela graviditeten varit väldigt stabilt och bra).
Tog de mig till operation.
Jag var inte orolig det var ingen fara med mig.
Men jag såg min käraste stå med en annan barnmorska och mäta och väga Torsten och jag tänkte ändå.
Att om det skulle hända mig något om jag trots allt skulle dö.
Så hade jag ändå fått ha mitt barn på bröstet och jag visste att de två skulle ha varandra.
Och det gjorde mig så lycklig och lugn.

När jag kom ner till operationssalen hade mitt blodtryck sjunkit ännu mer.
Och den välsignade narkosläkaren sa "hon kommer inte orka att vara vaken genom detta."
Så de sövde mig och jag sa tack för jag orkade verkligen inte.
Orkade inte koncentrera mig på att slappna av mer genom den hemska smärtan.

Och sen vaknade jag och min familj kom ner till mig.
Det där fina lilla fikat med mackor och svensk flagga på bricka som alla talar om, fick min familj fika ensamma uppe i förlossningsrummet.
Jag tyckte synd om min käraste för att han fick vara ensam.
Och han sa "men jag hade ju Torsten jag var inte ensam".
Det tar ett tag att vänja sig.
Vi är tre nu.

Efter några dagar på BB.
De första dagarna i sängen och sedan eskort av vårdpersonalen var jag än ville gå (ville bara gå på toaletten, allt annat gjorde jag i sängen).
Med några påsar blod tillsatt i mina vener.
Mådde jag bättre och vi åkte hem.
Även om jag nu saknar dem inte för att vi har det jobbigt Torsten äter och sover och vi sover också.
Men de var så fina och alla mamma-magar som hängde som halvfyllda vattenballonger.
Avslappnade efter att ha gjort sitt jobb, allt var så fint.



Jag känner mig lite kär i personalen och den enda som använde Landstingets kläder.
Från 80-talet.
Var jag – de var underbara.

Om Torsten.

Jamenvisst kom det en bäbis.
Vi åkte in i måndags kväll och han kom ut tidigt i tisdags morgon.

Nu har vi kommit hem allt har gått bra även om jag förlorade mkt blod.
Efter förlossningen.
Och behövde fyllas på lite.

Han heter Torsten och så klart.
Är han den finaste bäbis som finns.
Jag tackar för alla stöttande ord det var fint att läsa när vi kom hem.

Men nu.
Ska jag lägga mig i sängen med min familj.
Och sova.

Om värkar och vatten.

Aj aj aj.

Det har börjat nu.

Vi har redan varit på förlossningen.
För det verkade som att vattnet gick och då vill de undersöka en även om värkarbetet ej satt igång.

Men det gick inte avgöra säkert om det var vattnet eller om det var slemproppen.
(För övrigt ett läskigt ord som man kanske inte vet existerar innan man blir gravid.)
Så vi fick åka hem och jag har ont och vi har ätit plättar och det enda vi gör nu.
Är väntar.
(Aj igen.)

Om en lista.

Nämn något som gjorde dig glad igår: de första minuterna av vår fika på bänken vid ån. Två kvarters promenad, det var allt jag orkade. Och sen gjorde det för ont för att sitta längre men stunden innan det var härlig.

Vad gjorde du kl 08 imorse: vaknade av väckarklockan eftersom vi skulle till barnmorskan kvart över nio.

Vad gjorde du för 15 min sedan: ökade styrkan i tens-apparaten.

Det sista du sa högt: "JAAAAAA!" när min käraste frågade om jag ville äta plättar till middag.

Det senaste någon sa till dig: "Vill du äta plättar till middag?"

Vad har du druckit idag: vatten och oboy och päron-smakis.

Vad var det senaste du åt: rest-tortillas från i går.

Vad var det senaste du köpte: en födelsedagspresent.

Vad är det för färg på din ytterdörr: träfärgad.

Vad är det för väder hos dig nu: varmt, mulet och kvavt.

Godaste glassmaken: gammaldags vanilj.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet: nej, däremot attraktion.

Drömmer du mardrömmar: jag drömmer massor, och ibland är det mardrömmar.

Trivs du med ditt jobb: ja.

Favoritklädsel: klänning.

Favoritlåt just nu: ingen särskild faktiskt.

Vad ser du om du tittar till höger: en brun tapet, lite av sängen jag ligger i och en nyutläst bok (den var dålig).

Vad gör dig glad just nu: min käraste och att jag har hans sällskap hela dagarna, min snart alldeles egna lilla familj, framtiden.

Vad ska du göra härnäst: börja läsa en ny bok.

Höger eller vänsterhänt: höger när jag skriver.

Humör just nu: rätt okej faktiskt, betydligt mer hoppfull än i går.

Favoritgodis: i vanliga fall mörk choklad och lakrits och schweizernöt, men just nu: sega råttor!

Kläder just nu: stora gravidtrosor och ett lila linne (det har glidit upp över magen dessutom).

Sommarplaner: få ut och lära känna min bäbis innan skolan börjar.

Hur många kuddar sover du med: i vanliga fall: tre, just nu: sex stycken(!).

Spelar du något instrument: tvärflöjt och piccola (nästan samma fast lite lite annorlunda läppteknik på vissa toner), blockflöjt, lite piano och lite bas.

Morgon eller nattmänniska: har blivit mer morgonmänniska senaste året.

Vad är viktigast för dig: kärlek och vänskap och kreativitet.

Är du kittlig: helt otroligt mkt.

Snarkar du: ibland.

Stjärntecken: jungfru.

Äckligaste insekten: kanske harkrank.

Längtar du mest efter just nu: bäbis höst mamma.

Om cykelkorgar och så.

Cykelkorgar är inte sopkorgar.
Cykelkorgar ägs av privata personer som inte vill ta hand om dina gamla glödlampor kvitton tomflaskor VARMKORVAR.

Har väldigt svårt för människor som skräpar ner som inte slänger saker.
I sopkorgar.
Hur långt det än är till en sopkorg.
Man slänger inte skräp på marken och man slänger det inte.
I min cykelkorg.


Linne, Kupan Brynäs
Klänning fast nu som kjol, H&M.

Om mode.

Och i dag börjar Stockholms modevecka.
Måndag till söndag, bråda dagar, snygga dagar.

Om en stickad bäbiskofta.

Min mamma är gudomligt duktig.
På diverse handarbeten.
Hon har stickat en söt kofta till min bäbis.


Med små små stickor eller nej kanske inte små utan snarare.
Smala.
Med vackra knappar i pärlemor den är så fluffig och redig på samma gång.

Och en bild från hemma.
Bara för att den passade i färg så bra.

Nu ska vi gå till barnmorskan hej hej så roligt det ska bli här är vi alla glada och positiva.
Eller nej jag skrev faktiskt det där i ironi.
Men faktiskt så är vi ju glada, och borde vara positiva eftersom det enda felet med bäbisen är.
Att den inte är utanför magen än.
Så hurra hurra vi ses snart.